Salig genom att dö?

I senaste numret av tidningen Budbäraren släpper Susanne Järved in en präst som öppet förnekar risken för att gå evigt förlorad. Jag känner stark sympati - vem tycker inte att alla ska få komma till himlen? Och samtidigt är argumentationen så svag, så svag; för ingenting förändras ju p.g.a. vad vi själva tror eller tycker är rimligt. Godtar vi den ingalunda självklara läran att det alls finns ett evigt liv, så låter det en smula självsvåldigt att utan vidare dra slutsatsen att det blir lyckligt för alla.

Det är ju inte ens särskilt "förnuftigt" eller självklart att t.ex. Adolf Hitler blev evigt salig genom att skjuta sej. En sådan som han måste naturligtvis genomgå en kraftig sinnesändring - det inser vi ju alla - för att inte göra själva himlen till ett helvete. Och varför skulle det per automatik ske just genom döden? Även enligt klassisk kristen tro befrias ju den troende från sin nattsida när hon dör (kalla det "skärseld" eller inte). Men måste inte människan frivilligt ha lämnat både sina synder och sin allmänna egenmäktighet till Gud för att det ska ske? Tar Gud liksom med våld bort något från människan som hon själv vill behålla? Det låter ju mest som någon sorts lobotomi, där de frälsta varelserna undgått domen till priset av själva sin personlighet.

Jag är inte mer förtjust i tanken på någon slags helvete än någon annan här i Sverige. Men kyrkan har helt enkelt inte mandat att förkunna allas slutliga frälsning. Det finns heller ingen garanti för att det värsta som kan hända är ett evigt utslocknande. I alla fall inte om man tar Jesus seriöst. Och vi ska inte garantera mer än han, även om vi får hoppas och be om vad som helst.

Palmsöndag

Fastetiden känns just nu mest full av fester och inte alls särskilt "fasteaktigt dyster". Midfastosöndagen med det livsbejakande temat "Livets bröd" följdes av Jungfru Marie bebådelsedag/Vårfrudagen med glädje över inkarnationen och idogt våffelbakande. Och nu är det snart dags för Palmsöndagen. Hosianna!

Men det är väl så att fest bryter fasta. Och varje söndag är en fest: Kristi uppståndelses fest! Som vi får fira även före den stora Påsksöndagen.

Vårfrudagen

Många av julens sånger och verser passar så bra idag - det är ju egentligen "nu" (när än den verkliga bebådelsedagen inträffade) som inkarnationen sker. Att Ordet blir kött. Med sångens ord:

Han som tronar i sin höga himmel
blir ett litet svagt och värnlöst foster.
Så har nådens under skett på jorden:
du vare lovad, Kristus!

Då har vi jul i fastan och mitt i vintern vår som Lina Sandell sjöng för över 100 år sedan. Det är ju faktiskt riktigt vårligt och igår nästan sommaraktigt även här i Bollnäs. Glad "vårfrudag" på er allesammans!

Helgsmålsbön i stöpsleven

(Skickat till Kyrkans tidning den 18 februari).

Helgsmålsprogrammet i radio har faktiskt tagit sej sen premiären, vilket känns viktigt och kul att konstatera. Bibeltexter har nämligen åter börjat läsas. Fastlagssöndagens evangelium med fin inlevelse dessutom. Jag har heller ingenting emot att programmet byter stil ibland eller att mångårige, skicklige musikern Åke Skomar "pensionerats".

Min tidigare kritik och mina frågor är tyvärr ändå inte helt överspelade. Den senaste omgörningen handlar fortfarande om en radikal förändring till ett mer neutralt utifrånperspektiv - där programledarens uppgift mest blir att kungöra söndagens och artisternas namn, och där ev. bibeltexter mest blir ett lyriskt konstverk bland andra. Detta istället för den tydliga samling inför helgtemat, inför Jesus och hans ord, som Svenska kyrkans präster förmedlat genom åren. Det som fortfarande kunde kallas just helgsmålsbön med betoning på sista stavelsen. Men jag förstår att det nu anses otidsenligt och uppfattas som kristen propaganda i statliga medier.

Alltså kvarstår min uppmaning till Svenska kyrkan att börja sända profilerade helgsmålsböner via nya kanaler. Gärna även "lajv", men framför allt i radio - ett utmärkt hjälpmedel till stillhet och andakt. TV-helgsmål är ett fint komplement, men där är minuterna få och nyheterna alltför snabba att bryta lugnet. Söndagen och dess gudstjänster ger ju så mycket mer när man blivit ordentligt stilla inför budskapet redan kvällen före. I bön.

Till helgsmålsbönens förbättring

(Skrivet den 11 februari efter ännu en helgsmålsbön enligt det nya "stuket" - liksom den förra texten skickad även till lyssnarservice@sr.se).

Det tog sig faktiskt i går kväll. Två bibeltexter lästes nämligen i helgsmålsbönen! Programledaren hävdade dock - som till ursäkt för premiären - att enligt rysk mystik kommer vi närmare Gud genom musik och meditation än genom "intellektuella resonemang". Nåväl, rysk mystik räknar knappast Guds ord till "intellektuella resonemang" - något ska vi ju om inte annat ha att meditera omkring - och denna gång lästes alltså hela två texter ur bibeln (Psaltaren och Jesaja) vilket jag med tacksamhet erkänner!

Det är dock fortfarande skillnad på konsertstukets neutrala utifrånperspektiv - där programledarens uppgift mest blir att kungöra artisternas namn men där även bibeltexter kanske kan få duga ibland som en sorts "dikter" - och den levande, inifrån upplevda, samling inför Jesus och hans ord som prästerna Anders nånting (3 år), Per-Olof Nisser (3 år), Per Harling (2 år), Anders Wejryd (2 år), Lennart Nilsson (2 år) och Lena Skoting (1 år) fått förmedla det senaste årdussinet.

Men jag förstår att det är "ute" nu och uppfattas som kristen propaganda i etern. Jag köper inte resonemanget - jag hade hellre önskat större religiöst utbud i riksradion med t.ex. muslimsk fredagsbön och buddhistisk meditationsstund en gång i veckan. (Ateistisk filosofi får också sitt).

Ändå är jag som sagt tacksam över att två bibeltexter lästes i går och hoppas att det inte var en tillfällig åtgärd med anledning av helgens (Sexagesimas) tema "DET LEVANDE ORDET". Som egentligen är temat för varje kristen helg.

Till helgsmålsbönens minne

(Skrivet till Kyrkans tidning med anledning av helgsmålsbönen den 3 februari)

Det är lätt att säga för mycket. Men jag är i alla fall glad att jag hann berömma och rekommendera helgsmålsbönen i radio medan den ännu fanns kvar i någotsånär ofördärvat skick.

Eller vad uppfattade ni själva den nya helgsmålsbönen i radio som? Själv tänkte jag på något i stil mellan Opp Amaryllis, Dagens dikt och OBS Kulturkvarten. Med evangelium enligt Arvo Pärt. Som förvisso liksom Jesus sagt många kloka ord. (Blir det kulturministerns tur nästa gång?)

Jag är inte överraskad. Skillnaden mot tidigare programsekularisering är att det vad gäller t.ex. kvällsandakten blev en nästan omärklig övergång från kristet till sekulariserat. Eftersom många präster redan övergått till rätt allmänreligiösa reflexioner långt innan kvällsandakten blev "Vid dagens slut". Men här blev övergången nästan övertydlig eftersom den senaste (sista?) prästen Lena Skoting varit så noga med att låta Ordet och bönen spela huvudrollen, med musiken som god, andaktshöjande inramning. Som det väl bör vara vid en helgsmålsbön - eller för den delen kvällsandakt?

Att Åke Skommar "pensionerats" efter alla år är väl inte så konstigt. Men att Lena Skoting - första kvinnan på många år - bara fick hålla på 1 år var synd. Förnyelse behövs så klart - men frågan är om programmet inte går i graven med den här karaktärsutsuddningen.

Fin musik (och diktläsning) var det ju ändå även nu, även om den minskade klarheten och omväxlingen i stil och tempo, i text och musik, gjorde barnen otåliga. Kvarten blev längre än vanligt, om man så säger. Och även om ett av musikstyckena hette Veni Sancte Spiritus (Kom, helige Ande), vilket ju är en god bön, så skulle våra andliga fäder och mödrar ha sagt att bön om den helige Ande utan bruk av Guds ord är att fresta Herren. "Läs ordet, hör ordet, bed ordet, sjung ordet, under bön om den helige Ande - och se, han ska icke utebliva!" (Rosenius).

Vi får nog ha en egen helgsmålsbön i fortsättningen. Men det kan bli svårare att komma till skott nu, mitt bland allt som pockar på vår uppmärksamhet. Tack, Sveriges radio, för de stunder av helgkänsla ni förmedlat under mina första 37 år i livet! Och hoppas att Svenska kyrkan eller någon annan någotsånär resursstark aktör klarar av att börja sända kristna helgsmålsböner igen. Via någon annan kanal än P1?

Finns Jesus kvar?

Inför sistlidna söndag, den tredje efter trettondedagen (fjärde efter jul), andra söndagen i rad med den samariska kvinnan som Jesus' "medspelare", hittade jag en artikel av Anita Sjöberg i tidningen Vi, från den 20 januari 2000 (exakt 7 år före det datum jag hittade den, alltså). Jag fick den på en "litterär båtsalong" för 2 år sedan och hittade igen den i helgstädningen. Ett kort citat:


Finns Jesus kvar?

Många som stannar till vid Laxnäs gamla missionskyrka i Sörmland ställer den frågan. Här bor Hans Christian Nygårdh numera, Vi:s korsordskonstruktör. Eller ska man säga korsordskonstnär. [---]

Jesus finns kvar. Han hänger på fondväggen i stora salen, en söndagsskoleversion i olja av Jesu möte med den samariska kvinnan vid Jakobs brunn i Sykar. "Förstode du Guds gåva", står det med bibliskt typsnitt upptill.

Hans Christian brukar bjuda in förbipasserande som frågar efter Jesus.

Särskilt första och sista meningen i det citerade avsnittet grep mej... känns som om det är relevant för både hem och församlingar också inför fjärde söndagen efter trettondedagen. Jesus finns kvar, både för mannen vid Betesdadammen (följetongen fortsätter - Johannes 5 efter Johannes 4!) och för oss i Sverige 2007. Och vi får bjuda in till honom. God helg önskar Andreas H.

Ur Rutströms predikan på Juldagen år 1759

I namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen!

"Detta är ett fast ord och i all måtto väl värt, att man det anammar, att Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare." (1 Tim. 1:15)

Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare, är kommen till att frälsa det som var förtappat; Gud är gången till att förlossa sig ett folk. Ett barn är oss fött, en Son är oss given, vilkens herradöme är på hans axlar och på friden ingen ända. "I dag är eder född Frälsaren, som är Kristus, Herren i Davids stad." Uppgången av höjden haver oss besökt, ett stort ljus skiner över dem, som bo i gräseliga mörko lande. Det eviga ljus går nu härin och giver världen ett nytt sken. Kan hugneligare tidningar föras eler höras? Och det därtill, att det ordet är fast och sannfärdigt och således framför allt anammansvärt.

En så stor salighet är kommen i och med Jesus. Nåd och sanning är kommen genom Jesus Kristus. Huru är det möjligt, att syndare, som det angår, icke skulle anamma honom, som är så anammansvärd, älska honom, som är så älskvärd, prisa och tillbedja honom, som är så pris- och tillbedjansvärd? Skulle icke denna vår salighet för oss vara välkommen, hugnelig, stor och fröjdefull?

Visst borde det så vara, att de kristna skulle hava en rättskaffens andlig fröjd under denna kristenhetens stora högtid, då de fira åminnelsen av Guds nådiga uppenbarelse i köttet, varigenom så outgrundliga nådesrikedomar tillfallit jordens inbyggare. Men om det så är, det blir en helt annan fråga. Nog är det möjligt, att man i det lekamliga vid denna tid fägnar sig uti ett fåfängt leverne efter fädernas sätt, men det är icke att rätteligen fira Jul. Icke heller är det möjligt att hava i den nyfödde världens Frälsare en rättskaffens fröjd och salighet, innan det anammansvärda ordet om hans ankomst i världen att frälsa syndare är invärtes tillbörligen anammat.

Stackare den, som icke firar Jul mer än fyra dagar om året; som icke vördar och kommer ihåg att tillbedja Jesus, och som icke längre än dessa bestämda högtidsdagar av hjärtat fröjdar sig i och över honom! Ingen kan göra helg och salighet uti en människas hjärta, utom den helige Ande, vars ämbete det är att i nådens ordning förhärliga Jesus för syndares hjärtan.

En sabbat är en helig förebild till den sabbat eller rolighet, som står Guds folk tillbaka; jag menar själva evighetens helg. Ingen träder in i den eviga, som icke här i tiden haft och firat den andliga sabbaten, vilken icke är bunden till viss tid, utan tager sin början från trons anammande av Jesus och räcker tills vi ingå i vår Herres rolighet.

"Ack, hör mig, Herre Jesu Krist, gör dig en säng uti mitt bröst, uti mitt hjärta bliv och bo, så har jag tröst och evig ro. Låt aldrig mig förgäta dig, ditt namn ske pris evinnerlig; ditt namn med fröjd jag lova vill, där giv du mig din nåde till. Ära ske Gud i sin högsta tron, som oss har skänkt sin ende Son; dess fröjde sig den änglakor och love Gud i höjden bor." Herre, upplåt våra läppar, att vår mun må förkunna ditt pris uti efterföljande Psalm 127 ("En jungfru födde ett barn i dag").

(Anders Carl Rutströms inledning till juldagshögmässan i Hedvig Eleonora 1759, källa Rutström: "Predikningar och satser", 3 uppl., Stockholm 1875).

Kyrkostyrelsens beslut

Sedan kyrkomötet sagt sitt, var det ju inte direkt oväntat att kyrkostyrelsen onsdagen den 6 december, Finlands självständighetsdag, beslöt om en ordning för kyrklig välsignelse av samkönade par. Mycket kunde sägas om detta. Denna gång blir det endast ett par reflektioner.

1) Så ska en slipsten dras: först inför man en möjlighet, ett pastoralt undantag, en välsignelse i avskildhet, med argumentet att det ju inte är en officiell ceremoni, obligatorisk att erbjuda. Sedan inför man en officiell rit, ett obligatorium för varje församling, med argumentet att välsignelsen ju de facto redan är införd.

2) Är det någon som tror att kyrkan ens i sin vildaste fantasi skulle ha kommit på tanken att välsigna samkönade sexuella relationer mellan människor som inte på minsta sätt är "oskickliga till äktenskap" (med Jesus sätt att uttrycka sej, enl Matt. 19:11ff, KB1917) - om man inte först diskuterat och medgivit samkönade relationer mellan de på alla sätt behjärtansvärda 100%-igt homosexuella? Och därpå dukat under för svårigheten att skilja på dem som kan välja - alltså s.k. bisexuella - och dem som inte kan?

3) I kombination med kyrkans sedan tidigare belagda oförmåga att säga nej till upprepade omgiften, måste ju följden av den nya riten bli att människor först kan leva i en traditionell kärnfamilj (som t.ex. fi-aren Tiina Rosenberg gjorde) och sedan efter vanlig skilsmässa med kyrklig välsignelse ingå en samkönad relation. För att efter ytterligare skilsmässa (inget ovanligt, ju) vigas kyrkligt ännu en gång med en av motsatta könet. Visst kan man säga att kyrkan för länge sedan slängt sin rätt och möjlighet att agera normativt, och visst kan man säga att det vore taskigt att dra gränsen just här, men nog ska det bli intressant att se på vilka grunder kyrkan i fortsättningen tänker neka t.ex. Farmen-Qristina att gifta sej med sina två pojkvänner. Är inte kärlek alltid något fint? Särskilt om man vill ta ansvar för den och avge löften?

Lucia

Före Johannes Döparens adventssöndag kommer Lucia en sväng. Jag gillar henne - kan inte låta bli. När barnen blir lite större skulle man kanske prova lusse-evangelisera i grannskapet? Ingen kan väl säga nej till sånger om Jesus just i samband med Lucia?

Vad säger ni - ska vi göra en gemensam lusse-satsning 2007 i olussade områden? Hela Sveriges kristenhet på G - med julpsalmsprofil. (I skolorna måste ju repertoaren vara lite mer neutral). Annars har jag hört att ungdomar i norra Västerbotten gick miltals dagarna efter jul och sjöng hos folk i grannbyarna mot lite fika och äventyr. Vore kanske ett bra sätt att få julmaten att "lägga sej"?

Kalle Ankas julpsalm

Text till "Kalle Ankas julpsalm"
(Deck the Halls, ni vet när Pluto får en klisterlapp för munnen)

ÖVER VÄRLDEN STRÅLAR LJUSET

Över världen strålar ljuset
mitt i vintermörkrets tid.
Genom stressen, mediebruset
tränger himmelrikets frid.
Skapelsen med andlös häpnad
nu sin Gud i krubban ser.
Fattig, liten, obeväpnad
kom vår Herre till oss ner.

Låt nu mammons rappel ramla,
sjung tillsammans, kvinnor, män!
Läs tillsammans, barn och gamla,
evangeliet igen!
Se Guds Lamm som i naturen
sig bland får och oxar lagt!
Han som föddes här bland djuren
övervunnit ondskans makt.

Jesus, här är mina händer,
Jesus, tack för världens chans!
Medan mörkret bort sig vänder
bjuder du till sång och dans.
Tack att satan blev bestulen
på sin tänkta huvudroll!
Fyll nu våra liv och julen
med dess sanna innehåll!

(A.H. 2002-06)

Adventsverser vid ljuständningarna

När första ljuset brinner,
då rider Jesus in.
Han kommer på en åsna
- den kungen, han är min!

När andra ljuset brinner,
vi ser en mäktig syn:
vi ser hur Jesus kommer
i härlighet i skyn!

När tredje ljuset brinner,
Johannes stiger fram.
Han visar oss på Jesus
och säger: Se Guds Lamm!

När fjärde ljuset brinner,
vi möter Herrens mor.
Snart ska Maria föda
och glädjen ska bli stor!

Andreasdag och Karl XII-dag

Idag för 288 år sedan fick Karl XII en kula i tinningen. Eller var det den 11 december egentligen? (Vi hade ju kvar den gamla julianska kalendern dåförtiden, men i Danmark-Norge hade man gått över till den gregorianska).

Hur som helst har ju Karl XII närmast betraktats som en helgonkung (jfr S:t Olav, S:t Erik och Gustav II Adolf) trots sitt inte särskilt helgonlika krigarliv. Men i nyare tid har han kraftigt ifrågasatts - ofta på goda grunder. Jag har dock lite svårt för folk som avfärdar Karl XII men firar S:t Erik - ofta är det människor på den högkyrkliga/smygromerska kanten. För Erik Jedvardsson var knappast mycket frommare än Karl Karlsson, vars flitiga bibelläsning är minst lika omvittnad som Jedvardssons tagelskjortor. Och det ena korståget österut var väl föga mildare och människovänligare än det andra.

Inför helgen - några ord från Abraham Pettersson, död 39-årig som kyrkoherde i Stockholm:

DU HERRENS TJÄNARE!

Kläd dig i invärtes prydning,

ty du står i tjänst hos allseende Gud, som skådar hjärtan.

Hämta med bönen kraft,

ty ämbetet är Herrens och du blott ett svagt lerkäril.

sanning regere dina läppar,

ty de böra bevara läran.

Kärlek styre ditt hjärta,

ty du är nådens sändebud.

Frimodighet utruste din själ,

ty du går den störste Herrens ärende.

Bitterhet fläcke aldrig ditt nit,

ty du är en herde men icke en herre.

Egennytta smitte aldrig din syssla,

ty själavård må icke vara hantverk för slem vinning.

Misströstan göre dig aldrig nedslagen,

ty Herren giver växten.

FÖRKUNNA ORDET I OSTYMPAD ORDNING

så att du

öppnar ögonen på de okunniga,

rycker hyendet undan säkerheten,

river täckelset undan skrymteriet,

lyfter bördan av de betungade,

ty Gud vill att ingen skall förgås.

Gör varje predikan såsom bleve han den sista både för dig och åhörarna.

Vid vartenda skriftermål skrifta ditt eget hjärta,

så stadfäster du dig i nåden.

Vid nattvardens utdelning vare icke du blott ett verktyg,

utan tillika en andelig deltagare i nådens skatter.

Din Frälsares herdehjärta vare

din föresyn i ämbetet,

din glädje under bördan och

ditt försvar vid räkenskapen.

Dina ord vare salighetens frö,

din vandel andras vägvisare,

dina böner satans nederlag,

din död en trogen tjänares hädanfärd

IN I SIN HERRES GLÄDJE!

(Abraham Pettersson, 1724-1763, inristat i Riddarholmskyrkans sakristia)

Några vardagsböner

En bön som ofta används i scoutsammanhang, den s.k. nyingbönen:

Käre Far i himlen, tack att jag finns till!
Hjälp mig leva riktigt, göra det du vill.
Lär oss här på jorden tycka om varann.
Låt oss få en framtid, skyddad av din hand.

En annan bön, en bön att användas vid måltider (kan sjungas på Bamse-melodin):

Herre, tack att du som gett oss livet
också ger oss maten på vår jord.
Du har omsorg om varenda mänska,
för det har du lovat i ditt ord.
Nu så vill jag tacka dej
för allting som du ger till mej.
Varje dag så vet jag det,
att du älskar mej.
Herre, tack att du som gett oss livet
också ger oss maten på vårt bord.
AMEN!

Kyrkan i statens klor

När man läser nedanstående profetia av Lars Levi Laestadius, kan man verkligen fråga sej om det behövde gå så illa. Kunde inte kyrkan ha frigjorts från banden till konungen och det gamla förtryckarsamhället utan att bli en underavdelning till välfärdsstaten och socialdemokratin?

Det är så märkligt, så ytterst märkligt, att se vilka oheliga allianser som under 1900-talet bildades för att så långt möjligt bevara statskyrkan. Mycket få förde en konsekvent politik för en total skilsmässa mellan kyrka och stat - såväl konservativa som radikala teologer hoppades på ökat inflytande just för sin egen del genom att behålla banden till staten.

Det är t.ex. illa, mycket illa, att inte båda sidorna gemensamt kunde avfärda statens inblandning i kyrkans angelägenheter vid kyrkomötena 1957 och 1958. En skilsmässa mellan kyrka och stat hade bort ske redan då. Så hade alla resonemang om prästerna som "statstjänstemän" fallit bort och beslutet om att införa kvinnliga präster - eller ett eventuellt icke-beslut - fått en tydligare legitimitet än nu blev fallet.

Är Svenska kyrkan fri från staten nu då? Nej, inte så länge en majoritet av det avkristnade svenska folket står kvar som medlemmar. Kyrkans politisering och förstatligande upphör inte förrän dess medlemmar är sådana som "genom dopet är upptagna i Jesu Kristi församling och med församlingen bekänner honom som sin Frälsare och Saliggörare". (Första paragrafen i 1878 års katekesutveckling).

(Se t.ex. C.A.Hessler: Statskyrkosystemet).

Laestadius´ profetia

Utdrag ur Crapula Mundi - Världens rus
av Lars Levi Læstadius, tryckt och överlämnad till åhörarna istället för orationen vid avläggande av pastoralexamen 1843.

Utdraget är hämtat ur avhandlingens slut vilken i sin helhet utgör ca 15 trycksidor. Hela avhandlingen finns tryckt i L.L.Læstadius: Predikningar, Kyrkliga förbundet, Göteborg 1967.

Vem är så dum eller enfaldig, att han inte märker, att evangeliet av de flesta förkunnas på ett sådant sätt, att det skall tilltala människorna, att förkunnarna skall bli omtyckta av åhörarna, och så att de inte skall riskera att på något sätt stöta folk. Vi skall bevars vara folkliga, inte bara i vardagslivet utan även vid gudstjänsterna. Vem av oss känner väl inte till, att folket säger, att de som så frejdigt orerar i kyrkorna och lika frejdigt slukar vad de mjölkar av sina får, inte skulle röra ett finger, om de inte hade avlöningen, som sporrade dem. Och hur många tror Ni skulle predika evangelium, om de förvägrades all världslig belöning?

Vänta litet. Jag vill visa, vart detta för. Under senaste riksdagen har vårt stånds tro prövats, och den kommer att bli ytterligare prövad under nästa och alla följande riksdagar. Vänta bara till den folkvalda riksdag, då folket återfått hela sin frihet, då konungarna fråntagits all makt, då all skillnad mellan stånden utplånats, och skillnaden mellan vara och icke vara inte längre finns, då vem som helst ostraffat får tala om vad som helst, då kommer det att fattas sådana här beslut av folket:

"Eftersom ingen kan förstå Bibeln utan förklaring, och den förklaring , som den utmärkte exegeten Strauss givit oss verkar vara mer mänsklig och förnuftig, så lämnas prästerskapet fritt val att ombildas till folklärare, varvid de skall uppbära skäligt underhåll av staten. I sina föredrag bör de dock strikt hålla sig till den ritual och de instruktioner, som riksdagen nu utfärdar i enlighet med Strauss utläggning av gamla och nya testamentets föreskrifter, sådan den i svensk översättning med tillägg och ändringar är publicerad av Aftonbladets tryckeri. Det åligger även dessa folklärare att i all synnerhet för folket betona läran om människans rättigheter. Var och en präst, som icke underordnar sig ovanstående instruktion, vare sin tjänst och sitt ämbete förlustig, om han fortfarande vågar sprida de forna vidskepelserna om en gudsmänniska på jorden osv."

Säg, kommer de att tveka? Kanhända kommer de inte att lyda denna förordning. De kommer givetvis att lämna sina nät och följa Kristus, dessa förståndiga män, som under senaste riksdagen inte med ett ord vågade vidröra de högst betydelsefulla frågorna om livet och döden för att inte uppväcka avund eller misstro hos motpartens ledare.

Nej, tvärtom! de kommer inte bara att böja sig, utan de kommer att med glädje och tacksägelser acceptera förändringen, och vid riksdagens beslut kommer de att uttala sin tacksamhet för folkets människokärlek, som ej velat, att de skulle ofredas, utan att de med endast en liten ändring av titel och ämbete i stället för evangelium skulle predika politik.

Psalmmaraton under 2007?

Hej! Till 20-årsminnet av den ekumeniska psalmboken (1-325 i Psalmer och Sånger) kanske man kunde ha ett litet "psalmmaraton", gärna ekumeniskt? Någon gång mellan första advent 2006 (då psalmboken togs i bruk i Svenska kyrkan) och början av 2008 (då den ekumeniska psalmboksdelen tagits i bruk i de flesta frikyrkorna). Med inkoppling av lokala medier (gärna inkl. närradion). Antingen någon gång i vår eller nästa höst (mot kyrkoårets slut, alltså).

Jag har räknat ut att ett dygn är ganska lagom tid för att sjunga igenom psalmbokens första 325 psalmer utan stress. Förslag till upplägg: Man börjar en fredag klockan 18 och avslutar med sånggudstjänst "adventsafton" lördag klockan 18. Man kan vara i samma kyrka hela tiden, eller sjunga några timmar i varje med avslutning i Svenska kyrkan.

FREDAG
Kl 18: Psalm 1-17 (Gud, vår Gud, vi lovar dig-Ge Jesus äran)
Kl 19: Psalm 18-33 (Allena Gud-O Jesus Krist, som mänska blev)
Kl 20: Psalm 34-49 (Vänligt över jorden-Det är sant att Jesus lever)
Kl 21: Psalm 50-67 (Kom Skaparande-Som torra marken dricker)
Kl 22: Psalm 68-85 (Jag tror på Gud-Som mannen och kvinnan)
Kl 23: Psalm 184-193 (Jesus kär, var mig när-Gud som haver)
LÖRDAG
(kl 00-04: Paus)
Kl 04: Psalm 86-102 (O Guds kärlek-Tung och kvalfull)
Kl 05: Psalm 103-118 (Bereden väg för Herran-Fröjdas, vart sinne)
Kl 06: Psalm 119-134 (Var hälsad, sköna morgonstund-Gläns över sjö)
Kl 07: Psalm 135-145 (Se vi går upp-När världens Frälsare)
Kl 08: Psalm 146-159 (Vad ljus över griften-Till härlighetens land igen)
Kl 09: Psalm 160-174 (Guds Ande kom-Herre, när din dag)
Kl 10: Psalm 175-183, 194-203 (Den signade dag-Fram skrider året)
Kl 11: Psalm 204-219 (Kornet har sin vila-Jag skulle vilja våga tro)
Kl 12: Psalm 220-236 (Till den himmel-Guds källa har vatten)
Kl 13: Psalm 237-251 (Vår Gud är oss en väldig borg-Var jag går)
Kl 14: Psalm 252-264 (Hela vägen går han med mig-Mitt i en värld)
Kl 15: Psalm 265-282 (Ingen hinner fram-Bar du min börda)
Kl 16: Psalm 283-296 (Med Jesus fram-Välsigna, Herre)
Kl 17: Psalm 297-313 (Härlig är jorden-Min Frälsare lever)
Kl 18: Psalm 314-325 (Ack, saliga dag-I hoppet sig min frälsta själ)
+ helgsmålsandakt med tacksägelse, textläsning och bön om en salig evighet.

Bara som ett förslag! Ca 16 psalmer per timme bör, med normal spelhastighet, ge utrymme för antingen ca 10 minuters kisspaus per timme eller en kort presentation av varje psalm. Önskvärt är att ackompanjemanget varieras (vissa psalmer kan även sjungas a capella) och att man "byts av" då och då, både som spelare och församlingssångare. Men de himmelska "slutackorden" kan gärna tränas in lite extra, gärna med körmedverkan. Kanske även lovsångstonerna vid psalmmaratons början?

Vanliga almanackan

Vad blir det för texter på söndag? Jag har inte almanackan eller psalmboken med mej nu, men vill gärna rekommendera den s.k.VANLIGA ALMANACKAN FÖR ÅRET EFTER FRÄLSARENS (sic!) KRISTI FÖDELSE 2007,utgiven av Almanacksförlaget under medverkan av Stockholms observatorium.Där börjar året med bönen "Giv, o Jesus, fröjd och lycka" och avslutas med tacksägelsen "Lov, pris och tack ske dig, o Fader käre"!

En riktig evangelisationsalmanacka, alltså, med många intressanta uppgifter om solens och månens upp- och nedgång på olika orter. Med mera.Där presenteras också varje söndags tema, t.ex. Hjälparen kommer!, och anges tre av söndagens texter. Bra påminnelse inför söndagens gudstjänst och samtalen inför den! Något för varje hem!

Almanackan är trots sitt namn så pass ovanlig att jag tycker att man bör stödköpa den och skänka bort i present. NÄR SOM HELST kommer något snille på Almanacksförlaget på att Sverige är för sekulariserat för att man ska kunna sälja en så här konstig produkt. Det finns ju en liknande almanacka som heter Sverigealmackan med svenska flaggor på omslaget (istället för lingonris som den här) och som många köper. Men jag vill alltså varmt rekommendera den mycket speciella "Vanliga almanackan" istället! PRIS ENDAST 29 KRONOR!Hälsningar Andreas H.

Gravskrift i allhelgonatid

Kyrkoherden Anders Carl Rutström (1721-1772) skrev följande 10 strofer för omkring 250 år sedan (mycket lätt bearbetade). En ovanligt rik och bibelanknuten dikt, som också är tonsatt och sångbar.

Mycket av Uppenbarelseboken återklingar i texten, men också andra delar av bibeln. Dikten är extra intressant mot bakgrund av att Rutström ständigt anklagats för s.k. "hyperevangelism". Här ger han dock i mina ögon en sund och balanserad bild av både tro och helgelse.

Diktens titel är "GRAVSKRIFT", och jag har ofta undrat om avslutningens "Farväl en stund, Johannes" endast syftar på aposteln, eller om dikten kanske är skriven i samband med någon annan Johannes´ död och begravning. Än så länge en öppen fråga.

1. Johannes en stark röst från himlen hörde tala:
Skriv: Salig är den själ, som nu i Herren dör.
Ja, Anden säger att dess död är blott en dvala,
en vila från besvär, ej mer att frukta för.
Vi gå i Herrens frid att över natten sova
och stiga sedan upp att Herren evigt lova.

2. Se, dessa hava dött, förrän de blivit döda,
och deras liv var dolt med Kristus uti Gud.
Sitt syndamått de sett, dock nåden överflöda
i kraft av livets ord och utav lagens bud.
De äro gångna fram i tron till nådastolen
och hava undfått liv och kraft utav den solen.

3. De hava brutit upp och gått ur träldomshusen
och icke stannat kvar vid berget Sinai.
De hava känt sin skuld, de punden tio tusen,
för vilken Herren själv försoning velat bli.
De äro komna fram till Sions berg och boning,
där Herren skänker nåd och världen fått förskoning.

4. Till levande Guds stad de hunnit här i tiden
och vunnit borgarrätt i Guds Jerusalem.
De hava dragit på de kläder utav siden,
som Lammet i sitt blod så dyrt förvärvat dem.
De nalkats Medlaren i Nya Testamentet
och svurit hans baner och nådesregementet.

5. Det dyra reningsblod har deras själ hugsvalat,
som Gud av nåd oss gav till salighetens grund.
Det blodet ljuvare än Abels blod har talat,
och det har skett för dem uti en salig stund.
De hava väpnat sig mot mörkrets makt att strida,
den de med smärta in- och utifrån måst lida.

6. Den gamle Adams art har sökt att sig inblanda
i nådens sötma och har satt dem göra nog.
Förnöjda uti tron men med en fattig anda
dock var och en av dem sig genom öknen drog.
Ja, deras nådetid ett ständigt krig har varit,
men hjälten har för dem som segerherre farit.

7. De hava älskat Gud med helt och hållet hjärta,
de hava älskat ock sin nästa som sig själv.
Vad nånsin mindre skett har blivit dem en smärta,
en fläck, som ej gått av förrän i nådens älv,
dit de som fattiga och syndare sig skyndat
och fått förlåtelse för det som de ha syndat.

8. Det goda de ha gjort, de aldrig sig påminte,
det sågo de ej an som sitt, men nådens verk.
Som usla tjänare de sagt sig ha gjort intet,
fast de haft nåd av Gud att göra allt, och märk:
när Simei fått lov om dem att illa döma,
de mera hans förlust än egen ofärd ömma.

9. Allt detta dem till skänks av Herren blivit givet:
en gåva är att tro och lida för hans namn.
Vad nya människan i nådens tillväxt blivit,
vart framsteg hon har gjort till härlighetens hamn,
att Anden henne lärt att hålla sig ovärdig,
var henne så av nåd som det att bli rättfärdig.

10. Johannes har gått hem. Den väg han gick var denna,
som du, min läsare, i dessa rader ser.
Ack, kära, skynda dig den vägen rätt att känna,
vid härlighetens bord är ännu rum för fler.
För dig den salighet i evig klarhet sannes,
som du i hoppet sett! Farväl en stund, Johannes!

(Anders Carl Rutström, 1721-1772)