Biskop Tegnér till storms mot dem som ville rationalisera bort helgdagar

Nu vill visst finska regeringen flytta Kristi Himmelsfärdsdag och Trettondedag Jul till närmaste lördag (men blir trettondagen verkligen trettondag då?). Biskop Esaias Tegnér var ingen vän av snåla nationalekonomer som ville dra in på helgerna. Ej heller av unga grevar som Jakob Essen Hamilton, som vid riksdagen 1829 hävdade att onödiga helgdagar (dit han räknade Långfredagen, Annandag Pingst och Trettondedag Jul) ofta ledde "till oordning ibland den arbetande klassen" och förorsakade förlusten av "mångtusende dagsverken." Tegnér tyckte att den lumpna nationalekonomiska synpunkten lika bra kunde brukas som motivering för indragning av söndagarna, "varigenom besparingen otvivelaktigt bleve ännu större." Och han formulerade utskottets avslag så här:

Men utskottet håller före, att en sådan beräkningsgrund icke är rätt lämplig vid denna och likartade frågor. Det håller före, att statens andeliga elementer, religion, uppfostran, lagstiftning, regeringssätt, icke böra uppskattas på samma sätt som dess ekonomiska. Det håller före, att mänsklighetens högsta angelägenheter måste mätas efter en annan måttstock, än den som hämtas av markegångstaxorna över besparade dagsverken. Det håller före, att ett motsatt tänkesätt, om det bleve allmänt i landet, skulle vara ett av de säkraste och beklagligaste tecken till en börjande förruttnelse inom statskroppen. Det håller slutligen före, att ett folk, som vore så nogräknat om sin arbetsvinst, att det icke hade tid att frukta Gud, snart även skulle sakna tid att utbilda sina högre anlag, att rådpläga om sina högre angelägenheter, och att mot utländskt våld försvara sin självständighet.

(Cit. efter Böök: Esaias Tegnér II, Bonnniers 1946, s. 178)

Enten - eller

Inte antingen "antingen - eller" eller "både - och" utan både "antingen - eller" och "både - och"!

Blivande biskopar för 200 år sedan

Det finns inget som tyder på att 1900- och 2000-talets teologer är de första heretikerna i Svenska kyrkan. (Inte för att det gör deras personliga ansvar mindre). Redan för 200 år sedan kunde biskopskandidater som Tegnér och Geijer (jodå, den senare var på tal som biskop i hemstiftet Karlstad) yttra sej skäligen fritt om såväl treenigheten som försoningen.

Så här skrev t.ex. Tegnér till Geijer (Lund 21/1 1821):

Vad du säger om de tre personerna i gudomen gillar jag fullkomligt. Till den mening som våra ortodoxer ha därom finnes ju ej något spår i Bibeln. Om tillfyllestgörelsen gäller detsamma, sålunda nämligen som det teologiska systemet framställer den. Det är ju i sig själv en slaktaridé, hädisk både mot Gud och förnuft. I allmänhet kan jag icke fatta försoningen annorlunda än som ett fortgående faktum i människohjärtat. Såsom isolerat, historiskt faktum, fulländat i ett ögonblick och utan någon symbolisk betydelse, må den gärna för mig vara ett mysterium, således ej kunna begripas. Olyckan är endast den att hon ej heller kan tros.

Men som biskop i Växjö säger han femton år senare (vid prästmötet 1836):

Jag skulle önska att de skriftlärde, som klaga över försoningslärans missbruk, bevisa dess omöjlighet, och väl också försöka att genom exegetiska konstgrepp förklara bort henne ur bibeln, jag skulle önska att de stodo vid en ringa, en obildad mans dödssäng ur folket. Han har intet mer att hoppas i livet, ville därför gärna ha något att hoppas i döden. Han känner sin skuld, han hårklyver icke begreppet om möjligheten för en annan att lida i hans ställe, försona, tillfyllestgöra; det har aldrig fallit honom in att tvivla härpå. Varmed vill man trösta honom, om detta sista stöd undanrycks honom i döden, om det säges honom att vad han själv felat, det måste han själv gälda? Försoningsläran må vara oförklarlig annars, hon har sin förklaring i döden."

Det känns onekligen som om inte heller P P Waldenström och 1870-talets försoningsdebattörer ö.h.t. är sådana kyrkohistoriska pionjärer som de ibland beskrivits som.

Laurentius Petri om s.k. kyrktagning

"Såsom barnsbörden är gudz godha ordningh och ägitt werk, så må och ingen Quinna för then skul aff hans församblingh lijka som oreen, vttsatt warda, Ja huar barnaföderskonas mackt så tilsade, måtte hon wäl strax samma dagh, gå vthan inleedningh och allahanda sådana Ceremonier, i kyrkio, och thzr (ther) tacka gudi för hans gåffua och förlosningh, Huilkit och Gregorius bekenner." (Laurentius Petri, cit. efter Dahlby/Lundberg Nya kyrkokalendern Verbum 1983 s. 79)