Teologernas raseri och vårt förhållande till villoläran

Påskvänner!

Man kan förvisso vara oense - och behöva ledning - i frågan om när man ska ryta till och hur skarpt mot en villolära. Men på somliga låter det som om behovet och tillfället aldrig kommer, i varje fall inte om man är så där helgad som man som kristen borde vara.

Från Norge har jag två utmärkt spänstiga texter som ger god, och ibland en smula oväntad, vägledning när det gäller hur vi håller rågångarna klara. Teologernas raseri av Fredrik Wislöff och Vårt förhållande till villoläran av Ole Hallesby. Aktuellt, blott alltför aktuellt.

Skydda oss, Herre, medan vi vakar,
bevara oss då vi sover.

Teologernas raseri

Ur Fredrik Wislöffs intressanta bok "Mogen ålder" (EFS-förlaget 1948) - som handlar om vad mänsklig mognad innebär i typ 30-årsåldern! - hämtar jag följande hyperaktuella stycke, betitlat


TEOLOGERNAS RASERI


1.

Inga krig i historien har varit så blodiga som religionskrigen, och inga frågor har behandlats med sådan fanatism som de religiösa. Inga har varit så oförsonliga som de kristna, och ingen så intolerant som kristendomen.

Det har under tidernas lopp utförts månget våldsdåd och mycken grymhet i Jesu namn. Annorlunda tänkande har fördömts och bränts. Den som svikit kyrkans tro har fått genomgå inkvisitionens tortyr. Hela folk har kallats i vapen till de blodigaste strider mot sådana, som hade en annan tro. Ensam, utstött och förföljd har mången trons man och kvinna måst flacka omkring under Kristi kyrkas bann. Fängelse och död har varit den död de fått för sin kristna övertygelse. Ingen gudsfientlig despot har varit så hård mot de kristna, som de kristna själva mot annorlunda tänkande.

Nu för tiden brukas inte samma vapen. Men Guds församling står sönderriven i olika samfund och sekter, som var för sig anser att deras tro är den enda riktiga, och som därför har svårt för att erkänna varandra. Ännu i dag gäller det att ingen fråga sätter sinnena så i svallning som de religiösa, och att ingenstädes intoleransen är så levande som de kristna emellan.

Efter Luthers död visade Melanchton en viss svaghet både gentemot katoliker och reformerta. En hård strid uppstod, varunder Melanchton fick känna på sina vänners häftiga vrede. Detta led den gamle svage mannen mycket av. Det fanns ingen som han mindre ville komma i opposition mot än sina gamla trosförvanter. Hans ständiga bön den tiden var: "Gud, befria mig från teologernas raseri" (rabies theologorum).


2.

Vad ska vi säga om detta teologernas raseri, som tiderna igenom tagit sig så många krassa uttryck?

Vi medger att det här har syndats mycket och grovt. I försonarens tjänst har man besjälats av den bittraste oförsonlighet. I den kärleksrike Gudens namn har man gått hatets och grymhetens ärenden. Det har syndats mot människans samvetsfrihet och övats våldsdåd mot dem, som hade en levande tro och en helig övertygelse.

Och ändå vill vi inte stanna vid att fördöma allt. Vi vill söka oss in till lagarna för det religiösa livet och där finna en förklaring till förhållandet.

Att man kan se på olika sätt på de olika trosfrågorna förundrar oss inte. I de elementäraste livsfrågorna är vi alla eniga. Men så snart de börjar bli lite mer invecklade, gör sig meningskiljaktigheterna påminda. Tron tangerar de svåraste frågor. Den tränger sig in i den översinnliga världen och menar sig rent av kunna nå Gud. Trons upplevelse är rik och djup och mångsidig. Den rymmer i sig många gåtor. När sedan allt skall klarläggas för tanken, är det inte underligt att utformningen kan bli olika. Den enes syn kan avvika från den andres. Även om trons uppenbarelseinnehåll är nedtecknat i en bok - Bibeln -så är det icke där någon utformad lära, någon dogmatik, och därför kunna också människornas sätt att se bli olika. Så djup kan denna meningsskiljaktighet bli, att följden blir olika kyrkosamfund. Den uppdelade kyrkan på jorden är å ena sidan ett vittnesbörd om människans begränsade fattningsförmåga, å andra sidan om hur höga och djupa Guds tankar är.

Men även om meningarna är så olika i så många trosfrågor, så finns det dock något som hela den kristna kyrkan står samlad kring, det som så kort, innehållsrikt och genialt är uttryckt i den apostoliska trosbekännelsen. Om innehållet i den är meningarna inte delade. Den som ställer sig utanför denna tro ställer sig utanför kyrkan.


3.

Men om det finns olikheter i uppfattningen av trosfrågorna, varför ska de kristna fördenskull behöva vara så fanatiska, dömande och intoleranta?

Ska vi kunna förstå detta, så måste vi som sagt söka nå in till lagarna för det religiösa livet.

Fanatism hör all religion till. De gäller om de hedniska religionerna, det gäller också om kristendomen. Likgiltighet och slöhet är ett vittnesbörd om att man inte är religiöst gripen. Den verkligt troende är alltid fanatisk.

Att vara fanatisk innebär att blint och ohejdat gå upp i något. Och detta är trons väsen. Att vilja tvinga en religiöst gripen människa att dölja sin tro skulle strida lika mycket mot lagarna för det religiösa livet, som det för elden skulle vara emot naturen att inte värma.

Det gäller alla religioner och i synnerhet då kristendomen, som står högst av dem alla. Har det syndats mycket i religiös fanatism av kristna människor tiderna igenom, så får man fördenskull inte fälla domen över själva fanatismen. Den är ett naturligt uttryck för en levande tro. Felet är det uttryck fanatismen har tagit sig, de vapen den brukar.

När det är så att de religiösa frågorna mer än något annat upphetsar och upprör människorna, så är det därför att dessa griper så djupt in, betyder så mycket och är av så allvarlig karaktär. En religion har i enlighet med sitt väsen den egenskapen att den gör en människa besatt. Det gäller också kristendomen. En kristen är besatt, nämligen av sin tro. Det är detta som gör att han känns så irriterande, påträngande och dömande. Hans iver hör med till det religiösa livets lagar.

Man förebrår de kristna för att de är intoleranta, och visst finns det en intolerans som är värd förebråelser, den som inte är driven av kärlek, den som ser på människorna med förakt, den vars mål är rättshaveriet och vars kraft är köttslig iver.

Men kristendomen är till sitt väsen intolerant, den som alla andra religioner. Kristendomens absoluthet ger inte plats åt någon prutmån och omöjliggör all allians med ickekristen tro. Tolerans skulle betyda kristendomens död. Och med detta sitt bestämda budskap vänder sig de kristna till andra. "Antingen - eller, det är den dolk som mördar hela världen", säger Kierkegaard. Det är det som gör kristendomen olik all allmänreligiositet, att den drar en bestämd gräns mellan kristet och icke-kristet, mellan tro och otro. "Det största kriminella brott historien känner, är den officiella kristendomens lögn att vi allesammans är kristna", säger Kierkegaard.

Att i efterlåten tolerans sudda ut denna gräns skulle betyda kristendomens död och vara att bedraga hela mänskligheten.


4.

Nu för tiden märker vi inte mycket av "teologernas raseri." Vår tids kristendom kan knappast förebrås för fanatism. Men just detta är domen över oss. Vi är kristna med måtta, väl avbalanserade och behärskade. Kristentron har kostat så lite. Därför säljer man den också så billigt, när man då och då måste göra sig av med den. "I stället för genom kamp och lidande får församlingen saligheten som en julklapp", säger Kierkegaard.

Mogen tro är inte ett löst antagande eller ett famlande och sökande utan full visshet. Tro är övertygelse, inte beräkning eller manövrering. Men denna oryggliga övertygelse ser vi ofta så litet av bland vårt släktes kristna.

Många kristna är långt mindre sysselsatt med honom som de tror på, än den moderna kvinnan med sina kläder. Mången resepräst är mindre ivrig för Kristi sak än handelsresanden för sina varor. Många präster har mindre bryderi med sin övertygelse än med hänsynen till sina kolleger.

Tolerans i kristliga frågor är ett av de bästa kännetecknen på andliga nedgångstider. Det är i skymningen konturerna mest utplånas, och efter skymningen kommer natten. De starkaste och rikaste tiderna i kyrkans historia är de, som varit mest fyllda av kamp. När vapnen läggs ned, är kyrkan i fara.

"Menar ni att jag har kommit för att skaffa frid på jorden?" frågar Jesus. "Nej, säger jag er, fastmer söndring."

"Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Och hur gärna ville jag inte att den redan brunne!"

I dag skulle Melanchton näppeligen ha överösts av teologernas raseri. Man skulle på sin höjd ha artigt bugat sig för honom och försiktigt antytt, att man möjligen borde vara lite mer försiktig gentemot herrar katoliker.

Ändå vet vi att utan teologernas raseri den gången, skulle kyrkan ha lidit allvarlig skada. Detsamma gäller även i vår tid. Vi behövde visst bedja idag: "Herre, blås åter liv i teologernas raser."

Liselotte J Andersson om försoningen

Det är givande att uppdatera sej om läget i "försoningsstriden" ibland. Parterna har helt klart närmat sej varandra, men det är inte bara så att de flesta närmat sej Waldenströms syn. I Missionskyrkans konstitution talas det idag om hur Gud genom Jesus död och uppståndelse försonat världen med sej (vilket Waldenström inte kunnat skriva under på efter 1875). Och i boken Vardagsord (Libris 1992) skriver författaren och evangelisten Liselotte J Andersson:

Jesu försoning har tolkats olika. Jag står närmast den objektiva försoningssynen som innebär att Jesus går emellan och tar Guds vrede på sig. Då drabbar vreden egentligen djupast sett Gud själv, det är den ende älskade Sonen som lider. Straffdomarna är därmed avvända, mot oss lyser Guds ansikte. Det är ingen billig nåd, men den ges fritt. (s. 114).

Gott Nytt År 2008

God Jul!

Vilket fantastiskt uppdrag tystlåtne Josef fick! Hör här: DU ska ge honom namnet JESUS! För han ska rädda sitt folk från deras synder.

Och inte är synderna minst så här i juletid. Julefriden blir ofta julestress, och vi säger saker som borde ha blivit osagda. Kontrasten mellan ideal och verklighet kan bli förfärlig och skapa uppgivenhet. Men hos honom som ska rädda sitt folk från deras synder får vi stanna och finna ro. Ro för samvetet - och därmed även ro för kroppen!

En gång till: Josef, den enkle fosterfadern, skulle ge barnet dess stora namn. "Du ska ge honom namnet Jesus!" En otroligt stor uppgift med tanke på vad det namnet, d.v.s. den personen, betydde och betyder. Vi får också bekänna barnet som vår Frälsare och Herre

Gott Nytt Kyrkoår!

Lewi Pethrus om försoningen

Det var inte endast i katekesfrågan som Lewi Pethrus intog en annan hållning än P P Waldenström. Också i försoningsfrågan står Lewi Pethrus på den traditionellt lutherska sidan (i dopfrågan var det dock som bekant tvärtom). Följande stycke är liksom det tidigare citerade hämtat från boken "I dag lek - i morgon tårar" (Förlaget Filadelfia - Stockholm 1942).

Nyligen läste jag tre arbeten över försoningen, skrivna av framstående teologer: en professor, en biskop och en kyrkoherde, som är teologie doktor. Allesammans representerade de en ytterst fattig syn på ett så högt, rikt och underbart ämne.

Mycket av det som måste till, för att ett ämne som försningen skall få det djup och den innebörd, som tillkomma det, var bortkrånglat och förfuskat i dessa teologers framställning. Där fanns icke Guds helighet - där fanns icke Guds rättfärdighet. Det var egentligen bara en enda sak, de hade att komma med, och det var Guds kärlek. Allt det andra gingo de helt enkelt förbi. En mängd av de ting, som Bibeln har att säga i detta spörsmål, förekommo icke alls i deras framställning. De hade behandlat dem som luft!

Ser man på försoningen från Bibelns egen synpunkt, så finner man att den har en dubbel innebörd; den kan ses från två sidor: en objektiv och en subjektiv.

Den konflikt, som genom människans synd skapats mellan henne och Gud, är icke endast ett människans uppror mot Gud och en människans vägran att gå in på Hans villkor, utan den är även ett den gudomliga rättfärdighetens och helighetens motsatsförhållande till det syndiga släktet och den syndiga individen. Huru mycket det än är sant, att Gud är kärleken, så är detta faktum i och för sig på intet sätt tillräckligt för att det å Guds sida skall skapas en betingelse för försoning mellan Honom, den Helige, och människan - syndaren.

Denna betingelse kom till stånd i och med att Kristus led döden oskyldig för ett syndigt släkte. På Honom blev näpsten lagd, sedan Han hade blivit gjord till synd, och i Honom blev Gud försonad med världen. Detta är den objektiva innebörden av Kristi död på korset.

Den subjektiva innebörden upplever den enskilda människan när hon - ställd inför den absoluta heligheten och kärleken, sådana de äro uppenbarade i Kristi person på Golgata - kapitulerar inför Gud och går in på Hans villkor, varigenom hon för sin del försonas med Gud.

Att hålla samman dessa båda sidor av konflikten och försoningen mellan Gud och människor är av omätlig betydelse. Men faran för ensidighet ligger icke däri, att man tappar bort, att Gud är kärleken - ty denna sida av Guds väsen är det ju man helst betonar - utan däri, att man glömmer bort att Gud också är den Helige, som omutligt vedergäller det onda.

Vår utgångspunkt bör ej vara, att Gud endast är den kärleksfulle - utan även att Gud är den Helige. Därmed riktas blicken på oss själva - på vår synd - vår skuld. Blott den människa, som ställts inför detta allt överskuggande, obevekliga faktum, att Gud från sin egen synpunkt sett befinner sig i motsatsförhållande till synden och syndaren, och som därför accepterar vedergällningens lag i hela dess fruktansvärda ofrånkomlighet, blott den människan äger förutsättningen att - när hon vid Golgata låter försona sig med Gud - uppleva det verkliga djupet, rikedomen och härligheten av att komma i ett gott förhållande till Gud, som älskar hnne.

Den moderna kristendom som fuskat bort strängheten i Guds krav och därför icke har behov av Kristus såsom vår ställföreträdare, är ej den religion, som vår tid behöver, och ej heller den som kan rädda en gudsförgäten värld.

Lewi Pethrus om Luthers lilla katekes

Ett oväntat positivt inlägg om Martin Luthers katekes hittade jag i Lewi Pethrus´ essäsamling "Idag lek - i morgon tårar" (Stockholm 1942). Där skriver han följande (på sid. 72):

Ännu en sak: låt oss få bättre kristendomsundervisning i skolorna. Nyligen gjorde 7000 personer i en smålandssocken en framställning om att Martin Luthers lilla katekes måtte få komma till heders igen i skolorna. I denna petition vill jag av hjärtat instämma, om ingenting bättre i den riktningen kan åstadkommas. Denna fråga borde bli föremål för en gemensam aktion från de kristnas sida.

Vi behöva det stöd för skolans kristendomsundervisning, som katekesen på sin tid var. Borttagandet av katekesen har ej varit någon fördel för kristendomens sak i vårt land, tvärtom. Visserligen har man Bibeln, och det heter så vackert, att den skall vara enda läroboken. Men hurudan undervisningen blir, det kommer helt och hållet an på vad för slags lärare de unga få. De få kanske en fritänkare, som river från barnen allt vad föräldrarna ha lärt dem i hemmen. Den nuvarande kristendomsundervisningen är förfuskad. Har vårt folk omsorg om sig själv och sin ungdom, må det se till, att våra skolor få en mera effektiv kristendomsundervisning.

Intressant, eller hur? Lewi Pethrus intar alltså en alldeles annorlunda hållning till katekesen än t.ex. Paul Peter Waldenström gjorde. Det är ju nästan så att man kommer att tänka på en strof ur Per Jonssons "Luthersk psalmbok":

O Herre Gud, låt oss ha kvar
den bibel du oss givit har
och Martin Luthers katekes
där biblisk undervisning ges.

Luthers katekes är verkligen en klassiker! Men den är inte kanonisk, och Lewi Pethrus´ reservation ("om ingenting bättre i den riktningen kan åstadkommas") bör tas på allvar. Vem vårdar katekesskrivandets ädla konst idag? (Jfr Svebilius, Lindblom, Schartau m.fl.). Små katekeser eller lärosammanställningar är inga dumma utgångspunkter för bibelstudier och samtal.

När gamle Adam blir renlärig

Här följer ett citat från domprost Danell (1908-2001), känd och stridbar förkämpe för vad han ansåg vara den sanna läran. Texten är hämtad ur slutet på en artikel som heter NÄR GAMLE ADAM BLIR RENLÄRIG . Det fina med den texten är dels den själavårdande tonen i sig själv (jag tar verkligen åt mej!) - men lika mycket Danells "ethos" (trovärdighet just på denna punkt). D.v.s. just Danell kan skriva som han gör utan att misstänkas vilja överskyla egen suddighet i läran och falsk eftergivenhet mot villolärare - eller avsiktligt vilja blanda ihop gammel-Adams högmod och stridslystnad med själva kampen för tron. Hur många av dagens kyrkoledare skulle kunna skriva samma sak utan att misstänkas för detta? Och när får vi se någon mer "liberal" teolog skriva motsvarande text från sin kant om hur viktigt det är att kämpa för "den tro som en gång för alla lämnats åt de heliga" (Judas brev)?

Nu till Danell. Jag citerar endast avslutningen på texten; tyvärr vet jag inte var den publicerades - jag har den bara i veckad och nött stencilform. Men den är ett memento för alla oss som faktiskt fortfarande tror att det är viktigt vad vi lär och bekänner. Övriga torde istället böra ägna sig åt annan andlig läsning.

Under kyrkans långa historia har den renlärige Gammel-Adam varit mycket verksam. Så snart i en förfallen kyrka några börjar kämpa för den rena lärans återfinnande och återställande, andas han morgonluft. Nu är hans tillfälle kommet, och så blandar han sig med de andra, tränger sig fram och är snart i första ledet. Torquemadas, Abraham Angermannus var väl ett par av hans inkarnationer. Men finns han verkligen idag?

Svar: Han finns i varje "renlärig" människas hjärta. Jag känner igen honom i min egen person. Ett frö till honom finns i varje människohjärta. Där kämpar den Gamle Adam alltid med den nya människan, och så blir det olika blandningar. Sammansättningen blir stundom så här: å ena sidan vänlighet, människokärlek, hygglighet i förening med suddighet i läran eller rentav falsk lära och förnekelse, å andra sidan renlärighet och hårdhet. Så är det inte i Skriften. Paulus var på en gång kärleksfull och nitälskande för den rena läran, Johannes likaså.

Men den Gamle Adam känns igen därpå, att han alltid söker sitt - tvärtemot vad som säges om kärleken. Han är ofördragsam, misstänksam, han tyder allt till det värsta och gläds över orättfärdigheten. Han är högmodig. Det är svårt att skilja honom från renlärighetens rätta förespråkare. Det är svårt också därför, att hans person växlar. Den som idag är ödmjuk och kärleksfull kan i morgon vara en benhård fanatiker, den som igår var en försynt och tillbakadragen kristen kan idag vara en hänsynslös maktmänniska.

Ingenting gör kyrkan större skada än den gamle Adams renlärighetsnit, ty den bringar all renlärighet, ja, kristendomen själv i vanrkte. Det skapar onödig split och strid, maktkamp och bitterhet. Det förnedrar dem som kämpar för den sanna tron. De kan slåss om ära, makt, ja, om den snöde mammon själv. Ty den gamle Adam förnekar sig aldrig, även om han inte uttryckligen förnekar den Heliga Skrifts sanningar. Men han vandrar i mörkret, eftersom han saknar kärlek, han är förblindad av sitt eget högmod. Han ser varje minsta grand av falsk lära hos de andra, men han ser icke bjälken i sitt eget öga. Han är som församlingen i Efesus, han har förlorat den första kärleken men tror sig ändå vara utan synd. Han vållar kristendomen obotlig skada till fiendernas stora skadeglädje. Det enda botemedlet är att var och en beder denna gamla bön:

Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta: pröva mig och känn mina tankar, och se till om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen.

Inte en gång, utan många gånger, inte bara idag utan dagligen. Inte bara för de andra, utan först och främst för mig själv.

GUSTAF ADOLF DANELL

Den verkliga sakfrågan redan avgjord

En språkvårdsdebatt har brutit ut i domkapitel och biskopsmöte. Plötsligt kan man få ett intryck av att vi har ett par tre konservativa biskopar som står upp för bibelns undervisning i samlevnadsfrågor.

Men det är en pseudodebatt, en debatt om benämningar och uttryckssätt. I realiteten har även stiftschefen Hagberg i Karlstad, som i Dagen 16/10 framställdes som ståndaktig gentemot hela sitt domkapitel, liksom alla övriga stiftschefer, utan minsta undantag, givit sitt fulla medgivande till hel och full kyrklig välsignelse av samkönade par. Det som i folkmun kallas och även i realiteten måste uppfattas som en verklig vigsel, oavsett dess framtida rättsverkan.

Utvecklingen har sett ut så här: Först (på 90-talet) bestämdes en ordning för enskild välsignelse av samkönade par, som fortfarande har karaktären av själavårdssamtal och pastoralt undantag, men som i vissa fall i praktiken utformas som en offentlig vigsel. Detta påstods på intet sätt innebära en teologisk kursändring utan framställdes just som en speciallösning för vissa själavårdsfall.

Sedan (2006) godkändes en generell och offentlig vigselliknande välsignelse, med hänvisning till att sådan välsignelse ju redan fanns (sedan 90-talet) och att det nya beslutet alltså inte innebar någon teologisk kursändring utan bara en stadfästelse av det som redan ägt rum. Till yttermera visso sade sej biskopsmötet fortfarande värna om det traditionella äktenskapet, som givetvis endast kunde ingås mellan man och kvinna. Kyrkomötesbeslutet 2006 rörde ju bevars endast personer i partnerskap.

Och så, hösten 2007, brast slutligen enigheten i biskopsmötet, när de flesta stiftschefer inte längre ville stå fast vid den förmodligen taktiskt betingade överenskommelsen med de "konservativaste" (d.v.s. Hagberg, Stiglund och Persenius), utan i full överensstämmelse med rådande politiska vindar även säger sig vilja släppa äktenskapsbegreppet fritt. Så ska en slipsten dras...

Men glöm aldrig att det verkliga avgörandet skedde 2006, om inte redan förra seklet. Enigheten om att Svenska kyrkan lika gärna offentligt välsignar samkönade som tvåkönade relationer har varit öronbedövande inom kyrkans ledning ända sedan millennieskiftet. Heteronormativiteten är redan avskaffad, även gentemot s.k. bisexuella. Nu är det språkvårdsfrågor som återstår. Precis som Esbjörn Hagberg säger om medlemmarna i sitt domkapitel (Dagen 16/10): "Det kan verka som att vi står längre ifrån varandra än vad vi verkligen gör."

Stora Nätpsalmboken - en ny psalmbok på nätet

På adressen psalmboken.blogspot.com finns nu en samling copyrightbefriade sånger och psalmer till allmän beskådan. Kolla gärna in texterna och fundera på om de försvara sin plats. Tanken är att utvidga textvolymen, men inte mer än att innehållet trots sin ålder känns användbart, originellt och aktuellt.

Pröven andarna

Jag känner en kristen, som råkade i samtal med en tämligen överspänd person, som satt och ivrigt räknade upp alla de Andens gåvor som vederbörande ansåg sej ha fått. Till slut frågade personen min vän, om också han möjligen hade någon nådegåva. "Jag är ibland rädd att jag fått gåvan att pröva andar", svarade han allvarligt.

En bekant förkunnare som Carl Gustaf Hjelm (känd som C G och morbror till Jarl Alfredius) skrev en gång en liten skrift med namnet "Pröven andarna". Jag har ett ex, som tyvärr saknar både förlagsangivelse och utgivningsår, men ur vilket jag tar mej friheten att citera några dråpliga och tänkvärda rader:

Gåvan att pröva andar betyder således inte i första hand att bedöma andras andar utan sina egna. (s. 5)

De falska profeterna, som är i en falsk ande, kallar de sanna profeterna, som under Andens ledning talar med sitt förstånd, för torra eller oandliga. Det är ingen smörjelse, säger de. Paulus var av en annan mening: Jag talar hellre bara fem ord med mitt förstånd till undervisning. Jag emotser den dag då den åsikten skall slå igenom, att även den, som under Andens ledning talar uteslutande med sitt förstånd, får epitetet andlig.
Men lika ledsamt som det är då människor är falskt andliga och talar i anden utan den helige Andes inspiration, lika tråkigt är det då predikanter talar med sitt förstånd utan Andens ingivelse. Det blir torrt, kallt och sömnigt eller alltför ofruktbart spekulativt. De intellektuella behövde få sitt förstånd både upplyst och uppvärmt av den helige Andes kraft, så att de inte blir begravningstalare, katoliker, Christian Sciencesvärmare, små bleka, snälla nyteologer eller förlorar sin tro, därför att de förtittat sig på amerikanska helbrägdagörare, som är mera affärsmän än troshjältar. (s. 27-28)

Om att få tron ren och saken klar

I sin kommentar till Romarbrevet citerar Carl Olof Rosenius några härliga ord av Martin Luther. De är (som så ofta) drastiskt formulerade och citerades ofta av framlidne komministern Gustav Nilsson i Lillsjöberg:

Jag kan aldrig få tron ren och saken klar, med mindre jag föreställer mig, att jag är utan allt nådens verk i själen, utan bättring, ånger, tro och förlitar mig endast på Kristus, att han gjort och gör allting för mig.

Detta skulle ju kunna synas strida mot 1878 års katekesutvecklings svar på frågan "Vad är det att hava en död tro?" Nämligen: "Det är att utan bättring tillägna sig tröst av Guds nådelöften." Men märk väl, att Luther inte talar om att verkligen sakna bättring, ånger och tro, utan om att - vilket är själva den sanna trons och bättringens väsen - se bort från ifrån allt detta och istället se på Jesus, "trons hövding och fullkomnare". Som Nils Frykman sjunger:

Jag fordom gick och tänkte på bättring, bön och tro,
men det ej hjärtat skänkte hugsvalelse och ro.
Nu tänker jag på Jesus, hur ömt han älskar mig,
av kärlek han offrade sig.

Att ha en levande tro är alltså inte att "utan bättring tillägna sig tröst av Guds nådelöften". Det är att såsom utan bättring, just som den förlorade syndare man är, tillägna sig denna tröst. Skillnaden låter liten (ett litet "såsom") men är avgrundsdjup. I det ena fallet saknas all den verkliga ånger och tro - avsikten är ju att kunna "synda på nåden" - som i det andra fallet bevisar sig både genom sann tillit till Jesus nåd och genom en förnyad önskan att lyda hans bud.

Glad Pingsttid

Glad Pingst! "Kyrkans födelsedag" tycker jag är ett icke oegentligt uttryck, även om kyrkan s.a.s. koncipierades redan under Gamla förbundet. För nu bryter den fram på allvar, "förlöses", och blir global. I den verkligheten får vi fortfarande leva 2000 år efteråt:

Sjung högt, Guds folk! Han håller ord:
nu är det åter pingst på jord!
Guds Ande med Guds välbehag,
han kommer till oss än idag. (Elias Blix)

Upplys mig, helige Ande,
så att jag kan förstå:
också nu gör Herren
det som han gjorde då. (Pia Perkiö)

Kan vi inte börja göra som i Finland och Norge och stora delar av USA - att vi räknar söndagar efter Pingst istället för efter "Trefaldighet"? Inte behöver vi vänta på något kyrkomöte eller någon kommitté för det - bara att börja!

Argumenten är många - t.ex. analogin med övriga storhelger (jul och påsk) eller den folkliga förankringen (vem vet när "trefaldighet" inträffar?).

Nu går vi alltså mot 1:a söndagen efter Pingst eller den Heliga Treenighetens dag. Treenighet är väl f.ö. ett mycket bättre ord än Trefaldighet, om vi vill uttrycka just tre-i-en-och-en-i-tre-mysteriet?

Som ett klockspel hör jag dig,
heliga Treenighet,
Fader, Son och Ande, Gud,
tre i en och en i tre.

Glad Pingstfasta

Ur psalmen "Herre, lär oss troget vänta" av Christian Braw (i hans psalmbok "Vårvintersång") vill jag gärna citera sista strofen, som passar så bra nu i "pingstnovenan", de sista 9 dagarna före pingsten, eller pingstfastan som tiden också kallas. Bönsöndagen och dess texter passar inte heller illa i sammanhanget och borde kanske räknas in i beredelsedagarna inför pingsten. Jesus säger ju där i evangeliet: "Om nu ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, ska då inte er fader i himmelen ge helig ande åt dem som ber honom?" Så därför:

Låt oss vänta, låt oss hoppas
på vad Gud har lovat ge,
och som heliga apostlar
med Maria ständigt be:
kom Guds Ande, kom Guds Ande,
som ett regn i torkans vår,
ge oss mod och kraft att vittna,
så att alla det förstår.

Kristi Himmelsfärds dag

Det är roligt att gökotteseden lever vidare. Det är sällan det passar så bra med en friluftsgudstjänst, och då gärna på ett berg, som denna torsdagsmorgon i vårens tid. Både sånger, böner och textläsningar känns så levande och aktuella ute i naturen.

Halleluja! Ingen ensam,
ingen hjälplös lämnats kvar.
Halleluja! Tron sin tillflykt
och sitt ljus i Jesus har.
Fastän skyar honom lyfte
bort, och ingen honom ser,
glömmer vi ej vad han lovat:
Alltid skall jag bo hos er!

Omerdagar och "pingstkalender"

Hörde i "Vid dagens början" i går lördag en judisk kantor berätta om "omer-dagarna" mellan påsk och pingst och att judiska barn ofta gör en "omer- eller pingstkalender" av adventskalendertyp, fast med hela med 50 luckor! Kul faktiskt! Annars kunde ju vi kristna kanske tänka oss en "minivariant" på 10 luckor från Kristi Himmelsfärdsdag till pingstdagen (pingstnovenan som Peter Halldorf brukar prata om)? Intet är som väntans tider...

Härlig parallell förresten som finns mellan det judiska firandet av uttåget ur Egypten vid påsk + lagens givande på Sinai vid pingst och det kristna firandet av Jesus´ uppståndelse vid påsk + Andens givande (lagen i hjärtana) vid pingst. Vi kan gärna ha båda perspektiven i tankarna.

Läser samtidigt i tidningen Dagen hur oroliga både en del katoliker och judar tycks vara inför en förbön om att judarna ska upptäcka Jesus som sin och världens Messias. Helt obegripligt, anser jag. Jo, jag vet mycket om de skändliga övergrepp som judarna utsatts för, även från kristet håll. Men att juden Jesus´och hans lika judiska lärjungars ständiga bön och strävan - att det egna folket skulle ta emot Jesus just som Messias, den Smorde - därför skulle anses som "antisemitiskt" eller kränkande i sej, nej, det köper jag verkligen inte.

Sångtips inför Valborg

Förutom "Vintern ra" passar en sång av Lina Sandell otroligt bra vid en valborgsbrasa. Eller egentligen en översättning från tyskan. Jag citerar några av verserna fritt efter minnet:

O, att den elden redan brunne,
som du, o Jesus, tända vill!
O, att all världen redan funne
den frid som hör Guds rike till!

Visst glimmar det i mörka natten
en liten gnista här och där,
visst är den stora frälsningsskatten
för månget hjärta dyr och kär,

men låt den elden spridas vida,
och gör den skatten vida känd!
I tron ditt löfte vi förbida,
att Anden rikligt blir oss sänd!

Ja, kom, o Jesus till oss alla
och värm oss med din kärleksglöd!
Låt oss ej längre gå så kalla
för egen och för andras nöd.

Låt nådens bud till alla föras,
ge åt ditt rikes framgång fart,
så att ditt lov dock måtte höras
från alla världens ändar snart!

Smält allt vad åtskilt är tillsamman,
gör varmt vad nu är ljumt och kallt,
blås liv i svaga kärleksflamman
och bliv du själv vårt allt i allt!

Gärna kämpaglöd - men inte folkutrotningar

Birger Schlaug upprördes i veckan över att C. S. Lewis´ accepterade någon sorts "fighting spirit" också bland soldater som måste döda. Då förstår jag inte inte hur Birger Schlaug tänkt att vi skulle försvara oss i framtiden. Är han pacifist kan jag respektera hans hållning, men tycker han att vi alls ska ha någon form avmilitärt försvar måste vi givetvis få använda det med viss kämpaglöd, inte bara med ånger och fruktan. Den viktiga insikten om krigets ohygglighet kan inte helt tillåtas förstöra vår nationella självmedvetenhet och försvarsvilja.

Vad hjälper det t.ex. att ha ett luftvärn om vi inte frimodigt får skjuta ner inkräktande bombplan? Eller hur skulle Hitlertyskland ha kunnat besegras om de allierade soldaterna aldrig fått tänka "Ja! nu tar vi dom" under invasionen i Normandie? (Hata sin fiende och sluta be för honom är däremot förbjudet, som Lewispåpekar). Krig är nog djävulskt som det är. Men ska man dessutom tvingas be om ursäkt för att man har vapen och faktiskt är beredd att använda dem, ja, då kan vi ju lika gärna ge upp på en gång, skrota de sista resterna av vårt försvar och hälsa fienden välkommen.

I den delen håller jag helt med C.S.Lewis som sårades som soldat under Första världskriget och höll radioföredragen i "Kan man vara kristen" under Andra världskriget. Argumenten för dödsstraff anser jag dock vara sämre - att t.ex. de ledande nazisterna dömdes till döden i Nurnberg var måhända välförtjänt men ur kristensynvinkel ett oförsvarligt avkortande av den tid de behövt till bot och bättring. Det är bra att Birger Schlaug läser och reagerar - inte bara sväljer Alphakursen och den rekommenderade litteraturen rakt av. En av poängerna med Alpha är ju just möjligheten till diskussion och ifrågasättande.

En sak som fler kristna borde reagera på är folkutrotningarna i Gamla Testamentet (GT). Det kan inte vara rätt att man från nytestamentlig ståndpunkt måste försvara och förklara folkutrotningar, bara för att de ägde rum för några tusen år sedan och beskrivs som befallda av Gud. I Lee Strobels "Fria eller fälla" (utgiven påLibris!) finns faktiskt ett kapitel som på ett ganska läskigt sätt försöker försvara vissa av historiens folkutrotningar. Sånt tycker jag att både Birger Schlaug och vi andra borde reagera betydligt hårdare på. Står Jesus som Guds eviga Ord rakt och oförmedlat bakom orden i t.ex. 1 Sam. 15:3? Då är han inte den jag trodde och fick lära känna. Sådan Jesus är, sådan är Gud.

Det kan å andra sidan inte heller vara rätt att, som ständigt görs, jämföra GT:s folkutrotningar med Nya Testamentets (NT:s) kärleksbud. Det är att jämföra äpplen och saltsten, och blir orättvist mot judarna och den mosaiska tron. Kärleksbudet och även evangeliet fanns redan i GT, och NT, inte minst Jesus förkunnelse, är fullt av varningar för Guds vredesdomar. "Med evig kärlek har jag älskat dig, därför låter jag min nåd förbli över dig", står det i GT. Men att "det är förskräckligt att falla i den levande Gudens händer" står i NT, i Hebréerbrevet.

Det kan inte heller vara rätt att, som Jonas Gardell och många av Svenska kyrkans ledare gör idag, bara räkna evangeliet om Guds kärlek - i både GT och NT - som Guds ord men räkna lagens och domens ord - i både GT och NT - som något slags beklagliga missförstånd som egentligen borde rensas ut ur både bibel och förkunnelse. Att bara godkänna direkta Jesus-ord gör ingen skillnad, eftersom även dessa som sagt innehåller både lag/dom och evangelium/glädjebud.

Rätta vägen är, anser jag, att å ena sidan en gång för alla bejaka uppenbarelsen genom Lagen och dess bud och domar. ("Syndens lön är döden." "Utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse.") Men också, och framför allt, att bejaka Evangeliets budskap om att Jesus lidit syndens lön och utgjutit sitt blod "för många till syndernas förlåtelse." Vi gör inte lagen om intet genom tron på evangeliet - tvärtom, vi bekräftar lagen, som Paulus skriver.

Folkutrotningarna kan förklaras som hemska följder av människans synd och samtidigt en ny, viktig insikt om syndens förfärlighet, men de kan aldrig idag försvaras som Guds yttersta vilja med de aktuella folken. "Genom Moses blev lagen given - nåden och sanningen har kommit genom Jesus." (Joh. 1:17). Moses nås ju av tilltalet att inte heller hans eget folk (judarna) borde få leva vidare; möjligen han själv som dock försökt göra Guds vilja och fått nåd inför Herrens ögon. Men ansikte mot ansikte med Gud och hans helighet vänder Moses på saken och vill hellre att folket ska få leva inför Gud än att han själv ska få göra det: "Förlåt dem deras synd; om inte, så utplåna mig ur boken som du skriver i." (2 Mos. 32:32). Där lyser Nya Testamentets evangelium fram, och Moses blir en förebild för Jesus som personligen, som den ende verkligt skuldfrie, går in under världens synd och lagens dom.

Jag saknar dock motsvarande förbön för de kananeiska folken, och kan inte se utrotningen av dessa (enligt 5 Mos. 7 och 20) som Guds egentliga och oföränderliga avsikt. Moses kunde och borde ha bett om nåd även för dem. Såg inte han det så borde åtminstone vi se det. Guds goda lag kan sorgligt nog inte annat än fördöma oss; vi förtjänar egentligen inte att släppas in i Guds himmelska rike. Men genom Jesus erbjuder Gud oss och alla andra sin livsförvandlande nåd och förlåtelse, sin Ande och sitt eviga liv.

Jubileumsåret 2007

2007 är ju - liksom de flesta år - rikt på jubileer. Vi har t.ex. ett "Grieg-år" eftersom Norges store tonsättare dog för 100 år sedan. Och att Linné föddes för jämnt 300 år sedan har väl knappast undgått någon?

Men även kyrkligt finns det en del att fira. Här i Sverige är det 250-årsminnet av Henric Schartaus födelse som nog tilldrar sig det största intresset. Och i ett mer internationellt perspektiv har vi två stora psalmdiktare, en lutheran och en metodist, att fira: Paul Gerhardt född 1607 (liksom f.ö. Dietrich Buxtehude) samt Charles Wesley född 1707. Ett 400- resp. 300-årsjubileum på psalmfronten, alltså.

"Med tacksam röst och tacksam själ" och "I denna ljuva sommartid" är väl de psalmer vi i Sverige mest förknippar med Gerhardt. "O Guds kärlek, dina höjder" kan väl räknas som Wesleys mest sjungna psalm åtminstone här i Sverige, men han skrev ju flera tusen andra - efter Fanny Crosby den engelsktalande världens produktivaste psalmsångare.

Metodistpastorn Tomas Boström har ju nyligen givit ut en CD-skiva med ett urval Wesley-psalmer som Boström själv tonsatt. Måste nog införskaffas. Är det månne någon Gerhardt-skiva på gång? Tipsa mej gärna!