Teologernas raseri och vårt förhållande till villoläran

Påskvänner!

Man kan förvisso vara oense - och behöva ledning - i frågan om när man ska ryta till och hur skarpt mot en villolära. Men på somliga låter det som om behovet och tillfället aldrig kommer, i varje fall inte om man är så där helgad som man som kristen borde vara.

Från Norge har jag två utmärkt spänstiga texter som ger god, och ibland en smula oväntad, vägledning när det gäller hur vi håller rågångarna klara. Teologernas raseri av Fredrik Wislöff och Vårt förhållande till villoläran av Ole Hallesby. Aktuellt, blott alltför aktuellt.

Skydda oss, Herre, medan vi vakar,
bevara oss då vi sover.

Teologernas raseri

Ur Fredrik Wislöffs intressanta bok "Mogen ålder" (EFS-förlaget 1948) - som handlar om vad mänsklig mognad innebär i typ 30-årsåldern! - hämtar jag följande hyperaktuella stycke, betitlat


TEOLOGERNAS RASERI


1.

Inga krig i historien har varit så blodiga som religionskrigen, och inga frågor har behandlats med sådan fanatism som de religiösa. Inga har varit så oförsonliga som de kristna, och ingen så intolerant som kristendomen.

Det har under tidernas lopp utförts månget våldsdåd och mycken grymhet i Jesu namn. Annorlunda tänkande har fördömts och bränts. Den som svikit kyrkans tro har fått genomgå inkvisitionens tortyr. Hela folk har kallats i vapen till de blodigaste strider mot sådana, som hade en annan tro. Ensam, utstött och förföljd har mången trons man och kvinna måst flacka omkring under Kristi kyrkas bann. Fängelse och död har varit den död de fått för sin kristna övertygelse. Ingen gudsfientlig despot har varit så hård mot de kristna, som de kristna själva mot annorlunda tänkande.

Nu för tiden brukas inte samma vapen. Men Guds församling står sönderriven i olika samfund och sekter, som var för sig anser att deras tro är den enda riktiga, och som därför har svårt för att erkänna varandra. Ännu i dag gäller det att ingen fråga sätter sinnena så i svallning som de religiösa, och att ingenstädes intoleransen är så levande som de kristna emellan.

Efter Luthers död visade Melanchton en viss svaghet både gentemot katoliker och reformerta. En hård strid uppstod, varunder Melanchton fick känna på sina vänners häftiga vrede. Detta led den gamle svage mannen mycket av. Det fanns ingen som han mindre ville komma i opposition mot än sina gamla trosförvanter. Hans ständiga bön den tiden var: "Gud, befria mig från teologernas raseri" (rabies theologorum).


2.

Vad ska vi säga om detta teologernas raseri, som tiderna igenom tagit sig så många krassa uttryck?

Vi medger att det här har syndats mycket och grovt. I försonarens tjänst har man besjälats av den bittraste oförsonlighet. I den kärleksrike Gudens namn har man gått hatets och grymhetens ärenden. Det har syndats mot människans samvetsfrihet och övats våldsdåd mot dem, som hade en levande tro och en helig övertygelse.

Och ändå vill vi inte stanna vid att fördöma allt. Vi vill söka oss in till lagarna för det religiösa livet och där finna en förklaring till förhållandet.

Att man kan se på olika sätt på de olika trosfrågorna förundrar oss inte. I de elementäraste livsfrågorna är vi alla eniga. Men så snart de börjar bli lite mer invecklade, gör sig meningskiljaktigheterna påminda. Tron tangerar de svåraste frågor. Den tränger sig in i den översinnliga världen och menar sig rent av kunna nå Gud. Trons upplevelse är rik och djup och mångsidig. Den rymmer i sig många gåtor. När sedan allt skall klarläggas för tanken, är det inte underligt att utformningen kan bli olika. Den enes syn kan avvika från den andres. Även om trons uppenbarelseinnehåll är nedtecknat i en bok - Bibeln -så är det icke där någon utformad lära, någon dogmatik, och därför kunna också människornas sätt att se bli olika. Så djup kan denna meningsskiljaktighet bli, att följden blir olika kyrkosamfund. Den uppdelade kyrkan på jorden är å ena sidan ett vittnesbörd om människans begränsade fattningsförmåga, å andra sidan om hur höga och djupa Guds tankar är.

Men även om meningarna är så olika i så många trosfrågor, så finns det dock något som hela den kristna kyrkan står samlad kring, det som så kort, innehållsrikt och genialt är uttryckt i den apostoliska trosbekännelsen. Om innehållet i den är meningarna inte delade. Den som ställer sig utanför denna tro ställer sig utanför kyrkan.


3.

Men om det finns olikheter i uppfattningen av trosfrågorna, varför ska de kristna fördenskull behöva vara så fanatiska, dömande och intoleranta?

Ska vi kunna förstå detta, så måste vi som sagt söka nå in till lagarna för det religiösa livet.

Fanatism hör all religion till. De gäller om de hedniska religionerna, det gäller också om kristendomen. Likgiltighet och slöhet är ett vittnesbörd om att man inte är religiöst gripen. Den verkligt troende är alltid fanatisk.

Att vara fanatisk innebär att blint och ohejdat gå upp i något. Och detta är trons väsen. Att vilja tvinga en religiöst gripen människa att dölja sin tro skulle strida lika mycket mot lagarna för det religiösa livet, som det för elden skulle vara emot naturen att inte värma.

Det gäller alla religioner och i synnerhet då kristendomen, som står högst av dem alla. Har det syndats mycket i religiös fanatism av kristna människor tiderna igenom, så får man fördenskull inte fälla domen över själva fanatismen. Den är ett naturligt uttryck för en levande tro. Felet är det uttryck fanatismen har tagit sig, de vapen den brukar.

När det är så att de religiösa frågorna mer än något annat upphetsar och upprör människorna, så är det därför att dessa griper så djupt in, betyder så mycket och är av så allvarlig karaktär. En religion har i enlighet med sitt väsen den egenskapen att den gör en människa besatt. Det gäller också kristendomen. En kristen är besatt, nämligen av sin tro. Det är detta som gör att han känns så irriterande, påträngande och dömande. Hans iver hör med till det religiösa livets lagar.

Man förebrår de kristna för att de är intoleranta, och visst finns det en intolerans som är värd förebråelser, den som inte är driven av kärlek, den som ser på människorna med förakt, den vars mål är rättshaveriet och vars kraft är köttslig iver.

Men kristendomen är till sitt väsen intolerant, den som alla andra religioner. Kristendomens absoluthet ger inte plats åt någon prutmån och omöjliggör all allians med ickekristen tro. Tolerans skulle betyda kristendomens död. Och med detta sitt bestämda budskap vänder sig de kristna till andra. "Antingen - eller, det är den dolk som mördar hela världen", säger Kierkegaard. Det är det som gör kristendomen olik all allmänreligiositet, att den drar en bestämd gräns mellan kristet och icke-kristet, mellan tro och otro. "Det största kriminella brott historien känner, är den officiella kristendomens lögn att vi allesammans är kristna", säger Kierkegaard.

Att i efterlåten tolerans sudda ut denna gräns skulle betyda kristendomens död och vara att bedraga hela mänskligheten.


4.

Nu för tiden märker vi inte mycket av "teologernas raseri." Vår tids kristendom kan knappast förebrås för fanatism. Men just detta är domen över oss. Vi är kristna med måtta, väl avbalanserade och behärskade. Kristentron har kostat så lite. Därför säljer man den också så billigt, när man då och då måste göra sig av med den. "I stället för genom kamp och lidande får församlingen saligheten som en julklapp", säger Kierkegaard.

Mogen tro är inte ett löst antagande eller ett famlande och sökande utan full visshet. Tro är övertygelse, inte beräkning eller manövrering. Men denna oryggliga övertygelse ser vi ofta så litet av bland vårt släktes kristna.

Många kristna är långt mindre sysselsatt med honom som de tror på, än den moderna kvinnan med sina kläder. Mången resepräst är mindre ivrig för Kristi sak än handelsresanden för sina varor. Många präster har mindre bryderi med sin övertygelse än med hänsynen till sina kolleger.

Tolerans i kristliga frågor är ett av de bästa kännetecknen på andliga nedgångstider. Det är i skymningen konturerna mest utplånas, och efter skymningen kommer natten. De starkaste och rikaste tiderna i kyrkans historia är de, som varit mest fyllda av kamp. När vapnen läggs ned, är kyrkan i fara.

"Menar ni att jag har kommit för att skaffa frid på jorden?" frågar Jesus. "Nej, säger jag er, fastmer söndring."

"Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Och hur gärna ville jag inte att den redan brunne!"

I dag skulle Melanchton näppeligen ha överösts av teologernas raseri. Man skulle på sin höjd ha artigt bugat sig för honom och försiktigt antytt, att man möjligen borde vara lite mer försiktig gentemot herrar katoliker.

Ändå vet vi att utan teologernas raseri den gången, skulle kyrkan ha lidit allvarlig skada. Detsamma gäller även i vår tid. Vi behövde visst bedja idag: "Herre, blås åter liv i teologernas raser."