Habackuk

"Hyperevangelisten" Rutström om frälsning i döden

2011-12-26T06:10:00.000-08:00

"Bort fördenskull med den förföriska tanken, såsom kunde människor genom döden förlossas till Guds himmelska rike, som nu icke genom tron på Jesus i nådens tid, i bättringens ordning blivit förlossade och frigjorda ifrån satans makt till Gud och fått lott ibland dem, som helgade äro. Bevara oss Gud ifrån denna säkerhet och villfarelse; ty i döden är ingen förlossning, där icke före döden någon omvändelse skett."

Anders Carl Rutström (1721-1772) ur högmässopredikan på Tredje söndagen i fastan 1759 i Hedvig Eleonora kyrka, ur "Predikningar och satser" (Stockholm, Normans förlag 1875), s. 100

Hieronymus´ julbetraktelse

2011-11-08T13:00:00.000-08:00

Så ofta jag blickar mot Betlehem, har mitt hjärta ett samtal med barnet Jesus. Jag säger: "Ack Herre Jesus, huru du fryser och darrar, huru hårt du ligger för min salighets skull. Hur skulle jag kunna vedergälla dig detta?" Då synes det mig som om barnet svarade: "Jag önskar ingenting, käre Hieronymus. Giv dig till freds. Jag skall bliva ännu torftigare i örtagården och på det heliga korset." Jag fortsatte att
tala: "Kära Kristusbarn, jag måste nödvändigt få giva dig något. Jag vill giva dig alla mina penningar". Barnet svarar: "Himmel och jord tillhöra mig. Jag behöver ej penningar, giv dem åt de fattiga, så vill jag betrakta det såsom vore det givet åt mig". Jag fortsätter: Kära Kristusbarn, det vill jag gärna göra, men jag måste dock få giva dig själv något. Annars skulle jag dö av smärta." Barnet säger: "Käre
Hieronymus, eftersom du är så frikostig, så skall jag säga dig vad du skall giva mig. Giv mig dina synder, ditt onda samvete och din förtappelse". Jag svara: Vad skall du göra med dessa ting? Kristus svarar mig : "Jag vill taga dem på mina skuldror, det skall vara min härlighet och mitt herradöme; Jesaja har förutsagt, att jag vill bära
och borttaga dina synder". Då började jag gråta och sade: "Barn, kära Kristusbarn, huru har du icke rört mitt hjärta! Jag trodde du ville hava något gott av mig, och så vill du bara hava det onda hos mig. Tag bort vad som är mitt. Giv mig det som är ditt. Så bliver jag fri från synden och viss om det eviga livet.

Nils Frykmans krav på andlig sångdiktning

2011-05-21T00:10:00.000-07:00

"Den bör vara sann som bibeln, enkel som ett barn, trosfrisk som Luther, hjärtlig som Rutström, formgod som Runeberg, älsklig som Topelius, len som Franzén och ledig som Lina Sandell".

Kanske man kunde tillägga "frimodig som Frykman"?

Äkta Fransiscus-böner

2011-04-26T16:35:00.000-07:00

Som bl.a. Anders Piltz framhållit har den bön som spridits under namnet "Fransiscus´ bön" inte formulerats av Fransiscus själv utan tillkommit först 1913.

Men det finns ju även äkta Fransiscusböner. T.ex. följande två, som vittnar om att Fransiscus var ett verkligt helgon som i den Korsfäste såg sin och världens gudomlige återlösare, trons begynnare och fullkomnare:

DEN HELIGE FRANSISCUS´ HÄLSNING I KYRKAN
Ur Franciskus´ testamente.
Man knäböjer när man ber denna bön:

Adoramus Te, Sanctissime Domine, Jesu
Christe, hic et ad omnes ecclesias quae
sunt in toto mundo et benedicimus Tibi,
quia per Sanctam E Crucem Tuam
redemisti mundum.

Översättning:

Vi tillber Dig, Herre Jesus Kristus, här och
i alla Dina kyrkor som finns i hela världen,
och vi välsignar Dig ty genom Ditt Heliga
Kors har Du återlöst världen.

BÖN INFÖR KRUCIFIXET
Denna bön bad Franciskus troligen i januari år 1206 inför den
Korsfästes bild i San Damianokapellet i Assisi.
Du Allrahögste, ärorike Gud, upplys mitt
hjärtas mörker och ge mig en rätt tro, ett
fast hopp och en fullkomlig kärlek samt
känsla och insikt, Herre, så att jag kan
uppfylla Ditt heliga och sanna uppdrag.

Ur "Om vägen kunde berätta" (av Per Hulthén), s. 91f

2011-04-18T12:41:00.000-07:00

När vi nu konsekvent vidhåller de inom fornkyrkan så strängt hävdade läropunkterna om arvsyndens tillräknelighet och nyfödelse i dopet, så undrar mången hur det blir med dem som dö utan döpelse. Frågan behöver icke vara framsprungen ur någon sorts spetsfundighet, man kan bliva ställd inför den ute i det praktiska livet. Den har ock sysselsatt teologerna åtskilligt.

I sin uppmärksammade avhandling "Om Arfssyndens Tillräknelighet" har Wilhelm Flensburg framkastat "den förmodan, att Gud i en annan tillvaro har sina särskilda, för oss obekanta medel varigenom frälsning bliver möjlig" för "det barn, vars späda liv döden utsläcker, innan det ännu av dopets nådegåva blivit delaktigt." Kyrkan har enligt den citerade författaren heller aldrig påstått, att ett sådant barn "skulle vara dömt till evig osalighet."

Det där sista kan man hålla med om. Vad så funderingarna om frälsning efter döden beträffar, så visar de endast, och den saken är tillräckligt bevittnad av kyrkohistorien, att när det teologiska tänkandet söker bemästra en svårighet, så råkar det ofta in i en annan och större. Och i detta fall brukar det gå så, att den som börjar spekulera över frågan om bättring efter döden brukar sluta vid den av Schleiermacher hävdade ståndpunkten, att alla till slut blir saliga. Och under den förutsättningen tjänar det inte mycket till att orda om vare sig syndaförlåtelse eller nyfödelse, tro eller dop.

Men det finnes en annan och bättre lösning av ovan berörda svårighet, och det är om denna vi till sist ville nämna något.

Här i landet fick män sådana som Hammar, Fjellstedt, Rosenius m.fl. föra ett s. k. tvåfrontskrig i dopfrågan. Samma var förhållandet i Norge, där Gisle Johnson och Caspari befann sig i skottgluggen - den sistnämndes "Historisk-kritiska Afhandlingar over en Del virkelige och formentlige orientalske Daabsbekjendelser var dock huvudsakligen riktade mot grundtvigianismen i Danmark. I sin av oss förut citerade bok har Johnson uppehållit sig vid förenämnda svårighet och därvid citerat följande ord i norska kyrkoritualet:

Dör ett barn i moderlivet eller förrän det kan komma till dop och kristendom utan föräldrarnas förseelse eller försummelse i något avseende, så kan dessa äga ett lugnt samvete och vara förvissade, att deras barn är ett Guds barn, som funnit nåd för Gud i Kristus Jesus enligt hans löfte, varigenom han förklarat, att han vill vara icke allenast alla troendes Gud utan även deras säds Gud (1 Mos. 17:7, Apg. 2:39). Ty änskönt detta barn efter Guds outrannsakliga vilja icke fick tillgodonjuta de rätta anordnade nådemedlen, så är dock intet tvivel därom, att Gud, som icke är bunden av vissa medel, av sin översvinnliga nåd och efter sin outgrundliga vishet upptager det till salighet på ett annat mindre allmänneligt sätt.

Att så är förhållandet grundar sig givetvis på världens rättfärdiggörelse i Kristus, det allmänna barnaskapet och den allmänna försoningsnåden. Och när en individ kommer till världen, är den icke blott delaktig av Adams syndafall utan även av Kristi upprättelse. De hemligheter, som innefattas i detta Frälsarens verk, har det lilla barnet icke genom uppsåtlig synd och otro förspillt eller förkastat.

Gäller det sedan för oss att komma i åtnjutande av dessa salighetens skatter, har Gud hänvisat oss till nådemedlen, men själv har han icke ovillkorligen bundit sig vid dessa. Härom säger David Hollatius (1648-1713): "Vi är väl bundna vid bruket av salighetens medel, men Gud kan dock verka på ett utomordentligt sätt, liksom vi ordentligtvis begagna oss av födan när vi hungra och läkemedel när vi är sjuka; men Gud förmår väl nära oss utan mat och hela oss utan läkemedel på ett utomordentligt sätt."

I samma riktning går följande yttrande av Luther: "Gud har icke så bundit sig vid sina sakramenter - men genom sitt ord har han förbundit sig med oss - att han icke detsamma förutan på ett annat oss obekant sätt skulle kunna göra de odöpta barnen saliga. Alltså håller jag före och hoppas, att den gode barmhärtige Guden tänker något gott även om dessa barn, vilka utan sin egen skull och utan förakt för denna offentliga befallning icke hava undfått det heliga dopet."

Och i Kristliga Visitations-Artiklar av år 1592, som åtminstone i Sachsen erhöll symboliskt anseende, heter det: "Dopet är nya födelsens bad, emedan vi i det blir födda på nytt och beseglade och benådade med barnaskapets Ande. Utan att en människa varder född av vatten och Ande kan han icke ingå i Guds rike. Härvid är dock ej tänkt på nödfall." Sådana nödfall förelåg ofta i fornkyrkan, då katekumener led martyrdöden utan att ha blivit delaktiga av vare sig det ena sakramentet eller det andra. På samma sätt fick ju rövaren flytta från avrättsplatsen till Guds paradis utan både dop och nattvard. Men skulle han förblivit på jorden någon tid, hade han förvisso behövt båda delarna. Till detta må endast fogas följande bekanta (?) ord av Augustinus: "Icke avsaknaden av dopet utan föraktet för detsamma är det som ådrager dom."

Odöpta barns öde

2011-04-18T12:40:00.001-07:00

Kyrkohistorikern prof. Carl Fredrik Wislöff (1908-2004) skriver följande (min övers.):

Vem har inte hört att Augustana lär att odöpta barn hamnar i helvetet? Detta är ett påstående som framställs rätt vad det är. Sammanhanget är ofta det att man vill visa hur omöjligt det är att kräva trohet mot kyrkans bekännelse. Ni tror inte på den själva, sägs det. Augustana säger att odöpta barn blir förtappade - och det tror ni väl inte?

Många föräldrar har gjort sig oroande tankar kring denna fråga. Det finns all orsak att undersöka om det är riktigt, det som påstås om vår kyrkas bekännelse.

Avgörande för vår tro är inte det som står i Augustana (den augsburgska bekännelsen). Bibeln avgör saken. Men nu vill vi ta upp denna fråga, och se om nämnda påstående är riktigt.

Var tar påståendet sin utgångspunkt? Den bygger på uttrycken i artiklarna 2 och 9 i den augsburgska bekännelsen (Confessio Augustana). I artikel 2 sägs att alla människor föds med arvsynd, d.v.s. utan gudsfruktan och tillit till Gud, och med ont begär - och denna arvsynd lägger alla människor under Guds vrede, om de inte föds på nytt genom dopet och Den Helige Ande.

I artikel 9 sägs att dopet är nödvändigt till frälsning och att barnen måste döpas; vederdöparna, som förkastar barndopet och lär att barnen blir saliga utan dop, fördöms (fördömelsen avser deras lära, inte deras personer). Detta efter den latinska texten. Det var även en tysk text till Augustana, och där heter det: Vederdöparna förkastas, de som lär att barndopet inte är rätt.

Som vi ser läggs här fram en mycket allvarlig syn på människans syndafördärv, sådan hon är i sig själv. Den medfödda syndiga naturen är en så allvarlig sak, att man måste födas på nytt genom dopet och Den Helige Ande för att bli salig. Skriftställen som Ef. 2:3 och Joh. 3:5 har legat till grund. Vidare har det gjorts allvar av Bibelns ord om dopet som pånyttfödelsens bad (Tit. 3:5).

Men så är det detta att några ger sig till att dra en negativ slutsats av dessa ord. De säger: Alltså måste alla som inte döps gå förlorade! Till och med ett litet barn, som varken har gjort gott eller ont - bara för att föräldrarna var för sent ute med dopvattnet!

Är detta meningen med orden i Augustana 2 och 9? I så fall måste detta ha varit tanken hos dem som skrev Augustana och undertecknade den. Det var Melanchton som skrev Augustana. Undertecknad blev den efterhand av alla ledande lutheraner, lekmän och teologer. Menade då alla dessa att odöpta odöpta barn går förlorade? Har de sagt något som pekar i den riktningen?

Svert är att det har de inte.

När det gäller Melanchton, så har han flera gånger givit uttryck för en helt annan syn. Från 1553 har vi sålunda ett uttalande som kort och gott går ut på att dopet och tron normalt hör samman, men om en som tror dör utan att ha fått dopet, så blir han frälst genom tron på Kristus. När det gäller barnen, så blir de i ett sådant fall frälsta genom att föräldrarna i bön och tro bär dem till Kristus. Det finns också andra uttalanden av Melanchton i samma riktning.

Det kan också nämnas att frågan om de odöpta barnen ofta omtalas i de lutherska kyrkoordningarna. Detta är skrifter som blev utgivna i reformationstiden, med riktlinjer för kyrkans liv och praxis sedan de reformerats efter Guds ord.

I dessa kyrkoordningar heter det då regelmässigt att man inte ska tro att de odöpta barnen inte kan bli saliga. Man ska tvärtom trösta oroliga mödrar med Jesu ord: "Det är er Faders vilja att ingen av dessa små skall gå förlorad" och: "Låt barnen komma till mig." Så sägs det t.ex. i den danska kyrkoordningen av 1539, som skulle gälla också för Norge. I det senare kyrkoritualet av 1685 blir samma sak sagd, och det gäller också den norska "Altarboken" från 1920, som alla präster skall följa (1972).

Denna vägledning i de lutherska kyrkoordningarna har bl.a. sin bakgrund i den romersk-katolska kyrkans lära om limbus puerorum, barnastället, som romarkyrkan talat så mycket om. Det var en vanlig tanke att odöpta barn varken kom till himlen eller helvetet, men till ett ställe mitt emellan. Där fick de inte del av den fulla saligheten, men hade det för övrigt ganska bra - om detta var det f.ö. en del olika tankar.

Men allt detta är utan stöd i Bibeln, där det varken står om skärseld eller limbus. Därför förkastades sådana tankar. Odöpta barn blev av sina föräldrars böner förda till Jesus - så tänkte man.

- - -

Under källstudier som jag har bedrivit i dessa och liknande spörsmål kom jag över en bok som nu måste sägas vara glömd. Den är skriven av Johannes Bugenhagen, som var församlingspräst i Wittenberg och Luthers gode vän, och som kallades till Danmark för att sätta kyrkan i sitt rätta skick efter Guds ord. Boken heter (i svensk översättning): "Den 29 psalmen utlagd av Dr Johannes Bugenhagen från Pommern. I vilken också (talas) om barndopet, och om de ofödda barnen och om de barn man inte kan döpa. En Tröst av Dr Martin Luther för de kvinnor som det gått galet för under barnafödsel. 1542."

Det är intressant att läsa den gamla boken. Bugenhagen har tillägnat den kung Kristian III av Danmark och Norge, och författaren säger i förordet att han vill lägga fram den syn som han har förkunnat både i Kungens riken och i de nordtyska städerna. Vi ska här ta fram några av huvudtankarna.

Bugenhagen talar då först om dopet, pånyttfödelsens bad - och om barndopet. Han polemiserar mot döparna, som inte ville att småbarnen skulle döpas. Gud ville ju att barnen i det gamla förbundets tid skulle få omskärelsens förbundstecken; ska då inte vi kunna ge våra barn del i förbundets välsignelse?

Han vänder sig mot döparna och frågar om de tror att människonaturen i sig själv är så ren och oskyldig att en ny födelse inte är nödvändig. Om de verkligen tror det, hur kommer de då förbi Bibelns allvarliga ord om vårt medfödda syndafördärv? Och å andra sidan, om de tror Guds ord om detta syndafördärv som vi är födda med, hur menar de då att barnen ska bli hjälpta om vi inte ska döpa dem?

Ska vi leva i ovisshet om en så viktig sak? Nej, vi ska inte det. Jesus har sagt att vi ska föra barnen till honom - och det gör vi i dopet.

Men så vänder han blad och bemöter de romersk-katolska teologer som har skrivit om "barnastället". Han håller sig särskilt till ett mycket allvarligt ställe, som härstammar från Fulgentius, en författare från omkring år 500. Han hade en mycket pessimistisk syn på de odöpta barnens öde. P.g.a. ett missförstånd trodde man i allmänhet att detta citat var från Augustinus. Men av stilistiska skäl tror Bugenhagen inte att det är Augustinus som har skrivit det - och därmed visar han sig som en fin humanist, citatet är som sagt hämtat från en annan mans bok.

Men varför skulle vi tro så galet om de odöpta barnen, säger Bugenhagen. Jesus tar emot de kristna barnen. Och så tar han till en bild:

Då Israels barn gick igenom det Röda havet, då var det också många små barn med. Några av dem var så¨små att de bars i moderlivet. Men de räddades allesamman. Farao fick inte ta dem. Far och mor bar över dem.

Och nu har Jesus gett oss dopet för att vi ska bära våra barn till honom i den, sägs det vidare. Men ibland kan vi inte få våra barn döpta. Det händer att födelsen bli mycket svår, så att barnen dör under födelsen. Kanske dör både mor och barn - sådant hände nog oftare i äldre tid än i våra dagar. Läkarvetenskapen hade inte samma medel och den kunskap som nu.

Men om något sådant händer, då får vi ju inte barnet döpt - och likafullt var det ett levande barn. Och hur tänker vi då? Ska vi tänka att Gud har förkastat barnet?

Alls inte. Kan vi inte föra barnet till dopet, så kan vi anbefalla det till Gud i vår bön. Då Jesus har lovat att våra böner ska höras när vi ber om något efter hans vilja, och då det är hans vilja att de små inte ska gå förlorade, så är det helt säkert och visst att Jesus tar emot dessa små barn.

Denna skrift av Bugenhagen har Luther läst, och han tyckte så bra om den att han fick lust att skriva ett efterord till den. Han ville trösta de kvinnor som hade mist sina barn utan att de var döpta.

Tankegången hos Luther svarar helt emot den vi finner hos Bugenhagen. Gud hör den bön vi sänder till honom i vår nöd. Ja, även om modern i sin nöd inte orkar formulera en bön, så blir själva nöden en bön i Guds ögon, så som det heter hos Moses: han var så full av sorg och ångest att han inte kunde tala, men Gud sa: Varför ropar du till mig? (2 Mos. 14:15). Gud har bundit oss till nådens medel, men han har inte bundit sig själv.

Denna lilla skrift av Bugenhagen och Luther hade på sin tid stor utbredning. Det hänvisas till den i flera av de lutherska kyrkoordningarna, och i Slesvig-Holstein måste alla präster ha ett exemplar.

Här ser vi ett exempel på hur reformatorerna tänkte. Denna skrift är inte skriven av vem som helst, det är Luther själv och en av hans närmaste medarbetare som skriver.

Detta har sin betydelse för oss, inte för att dessa mäns ord i och för sig förpliktigar oss i vår tro. Det är till sist bara Guds ord som avgör alla spörsmål. Men här är det tal om hur en viktig punkt i vår kyrkas bekännelse ska uppfattas. Några ger den en tolkning som verkar meningslös, och drar så den slutsatsen att ingen av oss är bekännelsetrogen.

I en sådan situation är det gott att få klarhet över hur de män tänkte som skrev Augustana eller underskrev den. Vi ser då vad som är sammanhanget. Dessa män gjorde allvar både av arvsynden och av dopets makt och kraft. Men de var inte villiga att dra negativa slutsatser utöver det Guds ord säger.

Bugenhagens tankar har pastoral betydelse den dag som i dag är. De håller sig nämligen till det som Bibeln säger. Gud har bundit oss till nådens medel. Men han har inte bundit sig själv.

(Carl Fredrik Wislöff, ur boken "I Jesu navn", Lunde 1972. Övers. A.H. 2011).

Lars Linderot-året 2011

2011-02-05T03:27:00.000-08:00

I år 2011 är det Lars Linderot-året. Den 23 maj 1811 är det 200 år sedan Göteborgs- och Tölö-komministern dog och den 7 augusti är det 250 år sedan han föddes. Han fyllde alltså inte ens 50 år och blev aldrig befordrad till kyrkoherde, men "genom tron talar han ännu fast han är död". Inte minst genom sina väckelsepsalmer, Säg mig den vägen och Ingen hinner fram till den eviga ron.

I en Linderot-postilla från 1856 fann jag följande predikan för Kyndelsmässodagen eller Jungfru Marie kyrkogångsdag. Nog märks det att Linderot framför allt var den väckande botspredikanten, men han sätter inte heller evangeliets ljus under skäppan. Den som har öron till att höra, den höre:

Linderots predikan på Kyndelsmässodagen:

"DRÖJSMÅL MED DEN ANGELÄGNA BÄTTRINGEN."

De fåvitska dröjde för länge. Så sjunga vi i en kyrkopsalm, som är skriven över evangeliet om de tio jungfrurna. Vi veta av detta evangelium, att de fem fåvitska jungfrurna dröjde till midnattsanskriet hördes, tills Brudgummen Jesus var i annalkande med den dom, som han fäller över själar i evigheten; och detta deras dåraktiga uppförande uttryckes i vår psalmbok med dessa orden: De fåvitska dröjde för länge.

I den högmässotext, som denna dag i kristenheten förklaras, omtalas en gammal, gudfruktig man, som hade den nåden av Gud, att på sina gamla dagar, kort före sin död, få i själva sina lekamliga armar innesluta den nyfödde, den fyrtio dagar förut i världen ankomne Frälsaren. Simeon hette denne redlige mannen. Ack, han liknade icke de fåvitska jungfrurna, som dröjde med sina lampors beredande, tills brudgummen var för dörren. Han liknade icke våra nuvarande säkra syndare, som uppskjuta sin bättring till en annalkande ålderdom och till inbrytande dösstund. Nej; Simeon hade länge varit bekant med sin Gud. Simeon var både gammal i åren, och gammal i nåden.

Han stod nu, vid Jungfru Marie Kyrkogång, i Jerusalems tempel, och hade Jesus i sin famn; men Gud giver honom det herrliga vittnesbördet här i texten, att han var rättfärdig, och gudfruktig, och väntade efter Israels tröst; och att den helige Ande var med honom. O se, han kunde säga: Herre, nu låter du din tjänare fara i frid! Han kunde lägga sina ögon tillsamman i en salig död, när Gud behagade kalla honom härifrån, ty han var alla dagar och timmar väl beredd till sin hädanfärd; hans bättring, hans tro, hans hopp, hans kärlek, hela hans nådastånd, allt var i god ordning.

Ack, jag predikar för mången gammal syndare i dag, som bör blygas och skämmas, när han hör talas om den gamle, gudfruktige Simeon. Så vist och försiktigt som han har icke du handlat, du bedagade, du ålderstigne satans träl, som står nu på gravens brädd och är alldeles obekant med din Gud. Simeon var gammal i nåden; men du är gammal i synden. Hur är det med din bättring? Ack, ack, vem kan nog beklaga dig? Ännu har du ingen bättring gjort. Du har dröjt med bättringen allt intill denna dagen. Du liknar de fåvitska jungfrurna. De fåvitska dröjde för länge. Jesus låte dig ännu komma till eftertanke, innan du far dit, där du evinnerligen bliva skall (Pred. 12:5). Jesus välsigne denna predikan både på din syndasäkra själ och på andra själar. Amen. Fader vår...

Evangelium: Luk. 2:22ff

I Herrens namn betrakta vi nu:

DRÖJSMÅL MED DEN ANGELÄGNA BÄTTRINGEN

Detta dröjsmål vilja vi föreställa:

1) Såsom bedrövligen allmänt

2) Såsom obeskrivligen vågsamt

3) Såsom förskräckligen liderligt och

4) Såsom försmädligen otacksamt

FÖRSTA DELEN

Om något är angeläget, så är det visserligen bättringen; ty dessförutan är det omöjligt att bliva salig. Men ehuru angelägen den är, så har man likväl orsak till att klaga, att dröjsmål med bättringen är bedrövligen allmänt bland syndare. Jesus talar i Matteus 24 kapitel om en ond tjänare, som säger i sitt hjärta: Min Herre kommer icke ännu brått (v. 48). Och känner du icke igen dig i dessa Jesu ord, du obotfärdiga själ? Du är ju densamme onde tjänaren, som säger detta i ditt hjärta. Hur ofta hyser du icke dessa tankar i ditt hjärta: Jesus kommer icke så brått. Jag dör icke så brått. Jag har goda krafter och en stark kroppskomplexion. Det har ingen hast med min bättring och omvändelse.

O, vad dröjsmål med bättringen är allmänt! Det är så allmänt, att man kan nästan vara säker på, att här finnes icke en enda oomvänd syndare, som icke hyser den hemliga tanken, att det går an till att dröja med bättringen. Det är så allmänt, att den lärde rätt så väl som den olärde, den kvicke rätt så väl som den dumme, den förnäme rätt så väl som den ringare, den sovande prästen rätt så väl som hans sovande åhörare, alla äro de så blinda och oförståndiga, att de uppskjuta sin bättring. Det är så allmänt, att till och med den beslutar att dröja med sin omvändelse, den, som man aldrig skulle kunna tro om sådana dåraktiga tankar.

Vem skulle kunna tro att en gammal man, som har rasat sig trött och syndat sig mätt i satans tjänst, en ålderstigen man, som står på brädden av sin grav, vem skulle kunna tro att även han skall vara så dåraktig att uppskjuta med sin bättring? Men fråga den av satan förtjuste dåren, och du skall få höra, att även hans stapplande tunga skälver fram den invändningen: jag skall väl omvända mig längre fram.

Ja, vad mer är, vad man aldrig skulle kunna föreställa sig: tänk, att människor som dagligen dragas med tärande sjukdomar, människor som i beständiga krämpor hava ständiga dödspåminnelser; och än värre, än fasligare, tänk, att människor som redan äro kastade på en sjuksäng, ofta i en betänklig sjukdom, människor som hava fått läkarens ärliga tillsägelse att här är ej ett halvt dygn igen, ja ofta ej så lång tid, innan själen är gången utur kroppen: även sådana människor vilja vänta med omvändelsen; nära inpå död, grav och helvete vilja de vänta. Ja, man har bedrövliga exempel på människor, som i själva sina sista stunder tiga och ledsna, om man vill föra dem in på något samtal om deras arma själars salighet; men lyssna och höra till, då en ogudaktig människa berättar dem nyheter, eller pratar om allehanda lapprisaker.

Ack, ack! gå vart man vill, tale med vem man vill av den stora oomvända hopen, så länge ej detta har blivit en själs allvarliga uppsåt: Omvänd till Gud vill jag bliva, koste mig vad det kosta vill; så kan man lita på att den själen har föresatt sig att dröja med bättringen. Korteligen: man kan vara säker på, att varannan obotfärdig syndare går till helvetet blott för att han har dröjt med den angelägna omvändelsen. Är ej detta högst beklagligt? O I säkra syndare, given någon gång akt på Syraks viktiga förmaning: Fördröj icke from varda, och töva icke med ditt levernes bättring allt intill döden! (Syr. 18:22)

ANDRA DELEN

Är dröjsmål med bättringen bedrövligen allmänt, så är det även obeskrivligen vågsamt. Något så vågsamt som detta hade ej den redlige Simeon i vår högtidsdagstext företagit sig. Han hade i god tid berett sig till en salig död; och när då döden slutligen kom, så var han ej en främmande gäst för honom. Han hade varit ett Guds barn i många års tid. Länge hade han nu överlegat Gud i en trägen bön, att han icke skulle få se döden innan han hade fått se världens Frälsaren i världen ankommen. Länge hade han gått för sig själv och suckat: Herre, du store Gud, du har lovat att Messias skall komma på jorden till att frälsa människorna. Ack, låt mig få uppleva den önskade dagen, då han är hitkommen! Låt den nåden vederfaras mig, att mina gamla ögon få se Kristus i köttet, innan de skola tillslutas i döden! Simeon bad så länge härom, tills den helige Ande måste giva honom svar. Han fick svar: Du skall ej dö, förrän du har sett Herrens Krist.

Vad händer? Kyndelsmässodagen gryr. Jesus hade nu redan i sex veckors tid varit i denna usla världen, där han skulle förrätta återlösningsverket. Jungfru Maria höll nu sin kyrkogång i Jerusalems tempel; där stod hon nu och bar den nyfödde Frälsaren framför Herren: Simeon satt hemma i sitt hus i staden; men rätt som han sitter, känner han invärtes en tillskyndelse av Guds Ande. Det liksom ropade i hans hjärta: skynda dig nu till templet, så skall du vinna din åstundan; då skall du få se Kristus. Simeon går, och just som han kommer i templet, bära föräldrarna in barnet Jesus. Nu tog han den nyfödde Frälsaren i sin famn. Han slöt honom i sina armar just som en kostbar skänk, som han hade fått ovanifrån himmelen. I sin tros armar hade han länge hållit honom; men nu omfattade han honom även med sina lekamliga armar.

Ack, se den gamle gudfruktige mannen, huru glad han står, hållande Kristus i famnen! Här var nu ingenting mer, som han åstundade i denna världen! Därför sade han: Herre, nu låter du din tjänare fara i frid. Efter grundspråket heter det: Husfader! Husherre! nu låter du din tjänare gå bort i frid. Husfader, jag har tjänat dig i långan tid; men låt mig nu komma hem till ditt kära husfolk däruppe i himmelen! Husfader, låt mig nu få frihet! Jag behöver förlossning ifrån denna onda världen. Husfader, nu har jag fått min åstundan! Jag har sett din son. Jag håller honom i mina armar. Nu begär jag icke längre leva. Nu vill jag gärna dö.

Åhörare! Du som läser detta i Kyndelsmässodagens evangelium, jag frågar dig på ditt samvete: är du så väl beredd till din död, som denne gamle mannen? Ack, tyvärr äro de flesta i kristenheten oberedda! Och huru kunna de annat vara? De dröja så länge med bättringen, som är likväl så obeskrivligen vågsamt. Man säger ofta i dagligt tal om dristiga företag: det eller det är alltför mycket vågat. Det är ett verkligt vågspel. Men det må jag väl säga i detta ämne: att dröja med sin bättring, det är allför mycket vågat, ja, det är ett stort vågspel.

Du unga människa! Vill du dröja med bättringen tills du blir gammal, så vågar du för mycket, ty du vet ju ej om du någonsin bliver gammal. Än om din vackra hy, ditt täcka ansikte, din livliga färg någon vecka härefter bliver förtärd såsom av mal, och man får stå vid dins huses dörr och säga: Se, nu bärs där ut en död (Luk. 7:12)!

Du gamla människa! Vill du dröja med bättringen tills du blir äldre, o huru förskräckligen har icke då djävulen förblindat ditt otrogna sinne! Jag vet icke lindrigare att säga till dig, än detta: Min själ komme icke i ditt råd, och min herrlighet vare icke i ditt förbund. Förbannad vare din vrede, att hon så styv är, och din grymhet, att hon in på senaste åldern så hård är! (1 Mos. 49:6-7).

Du friska människa! Vill du dröja med bättringen tills du bliver sjuk, så vågar du ju alltför mycket. Ty vad vet du, när du bliver sjuk, i vad tillstånd du bliver sjuk, huru länge du bliver sjuk; ja, jag lägger till, vad vet du om du bliver sjuk? Kanhända du dör utan något sjukdomsförebud, kanhända det blir knall och fall. Eller kanhända din grav skall bliva på havets botten! Kanhända du skall antingen frysa ihjäl på öppna marken, eller olyckligt falla och stöta dig till döds, eller överfallas och dräpas av någon mordisk människa, eller bliva levande innebränd i ett brinnande hus och begravas under en eldhög! Händer detta, vad bliver det då av din bättring? Är du icke då för hela evigheten olycklig?

Du sjuka människa! Vill du dröja med bättringen tills du bliver sjukare, så vet jag ej vad jag skall säga om dig. O jag säger dig mitt i ansiktet: ditt företag är ett vågspel, över all beskrivning hiskligt. Ty bliver du sjukare, så bliver du ju naturligtvis mattare; och för det nära bandets skull, som är emellan kropp och själ, så måste sinnet bliva trögare, minnet slappare, tankekraften slöare, och följaktligen omvändelsen svårare, ja, merendels blir den omöjlig.

Du förströdda människa! Vill du dröja med bättringen tills du, vad din jordiska belägenhet angår, kommer i någon bättre ordning, så kan du få dröja länge nog, ja, så länge, att det med detta hinder aldrig blir någon omvändelse av. Ja, ja, du skall få se att djävulen skall lägga hinder i vägen för dig, tid efter annan, till dess han äntligen får det som han gärna vill hava: du dör i dina synder, far efter dina fäder, och får aldrig se det himmelska ljuset. (Psalt. 49:20).

Ännu en gång tilltalar jag dig, du raska, muntra och livliga människa! Har du olyckligtvis beslutit att dröja med din omvändelse, till sjukdom infaller, så har du ju gått in i ett förskräckligt vågspel. Kan icke en sjukdom komma så häftigt, så att du får nog till att beställa med din plågade kropp, och orkar slätt icke tänka på din arma, odödliga själ? Det kan ju bliva slag, yrsel och tanklöshet ifrån första början, och det kan hålla uti därmed tills kropp och själ skils åt. Och vad vill det då bliva av? Ack, då kunna ju alla Guds barns böner icke bedja dig lös, alla Herrens tjänares tårar icke gråta dig lös ifrån helvetets pina.

Men det som i synnerhet gör dröjsmål med bättringen till något fasligen vågat, det är det, att omvändelsen står ej i din egen förmåga. Kunde du omvända dig själv, så kunde man ändå tycka att det vore någon tanke vid ett dröjsmål med bättring. Men nu är du ej i stånd till att giva dig den första bättringstanken, den första bättringsföresatsen själv. Du är ej i stånd till att bedja en bön, eller sucka en suck av dig själv med andakt och hjärta. Gud är den, som verkar både vilja och gärning, efter sitt goda behag. (Fil. 2:13). Men tänk! än om du är så snärd i en hisklig vana att synda, så bunden i stora laster, och ditt hjärta så sammanpackat av gammal hårdhet, att du, när nöd och sjukdom komma, ligger alldeles känslolös för alla den helige Andes rörelser, Gud må ock röra, klappa och slå på ditt samvete så hårt, som han någonsin vill! Är du icke då en ohjälplig helvetets brand, som ej står till att rädda? O, det bliver då därvid: Dröjsmål med bättringen är vågsamt!

TREDJE DELEN

Detta dröjsmål är ock förskräckligen liderligt. Man skulle ju säga att den vore liderlig, som på en enda natt och i ett syndigt lag spelade bort stora gårdar och rikedomar. Men vad skall man då säga om dig, du förblindade satans träl, som vet att du har en boning beredd för dig i den himmelske Faderns hus i himmelen (Joh. 14:2), vilken boning din Frälsare förvärvade dig, när han gick här i våra usla bygder, och hade varken hus eller gård på jorden (Matt. 8:20), och i denna boning kunde du en gång komma, allenast du ville göra bättring; men nu dröjer du med den angelägna bättringen ifrån den ena dagen till den andra, och genom detta olycksaliga dröjsmål spelar du slutligen bort ditt tillärnade rum i den himmelska staden, och i dess ställe måste du hålla till godo hus och härbärge i mörker och eld bland djävlar och fördömda. Vad skall man kalla detta förhållande? O, det är ju förskräckligen liderligt! På ett sådan förhållande må jag väl tillämpa profeten Jesajas´ ord: Om än dem ogudaktigom nåde tillbuden varder, så lära de dock icke rättfärdighet; utan på jordene, där rätt ske skulle, göra de det ont är, ty de se icke Herrens härlighet (Jes. 26:10).

Man säger ju att den är liderlig som, blott för att få tillbringa sina dagar i ett syndigt överflöd, säljer kläderna av kroppen; men var skall jag då få färger att därmed avmåla din förskräckliga liderlighet, du som för en stackot lust, för en syndig ro på jorden, liksom säljer bort salighetens kläder och rättfärdighetens kjortel; du som blott med dröjsmål och försummelse är skuld därtill, att himmelen skall stängas för dig på slutet, ja, stängas så fast, att varken bön eller gråt kan i evighet öppna himmelens dörr mera. O syndare, o syndare, din liderlighet är större än all mänsklig beskrivning kan uttrycka!

Eller döm själv: Vad synes dig? Till att vara så lycklig, att man har blivit återlöst med själva Guds Sons dyrbara och välsignade blod; till att vara besläktad med Gud, för Jesu mandoms anammelses skull; till att vara så älskad i Guds hjärta, att han förr sände sin ende Son ifrån himmelen, än han ville se dig bliva fördömd; till att hava en Frälsare, som med en bitter pina och med en smädefull död har skaffat människan rättighet till att bliva salig, om hon endast ville bruka sin rättighet; till att hava Guds nåd och hela himmelen i tillbud varenda dag; till att kunna bliva förd i Abrahams sköte, kunna få vara med Jesus i Paradis, kunna få skiljas så väl och saligt ifrån denna världen som den gamle Simeon, kunna bliva en arvinge till evinnerligt liv; men med dröjsmål, uppskov och försummelse göra sig urarva, och bliva arvelös, när det gäller som allramest, så att denna fasliga domen skall gå i fullbordan: De orättfärdiga skola icke ärva Guds rike (1 Kor. 6:9). Vad skall jag väl kalla ett sådant uppförande? O det är ej för mycket sagt, när man kallar det liderligt. Detta namn ljuder plumpt, det stöter det fina örat, men bättre kan man ej giva ett så ovärdigt förhållande av en återlöst människa.

FJÄRDE OCH SISTA DELEN.

Dröjsmål med den angelägna bättringen är ock slutligen förskräckligen otacksamt. Här frågar jag dig, o syndare, eho du är, på ditt eget samvete; jag frågar dig, och ditt samvete svare mig inför den allseende Gudens ögon: du uppskjuter din omvändelse ifrån en tid till en annan; men är det den tacksägelsen din himmelske Fader skall hava för det han har skapat dig till en förnuftig människa, för det att hans händer hava fliteligen gjort dig, och allan gamman berett dig (Job. 10:8)? Är det den tacksägelsen han skall hava utav dig för det att han varenda dag lyser dig med sin sol, och håller fram för dig sin rika brödkorg i hela den tacksamma naturen? Är det den tacksägelsen han skall hava för det att han hindrar så många olyckor, avstyrer så många svåra händelser, och liksom bär dig på sin barmhärtighets armar undan så många faror, de där annars långt före detta skulle hava berövat dig all din hälsa, ja, själva livet? Är det den tacksägelsen din Jesus skall hava för alla de svåra fjät han gått, alla de blodsdroppar han låtit rinna, allt det kval han har utstått till sin heliga själ, och alla de marter han genomgått till sin heliga kropp, blott för att kunna frälsa din arma kropp och själ? Skall du på detta sättet löna honom för all hans utståndna pina? Är det den tacksägelsen den helige Ande skall hava för alla de kärleksslag, han slagit på din hårda själ? Skall du så belöna honom för det han så flitigt gått efter din själ i många års tid, och bjudit till att föra henne till rätta? Skall du så belöna honom för att han i nåd har sökt dig på dina syndavägar, och givit dig mången god rörelse och dragning till bättring? Skall du så belöna honom för att han dagligen så troget arbetar därpå, att han måtte få dig omvänd i tiden och salig i evigheten? Tackar du så Herren, din Gud, du galne och ovise syndare (5 Mos. 32:6). O ett sådant uppförande av dig är ju försmädligen otacksamt!

SLUT

Man har av ålder kallat denna dag Kyndelsmässodagen; det är Ljusmässodagen. De gamla hava givit den detta namn, säkert av det skäl, att Simeon i denna dags evangelium kallar Jesus ett ljus till hedningarnas upplysning. Till påminnelse härom hade man även i forna dagar den seden, att på Kyndelsmässodagen upplysa kyrkorna med en mängd av ljus. Nu, Gud låte på denna dag bliva en rätt Ljusmässodag för någon blind själ, som hittills har suttit i syndens mörker! Gud give att Jesus, det sanna ljuset, måtte med sina genomträngande strålar få bryta in i något mörkt hjärta i dag! Gud låte dig, som ännu vandrar i din villa, bliva upplyst om dina stora synders faslighet i dag! Och är här någon, som sitter i ett ångestmörker i sin själ, så att han icke vågar tro på Guds nåd: Gud låte ett trösteljus komma till att lysa i den själen på denna Ljusmässodagen!

I dag bar jungfru Maria världens ljus in i Jerusalems tempel; ty där framställde hon Jesus framför Herran. Om detta ljuset heter det i dagens evangelium, att Gud har berett det för alla folk, men det bör egentligen heta, att Gud har berett det inför allt folks ansikte. Jerusalems tempel låg högt. Där bars Jesus in på denna dag, på det att detta stora ljus från detta upphöjda ställe skulle så mycket bättre synas inför allt folks ansikte.

Ja, ja, du arme syndare! Ännu lyser Jesus, det sanna ljuset, för dig. Ännu skiner det klart på nådens himmel. Ännu är det möjligt att din mörka själ kan bliva upplyst av detta ljuset. Det lyser på denna Kyndelsmässodagen så visst i denna kyrka, som det lyster i Jerusalems tempel på jungfru Marie kyrkogångsdag. Ack, syndare, se det ljus som skiner över berg och dalar! Dröj icke med din bättring tills portlåsningen sker, jag menar, dröj icke tills dörren till den himmelska bröllopssalen tillstänges så hårt, att den sedan aldrig i evighet blir öppnad för dig. Ack, vad du en gång ångrar och förbannar dig själv om du dröjer! De fåvitska dröjde för länge, men den som är förståndig handlar som de visa jungfrurna, han skyndar sig och undsätter sin själ.

Amen.

Augustinus´ julpredikan

2011-01-25T14:25:00.001-08:00

Inkarnationens hemlighet

Vakna, o människa: för din skull har Gud blivit människa. Res dig, du som sover, stå upp från de döda och Kristus skall lysa över dig. För din skull, upprepar jag, har Gud blivit människa.

Du vore död till evig tid, om han inte fötts i tiden. Aldrig skulle du ha kunnat befrias från syndens kött, om han inte antagit syndigt kötts gestalt. Ständigt elände skulle råda över dig, om denna barmhärtighetsgärning inte hade skett. Du skulle inte åter ha fått liv, om han inte förenat sig med din död. Du skulle ha fallit i vanmakt, om han inte skyndat till hjälp. Du skulle ha gått under, om han inte kommit.

Låt oss glada fira vår frälsnings och återlösnings ankomst. Låt oss fira den festdag, då den stora och eviga Dagen kom från den stora och eviga dagen till denna vår, ack så korta, dag i tiden.

Han blev för oss gjord till rättfärdighet och helgelse och återlösning, för att, såsom det står skrivet: Den som söker sin härlighet, måtte söka sin härlighet i Herren.

Sanningen har alltså stigit upp ur jorden, ty den Kristus, som sade: Jag är sanningen, har fötts av Jungfrun. Och rättfärdigheten har setttill oss från himlen, ty då en människa tror på honom, som blivit född, blir hon gjord rättfärdig, inte av sig själv utan av Gud.

Sanningen har stigit upp ur jorden, ty Ordet blev kött. Och rättfärdigheten har sett till oss från himlen, ty varje god gåva och varje fullkomlig skänk är given ovanifrån. Sanningen har stigit upp ur jorden: köttet från Maria. Och rättfärdigheten har sett till oss från himlen, ty människan kan intet taga, om det inte blev henne givet från himlen.

Sedan vi gjorts rättfärdiga genom tron, må vi ha frid med Gud, ty rättfärdigheten och friden har förenats i en kyss. Genom vår Herre, Jesus Kristus, ty sanningen har stigit upp ur jorden. Genom honom har vi tillgång till den nåd, i vilken vi lever, och har vi vår härlighet i hoppet om Guds härlighet. Det heter inte: »om vår härlighet», utan: »om Guds härlighet». Må alltså den som söker sin härlighet, söka sin härlighet i Herren och inte i sig själv.

Därför var det som änglarnas röster sjöng lovsången till Herren, född av Jungfrun: Ära vare Gud i höjden och frid på jorden till den goda viljans människor. Ty varifrån kommer frid på jorden, om inte emedan sanningen har stigit upp ur jorden, dvs. Kristus har blivit född av kött? Och han är vår frid, han som av de båda gjort ett, för att vi skulle vara den goda viljans människor, ljuvt förenade genom enhetens band.

Låt oss alltså glädja oss i denna nåd, så att vårt samvetes vittnesbörd må vara vår härlighet. Må vi där söka vår härlighet, inte i oss själva utan i Herren. Ty det är därför det heter: Han är min härlighet, han som lyfter upp mitt huvud.

Ty vilken större Guds nåd kunde väl lysa för oss än att han som har den enfödde Sonen gjorde honom till Människoson, för att i sin tur göra människors barn till Guds söner?

Sök efter förtjänst, sök efter orsak, sök efter rättfärdighet, och se om du finner något annat än nåd.

(Ur en predikan av Augustinus. Läsningar till Kyrkans dagliga bön, I, sid. 100ff)

Trosbekännelsen och den moderna världsbilden

2010-10-12T08:46:00.000-07:00

Föredrag av Teol dr., Prof. Miikka Ruokanen, f. 1952:

TROSBEKÄNNELSEN OCH DEN MODERNA VÄRLDSBILDEN

(Hållet vid Lappo stifts synodalmöte 29.9.2010)

Förringande av läran

*Tidens "postmodernistiska" anda i kyrkan förringar, rentav föraktar lära och läromässighet. "Det viktiga är inte läran, livet och kärleken är väsentliga." Bestämda påståenden undviks och kritiseras. All slag av "dogmatism" är av ondo.

*En anti-auktoritär religiositet råder: frälsningen står till buds utan auktoritära strukturer, tyngdpunkten läggs vid den erfaranden individen. Fritt andligt sökande, inte läromässig eller kunskapsmässig säkerhet. Sund kritik mot andlig maktutövning.

*En radikal vändning mot människan och det enskilda subjektet. De individuella känslorna, sinnestillstånden, livserfarenheterna, minnena osv. uppfattas som normativa.

*Strävan mot eget personligt välbefinnande och kraftfullhet – allt förväntas tjäna detta. Individens välbefinnande är det väsentliga, inte frågan om sanningen i sig.

*Även känslan av social tillhörighet är viktigare än läromässig övertygelse.

*I synodalboken hänvisar Aku Visala (s. 39) till nyateisten Sam Harris, enligt vilken "religiös tro, ogrundad tro, till sin natur är våldsam, eftersom man inte kan förhandla om den". Harris förnekar att religionen skulle kunna framställa sanningspåståenden.

Trender i den västerländska teologin

*Finland är västerlandets bakland, periferi. Många utvecklingstrender, som vi ser förverkligas inom västerlandets kärnområden i detta nu kommer till oss med fördröjning. Därför ämnar jag granska några av den västerländska kyrkliga teologins aktuella trender, vilkas inflytande med största sannolikhet kommer att öka även i Finland.

*Den amerikanske katolske teologen James F. Carroll har föreslagit ett sammankallande av ett nytt globalt ekumeniskt koncilium, det tredje Vatikanska kyrkomötet dvs. konciliet (det anda Vatikanska konciliet 1962-1965) för att besluta om bl.a. följande frågor: kyrkan skall

-deklarera, att den inte besitter en allmängiltig sanning som gäller alla människor

-medge, att Jesus inte är den enda vägen till sanningen

-erkänna, att evangelierna är judefientlig litteratur

-konstatera, att läran om den heliga Treenigheten är irrationell och betydelselös

-överge försoningsläran, enligt vilken Kristus dog för världens synder

*Den episkopala biskopen James Pike konstaterade i en intervju i tidskriften Time: ”Treenighetsläran är inte central i den kristna tron.” Han övergav även läran om arvssynden och hånade uppfattningen om Jesu jungfrufödsel.

*Den amerikanska pressen lovordade biskop Pikes "briljanta, intelligenta, klara och uppfriskande” åsikter. Han blev också en hjälte för flera av sina biskopskollegor.

*En annan, för oss finländare mera känd episkopalbiskop John Spong tog över där biskop Pike slutade:

-Spong tror inte att det finns någon personlig Gud, ett övernaturligt väsen.

-Han avvisar Jesus som Gud kommen i köttet. Jesu jungfrufödsel och uppståndelse är rena myterna.

-Jesus gjorde inga under och steg självfallet inte upp till himlen.

-Paulus var "en ångestfull och frustrerad homosexuell".

-Det är ”skrattretande” att tro att Bibeln skulle vara Guds ord. Etc.

*Newarks stift, som leds av biskop Spong, har under 35 år förlorat hälften av sina medlemmar. I västerlandet gäller regeln: ju liberalare kyrkan är i lärofrågor, desto snabbare mister hon sina medlemmar. De kyrkor som betonar Bibelns auktoritet och trovärdighet växer i stället

*I USA har de traditionella protestantiska kyrkorna, dvs de sk mainline-kyrkorna i allt snabbare takt förlorat sina medlemmar till nya evangelikala, pentekostala och karismatiska kyrkor.

*De episkopala och lutherska kyrkorna, metodistkyrkan och de presbyterianska kyrkorna och de övriga mainline-kyrkorna utgjorde i tiderna den amerikanska religiositetens kärna, vilken omfattade en stor del av medborgarna, numera hör endast ca 8 % av amerikanerna till dessa.

Fokus på sekulära teman

*Walter R. Mead konstaterar: Västerlandets liberala teologer är inte längre intresserade av egentliga teologiska och trosrelaterade frågor. Hela deras uppmärksamhet tar fasta på aktuella sekulära etiska teman i samhället, såsom de mänskliga rättigheterna, försvarandet av sexuella minoriteter, och miljöskyddet. Man förhåller sig skyggt och undvikande till Bibeln. Man vill ”översätta” Bibelns teologiska begreppsapparat till sekulärt språkbruk.

*Ett exempel: diskussionen om homosexualitet.

*I Finland har i kyrkliga kretsar det huvudargumentet för välsignelse av homopar varit, att människorna av födseln varit utrustade med en viss sexuell egenskap, de har inte själva valt sin homosexuella läggning. Därför skall man inte klandra dem för den, utan man bör garantera dem såväl i samhället som i kyrkan fullt ut samma rättigheter som de heterosexuella.

*I Nord-Amerikas lutherska och övriga teologiska diskussion betraktas detta argument redan som föråldrat. Numera talas det om sk GLBTQ-kristna (gay, lesbian, bi, trans och queer), som har fritt valt en viss sexuell identitet, och denna identitet kan under livets gång förändras rentav upprepade gånger.

*Den sexuella identiteten är inte en naturlig, given eller bestående essentiell egenskap, utan det är fråga om en ”glidande” (fluid) identitet, som "performeras" (presenteras, förverkligas) genom ett visst valt agerande.

*"Jesus var queer", dvs han var en person med "glidande", inexakt sexuell identitet (t.x. Robert E. Goss, Marcella Althaus-Reid, Mary Elise Lowe etc.).

*Hos oss i Finland kommer diskussionen inte att stanna vid det s.k. könsneutrala äktenskapet.

*I studenttidningen Ylioppilaslehti 3.9.2010 ingick en förstasidesrubrik: "Tahdon naida monta" (Jag vill äkta många). De s.k. polyamorösa förbunden. "Jag ser ingen grund för att äktenskapet borde begränsas att gälla endast två personer", konstaterar en ung finsk student.

*Sveriges gröna kräver: ”Man borde godkänna en antalsneutral modell för samlivet". Människorna kunde samtidigt vara gifta med t.ex. en man och en kvinna eller med flera personer av samma eller motsatt kön.

*Om den finska kyrkan följer Svenska kyrkans modell och antar den lag om s.k. könsneutrala äktenskap som med första sannolikhet stiftas även hos oss, leder det med tiden till att de, som ännu undervisar om det traditionella kristna äktenskapet kriminaliseras: deras undervisning "främjar ojämlikhet, kränker de mänskliga rättigheterna, är diskriminerande".

*Man stiftar lagar, som förbjuder all slags "diskriminering av de homosexuella".

*Inom kort ställs vi inför frågan: Kommer det i framtiden att råda religionsfrihet för dem, som håller sig till Bibelns lära om det kristna äktenskapet?

Läropunkter under attack

*Då teologin koncentreras på etiska spörsmål har i flera västländer innehållet i kyrkans ekumeniska apostoliska tro blivit föremål för tvivel och rentav attack. Växande kritik riktas mot bl.a. följande punkter i den kristna trosbekännelsen:

1. Läran om Jesu jungfrufödelse. Även i Finland finns det allt fler teologer, även i kyrkans ledning, som säger: tron på Jesu jungfrufödelse är inte central, man kan på goda grunder vara av olika åsikt på den här punkten och ändå verka i samma kyrka.

*Man tillägnar sig en slags kunskapsteoretisk split-modell (split = "klyva"), som grundar sig på en viss sorts nominalistisk ontologi (vissa objekt eller egenskaper existerar i betraktarens sinne, inte som sådana i den reala världen; betydelsen av objekten/sakerna grundar sig inte direkt på fakticiteten och sättet hos deras reella essens; objektets/sakens vara och betydelse lösgörs från varandra; vi kan inte egentligen veta någonting om den här typen av objekt/saker) (ontologi = läran om varat; objekten/sakerna är enbart begrepp eller ”namn”, nomina i tänkarens sinne):

-Den teologiskt-religiösa betydelsen hos läran om jungfrufödelsen förutsätter inte det biologiska faktum, att Jesus skulle ha fötts utan en biologisk mans säd. Den teologiskt-religiösa betydelsen av denna läropunkt grundar sig inte på dess faktavärde. Vi kan i mässan stämma in i trosbekännelsen, även om vi inte håller det för sant, att Jesus skulle ha fötts utan en mans säd.

*Om man förfar på detta sätt, rasar hela kyrkans tidiga patristiska teologi samman. Den tidiga teologin grundade sig på realistisk ontologi (objekten eller egenskaperna har funnits som sådana i realvärlden oberoende av om de iakttas eller inte, eller hurudana de iakttas; objektens/sakernas varande och egenskaper är inte beroende av vilken betydelse iakttagaren tillerkänner dem; människan kan få tillförlitlig information om dessa objekt/saker):

-Man trodde att Jesus var reellt "samma väsende" (homoousios) med Fadern, så som den ekumeniska kyrkans viktigaste lärodokument den Nicenska trosbekännelsen (325/381) betonar. Han var "sann Gud och sann människa” (vere Deus et vere homo, Chalcedons Definitio fidei, 451, Nicenska trosbekännelsen apologi och kommentar), eftersom han var avlad av den Helige Ande och född av jungfru Maria.

-Under de tidiga århundradena hölls den kristna trons läromässiga sanningar för sanna på varats och kunskapens alla möjliga plan och sätt.

*Läran om Treenigheten och Kristus som sann Gud och sann människa var den hörnsten, som utgjorde grunden för kristendomens uppfattning av sig själv som nådereligion.

*Läran är inget egenvärde, utan den tjänar evangeliets fortbestånd. Om man ruckar på lärans hörnsten, leder det till att evangeliet fördunklas och småningom går under.

*Faran i denna tidsålder är nydoketismen: vår tro blir skenbar, Gud har endast skenbart blivit människa i Kristus (dokein = "verkar vara"). Nydoketismen sidsteppar den frälsningsmodell Gud själv har valt, ser ner på att Gud själv kom i materien.

*En sådan tro är en låtsas-tro på saker, som i själva verket inte anses sanna. I varje fall inte sanna på det sätt, som vi betraktar de flesta fenomen i vår värld för sanna.

*I synodalboken framför Outi Lehtipuu (s. 68) den tanke, som allmänt florerar bland exegeter: "Den teologiska sanningen kan dock vara en annan än den historiska sanningen. Därför behöver inte ens de mest rafflande rönen inom den historiska bibelforskningen underminera den religiösa tron."

*Detta påstående är ett uttryck för den tidigare nämnda nominalistiska ontologin, som splittar fakta och deras betydelse. Det är en filosofiskt tvivelaktig strategi.

*Den kristna tron utsagor är sanna på sanningen och kunskapens alla olika plan. De exegeter, som skiljer mellan fakta och dess religiösa innebörd, väljer som sin högsta norm för sin bibeltolkning och förståelse av den kristna tron en modell som är lämplig för dem, men filosofiskt tvivelaktig.

*Det är även en teologiskt tvivelaktig strategi: Ett sådant tänkesätt är en motsats till det urkristna tänkesätt, som vilar på en realistisk ontologi, enligt vilken Gud i Jesus har tagit steget in i mänskligheten, köttet, historien, den konkreta materiella världen för att förena oss med sitt eget gudomliga, oförgängliga liv. Den kristna tro, som grundar sig på inkarnationen av Guds Son är en mycket materiell religion.

*Den treenige Guden inte bara rycker upp vår själ någonstans in i en andesfär – så tänkte man i antikens irrläror, vilka bekämpades av kyrkans tidiga lärare bekännelserna. Enligt vår kristna tro frälser Gud oss som helhet, som de människor han har skapat: han frälser vår kropp, själ och ande. Gud verkar för att rädda denna konkreta värld.

*Enligt den kristna tron förverkligas den Treenige Gudens frälsningsgärning på ett historiskt och konkret sätt som Gud själv har valt. Guds nåd är inte bara allmän, obestämd God is nice to everybody anyway -teologi.

2. Försoningsläran, kristendomens utsaga om att Jesus Kristus, Guds Son, sonade vår syndaskuld genom sin död på korset, är föremål för växande kritik i internationell teologi.

*I synodalboken citerar Aku Visala (s. 40) den engelske nyateisten Richard Dawkins, som säger, att försoningsläran är ”ondskefull, sadomasochistisk och motbjudande. Vi borde också avfärda den som spritt språngande galen".

*Det pågår en livlig teologisk diskussion om en "grym och våldsbenägen barntorterargud" (divine child-abuser), som inte kan förlåta, innan han sett blodet flyta och sitt eget barn lida.

*I synodalboken säger Kari Syreeni (s. 100): "Snarare kommer åskådaren att undra över om en enda persons lidande, hur oerhört det än är, faktiskt kan överskyla världens synder i det förflutna och i framtiden, och vem som över huvud taget behöver detta våld – Gud? Den kristna försoningsläran behöver diskuteras kontinuerligt."

*Hur svarar vi? Till en början sålunda: På korset är Jesus inte i första hand föremål för Guds, sin Faders, vrede, utan han suger upp, absorberar i sig själv hela mänsklighetens ondska, stolthet, aggression, vrede mot Gud, förakt för sanningen... Han blir den ”syndofferbock”, där människoartens ondska och skuld naglas fast och överförs, för att sedan förintas och annihileras (jfr. 3. Mos. 16: den stora försoningsdagens två syndofferbockar; jfr. Mel Gibsons film The Passion of the Christ).

*På korset är Gud framför allt försoningens subjekt, den lidande. Guds Son inte bara "tar bort världens synd" utan ger också sin kropp och sitt blod som "odödlighetens läkemedel", för att vi genom att äta och dricka honom kunna förenas med honom och leva i all evighet (Joh. 6: 54-57).

3. Läran om Jesu kroppsliga uppståndelse. Redan i slutet av 1700-talet framställde den upplysningsorienterade teologen Johann Salomo Semler sin idé, som senare vann stort understöd: Det var inte Jesu kropp utan hans ”sak” som uppstod!

*Det är fullständigt irrelevant att fråga vad som hände med Jesu kropp, då endast hans budskap om Guds kärlek och människans oändliga värde lever vidare. I bakgrunden finns här igen ett split-fenomen som baserar sig på nominalistisk ontologi.

4. Det kristna missionsarbetet är föremål för växande kritik. Religiös pluralism: Gud kan frälsa de icke-kristna genom deras egen religion. Kristne mission är något förlegat, man skall inte sträva efter att omvända icke-kristna till kristendomen och be dem ta emot dopet; det är nog om de uppriktigt följer sin egen religion. Så tänker t.ex. hälften av Tysklands lutherska präster.

"Ta bort de fasta påståendena och du har tagit bort hela kristendomen"

*För inemot 500 år sedan fick reformatorn Martin Luther försvara trons sanning mot den tidens skeptiska humanism. Samtidens ledande humanist Erasmus beklagade sig över att ”Bibeln är oklar” och mångtydig, hur flera sanningar å ena sidan är klara och trovärda men å den andra sidan även synnerligen oklara och därför tvivelaktiga. ”Jag tilltalas inte av säkra utsagor”, sade Erasmus. Så säger även flera av vår tids teologer.

*I sitt verk Om den trälbundna viljan (1525) avvisade Luther Erasmus’ å ena-å den andra sidan-tänkande genom att säga så här: Bibeln är full av ”klara” ställen, även om det också finns ”dunkla” sådana; de klara orden förklarar de dunkla orden. Bibeln är ”i sig själv klar, genomskinlig, förståelig, självförklarande”; Bibelns centrum och självlysande ”sol” är Kristus.

*Luther "Ta bort de fasta påståendena och du har tagit bort hela kristendomen

– Den helige Ande är ingen skeptiker och har inte skrivit tvivelaktiga ting eller subjektiva åsikter i våra hjärtan, utan fasta och vissa ting, säkrare och oryggligare än själva livet och all erfarenhet.

*Guds sanna, i evighet orubbliga, fullständig säkra ord besegrar syndens, dödens, Satans och helvetets makter. Utan Guds fullständigt tillförlitliga ord är vi bortom allt hopp. Detta var den kristna tron för Luther.

*Prof. Eeva Martikainen har påvisat i sin forskning, att rätt lära för Luther var en i det närmaste sakramental storhet: den rätta läran är det nödvändiga yttre ”kärlet”, som värnar det inre evangeliets renhet. Evangeliet och läran är oskiljaktiga; läran skyddar evangeliet, om läran fördunklas går evangeliet under. Läran vakar över evangeliets renhet och fortbestånd. En förkunnelse utan lära förvrider evangeliet.

*Temat i dispyten mellan Luther och Erasmus lever vidare i våra dagar. Catherine McShea konstaterar: Numera behärskas de teologiska fakulteterna vid universiteten i Harvard och Yale av ”en djupt rotad anda av motstånd mot religiösa sanningar". Flera teologer ser framförandet av säkra åsikter som "andlig fascism".

*Hos oss företräder bl.a. Terho Pursiainen (i sin bok Jumala (Gud)) samma kritik av säkra påståenden: ”Inget påstående om Gud som framförs som sanning syftar ens till sanningen och antyder inte ens någonting, som skulle vara sant om Gud. Det är en komplett lögn utan någon som helst förmildring. Talet om Gud måste förstås som ett finger som pekar på Gud. Fingret, som man pekar med, är någonting helt annat än det, som man pekar på. När man talar om Gud, pekar man med kött på Anden. Den skamlösa teologin ljuger, eftersom den förklarar, att själva fingret skulle vara den Gud, som det pekar på. Det faktum, att man bedrivit skamlös teologi i årtusenden i alla kyrkor, gör den inte mindre skamlös.”

*För Pursiainen är uttryckligen det, att Gudstron håller några saker för sanna, tecken på att den kommit fel, dvs. på ”fundamentalism”. Fundamentalism är ett slagord, med vilket man försöker stämpla dem, som håller Bibeln för Guds ord, som tvivelaktiga och opålitliga.

*Trosbekännelsen skall enligt Pursiainen tolkas med sådan ”metateologi”, att det inte alls handlar om faktapåståenden om exempelvis att Kristus skulle ha avlats av den Helige Ande, utan manlig säd.

*Pursiainens påståenden är ett utmärkt exempel på split-metod som bottnar i nominalistisk ontologi: trosbekännelsens språk och de faktiska händelserna bör skiljas från varandra.

*För flera västerländska teologer och kyrkliga arbetare är det viktigast att vara ”intellektuellt redbara”. Till skillnad från den klassiska teologin är nu ”intellektualism” liktydigt med ifrågasättande och kritik av kristendomens centrala sanningar. Den intellektuelle bör ifrågasätta trons sanningar för att framstå som modern.

*Den tidiga kyrkans och medeltidens kristna intellektuella, som uppskattas även av filosoferna, såsom t.ex. Augustinus eller Thomas av Aquino, var starka försvarare av tron, inte tvivlare.

Den ekumeniska apostoliska tronhåller fast vid Bibelns centrala, uppenbara budskap

*Luther betonade, att den ”gudomligt inspirerade lära”, som förkunnades av gamla förbundet profetiska personer och nya förbundets apostlar är ofelbar, även om Bibelns författare kunde missta sig i frågor gällande världsbild, historia, naturvetenskap, geografi etc

*Bibelns centrala budskap om en kärleksfull och nåderik Gud – dvs evangeliet – är oföränderligt och ofelbart. Bibelns uppenbart ”klara” texter är oemotsägliga, Bibeln tolkar sig själv utifrån sitt eget centrala budskap, betonar Luther.

*Uppfattningen av Bibeln utifrån Chalcedons kristologi som en "sant gudomlig" och "sant mänsklig" bok; det gudomliga och det mänskliga finns där alltid samtidigt "utan att sammanblanda, förändra, dela och åtskilja".

*Exegeterna betonar, att varje tolkning av någon bibeltext är bunden vid någon förförståelse, "ideologi" eller "intresse". I synodalboken säger Outi Lehtipuu (s. 76) : "Det finns inget oskyldigt sätt att läsa, utan all läsning är bunden till olika intressen och syftar alltid till något. Läsarens egen position – bakgrund, förpliktelser, traditioner – påverkar förståelsen av texten."

*Lehtipuu konstaterar, att texterna i själva Bibeln är förknippade med "ideologiska" bindningar (s. 76): "På samma sätt som läsarna är texterna bundna till sin position. Också de har sina intressen som de driver, också de är ideologiskt bundna.”

*Till detta kan vi säga: Ja och amen, precis så är det!

*Men det är ”intresset” är inte vilken som helst nyckfull individuell religiös eller mänsklig upplevelse, utan vår "förutfattade mening" är den för alla kristna över tid och rum gemensamma ekumeniska apostoliska tro, som har formulerats i den Apostoliska (200-talet) och Nicenska (300-talet) trosbekännelsen samt i Chalcedons kristologiska definition (451).

*Robert W. Jenson: Nya Testamentet har "trinitarisk logik".

*Den apostoliska "trosregelns" (regula fidei) logik väller fram från Bibelns inre och leder läsaren: De bibliska texternas inre ”ideologi” är nådereligionens ”intresse", den Heliga Treenighetens verksamhet, Jesus Kristus – sann Gud och sann människa.

*Den profetiskt-apostoliska tron stiger fram ur själva texterna och bildas samtidigt till den förförståelse som leder förståelsen hos den som litar och tror på Guds ord. Det är alltså inte fråga om vilket som helst självvalt eller utifrånkommande slumpmässigt ”intresse” eller sådan ”ideologi”.

Finns det hopp ännu för finländsk kristenhet?

*I de finländska församlingarna finns det ännu väldigt mycket god och sund kristen tro. Den kommer till synes bl.a. i kärleken till missionen.

*Den apostoliska tron bevaras i kyrkan så länge man firar den heliga mässan i respekt för den tvåtusenåriga traditionen: man läser Bibeln, firar den heliga nattvarden enligt Jesu instiftelse, stämmer in i Fader vår, uttalar Herrens välsignelse och ber de traditionella liturgiska bönerna, sjunger psalmer – och bekänner tillsammans den Apostoliska eller Nicenska trosbekännelsen.

*Rationell spekulation och anpassning till den västerländska tidsandan utgör ett verkligt hot mot kyrkan, men om den heliga mässan stannar i centrum för dess andliga liv, spiritualitet, har vi ännu hopp. Kristna som tänker olika och företräder olika teologiska riktningar kan, när allt kommer omkring, uppleva gemenskap – om inte i det rationella samtalet, så när de samlas för att vårdas av den heliga och nåderika Treeniga Guden i den heliga mässan.

*Man strävar efter att förleda Finlands kristenhet att acceptera sådana tänkesätt, som den upplever som främmande och fel på basen av en sund tro som stöder sig på Bibeln och bekännelsen och helt enkelt på basen av sunt förnuft.

*I Finland, liksom i andra västländer, är den krets av aktivister inte särskilt stor, som för in i kyrkans diskussionsagenda nya, tvivelskapande teman. Men verkan av deras aktivitet är enorm. ”Lite surdeg syrar hela degen.” (Gal. 5: 9; 1. Kor. 5: 6)

*Ett exempel: Teologen och journalisten Sirkku Nyström presenterar i en stort uppslagen artikel "Ylhäältä annettua vai itse löydettyä? (Det från ovan givna eller själv funna?") i tidningen Kirkko ja kaupunki 21.4.2010 den amerikanske religionspsykologen James W. Fowlers teori om människans religiösa utveckling. Enligt denna än människan i början av sin religiösa utveckling auktoritetstroende, senare utvecklas hon mot en öppen och tillåtande religiositet, där det " inte längre är viktigt att ha absolut rätt", det väsentlige för dem är Bibelns "storas linjedragningar och bärande tankar".

*Nyström tillämpar tanken på den diskussion, som fördes i samband med valet av ärkebiskop senaste vår. De sk. konservativa, som hänvisar till Bibeln är i sin religiösa utveckling på en lägre nivå än de, som på basen av en öppnare, själv upptäckt bibeltolkning är beredda att t.ex. välsigna registrerade parförhållanden i kyrkan. "Personer som är av olika åsikt är i olika stadier av sin utveckling i tron och de som lever på ett ’tidigare’ stadium kräver bestämt att de andra skall återvända till deras nivå” klagar Nyström.

*Nyströms artikel är ett utmärkt exempel på hur bibeltrogna kristna stämplas som företrädare för outvecklad auktoritetstrogen religiositet och hur kyrkofolket förleds att betrakta den liberala bibeltolkningen som psykologiskt mera ”utvecklad”. Nyströms artikel ger också uttryck för tanken hur den religiösa erfarenheten upphöjs över Guds uppenbarelse.

*Ur vetenskapsfilosofiskt perspektiv är Fowlers teori en modell som bygger på en viss västerländsk humanistisk värdegrund, som också blivit föremål för skarp vetenskaplig kritik.

Hur kunde kyrkan förnyas?

*Den berömde tyske teologen Dietrích Bonhoeffer, som hängdes av nazisterna i slutskedet av andra världskriget, talade om "den billiga och den dyrbara nåden".

*Billig nåd är sådan tro, som inte leder till trogen Jesu efterföljelse:

-”Den billiga nåden är nåd utan Kristi efterföljelse, nåd utan korset. Den billiga nåden är nåd som realisationsvara, förlåtelse som erbjuds för en spottstyver, lågprissatt tröst utan kallelse till sann Kristi efterföljelse, att ta på sig hans ok. Den billiga nåden innebär förnekelse av Guds levande ord”, säger Bonhoeffer.

*Bonhoeffer sörjde över att hans egen kyrka anpassade sig efter samhällets påtryckningar och anammade dess värden, fogade sig räddhågset efter fascismens ideologi. Hans kyrka var ”den billiga nådens” kyrka, som inte orkade eller vågade modigt vara sin Herre trogen.

*Dyrbar är enligt Bonhoeffer en sådan nåd, som leder oss att offra hela vårt liv för honom, som offrade sig själv för vår skull.

¨Den dyrbara nåden är en skatt som är gömd i en åker, för vars skull människan går och glad i hågen säljer allting, som hon äger; det är den dyrbara pärlan, som får handelsmannen att offra hela sin egendom för att få köpa; det är Jesu Kristi kallelse, som får lärjungen att lämna sina nät för att följa honom. Dyrbar är nåden framför allt därför, att den var dyr för Gud, den kostade honom hans egen Sons liv. Den dyrbara nåden är nåd som det levande ordet, som Guds ord, som han själv talar så som han vill”, konstaterar Bonhoeffer.

*Allra bästa kan vår kyrka förnyas så, att det bland medlemmarna finns allt fler av dem, som fått upp ögonen för den dyrbara nåden, sådana, som vill vara Jesu verkliga efterföljare och trogna lärjungar.

*Om det bara funnes flera av dem, som dagligen frågar, hur de kunde i sitt vardagsliv och sitt kall vara lydiga inför Gud och förverkliga Guds vilja, vara salt och ljus, kanaler för sanningen och kärleken var de än lever.

*Gud vill inte att vi skall leva med oredligt, halvhjärtat med ont samvete stridande inbördes. Han vill förnya oss med sin nåd och Ande – såväl som enskilda människor som församlingar.

*Ånger, omvändelse och färsk nåd behöver vi alla, från kyrkans ledare och medarbetare till dess osäkraste medlemmar. Kyrkans förnyelse börjar, när den Treenige Guden skänker oss ångerns nåd och en färsk syndernas förlåtelse, styrker vår tro och fyller oss med sin Helige Ande och kärlek. Så leder han oss till trohet mot Guds ord. Låt oss be, att Gud ville skänka oss en allt mera brinnande kärlek till honom själv.

*Den svenske pingstpastorn Peter Halldorf, som forskat om kyrkofäderna, sade i en tidningsintervju: "Europas kristenhet kan räddas endast genom att klosterväsendet upplivas." Sedan förklarade han detta sitt provokativa påstående: Vi behöver levande modeller för hurudant ett helgat, Gud hängivet och hörsamt liv ser ut. Vi behöver karismatiska förebilder för en kristen vandel.

*Så förhåller det sig säkert: människan är socialpsykologiskt sett en varelse, vars trosföreställningar, värden och val kraftigt påverkas av olika förebilder. Visserligen torde man inte vara tvungen att söka sig ända till klostren för att finna inspirerande förebilder före en kristen vandel.

*Kyrkan förnyas inte i första hand genom strategier eller åtgärder, utan vi behöver en alldeles ny slags hörsamhet gentemot Kristus, såväl som individer, församlingar som kyrka. Endast på detta sätt kan kyrkan i reell mening förnyas.

*Även Heikki Kotila tar i sin artikel i synodalboken upp det för kyrkan centrala ämnet andlig förnyelse (s. 176-177); med hänvisning till svensken Owe Wikström säger han: "Kyrkan reduceras till en religiös institution, som förvaltar ett intressant religiöst och kulturellt arv om den inte klarar att nå den andlighet som finns i hjärtat av den kristna tron.”

*Genast efteråt citerar Kotila den i Sverige verksamma belgiska teologen Wilfried Stinissen: "Både kyrkan eget liv och hennes utstrålning i världen är beroende av att medlemmarna har personligt andligt liv.”

*När jag lyssnar på finländska förkunnare och kyrkoledare får jag intrycket, att allt fler har alienerats från det äkta andliga livet.

"Kyrkan bör ständigt förnyas enligt Guds ord"

*Den av de väckta respekterade läraren, professor Lauri Haikola skrev år 1971 i en festskrift till professor Lennart Pinomaa en artikel under rubriken "Ecclesia semper reformanda est" ("Kyrkan bör ständigt förnyas"). Där tolkar han Martin Luthers berömda slagord: "Kyrkan bör ständigt förnyas enligt Guds ord" (Ecclesia semper reformanda est secundum verbum Dei).

*Enligt Haikola hotas kyrkan alltíd av en lagisk tydning av evangeliet. Kyrkan löper ständigt risk att förvandlas till ett religionsvårdsverk eller en moralinstitution, som endast återspeglar det samtida samhällets normer: "Finlands kyrkolag har slaviskt följt den samhälleliga lagstiftningen, som även den alltid släpar efter i utvecklingen. Avsikten med de ursprungliga evangeliska kyrkoordningarna var inte att anpassa sig efter tidens juridiska lagstiftning. I det här hänseendet har det skett en avvikelse från den ursprungliga linjen. En reformation är av nöden", fastslår Haikola.

*Enligt Haikola föreligger det i kyrkans verklighet ständigt en stor risk för att evangeliet på något sätt får karaktären av lag, nådens evangelium hålls inte klart. Lagens och evangeliets linjer ”blandas ständigt samman”: "Evangeliet tillåts inte bestående härska över människans samvete och gudsrelation, utan lagen söker ständigt göra intrång där." Det värsta är, att kyrkans centrala budskap sekulariseras: "Människorna strävar efter att avlägsna evangeliet från dess eget verkningsområde och förvandla det till en samhällelig lag", beklagar sig Haikola.

*Haikola förkunnar: "Luthers slagord innebär alltså helt enkelt: församlingen måste ständigt återvända till sitt ursprungliga väsen. Församlingens ursprungliga väsen står att finna i 'det allra heligaste evangeliet om Herren Jesus Kristus' – Till detta evangelium bör församlingen återvända i sin ständiga reformation. – Kyrkans huvuduppdrag är alltid att förkunna evangeliet klart och rent."

*Enligt Haikola handlar kyrkans förnyelse om detta: "Principen Ecclesia semper reformanda betyder alltså: evangeliet måste återerövra det område som lagen tillförskansat sig. Evangeliet måste alltid befinna sig i en motanfallsposition. Reformation innebär återerövring.”

*I synodalboken citerar Heikki Kotila (S. 171) Andra Vatikankonciliet, som förnyade den katolska kyrkan: "Kyrkan kallas under sin jordevandring av Kristus till den fortlöpande reformation (perennis reformatio) som hon som mänsklig och jordisk institution ständigt behöver."

Slutord

*I Europa och Nordamerika är kyrkorna som bekant på väg att förlora sina medlemmar och ställningar. Det här sker hand i hand med lärolöshet och teologisk liberalism: ju mera läran ringaktas, desto mattare blir evangeliet; ju liberalare kyrka, desto snabbare minskar medlemsantalet. Det är oundvikligt, att dessa verkningar kan skönjas allt mer även i vår finländska situation.

*Inflytandet från de västerländska tongivande kulturerna gnager undan för undan på vår egen kyrkas teologiskt-andliga substans, får kyrkan att ruttna inifrån. Förändringen sker gradvis, så att man inte ens nödvändigtvis lägger märke till den (jfr. Den kinesiska berättelsen om den vita musen, som hamnade i en kastrull som långsamt värmdes upp; den märkte inte vattnets långsamt stigande temperatur innan det var för sent).

*Men det är inte nödvändigt för kyrkfolket, som ännu litar på Guds ord, att acceptera att man avstår från Guds ord, gradvis förvanskar trosbekännelsen och på sikt förgör nådens evangelium.

*Låt oss vara medvetna om faran, som är verklig. Man skrämmer dem som är trogna Guds ord genom att lögnaktigt stämpla dem som ”konservativa”, ”fundamentalister”, ”fastlåsta i ett tidigt stadium av sin religiösa utveckling”, "omoraliska motståndare till jämställdhet" etc.

*Vår nästan 900-åriga folkkyrka är inte biskoparnas kyrka, inte domkapitlens kyrka, inte kyrkomötets kyrka, inte kyrkostyrelsens kyrka, inte de teologiska kotteriernas kyrka, inte någon väckelserörelse kyrka – nej, utan är våra fäders och mödrars kyrka, förfädernas kyrka. Från denna vår folkkyrka avstår vi aldrig någonsin.

Una sancta ecclesia perpetuo mansura sit ("En helig kyrka består för evigt"; Den augsburgska bekännelsen, 7).

*Kyrkan består, för hon är den Treenige Gudens egendom: Guds folk, Kristi kropp och den Helige Andes tempel.

Föredrag av Miika Ruokanen, Lappo stifts synodalmöte den 29 september 2010.

Nyårshälsning: Vår Herres Jesu Kristi nåd och Guds kärlek och den helige Andes delaktighet vare med eder alla! Amen.

2010-01-02T14:56:00.001-08:00

Vid tanken på den oräkneliga mängd av saker och händelser, onda och goda, som ett år bär i sitt sköte, då en enda stund, ett ögonblick ofta medför en händelse av evighetsviktig påföljd; - vid åtanken av de många och mångahanda erfarenheter, ljuva och bittra, lyckliga och olyckliga, som vi under ett förflutet år haft; de många synder och överträdelser, försummelser, svagheter och natursoarter vi haft att kämpa med; de många faror och frestelser, finare och grövre angrepp av djävulen, köttet och världen, vi varit utsatta för, de många sorgliga syner vi skådat i Kristi kyrka, avfall, förvillelser, förargelser; men ock å andra sidan, den myckna nåd och välsignelse, vi under allt detta åtnjutit; det tålamod, den oändliga förlåtelse som vår barmhärtige Fader för sin Sons skull skänkt oss; den myckna tröst och hugsvalelse, de många saliga stunder, vi njutit vid hans ord och sakrament och i trogna bröders umgänge, och vid betraktandet av Guds rikes framgång på jorden, av själars omvändelse och frälsning; korteligen, det myckna andliga och lekamliga goda, Herren under all vår ovärdighet bevisat oss; när vi betänka allt detta - vad skulle vi förena oss om, vad skulle vi tänka på, såsom det, som under allt varit vår hjälp, vår tröst, vår salighet - vad, om icke endast: Vår Herre Jesu Kristi nåd - och Guds kärlek - och den helige Andes delaktighet?

Då vi därjämte se framåt på allt vad ett kommande år kan medföra, evad vi skola bliva kvar här på jorden till dess slut, eller det skall bliva vårt flyttningsår från tiden till evigheten: vad skulle vi förena oss om, såsom vårt enda gemensamma hopp, vår tröst och vår bön för oss själva, för varandra, för Guds hela Israel, om icke blott detsamma: Vår Herre Jesu Kristi nåd - och Guds kärlek - och den helige Andes delaktighet? Dess ord innebära nämligen allt, som hör till liv och gudaktighet. Det var i dessa ord den helige Paulus sammanfattade allt, vad han ur sitt hjärtas fullhet önskade sina korintier; ty dessa ord äro hans sista, i senare brevet till dem. Ja, vilja vi hava ett gott nytt år, ett lyckligt liv och ett saligt slut, så behöva vi blott vad dessa ord innebära.

Vår Herre Jesu Kristi nåd vill nämligen säga: allt vad Herren Kristus oss förvärvat och skänkt, då han blev vår broder, vår Immanuel, då han blev vår Herre, vår Goel (lösare), vår Försonare och Försvarare; då han blev vår andre Adam, att stå i människosläktets ställe inför Gud; då han såsom sådan gjorde det vi bort göra, och led det vi bort lida, "rättfärdig för orättfärdiga", och ännu i dag "är i Guds åsyn för oss", "Herren vår rättfärdighet". Detta är "vår Herres Jesu Kristi nåd", och detta är den enda grunden till, att vi kunna åtnjuta "Guds kärlek och den helige Andes delaktighet", varför ock aposteln ställer vår Herres Jesu Kristi nåd uti första rummet, ehuru Kristus ibland gudomspersonerna kallas den andre. Det är denna vår Herre Kristi nåd, som vi nu hava att tacka för, att vi icke långt för detta blivit för våra synders skull förgätna, förkastade, fördömda, utan ännu, efter så många dagars syndaskuld, åtnjuta förlåtelse och behållas i Guds kärlek.

Och "Guds kärlek!" - vem kan uttala, vad som ligger däruti? - Guds kärlek är det obegripliga välbehag, som Gud för sin Sons skull har till sina barn, det välbehag, den benägenhet och fadershuldhet, som han hyser till alla dem, som äro iklädda hans Sons förtjänst - att han, oaktat alla våra skröpligheter, dock för sin Sons skull håller oss icke blott för rena och rättfärdiga, utan ock för täcka och älskliga, ja, för sina allra käraste barn och vänner, samt därför bevisar oss så oändligt mycket gott, välsignar oss med alla andliga och lekamliga välgärningar, med salighet både i tiden och i evigheten.

Men se, allt detta erhålla och åtnjuta vi endast genom den helige Andes delaktighet, den helige Andes gemenskap, närvaro och verksamhet i våra hjärtan - den helige Ande är föreningsbandet mellan Gud och oss; han allena verkar uti oss "bättringen till Gud" och gör, att vi söka Guds kärlek och "tron på vår Herre Jesus Kristus", och gör, att vi åtnjuta Guds kärlek. Allt Guds rike på jorden och i våra hjärtan är endast den helige Andes verk, vilken genom ordet besöker oss, väcker oss, upplyser oss, gör både lagen och evangelium levande och kraftiga i våra hjärtan, bor och regerar därigenom uti oss, omsorgsfullt leder oss i all sanning, upptäcker och avvärjer alla satans listiga anlopp, hjälper oss i alla de starka och ihärdiga frestelser, vi hava av köttet och världen, korteligen, som i alla stunder och vid alla behov, i all tidens farlighet och äventyrlighet sköter oss, såsom vi behöva, upplyser, livar, vårdar och värnar.

Se nu här, vad de, som under det förflutna året stått i Guds förbund, hava åtnjutit - vad de hava att tacka sin Gud för! Se ock här, vad vi behöva i det nya året, om vi skola hava ett gott år, en lycklig framtid och ett saligt slut! För att vara lyckliga behöva vi nödvändigt att vara inneslutna i Guds kärlek; men för att vinna Guds kärlek behöva vi nödvändigt vår Herre Jesu Kristi nåd, hans förtjänst, hans rättfärdighet; men för att iklädas Kristi nåd behöva vi nödvändigt den helige Andes delaktighet.

Vi tala nu icke om dem, som vilja försöka bliva lyckliga Gud förutan; - men du, som framför allt vill hava en nådig Gud, gör vad helst du kan, bed, ångra, vaka, kämpa mot synden, var from och andäktig - det hjälper icke, du får ej hans nåd, du förbliver under domen, så länge du icke ser endast på hans Sons förtjänst, mottager och ikläder dig vår Herre Jesu Kristi nåd - endast i honom klädd, vinner du hans kärlek. Och å andra sidan, om du ock vore den grövsta, den ohyggligaste syndare, men vänder dig till Kristus och med tron omfattar hans förtjänst, så blir du på stunden benådad, rättfärdigad, upptagen till Guds barn; ty så gruvligt kan du omöjligt hava syndat, att icke Guds Sons blod kan rikligen bota det och ställa allt till rätta. Har du vad Kristus förvärvade oss, då har du ock Guds kärlek.

Och nu - då du har Guds kärlek, då har du allt, som kan nämnas lycka och rikedom - en lycka och rikedom, som ingen människotunga kan utsäga, ingen människotanke kan fatta; en lycka och rikedom som ingen på jorden eller i helvetet kan beröva dig; - du har allt, vad som ligger i de höga orden "evigt liv och salighet". Ja, då du har Guds kärlek, då har du redan här på jorden himmel och paradis, om du blott visste och betänkte vad du har; då du har Guds kärlek, då har du en vän för andra vänner, så huld, så mäktig, så hedrande framför alla andra vänner, som Gud är större än människor; en vän i nöden och en vän i medgången, en vän i sorgen och en vän i glädjen, en vän för alla kommande dagar, särdeles då bedrövelse är på färde; då tiderna mörkna och mulna; är du ensam, faderlös, övergiven, fattig, bedrövad, se, denne store vännen är när dig, är huld emot dig och deltagande och trofast och mäktig: han säger: "Den som rör vid eder, han rör vid min ögonsten" (Sak. 2:8); han säger: "Frukta icke, ty jag är med dig, sök icke hjälp hos andra, ty jag är din Gud, jag stärker dig och hjälper dig och stöder dig med min rättfärdighets högra hand" (Jes. 41:10). "Han skall betäcka dig med sina fjädrar, och under hans vingar skall du finna tillflykt" (Psalt. 91:4). Korteligen: "Är Gud för oss, vem kan vara mot oss? Han som icke har skonat sin egen Son, utan utgivit honom för oss alla; huru skall han icke ock skänka oss allt med honom?" (Rom. 8:31). Se här borgen för vår lycka, för ett gott år: Kristi nåd och Guds kärlek!

"Men", säger du, "blott jag visste att jag hade denna vår Herre Kristi nåd och Guds kärlek! Och även om jag nu äger den lyckan, blott jag kunde behålla den och bliva ståndande intill änden! Fienderna äro ju så mäktiga, så listiga, så ihärdiga; farorna så många och stora i denna närvarande onda värld; huru skall jag vara viss om allt detta både för det närvarande och det kommande? Huru skall jag kunna stå fast och tillväxa i nåden, i tro och helgelse?"

Svar: Såsom redan är antytt, sker allt detta endast genom den helige Andes delaktighet. Den helige Ande skall själv "vittna med din ande, att du är ett Guds barn", den helige Ande skall ock "förvara det, som är dig ombetrott, till den dagen"; han skall "leda oss till hela sanningen" och göra allt, som fordras för vår helgelse, vår tillväxt och stadfästelse i nåden; han skall verka bättring, tro, kärlek och lust till Guds lag; straffa, väcka, varna, när det behöves; trösta och hugsvala, när det behöves: giva frid och frimodighet i striden, styrka i svagheten, ljus och ledning i mörkret, korteligen allt, som hör till liv och gudaktighet. Därtill är han sänd, och därför bär han sina utmärkande namn: Herrens fruktans Ande (Jes. 11:2), nåds och böns Ande (Sak. 12:10), Hugsvalaren (Joh. 15:26), sanningens Ande (16:13), vishets och uppenbarelses Ande (Ef. 1:17), kraftens och kärlekens och tuktens Ande (2 Tim. 1:7) m.fl. Tänk nu, när denne Ande bor i hjärtat, icke skall han väl vara fåfäng och död där inne, visst skall han uträtta och verka något där, om han än icke fullbordar allt sitt verk på en gång, icke heller utförer det alldeles efter våra tankar och uträkningar.

Men märk: icke kommer Anden omedelbart och sköter våra själar - visst fordras därtill att använda nådens medel, ordet - ordet och sakramenten! Vill du hava Anden, hans verk och gåvor uti ditt hjärta, så gå till ordet, Andens ord, läs det, hör det, skriv det, tala och sjung det, under bön om Anden, och se, han skall icke utebliva!

Emellertid, den som är med oss är starkare än den som är emot oss; icke behöva vi förgås - icke heller misströsta; vår Herre Jesu Kristi nåd är en tillräcklig, en fri och öppen brunn emot synder och orenligheter; Guds kärlek är en tillräcklig, en outtömlig källa av salighet, mitt i alla tiders vedermödor och vidrigheter; den helige Andes delaktighet genom ordet och sakramenten är ett tillräckligt, ett rikt apotek på all behövlig hjälp, kraft, tröst och hugsvalelse, i alla möjliga krankheter och farligheter. "Gud är vår tillflykt och vår starkhet, en hjälp i nödens tider, väl beprövad; därför frukta vi icke, om än jorden omvälvdes och bergen vacklade och sjönk i havets djup. En ström går fram, vars flöden giva glädje åt Guds stad, åt den Högstes heliga boning. Gud bor där inne, den vacklar icke." (Psalt. 46).

Nu:

Vår Herre Jesu Kristi nåd och Guds kärlek och den helige Andes delaktighet vare med er alla! Amen.

Inledningen av Wallins tal i Svenska Bibelsällskapet vid dess första sammankomst 1816

2010-01-01T12:48:00.000-08:00

Församlade kristne!

Att under denna benämning på denna tid och på detta rum kunna tilltala en samling av vad hov och huvudstad, börd och rikedom, kunskaper och bildning hava mest lysande och upphöjt utan att därigenom bliva anstötlig eller åtminstone synas enfaldig, det är i sanning en märkvärdig hyllning åt den bättre anda, som äntligen ej förskjutes, när den ur helgedomen vågar utflytta i allmänna levernet, lik arkens duva, som efter fruktlösa försök först då finner ett fotfäste, när syndafloden börjar avrinna och jorden förnyas.

Ty så långt voro vi komna i vad samtiden kallade ljus och en annan tid skall kalla mörker, att själva det gudomliga ordet, vars nyttjande man kunde förlåta vårt släktes barndom men ej dess fullmyndiga ålder, ansågs på sin höjd som ett slags bidrag till fornhistorien, vilket redan gjort sin tjänst och numera ej behövdes, då man till sin bildning eller sitt tidsfördriv ägde romaner, reglementen, encyklopedier och hushållskatekeser. Den himmelska sanningen, som ej kunde förlikas med jordiska begrepp och begärelser, blev till straff ett mål för det småkvicka skämtet, som, när det förlorade sin nyhet och sitt salt, övergick till föraktets tystnad i dessa ämnen och då kallade sig anständigt.

Guds hus ville man väl ej nedriva, emedan så mycket annat kunnat omedelbart därpå bliva nedrivet, men att helga sabbaten, att deltaga i den offentliga gudstjänsten, att gå till Jesu nattvardsbord - så långt trodde man sig ej behöva driva sin fruktan för Gud eller människor. Om man ock någon gång, oupptagen av beredelserna till världsliga förlustelser eller förlägen om en sysslolös timmas fördrivande, för ro skull besökte helgedomen, var det helst där, varest man fick beundra talarens konst att på det andeliga farvattnet som en skicklig pilot lovera sig fram mellan dogmatikens klippor och, sedan han behagligt gungat sina passagerare en stund på fantasiens känslosvall, återföra dem helbrägda i den kända hamnen av en maklig sedelära, som dock ej behövde följa utom kyrkdörrarna.

Här vidtogo andra levnadsregler. Här igenfann man sina vanliga klokhetsmaximer om världen och människan och återtog sitt förståndigare sätt att uttrycka dem. Att nu från en religiös synpunkt betrakta livets åligganden och tidens händelser skulle hava fallit sig löjligt och ännu löjligare att i sådan form utlåta sig. Det var nog, att man visste njuta sitt liv, låta allt gälla, vad det kunde, vara själv sin lyckas smed och, där man misslyckades, skylla på sin otur. Ville man någon gång vid stora tillfällen höja sig på stora ord över det alldagliga, så lät man det "allsvåldiga ödet" styra sakernas lopp eller ibland för omväxlings skull det "Högsta väsendet", vilket man dock sorgfälligt vaktade för alla attributer, som kunnat väcka en åtanke på den i Ordet uppenbarade himmelske Fadern. I övrigt skyndade man, så fort ske kunde, från sådana fraser att ej löpa fara att misstänkas för någon hemlig kristendom.

Fanns här och där någon eljest bildad och kunnig man, vilken noggrant iakttog gudaktighetens allmänna övningar, strax stämplades han som en skrymtare, vilken väl visste, vartill gudaktigheten var nyttig här i världen. Samlade ännu någon husfader på gamla världens sätt sina barn, sitt tjänstefolk, sina vänner omkring sig för att efter dagens eller veckans mödor tacka Gud och uppbyggas av Herrens ord, föga fattades, att han fick namn av sekterisk. Gudsfruktan kunde man såsom en, lindrigast sagt, oskadlig barnslighet förlåta den oerfarna ungdomen, den vidskepliga hopen och det kön, som man till armstyrkans pris behagat kalla det svagare; men hos den mogne, sluge och genomdrivne världsmannen skulle den hava varit en på samma gång oförlåtlig och oförklarlig fördom.

Då man härigenom kom efter hand så långt i detta slags ljus, att fromhet blev detsamma som fåkunnighet och andakt blott en paroxysm av periodisk sinnessjukdom, så gjordes ock snart den nyttiga upptäckten, att man kunde äga seder och ändå vara sedelös, kunde inviga och undervisa andra till kristendom och själv blygas vid Kristi evangelium, kunde vara medborgare, ämbetsman, vad man ville, och på samma gång uppenbart förakta grundvillkoren, själva de av yttre lag föreskrivna villkoren för sedlighet och samhällsordning.

Att de personer, som valt det ansvariga kall att vara det gudomliga ordets tolkar bland de dödliga, skulle såsom sådana för en sådan tid bliva av ringa värde, bliva onyttiga läromästare på en jord, där man växt ifrån läxorna, och onödiga vägvisare till en himmel, dit man ej ämnade sig, det följer av sig självt. Då de likväl, såsom ett nödvändigt ont i staten, måste tills vidare tålas, ville man åtminstone göra dem så brukbara som möjligt för de reella, timliga behoven. Såsom mantalsskrivare, taxeringsmän, fiskaler, expeditionsfogdar o.s.v. kommo de snart i ett nytt och märkvärdigt förhållande till sina åhörare.

Jag tager handen från den mörka tavlan, ehuru några drag ännu kunnat tilläggas. Den vore överdriven, jag medger det, om dess urbilder endast hämtades ur vårt fäderneslands historia. Den vore orättvis, om ej erkännandet av många och lysande undantag mildrade det skarpa i teckningen. Men dess enskilda undantag, ehuru tröstande, betaga ej det hela sin dystra sannfärdighet. Det vissa blir, att en betraktare av nyss förflutna tidevarv står villrådig, om han mer skall beundra skickligheten eller beklaga fördärvligheten av det väl genomförda system, som, ehuru anstruket med vackra färger, i själva verket gick därpå ut, att intet annat heligt gives för människan än hennes egen vinning eller fåfänga, intet annat sant än vad hennes mullvadsblick uppmäter, intet annat saligt än vad hennes djurlighet njuter, och att evad hon rasar såsom vilddjur eller vrider sig som en mask, är hon i bägge fallen ingenting mer och ingenting mindre än ett stoftskräk som när sig av jorden, så gott det kan, tills det åter blir jord.

Denna lära, född av en kall egosim som ville heta vishet, och utbildad av ett jollrande lättsinne som ville heta snille, steg till en början välkommen in i de lyckligas boningar att lossa de besvärliga banden från passionerna och spridde sig därifrån, genom det mäktiga efterdömet och det ännu mäktigare modet, förstörande till allmänna tänkesättet. Så fladdrar lustelden upp och leker i luften, ännu blott till nyfikenhetens fröjd och fåfängans pris; men stormen fattar det brännbara ämnet, på dess vingar sprider det sig med blixtens fart, och inom kort, om ej himmelen avvänder faran, ligga hyddor och palatser i aska.

Johan Olof Wallin 1816, återgivet efter "Svenska mästare, Sengustavianerna, urval med inledningar och förklarande noter av Bernhard Risberg, Stockholm 1935, sid. 251ff. Är texten verkligen nästan 200 år gammal?

Romersk katolik varnar för gärningslära och påminner om evangelium

2009-06-03T09:21:00.001-07:00

Utan tvivel hör de romerska katolikernas förnekanden av sanningarna i Romarbrevet 3 ihop med deras svårigheter att acceptera Romarbrevet 4. (Ganska tänkvärt att brevet är adresserat just till Rom!). Men å andra sidan lyser evangeliet igenom även i den romerska kyrkan, inte bara när den Korsfästes bild (inte Marias) hålls framför den döendes ögon.

I gårdagens Dagen (2 juni) går latinprofessor och dominikanerprästen Anders Piltz till storms mot falska sammanfattningar av Skriftens budskap. Sydsvenska Dagbladet Snällposten har utlyst en pristävling i konsten att sammanfatta böcker med få tecken (max 140 tecken, s.k. "twitteratur"). Bibeln sammanfattades då så här:

Del I: GUD uppenbarar sig, säger att: Skärpning, annars går det åt helvete! Del II: GUDs Son uppenbarar sig, säger: Nåja, är ni bara snälla, så fixar det sig nog ändå.

Piltz kommenterar: "Detta är en rätt bra sammanfattning, inte av Bibeln, men av hur en nutida svensk uppfattar dess innehåll".

Som ett exempel på en mer korrekt sammanfattning anför Piltz 1100-talspoeten Hugo av Orleans och hans välrimmade latin:

Quos anguis tristi virus mulcedini pavit,

hos sanguis Christi mirus dulcedine lavit.

I latinprofessorns översättning: DE SOM SÅ TRAGISKT FÖRLEDDES ATT SMAKA ORMENS GIFT BLEV LJUVLIGEN RENTVAGNA I KRISTI UNDERBARA BLOD!

Halleluja! Och tack till Anders Piltz för att du framhävde denna både poetiskt och innehållsligt så utmärkta "twitteratur"!

(Annars har vi ju Lilla Bibeln, Joh. 3:16, som med fog kan sägas vara Bibelns egen "abstract" och sammanfattning av sej själv).

Krummacher om Pingstundret

2009-05-30T19:27:00.001-07:00

O vilken härlig och betydelsefull högtid pingsten är! Smycka den med kransar och hälsa den med jublande lovsånger! Den är ju föreningsfesten mellan himmel och jord, trolovningsfesten mellan Gud och den försonade mänskligheten, den nytestamentliga kyrkans födelsedagsfest, insamlingsfesten, då förstlingskärvarna efter Kristi blodiga utsäde insbärgades.

Vad vore alla vår kyrkas övriga fester denna förutan? Budbärare vore de, som prisade välgärningar vi inte visste hur vi skulle få del av; härolder, som inbjöde oss till högtidssalar vi inte kunde finna ingången till.

Pingsten skänker oss åtnjutandet av de härligheter, som de övriga högtiderna lyfter täckelset ifrån. Pingsten så att säga för till oss den munskänk, som pressar Kristi förtjänsts himmelska druva i vår bägare och räcker oss den såsom hälsodryck.

Glad Pingstafton!

2009-05-29T22:17:00.001-07:00

"De rättfärdigas väntan får en glad fullbordan", säger Salomo i Ordspr. 10:28. Ett tröstrikt ord, om vi förstår att rätt tyda benämningen "rättfärdig". Här är inte fråga om rättfärdiga enligt lagen - ty var finns sådana bland Adams barn? - utan om av nåd rättfärdiggjorda, som, om än alltjämt syndare efter lagen, likväl blir av Gud för Kristi skull räknade såsom ostraffliga, sedan de av allt hjärta överlämnat sig åt Herren och allvarligt beslutat att leva och dö för honom.

Men med huru stor trostillförsikt dessa än kan hoppas på Guds kärlek, besparas dem likväl icke väntandet. Inte faller dem allt, vad de åstundar och beder om, genast i skötet! Hur länge måste inte t.ex. en Abraham, oaktat de rika gudomliga löften, som blivit honom givna, öva sig i tålamod, innan blott ett enda av dessa gick i fullbordan! Hur många suckar och tårar offrade icke den fromma Hanna, Samuels moder, innan hennes hjärtas önskan uppfylldes! Tänk vidare på den trettonde psalmens författare, "mannen efter Guds hjärta", som så ofta suckade till Gud: "Hur länge skall du så alldeles förgäta mig? Hur länge skall du fördölja ditt ansikte för mig?", så ock på Paulus, detta "utkorade redskap", och hans trenne gånger upprepade bön, att Herren måtte taga bort pålen för hans kött och låta satans ängel, som kindpustade honom, vika ifrån honom, vilken bön Herren skenbart icke hörde. Men dessa alla kastade därför inte bort sin förtröstan, utan väntade och bidade, om än ofta med fruktan och bävan. Herren skall aldrig låta tron, vore den än så svag, komma på skam. Dessa heligas väntan fick en glad fullbordan.

Ja, så skall det alltid gå. Genom hoppfull väntan ärar vi Herren, förhärligar hans namn inför människorna, övar oss i ödmjukhet, denna alla sanna kristnas huvuddygd, och stämmer omedvetet vårt hjärtas strängar till ett så mycket fulltonigare halleluja för den tid, då det som vi i tron förbidat kommer, och då vårt salomoniska språk tillika med det bekanta psalmens ord uppfylles på oss: De som skåda upp till honom stråla av fröjd, och deras ansikten behöva icke rodna av blygsel.

En krets väntande bedjare upptager oss även i dag (Apg. 1:12ff), en krets, som inom få dagar skall av egen erfarenhet kunna bekräfta Salomos ord, något som för övrigt icke alltid inträffar så snart. Låt oss i andanom träda in bland de kära människorna, och må det behaga Herren, att stämma våra hjärtan i samma ton som deras!

(Dr Fr. W. Krummacher, ur boken "Kristus lever", EFS Förlags-Expedition 1899, s. 173f).

IDEOLOGISKA BRYTNINGAR I SVENSKA KYRKAN

2009-04-20T03:26:00.000-07:00

1) ALLMÄNFILOSOFISKT KRING IDEOLOGISK UT- ELLER AVVECKLING:
* Luthers fulle bonde - hjälper man honom upp från ena sidan hästen, drattar han ner på andra.
* Vägens två diken - det gäller att akta sej för båda och hålla sej på vägen; inte driva varann ner i varsitt dike. Allas uppgift.
* Balans uppnås ibland bäst genom att ta bort, ibland genom att lägga till/komplettera.
* Svårt med opposition - men nödvändigt. Blir lätt destruktivt - eller uppfattas felaktigt så.
* Att i ett avseende återgå till ett tidigare stadium betyder inte en allmän regression.
* Hedenius' profetia (ni vet "Det finns ingen Gud, och Hedenius är hans profet"):
1) I första steget tror de kristna inte längre på en personlig Gud och ett evigt liv, men tror fortfarande att de tror.
2) I andra steget blir de medvetna om att de de facto inte tror, men fortsätter med ritualen.
* Dagens oppositionella kan bli morgondagens opportunister - och vice versa.
* Mod, intelligens och flit är moraliskt neutrala egenskaper - kan användas för både ont och gott.
* Ethos, pathos, logos
* Begreppen konservativ och radikal ändrar innebörd över tid. Det är konservativt att vilja bevara dagens "moderna" konsumtionssamhälle, och radikalt att gå tillbaka till 1800-talsjordbrukssamhällen (typ Amish).

2) ALLMÄNT OM MEJ SJÄLV
* Ultraliberal jämfört med vissa av mina vänner, extremt konservativ jämfört med andra. Två fronter - jobbigt men också intressant. (Tror att de flesta måste vara beredda på det).
* 1991-1996 aktivt avståndstagande från kristen tro - jag kan argumenten mot och tycker inte att den på minsta vis är självklar (man måste ju t.ex. vara direkt korkad för att utan vidare tro på Jesus kroppsliga uppståndelse).
* Tycker att jag har rätt ibland. (Surprise??? Jfr Chesterton).
* Är ödmjuk över att få vara med och även beredd på att inte få det. Det är helt OK, anser jag, att syna människor med förtroendeuppdrag i sömmarna. Frågan är bara efter vilka kriterier.
* Är mycket positiv till Psalmer i 2000-talet - som jag själv får ett öre per ex av - och ska spela temat ur Indiana Jones på bröllop i sommar. INTE allmänt konservativ i alla bemärkelser ;o).

3) FEM AKTUELLA FRÅGOR
a) Missionen
* Skrämmande förändring från 2008 - Lutherhjälpsdelen framhävs tydligt, men kyrkans Mission med stort M? Mission impossible? Förr kunde den som var skeptisk till mission ge till Lutherhjälpen. För att fortfarande fånga upp dessa givare kan man inte antyda att Svenska kyrkans internationella arbete syftar till att omvända folk. Men frågan är då om man får behålla sina gamla trogna givare - de som faktiskt gav till missionen just för att den var mer än Röda korset.
* "Under 1800-talet var den så kallade missionsbefallningen i fokus. Att omvända och döpa människor som inte tidigare var eller ansågs vara kristna, blev en livsuppgift för många." Observera tidsformen. Vad avslöjar den?
* Vaddå Hela världen? Varför sänder vi "missionärer"/medarbetare bara till systerkyrkor som ber om hjälp? Har någon hört talas om kyrkor i Västsahara eller Afghanistan? Är missionsuppdraget avslutat? Är det säkert att koreaner har lättare för att evangelisera bland afghaner, mongoler och japaner än vi har? Bara för att de är asiater, alltså? (Jfr hutu och tutsi).

3b) Läran/budskapet
* Redan Nathan Söderblom gjorde en märklig och farlig boskillnad mellan tro som förtröstan och tro som försanthållande. Det är sant att den sista inte räcker ("också de onda andarna" os.v.) men förtröstan på Gud utan att tro att Gud finns, vad är det? Sanningen var att den genomsympatiske Söderblom (från Hälsingland) var teologiskt väldigt liberal och tyvärr inte alldeles tydlig i t.ex. frågan om Jesus hade ruttnat eller inte. ("Det stora påskundret skedde i lärjungarnas hjärtan").
* Biskop John Shelby Spong tror inte på någon allsmäktig - eller ens mäktig - personlig Skapargud (tror han då alls på Gud i någon vettig språklig mening?). Han tror inte att Jesus är Guds enfödde Son av evighet, att han sonat världens synd genom sin död eller uppstått fysiskt (eller uppväckt någon annan från de döda), han dissar all bön som inte är ren meditation. Människan är god och behöver bara hjälp att upptäcka det - se www.johnshelbyspong.com Med andra ord: han anser de facto Svenska kyrkans bekännelse vara en villolära och gör mycket för att sprida sin sanna tro. Varför skulle inte vi andra få göra detsamma ;o)?
* Spong har under de senaste 5 åren bjudits in 4 gånger av ledande teologer inom Svenska kyrkan, bl.a. Claes-Bertil Ytterberg, K-G Hammar och Hans Ulfvebrand (biskopskandidat i Stockholms stift). Han tas emot vänskapligt som biskop, inte för hård och het debatt.
* Andra Johannesbrevet säger tydligt att man då gör sej till villolärarens medbrottsling. (v 9-11). Och OBS detta är inte fanatism utan egentligen en ren självklarhet, som tillämpas från alla håll när man tycker att en lära är farlig. Liberala svenskkyrkliga präster (tidigare inte EFS:are heller) bjuder inte in Ulf Ekman till sina församlingsaftnar. I varje fall inte som ensam talare eller utan motdebattör.
* I teorin ska präster hålla sej till kyrkans bekännelse. I praxis handlar det om att ha rätt ämbetssyn, dopsyn och (snart) äktenskapssyn. Synen på bibel och frälsning kan tämligen opåtalt se ut lite hur som (egen erfarenhet, jfr 1 Mos. 3). Varför kräva en evangelisk-luthersk lära och bekännelse av kyrkvaktmästare och organister om inte ens ärkebiskopar behöver stå för den?

c) Evigheten i synnerhet
* Vid allhelgona helgonförklaras alla som dött, åtminstone om de var döpta eller - åtminstone - medlemmar i Svenska kyrkan. (Medlemsavgiften=nutida avlat?)
* Inga varningar för en ev. osalig evighet hörs numera - de sista jag hörde i Svenska kyrkan var en bön "s att vi inte går förlorade (2001) och en fråga "Har Jesus dött förgäves för dej?" (2003). Trots att t.o.m. Lars Collmar skrivit: "Det är inte absolut säkert att man tar emot Guds kärlek ens när man möter den ansikte mot ansikte. Det är fördömelsens möjlighet." Å andra sidan hörs heller inga absoluta garantier för att det inte finns något för någon att frukta efter döden. Finns det en risk bör det väl sägas? Och finns det ingen risk bör väl det också sägas? Sägs inte det sista underförstås ju det första. (Eller?)
* Jfr svampplockning. Min fru kräver ett rakt - och snabbt! - svar på frågan: Är du säker på att den här svampen går att äta? Minsta tvekan betyder: NEJ! Och en sådan som Sven Hillert - biskopskandidat i Stockholm - har gått väldigt långt i riktning av att garantera allas slutliga frälsning. Och visst - får vi rösta om saken så...
* Å andra sidan är ju frågan om det alls finns någon evig tillvaro - KG Hammars Gud kunde inte stoppa tsunamin (ja VARFÖR gjorde han det inte?) men hur ska han/hon då kunna skapa nya himlar och en ny jord? (Eller hur kunde han/hon skapa den här?).
* Men det var jättebra att Anders Wejryd hos Adaktusson kopplade frågan om Jesus återkomst till jordens undergång. Alla vet vi att den här jorden, trots klimatarbetet, har tjänat ut en dag, och Wejryd sa att den kristna tron tror att Guds rike lever vidare även då. Bra! Men det förutsätter nog att vi har en Herre som skulle ha kunnat stoppa tsunamin. Eller som i varje fall "finns"; oberoende av människan.

d) Försoningen och Jesus död - och uppståndelse
* Jonas Gardell bjuds in till rikshelgedomen och andra kyrkor för att "förkunna" och sälja sin nya bok "Om Jesus." Han säger i tidningsintervjuer många fina saker om Guds kärlek och meddelar vissa skarpa iakttagelser, men förnekar öppet att Jesus dött för våra synder liksom att evangelierna är någorlunda historiskt trovärdiga - och tycker inte det spelar någon roll om Jesus ruttnat eller inte. Men Kyrkans Tidning hjälper (liksom Sändaren) till med att sprida Gardells förkunnelse, som faktiskt tycks delas av en hel del teologer (som han ju också refererar till). Ärkebiskopen beskriver påskens budskap som att det inte är kört hur djupt vi än hamnar, och biskop Thidevall som att vi inte får förakta svaghet - vi kan då offra Gud själv. Mycket tänkvärt alltsammans. Men ligger det någon frälsning för oss i Jesus död?

En ung kvinna som är prästkandidat i Svenska kyrkan skriver i min frus tidning Tro och Liv att det är osunt våldsförhärligande att predika att Jesus död i någon som helst mening är frälsande.
Det var det konstigaste jag läst av en kristen teolog sedan Hanna Stenström skrev att berättelsen om Sackeus kanske är påhittad för att visa hur Jesus brukade bemöta människor, eller sedan jag läste ett forskarseminarium som bara betraktar de Jesusord som tycks strida mot kyrkans förkunnelse som äkta Jesusord.

Nya testamentet är fullt Jesus själv talar om sitt blod som ges ut för många till syndernas förlåtelse. Men det måste ju vara oäkta eftersom det stämmer med kyrkans lära. Fast det har kanske blivit äkta nu eftersom det strider mot kyrkans nya förkunnelse?

e) Äktenskapet
* Många positiva attitydförändringar till homosexuella under 1900-talet. Bi- har kunnat hänga på utan att dock riktigt motsvara argumenten om att man inte kan välja sexualitet själv o.s.v.
* Bra med pastorala undantag och att även kyrkan börjar lära sej att här - liksom annars - ta speciell hänsyn till personer med speciella funktionsnedsättningar (eller vad man nu får kalla det - men manligt och kvinnligt organ har en signifikativ funktion ihop tror jag vi är överens om, liksom att hs försvårar just den interaktionen).
*Jag skulle ha sagt det igår: jag var positiv till både de statliga och kyrkliga reformer som kom på 1990-talet (det första välsignelsebeslutet t.ex. som handlade om pastoral frihet under ansvar).
* Men hur kom Svenska kyrkan dithän att ALL antydan till heteronormativitet rensades bort? Även gentemot bisexuella ungdomar som faktiskt har ett val. (Min elevs "många bisexuella vänner" t.ex.). Och hur kom samhället dithän att det inte längre får anses som en fördel för ett barn med två föräldrar att (allt annat lika) ha en pappa jämfört med att ingen ha? Och att ett barn med två föräldrar (allt annat lika) har en mamma jämfört med att ingen ha?
* Varför används begreppet bisexuella så sällan i debatten? Beror det på att den gruppen komplicerar försöken att framställa samkönade par som en särskild folkgrupp? Och hur blev Jesus egna ord i Matteus 19 (och i nuvarande vigselritual) kontroversiella så som alltför heteronormativa?
* Hur fungerar den nya principen om "kärlekens primat" och "vuxen frivillighet" i praktiken när vi kommer till nya konstellationer? (Grön Ungdom och rfsl är redan på väg mot framtiden - men är kyrkan det?). Är kyrkan beredd att i alla lägen kämpa för denna nya princip, eller måste den hela tiden vänta in staten och få statens godkännande först?
* Varför ringer det inga varningsklockor när man t.o.m. överväger att censurera bort de hittills så centrala Jesusorden i Matteus 19 ur ordinarie vigselritual? Skulle inte reformen bara vara en positiv komplettering som i intet avseende skulle påverka de heterosexuella och äktenskapet i övrigt?
* Handlar den sista händelseutvecklingen om överkompensation till en utsatt grupp? Med liknande följddiskussioner som i Palestinafrågan? Likaväl som det finns homofobi finns det antisemitism (också inom kyrkan). Det bör mana till försiktighet med hur vi uttrycker oss. Men ingendera får innebära kritiklöshet för kompenserandets skull.
* Vad innebär det här för måttfullt heteronormativa personers möjligheter att framöver verka inom Svenska kyrkan? Ja, det beror kanske på om vi jämför deras ståndpunkt med Hanne Kjöllers rekommendationer till kvinnor att gifta sej med yngre män, eller med somligas kritik mot ensamadoptioner, alltså sånt som åtminstone hittills räknats som acceptabelt. Eller om vi jämför med rasism och nazism och sånt - då kan vi knappast jobba tillsamman eller ens ordna nån någotsånär försonad mångfald.
* Viktig fråga? Nej, inte jämfört med ovanstående. Ja, om man jämför med mycket annat som diskuteras på kyrkomöten och fullmäktigesammanträden. Och om man ser de större implikationerna, alltså vad gäller förhållandet mellan kyrka och stat samt vad gäller anställningsbarhet inom kyrkan. Jag och rfsl är nog överens om att det ÄR en viktig fråga.

ALLMÄN AVSLUTNING:
Jag vill förebygga några missförstånd: Det är inte vår sak att bedöma vem som till slut blir evigt salig (om vi nu ska tro att det finns något sådant). Det står i Guds hand, och Jesus säger själv att många av de sista ska bli de första, och många av de första ska bli de sista. Men vem som är kristen är en delvis annan sak. Man kan på rent sakliga grunder säga att t.ex. Dalai Lama är buddhist (inte kristen), trots att han själv kallat sej kristen, "god kristen" t.o.m. Huruvida man lika bestämt kan säga att K-G Hammar är kristen och inte "liten buddhist" som han själv sa i samtalet med Dalai Lama, det vet jag faktiskt inte. Han säger ju själv att man inte behöver tro på något särskilt alls för att vara kristen, bara man vill "vara med", och där tror jag att han har fel. (Men så gillar han ju heller inte apostoliska eller nicenska trosbekännelserna). Men det är ju en perfekt folkkyrketeologi.

Jag anser i varje fall bestämt att t.ex. Spong inte är kristen, hur mycket biskop han än kallar sej. Han är säkert lika snäll för det. Men det finns liksom inget sakinnehåll bakom beteckningen "kristen" i hans fall. Gillar Jesus, sociala reformer och stilla meditation? Ja, men det är väl många som gör, även bland muslimer och hinduer. Jfr min "kristne" repövningskompis på 90-talet.

SAMMANFATTNING:
Jag älskar Svenska kyrkan, dess grundideologi, kreativitet och kontaktnät. Jag går inte och talar illa om Svenska kyrkan för att jag misstror dess regering och många av dess tjänstemän, lika lite som S hatar Sverige för att de skarpt kritiserar borgarna. Men kyrkan är i djup ideologisk kris och en ideologisk maktkamp - inte så mycket p g a enskilda läror som p.g.a. läran att man liksom inte kan avvisa falska läror om de är någorlunda moderna (högkyrklig ämbetssyn, heteronormativitet och baptism vågar kyrkoledningen däremot markera mot). "Förr brände man kättare på bål; men nu låter man dem reformera kyrkan" - så kan det heta. Men är kättarbål verkligen enda alternativet till att låta vadsomhelst härja?

Grundfelet är naturligtvis att de politiska partierna styr i kyrkan. Lägg din röst på ett partipolitiskt obunden nomineringsgrupp den 20/09 2009! (OBS datumet!)

Som jag ser det beror krisen till stor del på att vi inte löst kyrka-stat-frågan. Den borde ha setts som nummer 1 redan 1958. Ämbets- och äktenskapsfrågorna i all ära, men kyrkan måste frigöras helt från staten för att långsiktigt och legitimt kunna lösa några frågor alls. Nu riskerar äktenskapsreformen att liksom ämbetsreformen komprometteras i ett halvsekel av en minst sagt besynnerlig beslutsordning.

UR SPONGS BOK "En ny kristendom för en ny värld":
Jag betraktar inte Gud som ett övernaturligt väsen… Eftersom jag inte uppfattar Gud som ett väsen kan jag inte heller tolka Jesus som en jordisk inkarnation av en övernaturlig gudom... Jag tror att Jesus varken kunde göra eller gjorde någon död människa levande (s. 25).
• Den Gud som spränger teismens gränser spränger alla gränser... Gud är inte död. Vi har helt enkelt trätt in i Gud. Vi är gudomliga bärare och medskapare. Vi förkroppsligar det som Gud är. --- Jag tvingas konstatera att kärleken och Gud inte kan skiljas åt och att delaktighet i kärleken inte är något mindre än delaktighet i Gud (s. 87 f, 147).
• [Om försoningen:] Det mänskliga livet behöver ingen gudomlig räddningsaktion. Vad vi behöver är ett liv som är så öppet, befriat, helt och kärleksfullt att vi möter kärlekens kallelse så fort vi upplever livet... Jag kallar denna kärlek Gud (s. 147).
• [Om Jesus]: I den utsträckning som Buddha, Mose, Elia, Jesaja, Krishna, Muhammed, Konfucius… Dag Hammarskjöld eller någon annan helig människa kommer med liv, kärlek och vara till någon annan människa, är även den människan i mina ögon Guds inkarnerade ord… Tanken att Jesus skulle ha en helt annan substans… måste överges... [Det handlar bara om] en gradskillnad som i sin tur visar att alla människor har den gudomliga potential som Kristusgestalten uttrycker (s. 151 f).

Utöver detta förnekar Spong treenigheten, jungfrufödelsen, Jesu himmelsfärd, uppståndelsen från de döda, yttersta domen, syndafallet, försoningen – alltihop (s. 24 ff)! Särskilt kritisk är han mot sakramenten som, enligt honom, Jesus aldrig instiftat (s. 26 f).
• [Om nattvarden:] Den kannibalistiska ritualen där man äter den avlidne gudens kropp är full av forntida psykologiska nyanser som är upprörande för den moderna känslan (s. 32).
• Dopet blir irrelevant; ett sakrament som utformats för att tvätta bort konsekvenserna av ett syndafall som aldrig ägt rum. Nattvarden blir ett teologiskt nonsens... (s. 132).
Till grund för dopets sakrament ligger ”föreställningen att alla är födda in i en universell ondska”, medan nattvardens teologi vilar på ett ”budskap om människooffer och gudomlig barnmisshandel”, vars formuleringar ”i bästa fall är pinsamma och i sämsta fall direkt frånstötande” (s. 209).
Enligt Spong är bönen en illusion (”teismens viktigaste illusionstrick”, s. 197), medan den kristna missionen fördöms som ”illegitim, förkastlig, till och med ond” (s. 185).

Ur HEDENIUS PROFETIA

Låt oss till sist betrakta, hur kristenheten och kyrkan skulle te sig, om man mera allmänt upphörde att i sitt inre hålla det trodda för sant och dock fortfore att liksom leva i den kristna tron. Det skulle väl först och främst innebära, att det halvt hysteriska fenomen, som jag i annat sammanhang har beskrivit och kallat patetisk tro utan täckning, bleve satt i system. Hur det skulle se ut, är lätt att föreställa sig.

Men anta, att utvecklingen gick ännu ett steg, så att dessutom de kristna själva finge insikt om att de inte håller kristendomen för sann – att de bleve medvetna om att sanningsfrågan är alldeles likgiltig för deras tro. Då skulle en egendomlig parodi bli satt i scen. Till det yttre skulle väl inte skillnaden vara så stor, jämfört med hur det är nu. Gudstjänster med altartjänst och predikan, dop, konfirmationer, nattvardsfiranden, bröllop och jordfästningar, kristlig verksamhet bland ungdom och gamlingar, husandakt, böner och sånger, allt detta skulle vi ha och många människor som ägnade sig däråt och ännu fler som hörde på.

Men vid närmare undersökning skulle en märkvärdig mentalitet komma i dagen. Inte bara den mest fullständiga likgiltighet för om det är sant, att Gud verkligen har sänt Kristus och att de som tror på honom skall få evigt liv. Utan också, åtminstone i många fall, en övertygelse om att det naturligtvis inte är så, att det är orimlig ”metafysik” att hålla sådant för sant. Därmed skulle inte bara all fruktan och bävan utan också allt hopp och all längtan vara försvunna ur det religiösa livet.

Som ett tomt skal skulle dock inte kyrkan kunna fortsätta. Andra moment i fromhetslivet än de rent religiösa skulle träda i förgrunden, nämligen momenten av förströelse och gemenskap med likasinnade. Ceremonier och böner, psalmer och predikningar skulle bli ett slags högtidliga sällskapsnöjen i traditionella former.

Om Kristi uppståndelses frukt och kraft

2009-04-12T22:38:00.001-07:00

(Ur Martin Luthers Kyrkopostilla, Evangelium på Påskdagen (Gleerups 1873)):

Såsom vi hafve hört om Herrans lidande, att det ej är nog att blott veta historien derom, så är det icke heller nog, att vi vete, huru och när Christus är uppstånden, utan man måste äfven predika och veta nyttan och bruket både af Christi lidande och hans uppståndelse, nemliga, hvad han dermed hafver förvärfvat oss. Ty om man vet och drifver bara blotta historien allena, så är det en onyttig predikan, den både djefvulen och de ogudaktiga äfven så väl veta, läsa och förstå, som de rätte Christne. Men när man predikar, hvartill det tjenar, då är det en nyttig, hälsosam och tröstelig predikan.

Christus visar sjelf nyttan af sitt lidande och sin uppståndelse, när han, såsom Mattheus skrifver i cap. 28:10, säger till qvinnorna: Rädens icke, går, och kungörer det mina bröder, att de gå till Galileen, der skola de få se mig. Detta var det första ord de af Christo hörde, sedan han var uppstånden från de döda. Dermed bekräftar han alla de predikningar och välgerningar, som de tillförene hade njutit af honom, nemligen, att de angå oss, som tro uppå honom. Derföre förekommer han dem ock här, och kallar de Christna sina bröder, de der tro, ändock de icke lekamliga se honom, såsom Apostlarna gjorde. Och här väntar han icke, till dess vi åkalle och bedje honom om att få bli hans bröder.

Ho vill nu här komma och tala om någon vår egen förtjenst? Hvad hade väl Apostlarne förtjent? Petrus förnekar tre resor Herran, och de öfrige Lärjungarne flydde allesammans ifrå honom, likasom en hare ifrå sina ungar. Han hade väl bort kalla dem öfverlöpare, ja, förrädare och bofvar, men ingalunda bröder. Därföre tillskickade han dem ock detta ordet genom qvinnorna af blotta nåd och barmhärtighet, hvilket Apostlarne då väl kände, och vi känne det äfven, när vi äre stadde midt uti våra synder och anfäktningar, och se oss intet annat före, än idel fördömelse. Och är detta visserliga ett öfvermåttan tröstefullt ord, att Christus antager sig och låter sig vårda om sådana förtviflade bofvar, som du och jag äre, och kallar oss alla sina bröder.

Är nu Christus vår broder, så må jag väl fråga, hvad oss då skulle fattas? Såsom det förhåller sig med lekamliga bröder, så går det ock här till: lekamliga bröder sitta uti enahanda och samma egodelar, och hafva en fader och ett arf, eljest vore de icke bröder; så besitte ock vi enahanda och samma egodelar med Christo, och hafve med honom en Fader och ett arf tillhopa, och detta arfvet förminskas icke genom någon delning, såsom annor arf göra, utan det blir allt framgent större och större, emedan det är ett andeligt arf. Lekamligt arf varder deremot mindre och mindre, när man skiftar det uti många delar, men här går det med det andeliga arfvet så, att den som får någon del deraf, han har det helt och hållet.

Teologernas raseri och vårt förhållande till villoläran

2009-02-20T15:03:00.000-08:00

Påskvänner!

Man kan förvisso vara oense - och behöva ledning - i frågan om när man ska ryta till och hur skarpt mot en villolära. Men på somliga låter det som om behovet och tillfället aldrig kommer, i varje fall inte om man är så där helgad som man som kristen borde vara.

Från Norge har jag två utmärkt spänstiga texter som ger god, och ibland en smula oväntad, vägledning när det gäller hur vi håller rågångarna klara. Teologernas raseri av Fredrik Wislöff och Vårt förhållande till villoläran av Ole Hallesby. Aktuellt, blott alltför aktuellt.

Skydda oss, Herre, medan vi vakar,
bevara oss då vi sover.

Teologernas raseri

2009-02-20T14:16:00.001-08:00

Ur Fredrik Wislöffs intressanta bok "Mogen ålder" (EFS-förlaget 1948) - som handlar om vad mänsklig mognad innebär i typ 30-årsåldern! - hämtar jag följande hyperaktuella stycke, betitlat

TEOLOGERNAS RASERI

1.

Inga krig i historien har varit så blodiga som religionskrigen, och inga frågor har behandlats med sådan fanatism som de religiösa. Inga har varit så oförsonliga som de kristna, och ingen så intolerant som kristendomen.

Det har under tidernas lopp utförts månget våldsdåd och mycken grymhet i Jesu namn. Annorlunda tänkande har fördömts och bränts. Den som svikit kyrkans tro har fått genomgå inkvisitionens tortyr. Hela folk har kallats i vapen till de blodigaste strider mot sådana, som hade en annan tro. Ensam, utstött och förföljd har mången trons man och kvinna måst flacka omkring under Kristi kyrkas bann. Fängelse och död har varit den död de fått för sin kristna övertygelse. Ingen gudsfientlig despot har varit så hård mot de kristna, som de kristna själva mot annorlunda tänkande.

Nu för tiden brukas inte samma vapen. Men Guds församling står sönderriven i olika samfund och sekter, som var för sig anser att deras tro är den enda riktiga, och som därför har svårt för att erkänna varandra. Ännu i dag gäller det att ingen fråga sätter sinnena så i svallning som de religiösa, och att ingenstädes intoleransen är så levande som de kristna emellan.

Efter Luthers död visade Melanchton en viss svaghet både gentemot katoliker och reformerta. En hård strid uppstod, varunder Melanchton fick känna på sina vänners häftiga vrede. Detta led den gamle svage mannen mycket av. Det fanns ingen som han mindre ville komma i opposition mot än sina gamla trosförvanter. Hans ständiga bön den tiden var: "Gud, befria mig från teologernas raseri" (rabies theologorum).

2.

Vad ska vi säga om detta teologernas raseri, som tiderna igenom tagit sig så många krassa uttryck?

Vi medger att det här har syndats mycket och grovt. I försonarens tjänst har man besjälats av den bittraste oförsonlighet. I den kärleksrike Gudens namn har man gått hatets och grymhetens ärenden. Det har syndats mot människans samvetsfrihet och övats våldsdåd mot dem, som hade en levande tro och en helig övertygelse.

Och ändå vill vi inte stanna vid att fördöma allt. Vi vill söka oss in till lagarna för det religiösa livet och där finna en förklaring till förhållandet.

Att man kan se på olika sätt på de olika trosfrågorna förundrar oss inte. I de elementäraste livsfrågorna är vi alla eniga. Men så snart de börjar bli lite mer invecklade, gör sig meningskiljaktigheterna påminda. Tron tangerar de svåraste frågor. Den tränger sig in i den översinnliga världen och menar sig rent av kunna nå Gud. Trons upplevelse är rik och djup och mångsidig. Den rymmer i sig många gåtor. När sedan allt skall klarläggas för tanken, är det inte underligt att utformningen kan bli olika. Den enes syn kan avvika från den andres. Även om trons uppenbarelseinnehåll är nedtecknat i en bok - Bibeln -så är det icke där någon utformad lära, någon dogmatik, och därför kunna också människornas sätt att se bli olika. Så djup kan denna meningsskiljaktighet bli, att följden blir olika kyrkosamfund. Den uppdelade kyrkan på jorden är å ena sidan ett vittnesbörd om människans begränsade fattningsförmåga, å andra sidan om hur höga och djupa Guds tankar är.

Men även om meningarna är så olika i så många trosfrågor, så finns det dock något som hela den kristna kyrkan står samlad kring, det som så kort, innehållsrikt och genialt är uttryckt i den apostoliska trosbekännelsen. Om innehållet i den är meningarna inte delade. Den som ställer sig utanför denna tro ställer sig utanför kyrkan.

3.

Men om det finns olikheter i uppfattningen av trosfrågorna, varför ska de kristna fördenskull behöva vara så fanatiska, dömande och intoleranta?

Ska vi kunna förstå detta, så måste vi som sagt söka nå in till lagarna för det religiösa livet.

Fanatism hör all religion till. De gäller om de hedniska religionerna, det gäller också om kristendomen. Likgiltighet och slöhet är ett vittnesbörd om att man inte är religiöst gripen. Den verkligt troende är alltid fanatisk.

Att vara fanatisk innebär att blint och ohejdat gå upp i något. Och detta är trons väsen. Att vilja tvinga en religiöst gripen människa att dölja sin tro skulle strida lika mycket mot lagarna för det religiösa livet, som det för elden skulle vara emot naturen att inte värma.

Det gäller alla religioner och i synnerhet då kristendomen, som står högst av dem alla. Har det syndats mycket i religiös fanatism av kristna människor tiderna igenom, så får man fördenskull inte fälla domen över själva fanatismen. Den är ett naturligt uttryck för en levande tro. Felet är det uttryck fanatismen har tagit sig, de vapen den brukar.

När det är så att de religiösa frågorna mer än något annat upphetsar och upprör människorna, så är det därför att dessa griper så djupt in, betyder så mycket och är av så allvarlig karaktär. En religion har i enlighet med sitt väsen den egenskapen att den gör en människa besatt. Det gäller också kristendomen. En kristen är besatt, nämligen av sin tro. Det är detta som gör att han känns så irriterande, påträngande och dömande. Han s iver hör med till det religiösa livets lagar.

Man förebrår de kristna för att de är intoleranta, och visst finns det en intolerans som är värd förebråelser, den som inte är driven av kärlek, den som ser på människorna med förakt, den vars mål är rättshaveriet och vars kraft är köttslig iver.

Men kristendomen är till sitt väsen intolerant, den som alla andra religioner. Kristendomens absoluthet ger inte plats åt någon prutmån och omöjliggör all allians med ickekristen tro. Tolerans skulle betyda kristendomens död. Och med detta sitt bestämda budskap vänder sig de kristna till andra. "Antingen - eller, det är den dolk som mördar hela världen", säger Kierkegaard. Det är det som gör kristendomen olik all allmänreligiositet, att den drar en bestämd gräns mellan kristet och icke-kristet, mellan tro och otro. "Det största kriminella brott historien känner, är den officiella kristendomens lögn att vi allesammans är kristna", säger Kierkegaard.

Att i efterlåten tolerans sudda ut denna gräns skulle betyda kristendomens död och vara att bedraga hela mänskligheten.

4.

Nu för tiden märker vi inte mycket av "teologernas raseri." Vår tids kristendom kan knappast förebrås för fanatism. Men just detta är domen över oss. Vi är kristna med måtta, väl avbalanserade och behärskade. Kristentron har kostat så lite. Därför säljer man den också så billigt, när man då och då måste göra sig av med den. "I stället för genom kamp och lidande får församlingen saligheten som en julklapp", säger Kierkegaard.

Mogen tro är inte ett löst antagande eller ett famlande och sökande utan full visshet. Tro är övertygelse, inte beräkning eller manövrering. Men denna oryggliga övertygelse ser vi ofta så litet av bland vårt släktes kristna.

Många kristna är långt mindre sysselsatt med honom som de tror på, än den moderna kvinnan med sina kläder. Mången resepräst är mindre ivrig för Kristi sak än handelsresanden för sina varor. Många präster har mindre bryderi med sin övertygelse än med hänsynen till sina kolleger.

Tolerans i kristliga frågor är ett av de bästa kännetecknen på andliga nedgångstider. Det är i skymningen konturerna mest utplånas, och efter skymningen kommer natten. De starkaste och rikaste tiderna i kyrkans historia är de, som varit mest fyllda av kamp. När vapnen läggs ned, är kyrkan i fara.

"Menar ni att jag har kommit för att skaffa frid på jorden?" frågar Jesus. "Nej, säger jag er, fastmer söndring."

"Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Och hur gärna ville jag inte att den redan brunne!"

I dag skulle Melanchton näppeligen ha överösts av teologernas raseri. Man skulle på sin höjd ha artigt bugat sig för honom och försiktigt antytt, att man möjligen borde vara lite mer försiktig gentemot herrar katoliker.

Ändå vet vi att utan teologernas raseri den gången, skulle kyrkan ha lidit allvarlig skada. Detsamma gäller även i vår tid. Vi behövde visst bedja idag: "Herre, blås åter liv i teologernas raser."

Liselotte J Andersson om försoningen

2008-04-28T04:26:00.001-07:00

Det är givande att uppdatera sej om läget i "försoningsstriden" ibland. Parterna har helt klart närmat sej varandra, men det är inte bara så att de flesta närmat sej Waldenströms syn. I Missionskyrkans konstitution talas det idag om hur Gud genom Jesus död och uppståndelse försonat världen med sej (vilket Waldenström inte kunnat skriva under på efter 1875). Och i boken Vardagsord (Libris 1992) skriver författaren och evangelisten Liselotte J Andersson:

Jesu försoning har tolkats olika. Jag står närmast den objektiva försoningssynen som innebär att Jesus går emellan och tar Guds vrede på sig. Då drabbar vreden egentligen djupast sett Gud själv, det är den ende älskade Sonen som lider. Straffdomarna är därmed avvända, mot oss lyser Guds ansikte. Det är ingen billig nåd, men den ges fritt. (s. 114).

Gott Nytt År 2008

2008-01-01T14:59:00.001-08:00

God Jul!

2007-12-25T17:45:00.000-08:00

Vilket fantastiskt uppdrag tystlåtne Josef fick! Hör här: DU ska ge honom namnet JESUS! För han ska rädda sitt folk från deras synder.

Och inte är synderna minst så här i juletid. Julefriden blir ofta julestress, och vi säger saker som borde ha blivit osagda. Kontrasten mellan ideal och verklighet kan bli förfärlig och skapa uppgivenhet. Men hos honom som ska rädda sitt folk från deras synder får vi stanna och finna ro. Ro för samvetet - och därmed även ro för kroppen!

En gång till: Josef, den enkle fosterfadern, skulle ge barnet dess stora namn. "Du ska ge honom namnet Jesus!" En otroligt stor uppgift med tanke på vad det namnet, d.v.s. den personen, betydde och betyder. Vi får också bekänna barnet som vår Frälsare och Herre

Gott Nytt Kyrkoår!

2007-12-01T14:35:00.000-08:00

Lewi Pethrus om försoningen

2007-11-29T15:32:00.000-08:00

Det var inte endast i katekesfrågan som Lewi Pethrus intog en annan hållning än P P Waldenström. Också i försoningsfrågan står Lewi Pethrus på den traditionellt lutherska sidan (i dopfrågan var det dock som bekant tvärtom). Följande stycke är liksom det tidigare citerade hämtat från boken "I dag lek - i morgon tårar" (Förlaget Filadelfia - Stockholm 1942).

Nyligen läste jag tre arbeten över försoningen, skrivna av framstående teologer: en professor, en biskop och en kyrkoherde, som är teologie doktor. Allesammans representerade de en ytterst fattig syn på ett så högt, rikt och underbart ämne.

Mycket av det som måste till, för att ett ämne som försningen skall få det djup och den innebörd, som tillkomma det, var bortkrånglat och förfuskat i dessa teologers framställning. Där fanns icke Guds helighet - där fanns icke Guds rättfärdighet. Det var egentligen bara en enda sak, de hade att komma med, och det var Guds kärlek. Allt det andra gingo de helt enkelt förbi. En mängd av de ting, som Bibeln har att säga i detta spörsmål, förekommo icke alls i deras framställning. De hade behandlat dem som luft!

Ser man på försoningen från Bibelns egen synpunkt, så finner man att den har en dubbel innebörd; den kan ses från två sidor: en objektiv och en subjektiv.

Den konflikt, som genom människans synd skapats mellan henne och Gud, är icke endast ett människans uppror mot Gud och en människans vägran att gå in på Hans villkor, utan den är även ett den gudomliga rättfärdighetens och helighetens motsatsförhållande till det syndiga släktet och den syndiga individen. Huru mycket det än är sant, att Gud är kärleken, så är detta faktum i och för sig på intet sätt tillräckligt för att det å Guds sida skall skapas en betingelse för försoning mellan Honom, den Helige, och människan - syndaren.

Denna betingelse kom till stånd i och med att Kristus led döden oskyldig för ett syndigt släkte. På Honom blev näpsten lagd, sedan Han hade blivit gjord till synd, och i Honom blev Gud försonad med världen. Detta är den objektiva innebörden av Kristi död på korset.

Den subjektiva innebörden upplever den enskilda människan när hon - ställd inför den absoluta heligheten och kärleken, sådana de äro uppenbarade i Kristi person på Golgata - kapitulerar inför Gud och går in på Hans villkor, varigenom hon för sin del försonas med Gud.

Att hålla samman dessa båda sidor av konflikten och försoningen mellan Gud och människor är av omätlig betydelse. Men faran för ensidighet ligger icke däri, att man tappar bort, att Gud är kärleken - ty denna sida av Guds väsen är det ju man helst betonar - utan däri, att man glömmer bort att Gud också är den Helige, som omutligt vedergäller det onda.

Vår utgångspunkt bör ej vara, att Gud endast är den kärleksfulle - utan även att Gud är den Helige. Därmed riktas blicken på oss själva - på vår synd - vår skuld. Blott den människa, som ställts inför detta allt överskuggande, obevekliga faktum, att Gud från sin egen synpunkt sett befinner sig i motsatsförhållande till synden och syndaren, och som därför accepterar vedergällningens lag i hela dess fruktansvärda ofrånkomlighet, blott den människan äger förutsättningen att - när hon vid Golgata låter försona sig med Gud - uppleva det verkliga djupet, rikedomen och härligheten av att komma i ett gott förhållande till Gud, som älskar hnne.

Den moderna kristendom som fuskat bort strängheten i Guds krav och därför icke har behov av Kristus såsom vår ställföreträdare, är ej den religion, som vår tid behöver, och ej heller den som kan rädda en gudsförgäten värld.

Lewi Pethrus om Luthers lilla katekes

2007-11-27T17:09:00.000-08:00

Ett oväntat positivt inlägg om Martin Luthers katekes hittade jag i Lewi Pethrus´ essäsamling "Idag lek - i morgon tårar" (Stockholm 1942). Där skriver han följande (på sid. 72):

Ännu en sak: låt oss få bättre kristendomsundervisning i skolorna. Nyligen gjorde 7000 personer i en smålandssocken en framställning om att Martin Luthers lilla katekes måtte få komma till heders igen i skolorna. I denna petition vill jag av hjärtat instämma, om ingenting bättre i den riktningen kan åstadkommas. Denna fråga borde bli föremål för en gemensam aktion från de kristnas sida.

Vi behöva det stöd för skolans kristendomsundervisning, som katekesen på sin tid var. Borttagandet av katekesen har ej varit någon fördel för kristendomens sak i vårt land, tvärtom. Visserligen har man Bibeln, och det heter så vackert, att den skall vara enda läroboken. Men hurudan undervisningen blir, det kommer helt och hållet an på vad för slags lärare de unga få. De få kanske en fritänkare, som river från barnen allt vad föräldrarna ha lärt dem i hemmen. Den nuvarande kristendomsundervisningen är förfuskad. Har vårt folk omsorg om sig själv och sin ungdom, må det se till, att våra skolor få en mera effektiv kristendomsundervisning.

Intressant, eller hur? Lewi Pethrus intar alltså en alldeles annorlunda hållning till katekesen än t.ex. Paul Peter Waldenström gjorde. Det är ju nästan så att man kommer att tänka på en strof ur Per Jonssons "Luthersk psalmbok":

O Herre Gud, låt oss ha kvar
den bibel du oss givit har
och Martin Luthers katekes
där biblisk undervisning ges.

Luthers katekes är verkligen en klassiker! Men den är inte kanonisk, och Lewi Pethrus´ reservation ("om ingenting bättre i den riktningen kan åstadkommas") bör tas på allvar. Vem vårdar katekesskrivandets ädla konst idag? (Jfr Svebilius, Lindblom, Schartau m.fl.). Små katekeser eller lärosammanställningar är inga dumma utgångspunkter för bibelstudier och samtal.

När gamle Adam blir renlärig

2007-11-05T13:06:00.000-08:00

Här följer ett citat från domprost Danell (1908-2001), känd och stridbar förkämpe för vad han ansåg vara den sanna läran. Texten är hämtad ur slutet på en artikel som heter NÄR GAMLE ADAM BLIR RENLÄRIG . Det fina med den texten är dels den själavårdande tonen i sig själv (jag tar verkligen åt mej!) - men lika mycket Danells "ethos" (trovärdighet just på denna punkt). D.v.s. just Danell kan skriva som han gör utan att misstänkas vilja överskyla egen suddighet i läran och falsk eftergivenhet mot villolärare - eller avsiktligt vilja blanda ihop gammel-Adams högmod och stridslystnad med själva kampen för tron. Hur många av dagens kyrkoledare skulle kunna skriva samma sak utan att misstänkas för detta? Och när får vi se någon mer "liberal" teolog skriva motsvarande text från sin kant om hur viktigt det är att kämpa för "den tro som en gång för alla lämnats åt de heliga" (Judas brev)?

Nu till Danell. Jag citerar endast avslutningen på texten; tyvärr vet jag inte var den publicerades - jag har den bara i veckad och nött stencilform. Men den är ett memento för alla oss som faktiskt fortfarande tror att det är viktigt vad vi lär och bekänner. Övriga torde istället böra ägna sig åt annan andlig läsning.

Under kyrkans långa historia har den renlärige Gammel-Adam varit mycket verksam. Så snart i en förfallen kyrka några börjar kämpa för den rena lärans återfinnande och återställande, andas han morgonluft. Nu är hans tillfälle kommet, och så blandar han sig med de andra, tränger sig fram och är snart i första ledet. Torquemadas, Abraham Angermannus var väl ett par av hans inkarnationer. Men finns han verkligen idag?

Svar: Han finns i varje "renlärig" människas hjärta. Jag känner igen honom i min egen person. Ett frö till honom finns i varje människohjärta. Där kämpar den Gamle Adam alltid med den nya människan, och så blir det olika blandningar. Sammansättningen blir stundom så här: å ena sidan vänlighet, människokärlek, hygglighet i förening med suddighet i läran eller rentav falsk lära och förnekelse, å andra sidan renlärighet och hårdhet. Så är det inte i Skriften. Paulus var på en gång kärleksfull och nitälskande för den rena läran, Johannes likaså.

Men den Gamle Adam känns igen därpå, att han alltid söker sitt - tvärtemot vad som säges om kärleken. Han är ofördragsam, misstänksam, han tyder allt till det värsta och gläds över orättfärdigheten. Han är högmodig. Det är svårt att skilja honom från renlärighetens rätta förespråkare. Det är svårt också därför, att hans person växlar. Den som idag är ödmjuk och kärleksfull kan i morgon vara en benhård fanatiker, den som igår var en försynt och tillbakadragen kristen kan idag vara en hänsynslös maktmänniska.

Ingenting gör kyrkan större skada än den gamle Adams renlärighetsnit, ty den bringar all renlärighet, ja, kristendomen själv i vanrkte. Det skapar onödig split och strid, maktkamp och bitterhet. Det förnedrar dem som kämpar för den sanna tron. De kan slåss om ära, makt, ja, om den snöde mammon själv. Ty den gamle Adam förnekar sig aldrig, även om han inte uttryckligen förnekar den Heliga Skrifts sanningar. Men han vandrar i mörkret, eftersom han saknar kärlek, han är förblindad av sitt eget högmod. Han ser varje minsta grand av falsk lära hos de andra, men han ser icke bjälken i sitt eget öga. Han är som församlingen i Efesus, han har förlorat den första kärleken men tror sig ändå vara utan synd. Han vållar kristendomen obotlig skada till fiendernas stora skadeglädje. Det enda botemedlet är att var och en beder denna gamla bön:

Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta: pröva mig och känn mina tankar, och se till om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen.

Inte en gång, utan många gånger, inte bara idag utan dagligen. Inte bara för de andra, utan först och främst för mig själv.

GUSTAF ADOLF DANELL

Den verkliga sakfrågan redan avgjord

2007-10-29T15:35:00.000-07:00

En språkvårdsdebatt har brutit ut i domkapitel och biskopsmöte. Plötsligt kan man få ett intryck av att vi har ett par tre konservativa biskopar som står upp för bibelns undervisning i samlevnadsfrågor.

Men det är en pseudodebatt, en debatt om benämningar och uttryckssätt. I realiteten har även stiftschefen Hagberg i Karlstad, som i Dagen 16/10 framställdes som ståndaktig gentemot hela sitt domkapitel, liksom alla övriga stiftschefer, utan minsta undantag, givit sitt fulla medgivande till hel och full kyrklig välsignelse av samkönade par. Det som i folkmun kallas och även i realiteten måste uppfattas som en verklig vigsel, oavsett dess framtida rättsverkan.

Utvecklingen har sett ut så här: Först (på 90-talet) bestämdes en ordning för enskild välsignelse av samkönade par, som fortfarande har karaktären av själavårdssamtal och pastoralt undantag, men som i vissa fall i praktiken utformas som en offentlig vigsel. Detta påstods på intet sätt innebära en teologisk kursändring utan framställdes just som en speciallösning för vissa själavårdsfall.

Sedan (2006) godkändes en generell och offentlig vigselliknande välsignelse, med hänvisning till att sådan välsignelse ju redan fanns (sedan 90-talet) och att det nya beslutet alltså inte innebar någon teologisk kursändring utan bara en stadfästelse av det som redan ägt rum. Till yttermera visso sade sej biskopsmötet fortfarande värna om det traditionella äktenskapet, som givetvis endast kunde ingås mellan man och kvinna. Kyrkomötesbeslutet 2006 rörde ju bevars endast personer i partnerskap.

Och så, hösten 2007, brast slutligen enigheten i biskopsmötet, när de flesta stiftschefer inte längre ville stå fast vid den förmodligen taktiskt betingade överenskommelsen med de "konservativaste" (d.v.s. Hagberg, Stiglund och Persenius), utan i full överensstämmelse med rådande politiska vindar även säger sig vilja släppa äktenskapsbegreppet fritt. Så ska en slipsten dras...

Men glöm aldrig att det verkliga avgörandet skedde 2006, om inte redan förra seklet. Enigheten om att Svenska kyrkan lika gärna offentligt välsignar samkönade som tvåkönade relationer har varit öronbedövande inom kyrkans ledning ända sedan millennieskiftet. Heteronormativiteten är redan avskaffad, även gentemot s.k. bisexuella. Nu är det språkvårdsfrågor som återstår. Precis som Esbjörn Hagberg säger om medlemmarna i sitt domkapitel (Dagen 16/10): "Det kan verka som att vi står längre ifrån varandra än vad vi verkligen gör."

Den fria psalmboken - en ny psalmbok på nätet

2007-10-21T17:17:00.000-07:00

På adressen psalmboken.blogspot.com finns nu en samling copyrightbefriade sånger och psalmer till allmän beskådan. Kolla gärna in texterna och fundera på om de försvara sin plats. Tanken är att utvidga textvolymen, men inte mer än att innehållet trots sin ålder känns användbart, originellt och aktuellt.

Pröven andarna

2007-08-18T16:11:00.000-07:00

Jag känner en kristen, som råkade i samtal med en tämligen överspänd person, som satt och ivrigt räknade upp alla de Andens gåvor som vederbörande ansåg sej ha fått. Till slut frågade personen min vän, om också han möjligen hade någon nådegåva. "Jag är ibland rädd att jag fått gåvan att pröva andar", svarade han allvarligt.

En bekant förkunnare som Carl Gustaf Hjelm (känd som C G och morbror till Jarl Alfredius) skrev en gång en liten skrift med namnet "Pröven andarna". Jag har ett ex, som tyvärr saknar både förlagsangivelse och utgivningsår, men ur vilket jag tar mej friheten att citera några dråpliga och tänkvärda rader:

Gåvan att pröva andar betyder således inte i första hand att bedöma andras andar utan sina egna. (s. 5)

De falska profeterna, som är i en falsk ande, kallar de sanna profeterna, som under Andens ledning talar med sitt förstånd, för torra eller oandliga. Det är ingen smörjelse, säger de. Paulus var av en annan mening: Jag talar hellre bara fem ord med mitt förstånd till undervisning. Jag emotser den dag då den åsikten skall slå igenom, att även den, som under Andens ledning talar uteslutande med sitt förstånd, får epitetet andlig.
Men lika ledsamt som det är då människor är falskt andliga och talar i anden utan den helige Andes inspiration, lika tråkigt är det då predikanter talar med sitt förstånd utan Andens ingivelse. Det blir torrt, kallt och sömnigt eller alltför ofruktbart spekulativt. De intellektuella behövde få sitt förstånd både upplyst och uppvärmt av den helige Andes kraft, så att de inte blir begravningstalare, katoliker, Christian Sciencesvärmare, små bleka, snälla nyteologer eller förlorar sin tro, därför att de förtittat sig på amerikanska helbrägdagörare, som är mera affärsmän än troshjältar. (s. 27-28)

Om att få tron ren och saken klar

2007-07-14T19:30:00.000-07:00

I sin kommentar till Romarbrevet citerar Carl Olof Rosenius några härliga ord av Martin Luther. De är (som så ofta) drastiskt formulerade och citerades ofta av framlidne komministern Gustav Nilsson i Lillsjöberg:

Jag kan aldrig få tron ren och saken klar, med mindre jag föreställer mig, att jag är utan allt nådens verk i själen, utan bättring, ånger, tro och förlitar mig endast på Kristus, att han gjort och gör allting för mig.

Detta skulle ju kunna synas strida mot 1878 års katekesutvecklings svar på frågan "Vad är det att hava en död tro?" Nämligen: "Det är att utan bättring tillägna sig tröst av Guds nådelöften." Men märk väl, att Luther inte talar om att verkligen sakna bättring, ånger och tro, utan om att - vilket är själva den sanna trons och bättringens väsen - se bort från ifrån allt detta och istället se på Jesus, "trons hövding och fullkomnare". Som Nils Frykman sjunger:

Jag fordom gick och tänkte på bättring, bön och tro,
men det ej hjärtat skänkte hugsvalelse och ro.
Nu tänker jag på Jesus, hur ömt han älskar mig,
av kärlek han offrade sig.

Att ha en levande tro är alltså inte att "utan bättring tillägna sig tröst av Guds nådelöften". Det är att såsom utan bättring, just som den förlorade syndare man är, tillägna sig denna tröst. Skillnaden låter liten (ett litet "såsom") men är avgrundsdjup. I det ena fallet saknas all den verkliga ånger och tro - avsikten är ju att kunna "synda på nåden" - som i det andra fallet bevisar sig både genom sann tillit till Jesus nåd och genom en förnyad önskan att lyda hans bud.

Glad Pingsttid

2007-05-31T06:55:00.000-07:00

Glad Pingst! "Kyrkans födelsedag" tycker jag är ett icke oegentligt uttryck, även om kyrkan s.a.s. koncipierades redan under Gamla förbundet. För nu bryter den fram på allvar, "förlöses", och blir global. I den verkligheten får vi fortfarande leva 2000 år efteråt:

Sjung högt, Guds folk! Han håller ord:
nu är det åter pingst på jord!
Guds Ande med Guds välbehag,
han kommer till oss än idag. (Elias Blix)

Upplys mig, helige Ande,
så att jag kan förstå:
också nu gör Herren
det som han gjorde då. (Pia Perkiö)

Kan vi inte börja göra som i Finland och Norge och stora delar av USA - att vi räknar söndagar efter Pingst istället för efter "Trefaldighet"? Inte behöver vi vänta på något kyrkomöte eller någon kommitté för det - bara att börja!

Argumenten är många - t.ex. analogin med övriga storhelger (jul och påsk) eller den folkliga förankringen (vem vet när "trefaldighet" inträffar?).

Nu går vi alltså mot 1:a söndagen efter Pingst eller den Heliga Treenighetens dag. Treenighet är väl f.ö. ett mycket bättre ord än Trefaldighet, om vi vill uttrycka just tre-i-en-och-en-i-tre-mysteriet?

Som ett klockspel hör jag dig,
heliga Treenighet,
Fader, Son och Ande, Gud,
tre i en och en i tre.

Glad Pingstfasta

2007-05-19T06:11:00.001-07:00

Ur psalmen "Herre, lär oss troget vänta" av Christian Braw (i hans psalmbok "Vårvintersång") vill jag gärna citera sista strofen, som passar så bra nu i "pingstnovenan", de sista 9 dagarna före pingsten, eller pingstfastan som tiden också kallas. Bönsöndagen och dess texter passar inte heller illa i sammanhanget och borde kanske räknas in i beredelsedagarna inför pingsten. Jesus säger ju där i evangeliet: "Om nu ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, ska då inte er fader i himmelen ge helig ande åt dem som ber honom?" Så därför:

Låt oss vänta, låt oss hoppas
på vad Gud har lovat ge,
och som heliga apostlar
med Maria ständigt be:
kom Guds Ande, kom Guds Ande,
som ett regn i torkans vår,
ge oss mod och kraft att vittna,
så att alla det förstår.

Kristi Himmelsfärds dag

2007-05-19T06:02:00.000-07:00

Det är roligt att gökotteseden lever vidare. Det är sällan det passar så bra med en friluftsgudstjänst, och då gärna på ett berg, som denna torsdagsmorgon i vårens tid. Både sånger, böner och textläsningar känns så levande och aktuella ute i naturen.

Halleluja! Ingen ensam,
ingen hjälplös lämnats kvar.
Halleluja! Tron sin tillflykt
och sitt ljus i Jesus har.
Fastän skyar honom lyfte
bort, och ingen honom ser,
glömmer vi ej vad han lovat:
Alltid skall jag bo hos er!

Omerdagar och "pingstkalender"

2007-05-06T08:32:00.000-07:00

Hörde i "Vid dagens början" i går lördag en judisk kantor berätta om "omer-dagarna" mellan påsk och pingst och att judiska barn ofta gör en "omer- eller pingstkalender" av adventskalendertyp, fast med hela med 50 luckor! Kul faktiskt! Annars kunde ju vi kristna kanske tänka oss en "minivariant" på 10 luckor från Kristi Himmelsfärdsdag till pingstdagen (pingstnovenan som Peter Halldorf brukar prata om)? Intet är som väntans tider...

Härlig parallell förresten som finns mellan det judiska firandet av uttåget ur Egypten vid påsk + lagens givande på Sinai vid pingst och det kristna firandet av Jesus´ uppståndelse vid påsk + Andens givande (lagen i hjärtana) vid pingst. Vi kan gärna ha båda perspektiven i tankarna.

Läser samtidigt i tidningen Dagen hur oroliga både en del katoliker och judar tycks vara inför en förbön om att judarna ska upptäcka Jesus som sin och världens Messias. Helt obegripligt, anser jag. Jo, jag vet mycket om de skändliga övergrepp som judarna utsatts för, även från kristet håll. Men att juden Jesus´och hans lika judiska lärjungars ständiga bön och strävan - att det egna folket skulle ta emot Jesus just som Messias, den Smorde - därför skulle anses som "antisemitiskt" eller kränkande i sej, nej, det köper jag verkligen inte.

Sångtips inför Valborg

2007-04-29T12:40:00.000-07:00

Förutom "Vintern ra" passar en sång av Lina Sandell otroligt bra vid en valborgsbrasa. Eller egentligen en översättning från tyskan. Jag citerar några av verserna fritt efter minnet:

O, att den elden redan brunne,
som du, o Jesus, tända vill!
O, att all världen redan funne
den frid som hör Guds rike till!

Visst glimmar det i mörka natten
en liten gnista här och där,
visst är den stora frälsningsskatten
för månget hjärta dyr och kär,

men låt den elden spridas vida,
och gör den skatten vida känd!
I tron ditt löfte vi förbida,
att Anden rikligt blir oss sänd!

Ja, kom, o Jesus till oss alla
och värm oss med din kärleksglöd!
Låt oss ej längre gå så kalla
för egen och för andras nöd.

Låt nådens bud till alla föras,
ge åt ditt rikes framgång fart,
så att ditt lov dock måtte höras
från alla världens ändar snart!

Smält allt vad åtskilt är tillsamman,
gör varmt vad nu är ljumt och kallt,
blås liv i svaga kärleksflamman
och bliv du själv vårt allt i allt!

Gärna kämpaglöd - men inte folkutrotningar

2007-04-25T07:03:00.000-07:00

Birger Schlaug upprördes i veckan över att C. S. Lewis´ accepterade någon sorts "fighting spirit" också bland soldater som måste döda. Då förstår jag inte inte hur Birger Schlaug tänkt att vi skulle försvara oss i framtiden. Är han pacifist kan jag respektera hans hållning, men tycker han att vi alls ska ha någon form avmilitärt försvar måste vi givetvis få använda det med viss kämpaglöd, inte bara med ånger och fruktan. Den viktiga insikten om krigets ohygglighet kan inte helt tillåtas förstöra vår nationella självmedvetenhet och försvarsvilja.

Vad hjälper det t.ex. att ha ett luftvärn om vi inte frimodigt får skjuta ner inkräktande bombplan? Eller hur skulle Hitlertyskland ha kunnat besegras om de allierade soldaterna aldrig fått tänka "Ja! nu tar vi dom" under invasionen i Normandie? (Hata sin fiende och sluta be för honom är däremot förbjudet, som Lewispåpekar). Krig är nog djävulskt som det är. Men ska man dessutom tvingas be om ursäkt för att man har vapen och faktiskt är beredd att använda dem, ja, då kan vi ju lika gärna ge upp på en gång, skrota de sista resterna av vårt försvar och hälsa fienden välkommen.

I den delen håller jag helt med C.S.Lewis som sårades som soldat under Första världskriget och höll radioföredragen i "Kan man vara kristen" under Andra världskriget. Argumenten för dödsstraff anser jag dock vara sämre - att t.ex. de ledande nazisterna dömdes till döden i Nurnberg var måhända välförtjänt men ur kristensynvinkel ett oförsvarligt avkortande av den tid de behövt till bot och bättring. Det är bra att Birger Schlaug läser och reagerar - inte bara sväljer Alphakursen och den rekommenderade litteraturen rakt av. En av poängerna med Alpha är ju just möjligheten till diskussion och ifrågasättande.

En sak som fler kristna borde reagera på är folkutrotningarna i Gamla Testamentet (GT). Det kan inte vara rätt att man från nytestamentlig ståndpunkt måste försvara och förklara folkutrotningar, bara för att de ägde rum för några tusen år sedan och beskrivs som befallda av Gud. I Lee Strobels "Fria eller fälla" (utgiven påLibris!) finns faktiskt ett kapitel som på ett ganska läskigt sätt försöker försvara vissa av historiens folkutrotningar. Sånt tycker jag att både Birger Schlaug och vi andra borde reagera betydligt hårdare på. Står Jesus som Guds eviga Ord rakt och oförmedlat bakom orden i t.ex. 1 Sam. 15:3? Då är han inte den jag trodde och fick lära känna. Sådan Jesus är, sådan är Gud.

Det kan å andra sidan inte heller vara rätt att, som ständigt görs, jämföra GT:s folkutrotningar med Nya Testamentets (NT:s) kärleksbud. Det är att jämföra äpplen och saltsten, och blir orättvist mot judarna och den mosaiska tron. Kärleksbudet och även evangeliet fanns redan i GT, och NT, inte minst Jesus förkunnelse, är fullt av varningar för Guds vredesdomar. "Med evig kärlek har jag älskat dig, därför låter jag min nåd förbli över dig", står det i GT. Men att "det är förskräckligt att falla i den levande Gudens händer" står i NT, i Hebréerbrevet.

Det kan inte heller vara rätt att, som Jonas Gardell och många av Svenska kyrkans ledare gör idag, bara räkna evangeliet om Guds kärlek - i både GT och NT - som Guds ord men räkna lagens och domens ord - i både GT och NT - som något slags beklagliga missförstånd som egentligen borde rensas ut ur både bibel och förkunnelse. Att bara godkänna direkta Jesus-ord gör ingen skillnad, eftersom även dessa som sagt innehåller både lag/dom och evangelium/glädjebud.

Rätta vägen är, anser jag, att å ena sidan en gång för alla bejaka uppenbarelsen genom Lagen och dess bud och domar. ("Syndens lön är döden." "Utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse.") Men också, och framför allt, att bejaka Evangeliets budskap om att Jesus lidit syndens lön och utgjutit sitt blod "för många till syndernas förlåtelse." Vi gör inte lagen om intet genom tron på evangeliet - tvärtom, vi bekräftar lagen, som Paulus skriver.

Folkutrotningarna kan förklaras som hemska följder av människans synd och samtidigt en ny, viktig insikt om syndens förfärlighet, men de kan aldrig idag försvaras som Guds yttersta vilja med de aktuella folken. "Genom Moses blev lagen given - nåden och sanningen har kommit genom Jesus." (Joh. 1:17). Moses nås ju av tilltalet att inte heller hans eget folk (judarna) borde få leva vidare; möjligen han själv som dock försökt göra Guds vilja och fått nåd inför Herrens ögon. Men ansikte mot ansikte med Gud och hans helighet vänder Moses på saken och vill hellre att folket ska få leva inför Gud än att han själv ska få göra det: "Förlåt dem deras synd; om inte, så utplåna mig ur boken som du skriver i." (2 Mos. 32:32). Där lyser Nya Testamentets evangelium fram, och Moses blir en förebild för Jesus som personligen, som den ende verkligt skuldfrie, går in under världens synd och lagens dom.

Jag saknar dock motsvarande förbön för de kananeiska folken, och kan inte se utrotningen av dessa (enligt 5 Mos. 7 och 20) som Guds egentliga och oföränderliga avsikt. Moses kunde och borde ha bett om nåd även för dem. Såg inte han det så borde åtminstone vi se det. Guds goda lag kan sorgligt nog inte annat än fördöma oss; vi förtjänar egentligen inte att släppas in i Guds himmelska rike. Men genom Jesus erbjuder Gud oss och alla andra sin livsförvandlande nåd och förlåtelse, sin Ande och sitt eviga liv.

Jubileumsåret 2007

2007-04-15T11:56:00.000-07:00

2007 är ju - liksom de flesta år - rikt på jubileer. Vi har t.ex. ett "Grieg-år" eftersom Norges store tonsättare dog för 100 år sedan. Och att Linné föddes för jämnt 300 år sedan har väl knappast undgått någon?

Men även kyrkligt finns det en del att fira. Här i Sverige är det 250-årsminnet av Henric Schartaus födelse som nog tilldrar sig det största intresset. Och i ett mer internationellt perspektiv har vi två stora psalmdiktare, en lutheran och en metodist, att fira: Paul Gerhardt född 1607 (liksom f.ö. Dietrich Buxtehude) samt Charles Wesley född 1707. Ett 400- resp. 300-årsjubileum på psalmfronten, alltså.

"Med tacksam röst och tacksam själ" och "I denna ljuva sommartid" är väl de psalmer vi i Sverige mest förknippar med Gerhardt. "O Guds kärlek, dina höjder" kan väl räknas som Wesleys mest sjungna psalm åtminstone här i Sverige, men han skrev ju flera tusen andra - efter Fanny Crosby den engelsktalande världens produktivaste psalmsångare.

Metodistpastorn Tomas Boström har ju nyligen givit ut en CD-skiva med ett urval Wesley-psalmer som Boström själv tonsatt. Måste nog införskaffas. Är det månne någon Gerhardt-skiva på gång? Tipsa mej gärna!

Glad Påsk med Vårens Präst

2007-04-10T06:23:00.000-07:00

Här kommer en påskhälsning från den härlige Gilbert Keith Chesterton. I fjol var det 70 år sedan han avled, så hans verk är fria för vem som helst att publicera. Själv står jag den här gången för översättningen, inkl. ev. språkfel. Övriga fel faller helt på Gilbert :o) - och jag vet inte alls vad religionsvetarna säger idag. Men ett och annat misstag har säkert överlevt ända in på 2000-talet, bland vanligt folk åtminstone, och kan behöva fortsat korrigering. Och måtte Chestertons påskglädje få smitta av sej på oss alla. Vårens präst, som gav sitt liv för oss, är uppstånden och erbjuder oss ett nytt, evigt liv tillsammans med honom själv!

VÅRENS PRÄST

Solen har stärkts och luften mjuknat just före påskdagen. Men det är en kryptisk klarhet med en anda inte bara av nyhet utan av revolution. Det finns två stora arméer i det mänskliga intellektet som kommer att kämpa intill slutet om denna vitala punkt, huruvida påsken bör gratuleras för att den infaller under våren - ellervåren för att den infaller under påsken. De enda två saker som kan tillfredsställa själen är en person och en berättelse - och t.o.m. en berättelse måste handla om en person. Det finns förvisso mycket mäktiga retelser och nöjen att finna i rena abstraktioner som matematik, logik - eller schack. Men dessa rent intellektuella nöjen liknar de rent kroppsliga nöjena.D.v.s., de är rena nöjen, även om de kan vara gigantiska; de kan aldrig genom en ren ökning av sej själva bilda lycka. En människa som just ska hängas kan njuta av sin frukost, särskilt om det är hennes favoritfrukost, och på samma sätt kan hon njuta av en diskussion med prästen om kätteri, särskilt om det är hennesfavoritkätteri. Men huruvida hon kan njuta av någondera beror inte på någondera - det beror på hennes andliga attityd till den följande händelsen. Och denna händelse är verkligen intressant för själen, eftersom den är slutet på en berättelse och (som vissa anser) slutet på en person.

Nu är detta en enkel sanning som, likt många andra, är alltför enkel för att våra vetenskapsmän ska se den. Och det är här de tar fel, inte bara om den sanna religionen utan om falska religioner också, så att deras uppfattning om mytologi är mer mytisk än myten själv. Jag drar mej inte för att säga att de tar helt fel närde t.ex. påstår att Kristus var en legend om döende och återupplivad vegetation, likt Adonis eller Persephone. Jag säger att även om Adonis var växtlighetens gud, har de fått hela idén om honom om bakfoten. Till att börja med är ingen tillräckligt intresserad av vissnande grönsaker som sådana, för att göra någon särskild mystik eller maskerad av dem, och alldeles säkert inte tillräckligt för att förklä dem till bilden av en mycket vacker ung man, som är något enormt mycket intressantare. Om Adonis förknippades medlövfällningen på hösten och vårblommornas återkomst, var tankeprocessen helt annorlunda. Det är en tankeprocess som uppträder helt spontant hos alla barn och unga konstnärer; den uppträder spontant i alla friska samhällen. Det är mycket svårt att förklara den i ett sjukt samhälle.

Människans hjärna utsätts för korta och märkliga tupplurar. Ett moln döljer förnuftets stad eller vilar på fantasins hav; en dröm som mörklägger lika mycket om den är ateismens mardröm eller avguderiets dagdröm. Och precis som vi alla har rest oss upp från sömnen med ett ryck och funnit oss själva säga någon mening utan mening, förutom i midnattens galna språk, så rycker den mänskliga tanken upp sej från sin dåraktiga trance med någon fullständig fras på sina läppar; en komplett fras som är komplett idioti. Olyckligtvis är det inte som med drömmeningen som vanligen glöms medan man tar på sej skorna eller sätter i sej frukosten. Denna meningslösa aforism, som uppfanns medan tanken sov, hänger fortfarande vid människans tunga och påverkar alla hennes relationer till förnuftiga dagsljusföreteelser. Alla våra kontroverser förvirras av vissa frastyper som inte bara är osanna utan alltid meningslösa - som inte bara är inadekvata utan alltid och genomgående oanvändbara. Vi känner igen dem överallt där en människa talar om “de starkastes överlevnad”, när hon bara menar “de överlevandes överlevnad” eller överallt där någon talar om att de rika “har sina insatser i landet”, som om de fattiga inte kunde lida av vanstyre eller militära nederlag, eller när någon talar om att “fortsätta motframsteg och progression”, vilket bara betyder att fortsätta att fortsätta, eller när någon talar om “en regering bestående av det visa fåtalet” som om de visa kunde plockas ut genom sina pantalonger. “Det visa fåtalet” måste betyda antingen de få som dårarna anser visa eller de stora dårar som själva tror att de är visa.

Det finns ett stycke nonsens som moderna människor alltid finner sej själva säga, t.o.m. sedan de är mer eller mindre vakna, och som alltid irriterar mej speciellt. Det uppkom inom 1800-talets populärvetenskap och särskilt i förbindelse med studiet av myter och religioner. De brottstycken av svammel som jag syftar påyttrar sej ofta i formen “denne gud eller hjälte föreställer solen.” Eller “Apollo som dödar Python betyder att sommaren fördriver vintern.” Eller “Kungen som dör i slaget västerut är en symbol för solnedgången i väst.”

Nu skulle jag verkligen ha trott att t.o.m. de skeptiska professorerna, vars skallar är lika grunda som stekpannor, hade insett att mänskliga varelser aldrig tänker eller känner så. Betrakta vad som förutsätts i detta påstående. Det förutsätter att urmannen gick ut på en promenad och med stort intresse såg en storbrinnande fläck på himlen. Han sa då till urkvinnan: “Min kära, vi bör hålla tyst om detta. Vi får inte sprida detta. Barnen och trälarna är så smarta. De kanske upptäcker solen endera dagen om vi inte är väldigt försiktiga. Så vi kallar den inte ‘solen’, men jag ska rita en bild av en man som dödar en orm, och när jag gördet så vet du vad jag menar. Solen ser inte alls ut som en man som dödar en orm, så ingen kan rimligen förstå. Det kommer att bli en liten hemlighet mellan oss, och medan trälarna och barnen tror att jag är upphetsad av en storslagen saga om en slingrande drake och en brottande halvgud, kommer jag i verkligheten att avse denna fantastiska lilla upptäckt att det finns en rund gul skiva uppe i luften.”

Man behöver inte känna till mycket mytologi för att inse att detta är en myt. Det kallas vanligen “solmyten.” Naturligtvis var det alldeles tvärtom. Guden var aldrig en symbol eller hieroglyf som föreställde solen. Solen var en hieroglyf som föreställde guden. Den primitiva människan gick ut med sitt huvud fullt av gudaroch hjältar, eftersom det är huvudets huvudsakliga användningsområde. Sedan såg han solen i middagens herravälde och i skymningens nöd, och han sa: “Det här är hur gudens ansikte skulle se ut när han hade slagit draken” eller “Det här är hur hela världen skulle blöda västerut om guden besegrades till sist.”

Ingen mänsklig varelse var någonsin så onaturlig att hon dyrkade Naturen. Ingen människa, hur anlagd hon än (liksom jag) må vara för fetma, dyrkade någonsin en man så rund som solen eller en kvinna så rund som månen. Ingen människa, hur attraherad hon än må vara av konstnärlig besjälning, trodde någonsin verkligen att dryaden var lika mager och stel som trädet. Vi människor har aldrig dyrkat Naturen, och skälet är verkligen mycket enkelt. Skälet är att alla människor är övermänniskor. Vi har tecknat vår egen bild på Naturen, liksom Gud har tecknat sin bild på oss. Vi har sagt åt den enorma solen att stå stilla; vi har fixerat den på våra sköldar. Och när det fanns stora naturkrafter vi för tillfället inte kunde kontrollera, har vi tänkt oss storslagna varelser i mänsklig gestalt som kontrollerar dem. Jupiter betyder inte dunder. Dunder betyder Jupiters marsch och seger. Neptunus betyder inte havet; havet är hans, och han gjorde det. Med andra ord, vad hedningen verkligen sa om havet var “Endast min fetish Mumbo kunde resa sådana berg ur blotta vattnet.” Vad hedningen verkligen sa om solen var: “Endast min farfarsfar Jumbo kunde förtjäna en så strålande krona.”

Angående alla dessa myter är min egen position ytterligt och även sorgligt enkel. Jag säger att du inte kan förstå en enda myt förrän du har funnit att en av dem inte är en myt. Pumpspöken betyder ingenting om det inte finns riktiga spöken. Förfalskade sedlar betyder ingenting om det inte finns riktiga sedlar. Hedniska gudar betyder ingenting, och kommer aldrig att betyda någonting, för dem av oss som förnekar den kristne Guden. När väl en gud erkänns, om än en falsk gud, börjar Kosmos veta sin plats, som är andrahandsplatsen. När det väl är den verklige Guden faller Kosmos ner inför Honom, och erbjuder blommor i vårens tid liksom eldar i vinterns.

“Min älskling är som en ros” innebär inte att poeten prisar rosor under bilden av en ung flicka. “Vem är månen och kungen på min himmel” betyder inte att Julia uppfann Romeo för att göra månens rundhet rättvisa. “Kristus är Påskens Sol” betyder inte att bedjaren prisar solen under emblemet Kristus. Gudinna eller gud kan klä sej i vår eller sommar; men kroppen är mer än draperingen. Religionen tar nästan vanvördigt på sej naturens dräkt, och kristendomen har verkligen gjort det lika bra med snön till jul som med snödropparna på våren.

Och när jag ser över de solbelysta fälten vet jag i mitt innersta att min glädje inte bara är en glädje över våren, för våren ensam, som alltid försvinner, vore alltid vemodig. Det finns någon eller något som går där, för att bli krönt med blommor. Och min glädje ligger i ett löfte som ännu är en möjlighet - och i de dödas uppståndelse.

G.K.Chesterton ur “A Miscellany of Man”, råöversatt 2001 A.H. - men läs originalet om ni får tag i det

Salig genom att dö?

2007-03-30T05:32:00.000-07:00

I senaste numret av tidningen Budbäraren släpper Susanne Järved in en präst som öppet förnekar risken för att gå evigt förlorad. Jag känner stark sympati - vem tycker inte att alla ska få komma till himlen? Och samtidigt är argumentationen så svag, så svag; för ingenting förändras ju p.g.a. vad vi själva tror eller tycker är rimligt. Godtar vi den ingalunda självklara läran att det alls finns ett evigt liv, så låter det en smula självsvåldigt att utan vidare dra slutsatsen att det blir lyckligt för alla.

Det är ju inte ens särskilt "förnuftigt" eller självklart att t.ex. Adolf Hitler blev evigt salig genom att skjuta sej. En sådan som han måste naturligtvis genomgå en kraftig sinnesändring - det inser vi ju alla - för att inte göra själva himlen till ett helvete. Och varför skulle det per automatik ske just genom döden? Även enligt klassisk kristen tro befrias ju den troende från sin nattsida när hon dör (kalla det "skärseld" eller inte). Men måste inte människan frivilligt ha lämnat både sina synder och sin allmänna egenmäktighet till Gud för att det ska ske? Tar Gud liksom med våld bort något från människan som hon själv vill behålla? Det låter ju mest som någon sorts lobotomi, där de frälsta varelserna undgått domen till priset av själva sin personlighet.

Jag är inte mer förtjust i tanken på någon slags helvete än någon annan här i Sverige. Men kyrkan har helt enkelt inte mandat att förkunna allas slutliga frälsning. Det finns heller ingen garanti för att det värsta som kan hända är ett evigt utslocknande. I alla fall inte om man tar Jesus seriöst. Och vi ska inte garantera mer än han, även om vi får hoppas och be om vad som helst.

Palmsöndag

2007-03-28T07:55:00.000-07:00

Fastetiden känns just nu mest full av fester och inte alls särskilt "fasteaktigt dyster". Midfastosöndagen med det livsbejakande temat "Livets bröd" följdes av Jungfru Marie bebådelsedag/Vårfrudagen med glädje över inkarnationen och idogt våffelbakande. Och nu är det snart dags för Palmsöndagen. Hosianna!

Men det är väl så att fest bryter fasta. Och varje söndag är en fest: Kristi uppståndelses fest! Som vi får fira även före den stora Påsksöndagen.

Vårfrudagen

2007-03-25T05:41:00.000-07:00

Många av julens sånger och verser passar så bra idag - det är ju egentligen "nu" (när än den verkliga bebådelsedagen inträffade) som inkarnationen sker. Att Ordet blir kött. Med sångens ord:

Han som tronar i sin höga himmel
blir ett litet svagt och värnlöst foster.
Så har nådens under skett på jorden:
du vare lovad, Kristus!

Då har vi jul i fastan och mitt i vintern vår som Lina Sandell sjöng för över 100 år sedan. Det är ju faktiskt riktigt vårligt och igår nästan sommaraktigt även här i Bollnäs. Glad "vårfrudag" på er allesammans!

Helgsmålsbön i stöpsleven

2007-02-26T03:12:00.001-08:00

(Skickat till Kyrkans tidning den 18 februari).

Helgsmålsprogrammet i radio har faktiskt tagit sej sen premiären, vilket känns viktigt och kul att konstatera. Bibeltexter har nämligen åter börjat läsas. Fastlagssöndagens evangelium med fin inlevelse dessutom. Jag har heller ingenting emot att programmet byter stil ibland eller att mångårige, skicklige musikern Åke Skomar "pensionerats".

Min tidigare kritik och mina frågor är tyvärr ändå inte helt överspelade. Den senaste omgörningen handlar fortfarande om en radikal förändring till ett mer neutralt utifrånperspektiv - där programledarens uppgift mest blir att kungöra söndagens och artisternas namn, och där ev. bibeltexter mest blir ett lyriskt konstverk bland andra. Detta istället för den tydliga samling inför helgtemat, inför Jesus och hans ord, som Svenska kyrkans präster förmedlat genom åren. Det som fortfarande kunde kallas just helgsmålsbön med betoning på sista stavelsen. Men jag förstår att det nu anses otidsenligt och uppfattas som kristen propaganda i statliga medier.

Alltså kvarstår min uppmaning till Svenska kyrkan att börja sända profilerade helgsmålsböner via nya kanaler. Gärna även "lajv", men framför allt i radio - ett utmärkt hjälpmedel till stillhet och andakt. TV-helgsmål är ett fint komplement, men där är minuterna få och nyheterna alltför snabba att bryta lugnet. Söndagen och dess gudstjänster ger ju så mycket mer när man blivit ordentligt stilla inför budskapet redan kvällen före. I bön.

Till helgsmålsbönens förbättring

2007-02-26T03:08:00.000-08:00

(Skrivet den 11 februari efter ännu en helgsmålsbön enligt det nya "stuket" - liksom den förra texten skickad även till lyssnarservice@sr.se).

Det tog sig faktiskt i går kväll. Två bibeltexter lästes nämligen i helgsmålsbönen! Programledaren hävdade dock - som till ursäkt för premiären - att enligt rysk mystik kommer vi närmare Gud genom musik och meditation än genom "intellektuella resonemang". Nåväl, rysk mystik räknar knappast Guds ord till "intellektuella resonemang" - något ska vi ju om inte annat ha att meditera omkring - och denna gång lästes alltså hela två texter ur bibeln (Psaltaren och Jesaja) vilket jag med tacksamhet erkänner!

Det är dock fortfarande skillnad på konsertstukets neutrala utifrånperspektiv - där programledarens uppgift mest blir att kungöra artisternas namn men där även bibeltexter kanske kan få duga ibland som en sorts "dikter" - och den levande, inifrån upplevda, samling inför Jesus och hans ord som prästerna Anders nånting (3 år), Per-Olof Nisser (3 år), Per Harling (2 år), Anders Wejryd (2 år), Lennart Nilsson (2 år) och Lena Skoting (1 år) fått förmedla det senaste årdussinet.

Men jag förstår att det är "ute" nu och uppfattas som kristen propaganda i etern. Jag köper inte resonemanget - jag hade hellre önskat större religiöst utbud i riksradion med t.ex. muslimsk fredagsbön och buddhistisk meditationsstund en gång i veckan. (Ateistisk filosofi får också sitt).

Ändå är jag som sagt tacksam över att två bibeltexter lästes i går och hoppas att det inte var en tillfällig åtgärd med anledning av helgens (Sexagesimas) tema "DET LEVANDE ORDET". Som egentligen är temat för varje kristen helg.

Till helgsmålsbönens minne

2007-02-26T03:07:00.000-08:00

(Skrivet till Kyrkans tidning med anledning av helgsmålsbönen den 3 februari)

Det är lätt att säga för mycket. Men jag är i alla fall glad att jag hann berömma och rekommendera helgsmålsbönen i radio medan den ännu fanns kvar i någotsånär ofördärvat skick.

Eller vad uppfattade ni själva den nya helgsmålsbönen i radio som? Själv tänkte jag på något i stil mellan Opp Amaryllis, Dagens dikt och OBS Kulturkvarten. Med evangelium enligt Arvo Pärt. Som förvisso liksom Jesus sagt många kloka ord. (Blir det kulturministerns tur nästa gång?)

Jag är inte överraskad. Skillnaden mot tidigare programsekularisering är att det vad gäller t.ex. kvällsandakten blev en nästan omärklig övergång från kristet till sekulariserat. Eftersom många präster redan övergått till rätt allmänreligiösa reflexioner långt innan kvällsandakten blev "Vid dagens slut". Men här blev övergången nästan övertydlig eftersom den senaste (sista?) prästen Lena Skoting varit så noga med att låta Ordet och bönen spela huvudrollen, med musiken som god, andaktshöjande inramning. Som det väl bör vara vid en helgsmålsbön - eller för den delen kvällsandakt?

Att Åke Skomar "pensionerats" efter alla årär väl inte så konstigt. Men att Lena Skoting - första kvinnan på många år - bara fick hålla på 1 år var synd. Förnyelse behövs så klart - men frågan är om programmet inte går i graven med den här karaktärsutsuddningen.

Fin musik (och diktläsning) var det ju ändå även nu, även om den minskade klarheten och omväxlingen i stil och tempo, i text och musik, gjorde barnen otåliga. Kvarten blev längre än vanligt, om man så säger. Och även om ett av musikstyckena hette Veni Sancte Spiritus (Kom, helige Ande), vilket ju är en god bön, så skullevåra andliga fäder och mödrar ha sagt att bön omden helige Ande utan bruk av Guds ord är att fresta Herren. "Läs ordet, hör ordet, bed ordet, sjung ordet, under bön om den helige Ande - och se, han ska icke utebliva!" (Rosenius).

Vi får nog ha en egen helgsmålsbön i fortsättningen. Men det kan bli svårare att komma till skott nu, mitt bland allt som pockar på vår uppmärksamhet. Tack, Sveriges radio, för de stunder av helgkänsla ni förmedlat under mina första 37 år i livet! Och hoppas att Svenska kyrkan eller någon annan någotsånär resursstark aktör klarar av att börja sända kristna helgsmålsböner igen. Via någon annan kanal än P1?

Finns Jesus kvar?

2007-01-27T19:15:00.000-08:00

Inför sistlidna söndag, den tredje efter trettondedagen (fjärde efter jul), andra söndagen i rad med den samariska kvinnan som Jesus' "medspelare", hittade jag en artikel av Anita Sjöberg i tidningen Vi, från den 20 januari 2000 (exakt 7 år före det datum jag hittade den, alltså). Jag fick den på en "litterär båtsalong" för 2 år sedan och hittade igen den i helgstädningen. Ett kort citat:

Finns Jesus kvar?

Många som stannar till vid Laxnäs gamla missionskyrka i Sörmland ställer den frågan. Här bor Hans Christian Nygårdh numera, Vi:s korsordskonstruktör. Eller ska man säga korsordskonstnär. [---]

Jesus finns kvar. Han hänger på fondväggen i stora salen, en söndagsskoleversion i olja av Jesu möte med den samariska kvinnan vid Jakobs brunn i Sykar. "Förstode du Guds gåva", står det med bibliskt typsnitt upptill.

Hans Christian brukar bjuda in förbipasserande som frågar efter Jesus.

Särskilt första och sista meningen i det citerade avsnittet grep mej... känns som om det är relevant för både hem och församlingar också inför fjärde söndagen efter trettondedagen. Jesus finns kvar, både för mannen vid Betesdadammen (följetongen fortsätter - Johannes 5 efter Johannes 4!) och för oss i Sverige 2007. Och vi får bjuda in till honom. God helg önskar Andreas H.

Ur Rutströms predikan på Juldagen år 1759

2006-12-26T10:23:00.000-08:00

I namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen!

"Detta är ett fast ord och i all måtto väl värt, att man det anammar, att Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare." (1 Tim. 1:15)

Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare, är kommen till att frälsa det som var förtappat; Gud är gången till att förlossa sig ett folk. Ett barn är oss fött, en Son är oss given, vilkens herradöme är på hans axlar och på friden ingen ända. "I dag är eder född Frälsaren, som är Kristus, Herren i Davids stad." Uppgången av höjden haver oss besökt, ett stort ljus skiner över dem, som bo i gräseliga mörko lande. Det eviga ljus går nu härin och giver världen ett nytt sken. Kan hugneligare tidningar föras eler höras? Och det därtill, att det ordet är fast och sannfärdigt och således framför allt anammansvärt.

En så stor salighet är kommen i och med Jesus. Nåd och sanning är kommen genom Jesus Kristus. Huru är det möjligt, att syndare, som det angår, icke skulle anamma honom, som är så anammansvärd, älska honom, som är så älskvärd, prisa och tillbedja honom, som är så pris- och tillbedjansvärd? Skulle icke denna vår salighet för oss vara välkommen, hugnelig, stor och fröjdefull?

Visst borde det så vara, att de kristna skulle hava en rättskaffens andlig fröjd under denna kristenhetens stora högtid, då de fira åminnelsen av Guds nådiga uppenbarelse i köttet, varigenom så outgrundliga nådesrikedomar tillfallit jordens inbyggare. Men om det så är, det blir en helt annan fråga. Nog är det möjligt, att man i det lekamliga vid denna tid fägnar sig uti ett fåfängt leverne efter fädernas sätt, men det är icke att rätteligen fira Jul. Icke heller är det möjligt att hava i den nyfödde världens Frälsare en rättskaffens fröjd och salighet, innan det anammansvärda ordet om hans ankomst i världen att frälsa syndare är invärtes tillbörligen anammat.

Stackare den, som icke firar Jul mer än fyra dagar om året; som icke vördar och kommer ihåg att tillbedja Jesus, och som icke längre än dessa bestämda högtidsdagar av hjärtat fröjdar sig i och över honom! Ingen kan göra helg och salighet uti en människas hjärta, utom den helige Ande, vars ämbete det är att i nådens ordning förhärliga Jesus för syndares hjärtan.

En sabbat är en helig förebild till den sabbat eller rolighet, som står Guds folk tillbaka; jag menar själva evighetens helg. Ingen träder in i den eviga, som icke här i tiden haft och firat den andliga sabbaten, vilken icke är bunden till viss tid, utan tager sin början från trons anammande av Jesus och räcker tills vi ingå i vår Herres rolighet.

"Ack, hör mig, Herre Jesu Krist, gör dig en säng uti mitt bröst, uti mitt hjärta bliv och bo, så har jag tröst och evig ro. Låt aldrig mig förgäta dig, ditt namn ske pris evinnerlig; ditt namn med fröjd jag lova vill, där giv du mig din nåde till. Ära ske Gud i sin högsta tron, som oss har skänkt sin ende Son; dess fröjde sig den änglakor och love Gud i höjden bor." Herre, upplåt våra läppar, att vår mun må förkunna ditt pris uti efterföljande Psalm 127 ("En jungfru födde ett barn i dag").

(Anders Carl Rutströms inledning till juldagshögmässan i Hedvig Eleonora 1759, källa Rutström: "Predikningar och satser", 3 uppl., Stockholm 1875).

Kyrkostyrelsens beslut

2006-12-15T07:17:00.000-08:00

Sedan kyrkomötet sagt sitt, var det ju inte direkt oväntat att kyrkostyrelsen onsdagen den 6 december, Finlands självständighetsdag, beslöt om en ordning för kyrklig välsignelse av samkönade par. Mycket kunde sägas om detta. Denna gång blir det endast ett par reflektioner.

1) Så ska en slipsten dras: först inför man en möjlighet, ett pastoralt undantag, en välsignelse i avskildhet, med argumentet att det ju inte är en officiell ceremoni, obligatorisk att erbjuda. Sedan inför man en officiell rit, ett obligatorium för varje församling, med argumentet att välsignelsen ju de facto redan är införd.

2) Är det någon som tror att kyrkan ens i sin vildaste fantasi skulle ha kommit på tanken att välsigna samkönade sexuella relationer mellan människor som inte på minsta sätt är "oskickliga till äktenskap" (med Jesus sätt att uttrycka sej) - om man inte först diskuterat och medgivit samkönade relationer mellan de på alla sätt behjärtansvärda 100%-igt homosexuella? Och därpå dukat under för svårigheten att skilja på dem som kan välja - alltså s.k. bisexuella - och dem som inte kan?

3) I kombination med kyrkans sedan tidigare belagda oförmåga att säga nej till upprepade omgiften, måste ju följden av den nya riten bli att människor först kan leva i en traditionell kärnfamilj (som t.ex. fi-aren Tiina Rosenberg gjorde) och sedan efter vanlig skilsmässa med kyrklig välsignelse ingå en samkönad relation. För att efter ytterligare skilsmässa (inget ovanligt, ju) vigas kyrkligt ännu en gång med en av motsatta könet. Visst kan man säga att kyrkan för länge sedan slängt sin rätt och möjlighet att agera normativt, och visst kan man säga att det vore taskigt att dra gränsen just här, men nog ska det bli intressant att se på vilka grunder kyrkan i fortsättningen tänker neka t.ex. Farmen-Qristina att gifta sej med sina två pojkvänner. Är inte kärlek alltid något fint? Särskilt om man vill ta ansvar för den och avge löften?

Lucia

2006-12-13T12:40:00.000-08:00

Före Johannes Döparens adventssöndag kommer Lucia en sväng. Jag gillar henne - kan inte låta bli. När barnen blir lite större skulle man kanske prova lusse-evangelisera i grannskapet? Ingen kan väl säga nej till sånger om Jesus just i samband med Lucia?

Vad säger ni - ska vi göra en gemensam lusse-satsning 2007 i olussade områden? Hela Sveriges kristenhet på G - med julpsalmsprofil. (I skolorna måste ju repertoaren vara lite mer neutral). Annars har jag hört att ungdomar i norra Västerbotten gick miltals dagarna efter jul och sjöng hos folk i grannbyarna mot lite fika och äventyr. Vore kanske ett bra sätt att få julmaten att "lägga sej"?

Kalle Ankas julpsalm

2006-12-13T12:34:00.000-08:00

Text till "Kalle Ankas julpsalm"
(Deck the Halls, ni vet när Pluto får en klisterlapp för munnen)

ÖVER VÄRLDEN STRÅLAR LJUSET

Över världen strålar ljuset
mitt i vintermörkrets tid.
Genom stressen, mediebruset
tränger himmelrikets frid.
Skapelsen med andlös häpnad
nu sin Gud i krubban ser.
Fattig, liten, obeväpnad
kom vår Herre till oss ner.

Låt nu mammons rappel ramla,
sjung tillsammans, kvinnor, män!
Läs tillsammans, barn och gamla,
evangeliet igen!
Se Guds Lamm som i naturen
sig bland får och oxar lagt!
Han som föddes här bland djuren
övervunnit ondskans makt.

Jesus, här är mina händer,
Jesus, tack för världens chans!
Medan mörkret bort sig vänder
bjuder du till sång och dans.
Tack att satan blev bestulen
på sin tänkta huvudroll!
Fyll nu våra liv och julen
med dess sanna innehåll!

(A.H. 2002-06)

Adventsverser vid ljuständningarna

2006-12-01T11:02:00.000-08:00

När första ljuset brinner,
då rider Jesus in.
Han kommer på en åsna
- den kungen, han är min!

När andra ljuset brinner,
vi ser en mäktig syn:
vi ser hur Jesus kommer
i härlighet i skyn!

När tredje ljuset brinner,
Johannes stiger fram.
Han visar oss på Jesus
och säger: Se Guds Lamm!

När fjärde ljuset brinner,
vi möter Herrens mor.
Snart ska Maria föda
och glädjen ska bli stor!

Andreasdag och Karl XII-dag

2006-11-30T06:37:00.000-08:00

Idag för 288 år sedan fick Karl XII en kula i tinningen. Eller var det den 11 december egentligen? (Vi hade ju kvar den gamla julianska kalendern dåförtiden, men i Danmark-Norge hade man gått över till den gregorianska).

Hur som helst har ju Karl XII närmast betraktats som en helgonkung (jfr S:t Olav, S:t Erik och Gustav II Adolf) trots sitt inte särskilt helgonlika krigarliv. Men i nyare tid har han kraftigt ifrågasatts - ofta på goda grunder. Jag har dock lite svårt för folk som avfärdar Karl XII men firar S:t Erik - ofta är det människor på den högkyrkliga/smygromerska kanten. För Erik Jedvardsson var knappast mycket frommare än Karl Karlsson, vars flitiga bibelläsning är minst lika omvittnad som Jedvardssons tagelskjortor. Och det ena korståget österut var väl föga mildare och människovänligare än det andra.

Du Herrens tjänare

2006-11-23T14:26:00.000-08:00

Inför helgen - några ord från Abraham Pettersson, död 39-årig som kyrkoherde i Stockholm:

DU HERRENS TJÄNARE!

Kläd dig i invärtes prydning,

ty du står i tjänst hos allseende Gud, som skådar hjärtan.

Hämta med bönen kraft,

ty ämbetet är Herrens och du blott ett svagt lerkäril.

sanning regere dina läppar,

ty de böra bevara läran.

Kärlek styre ditt hjärta,

ty du är nådens sändebud.

Frimodighet utruste din själ,

ty du går den störste Herrens ärende.

Bitterhet fläcke aldrig ditt nit,

ty du är en herde men icke en herre.

Egennytta smitte aldrig din syssla,

ty själavård må icke vara hantverk för slem vinning.

Misströstan göre dig aldrig nedslagen,

ty Herren giver växten.

FÖRKUNNA ORDET I OSTYMPAD ORDNING

så att du

öppnar ögonen på de okunniga,

rycker hyendet undan säkerheten,

river täckelset undan skrymteriet,

lyfter bördan av de betungade,

ty Gud vill att ingen skall förgås.

Gör varje predikan såsom bleve han den sista både för dig och åhörarna.

Vid vartenda skriftermål skrifta ditt eget hjärta,

så stadfäster du dig i nåden.

Vid nattvardens utdelning vare icke du blott ett verktyg,

utan tillika en andelig deltagare i nådens skatter.

Din Frälsares herdehjärta vare

din föresyn i ämbetet,

din glädje under bördan och

ditt försvar vid räkenskapen.

Dina ord vare salighetens frö,

din vandel andras vägvisare,

dina böner satans nederlag,

din död en trogen tjänares hädanfärd

IN I SIN HERRES GLÄDJE!

(Abraham Pettersson, 1724-1763, inristat i Riddarholmskyrkans sakristia)

Några vardagsböner

2006-11-12T06:02:00.000-08:00

En bön som ofta används i scoutsammanhang, den s.k. nyingbönen:

Käre Far i himlen, tack att jag finns till!
Hjälp mig leva riktigt, göra det du vill.
Lär oss här på jorden tycka om varann.
Låt oss få en framtid, skyddad av din hand.

En annan bön, en bön att användas vid måltider (kan sjungas på Bamse-melodin):

Herre, tack att du som gett oss livet
också ger oss maten på vår jord.
Du har omsorg om varenda mänska,
för det har du lovat i ditt ord.
Nu så vill jag tacka dej
för allting som du ger till mej.
Varje dag så vet jag det,
att du älskar mej.
Herre, tack att du som gett oss livet
också ger oss maten på vårt bord.
AMEN!

Kyrkan i statens klor

2006-11-10T06:25:00.000-08:00

När man läser nedanstående profetia av Lars Levi Laestadius, kan man verkligen fråga sej om det behövde gå så illa. Kunde inte kyrkan ha frigjorts från banden till konungen och det gamla förtryckarsamhället utan att bli en underavdelning till välfärdsstaten och socialdemokratin?

Det är så märkligt, så ytterst märkligt, att se vilka oheliga allianser som under 1900-talet bildades för att så långt möjligt bevara statskyrkan. Mycket få förde en konsekvent politik för en total skilsmässa mellan kyrka och stat - såväl konservativa som radikala teologer hoppades på ökat inflytande just för sin egen del genom att behålla banden till staten.

Det är t.ex. illa, mycket illa, att inte båda sidorna gemensamt kunde avfärda statens inblandning i kyrkans angelägenheter vid kyrkomötena 1957 och 1958. En skilsmässa mellan kyrka och stat hade bort ske redan då. Så hade alla resonemang om prästerna som "statstjänstemän" fallit bort och beslutet om att införa kvinnliga präster - eller ett eventuellt icke-beslut - fått en tydligare legitimitet än nu blev fallet.

Är Svenska kyrkan fri från staten nu då? Nej, inte så länge en majoritet av det avkristnade svenska folket står kvar som medlemmar. Kyrkans politisering och förstatligande upphör inte förrän dess medlemmar är sådana som "genom dopet är upptagna i Jesu Kristi församling och med församlingen bekänner honom som sin Frälsare och Saliggörare". (Första paragrafen i 1878 års katekesutveckling).

(Se t.ex. C.A.Hessler: Statskyrkosystemet).

Laestadius´ profetia

2006-11-10T06:22:00.000-08:00

Utdrag ur Crapula Mundi - Världens rus
av Lars Levi Læstadius, tryckt och överlämnad till åhörarna istället för orationen vid avläggande av pastoralexamen 1843.

Utdraget är hämtat ur avhandlingens slut vilken i sin helhet utgör ca 15 trycksidor. Hela avhandlingen finns tryckt i L.L.Læstadius: Predikningar, Kyrkliga förbundet, Göteborg 1967.

Vem är så dum eller enfaldig, att han inte märker, att evangeliet av de flesta förkunnas på ett sådant sätt, att det skall tilltala människorna, att förkunnarna skall bli omtyckta av åhörarna, och så att de inte skall riskera att på något sätt stöta folk. Vi skall bevars vara folkliga, inte bara i vardagslivet utan även vid gudstjänsterna. Vem av oss känner väl inte till, att folket säger, att de som så frejdigt orerar i kyrkorna och lika frejdigt slukar vad de mjölkar av sina får, inte skulle röra ett finger, om de inte hade avlöningen, som sporrade dem. Och hur många tror Ni skulle predika evangelium, om de förvägrades all världslig belöning?

Vänta litet. Jag vill visa, vart detta för. Under senaste riksdagen har vårt stånds tro prövats, och den kommer att bli ytterligare prövad under nästa och alla följande riksdagar. Vänta bara till den folkvalda riksdag, då folket återfått hela sin frihet, då konungarna fråntagits all makt, då all skillnad mellan stånden utplånats, och skillnaden mellan vara och icke vara inte längre finns, då vem som helst ostraffat får tala om vad som helst, då kommer det att fattas sådana här beslut av folket:

"Eftersom ingen kan förstå Bibeln utan förklaring, och den förklaring , som den utmärkte exegeten Strauss givit oss verkar vara mer mänsklig och förnuftig, så lämnas prästerskapet fritt val att ombildas till folklärare, varvid de skall uppbära skäligt underhåll av staten. I sina föredrag bör de dock strikt hålla sig till den ritual och de instruktioner, som riksdagen nu utfärdar i enlighet med Strauss utläggning av gamla och nya testamentets föreskrifter, sådan den i svensk översättning med tillägg och ändringar är publicerad av Aftonbladets tryckeri. Det åligger även dessa folklärare att i all synnerhet för folket betona läran om människans rättigheter. Var och en präst, som icke underordnar sig ovanstående instruktion, vare sin tjänst och sitt ämbete förlustig, om han fortfarande vågar sprida de forna vidskepelserna om en gudsmänniska på jorden osv."

Säg, kommer de att tveka? Kanhända kommer de inte att lyda denna förordning. De kommer givetvis att lämna sina nät och följa Kristus, dessa förståndiga män, som under senaste riksdagen inte med ett ord vågade vidröra de högst betydelsefulla frågorna om livet och döden för att inte uppväcka avund eller misstro hos motpartens ledare.

Nej, tvärtom! de kommer inte bara att böja sig, utan de kommer att med glädje och tacksägelser acceptera förändringen, och vid riksdagens beslut kommer de att uttala sin tacksamhet för folkets människokärlek, som ej velat, att de skulle ofredas, utan att de med endast en liten ändring av titel och ämbete i stället för evangelium skulle predika politik.

Psalmmaraton under 2007?

2006-11-10T02:39:00.000-08:00

Hej! Till 20-årsminnet av den ekumeniska psalmboken (1-325 i Psalmer och Sånger) kanske man kunde ha ett litet "psalmmaraton", gärna ekumeniskt? Någon gång mellan första advent 2006 (då psalmboken togs i bruk i Svenska kyrkan) och början av 2008 (då den ekumeniska psalmboksdelen tagits i bruk i de flesta frikyrkorna). Med inkoppling av lokala medier (gärna inkl. närradion). Antingen någon gång i vår eller nästa höst (mot kyrkoårets slut, alltså).

Jag har räknat ut att ett dygn är ganska lagom tid för att sjunga igenom psalmbokens första 325 psalmer utan stress. Förslag till upplägg: Man börjar en fredag klockan 18 och avslutar med sånggudstjänst "adventsafton" lördag klockan 18. Man kan vara i samma kyrka hela tiden, eller sjunga några timmar i varje med avslutning i Svenska kyrkan.

FREDAG
Kl 18: Psalm 1-17 (Gud, vår Gud, vi lovar dig-Ge Jesus äran)
Kl 19: Psalm 18-33 (Allena Gud-O Jesus Krist, som mänska blev)
Kl 20: Psalm 34-49 (Vänligt över jorden-Det är sant att Jesus lever)
Kl 21: Psalm 50-67 (Kom Skaparande-Som torra marken dricker)
Kl 22: Psalm 68-85 (Jag tror på Gud-Som mannen och kvinnan)
Kl 23: Psalm 184-193 (Jesus kär, var mig när-Gud som haver)
LÖRDAG
(kl 00-04: Paus)
Kl 04: Psalm 86-102 (O Guds kärlek-Tung och kvalfull)
Kl 05: Psalm 103-118 (Bereden väg för Herran-Fröjdas, vart sinne)
Kl 06: Psalm 119-134 (Var hälsad, sköna morgonstund-Gläns över sjö)
Kl 07: Psalm 135-145 (Se vi går upp-När världens Frälsare)
Kl 08: Psalm 146-159 (Vad ljus över griften-Till härlighetens land igen)
Kl 09: Psalm 160-174 (Guds Ande kom-Herre, när din dag)
Kl 10: Psalm 175-183, 194-203 (Den signade dag-Fram skrider året)
Kl 11: Psalm 204-219 (Kornet har sin vila-Jag skulle vilja våga tro)
Kl 12: Psalm 220-236 (Till den himmel-Guds källa har vatten)
Kl 13: Psalm 237-251 (Vår Gud är oss en väldig borg-Var jag går)
Kl 14: Psalm 252-264 (Hela vägen går han med mig-Mitt i en värld)
Kl 15: Psalm 265-282 (Ingen hinner fram-Bar du min börda)
Kl 16: Psalm 283-296 (Med Jesus fram-Välsigna, Herre)
Kl 17: Psalm 297-313 (Härlig är jorden-Min Frälsare lever)
Kl 18: Psalm 314-325 (Ack, saliga dag-I hoppet sig min frälsta själ)
+ helgsmålsandakt med tacksägelse, textläsning och bön om en salig evighet.

Bara som ett förslag! Ca 16 psalmer per timme bör, med normal spelhastighet, ge utrymme för antingen ca 10 minuters kisspaus per timme eller en kort presentation av varje psalm. Önskvärt är att ackompanjemanget varieras (vissa psalmer kan även sjungas a capella) och att man "byts av" då och då, både som spelare och församlingssångare. Men de himmelska "slutackorden" kan gärna tränas in lite extra, gärna med körmedverkan. Kanske även lovsångstonerna vid psalmmaratons början?

Vanliga almanackan

2006-11-08T04:45:00.000-08:00

Vad blir det för texter på söndag? Jag har inte almanackan eller psalmboken med mej nu, men vill gärna rekommendera den s.k.VANLIGA ALMANACKAN FÖR ÅRET EFTER FRÄLSARENS (sic!) KRISTI FÖDELSE 2007,utgiven av Almanacksförlaget under medverkan av Stockholms observatorium.Där börjar året med bönen "Giv, o Jesus, fröjd och lycka" och avslutas med tacksägelsen "Lov, pris och tack ske dig, o Fader käre"!

En riktig evangelisationsalmanacka, alltså, med många intressanta uppgifter om solens och månens upp- och nedgång på olika orter. Med mera.Där presenteras också varje söndags tema, t.ex. Hjälparen kommer!, och anges tre av söndagens texter. Bra påminnelse inför söndagens gudstjänst och samtalen inför den! Något för varje hem!

Almanackan är trots sitt namn så pass ovanlig att jag tycker att man bör stödköpa den och skänka bort i present. NÄR SOM HELST kommer något snille på Almanacksförlaget på att Sverige är för sekulariserat för att man ska kunna sälja en så här konstig produkt. Det finns ju en liknande almanacka som heter Sverigealmackan med svenska flaggor på omslaget (istället för lingonris som den här) och som många köper. Men jag vill alltså varmt rekommendera den mycket speciella "Vanliga almanackan" istället! PRIS ENDAST 29 KRONOR!Hälsningar Andreas H.

Gravskrift i allhelgonatid

2006-11-07T13:49:00.000-08:00

Kyrkoherden Anders Carl Rutström (1721-1772) skrev följande 10 strofer för omkring 250 år sedan (mycket lätt bearbetade). En ovanligt rik och bibelanknuten dikt, som också är tonsatt och sångbar.

Mycket av Uppenbarelseboken återklingar i texten, men också andra delar av bibeln. Dikten är extra intressant mot bakgrund av att Rutström ständigt anklagats för s.k. "hyperevangelism". Här ger han dock i mina ögon en sund och balanserad bild av både tro och helgelse.

Diktens titel är "GRAVSKRIFT", och jag har ofta undrat om avslutningens "Farväl en stund, Johannes" endast syftar på aposteln, eller om dikten kanske är skriven i samband med någon annan Johannes´ död och begravning. Än så länge en öppen fråga.

1. Johannes en stark röst från himlen hörde tala:
Skriv: Salig är den själ, som nu i Herren dör.
Ja, Anden säger att dess död är blott en dvala,
en vila från besvär, ej mer att frukta för.
Vi gå i Herrens frid att över natten sova
och stiga sedan upp att Herren evigt lova.

2. Se, dessa hava dött, förrän de blivit döda,
och deras liv var dolt med Kristus uti Gud.
Sitt syndamått de sett, dock nåden överflöda
i kraft av livets ord och utav lagens bud.
De äro gångna fram i tron till nådastolen
och hava undfått liv och kraft utav den solen.

3. De hava brutit upp och gått ur träldomshusen
och icke stannat kvar vid berget Sinai.
De hava känt sin skuld, de punden tio tusen,
för vilken Herren själv försoning velat bli.
De äro komna fram till Sions berg och boning,
där Herren skänker nåd och världen fått förskoning.

4. Till levande Guds stad de hunnit här i tiden
och vunnit borgarrätt i Guds Jerusalem.
De hava dragit på de kläder utav siden,
som Lammet i sitt blod så dyrt förvärvat dem.
De nalkats Medlaren i Nya Testamentet
och svurit hans baner och nådesregementet.

5. Det dyra reningsblod har deras själ hugsvalat,
som Gud av nåd oss gav till salighetens grund.
Det blodet ljuvare än Abels blod har talat,
och det har skett för dem uti en salig stund.
De hava väpnat sig mot mörkrets makt att strida,
den de med smärta in- och utifrån måst lida.

6. Den gamle Adams art har sökt att sig inblanda
i nådens sötma och har satt dem göra nog.
Förnöjda uti tron men med en fattig anda
dock var och en av dem sig genom öknen drog.
Ja, deras nådetid ett ständigt krig har varit,
men hjälten har för dem som segerherre farit.

7. De hava älskat Gud med helt och hållet hjärta,
de hava älskat ock sin nästa som sig själv.
Vad nånsin mindre skett har blivit dem en smärta,
en fläck, som ej gått av förrän i nådens älv,
dit de som fattiga och syndare sig skyndat
och fått förlåtelse för det som de ha syndat.

8. Det goda de ha gjort, de aldrig sig påminte,
det sågo de ej an som sitt, men nådens verk.
Som usla tjänare de sagt sig ha gjort intet,
fast de haft nåd av Gud att göra allt, och märk:
när Simei fått lov om dem att illa döma,
de mera hans förlust än egen ofärd ömma.

9. Allt detta dem till skänks av Herren blivit givet:
en gåva är att tro och lida för hans namn.
Vad nya människan i nådens tillväxt blivit,
vart framsteg hon har gjort till härlighetens hamn,
att Anden henne lärt att hålla sig ovärdig,
var henne så av nåd som det att bli rättfärdig.

10. Johannes har gått hem. Den väg han gick var denna,
som du, min läsare, i dessa rader ser.
Ack, kära, skynda dig den vägen rätt att känna,
vid härlighetens bord är ännu rum för fler.
För dig den salighet i evig klarhet sannes,
som du i hoppet sett! Farväl en stund, Johannes!

(Anders Carl Rutström, 1721-1772)

Den rättfärdige skall leva genom sin tro

2006-11-07T13:31:00.000-08:00

Profeten Habackuk i Bibelns Gamla Testamente, inte aposteln Paulus i Nya, var den som först skrev orden här i rubriken. Men hans ord citeras av Paulus och betydde i nyare tid oändligt mycket för kyrkans reformator Martin Luther. Att tro på Gud och vad han har gjort genom den utlovade Frälsaren: Jesus Kristus (Messias), det är det som ger liv och liv i överflöd. För det är bara där, hos Gud och den han har sänt, som vi kan bli helt och fullt "rättfärdiga". Först rättfärdiga genom tron, d.v.s. för Jesus´ skull förklarade för helt rena och rättfärdiga, trots alla fel och all synd, ja rent av ondska, som hela livet bryter fram genom vår polerade fasad. Och sedan rättfärdiga även genom gärningar, d.v.s. alltmer tydligt lika Jesus också i våra liv och i vårt inre - och en gång på ett fullkomligt sätt lika honom i evighetens värld.

Men gärningarnas rättfärdighet blir aldrig fullkomlig här i tiden, utan bara ett tecken på vår samhörighet med Herren, en frukt av vårt liv med honom. Trons rättfärdighet är däremot fullkomlig med ens, så fort tron har tänts, eftersom tron tar emot och håller fast Jesus och hans fullkomliga rättfärdighet.

"Den som inte visste av någon synd, honom har Gud för oss gjort till synd, för att vi skulle bli Guds rättfärdighet i honom", skriver aposteln Paulus. "Den som inte håller sig till gärningar, utan tror på den som gör den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet", står det också.