Dessa betraktelser fanns med i den karolinska psalmboken 1695-1819. Enligt en sannolik uppgift är de författade av biskop Jesper Svedberg i Skara, men jag har inte kunnat få uppgiften bekräftad.
I.
Dessa hinder äro förnämligast sju,
ibland vilka det första är, att många a) icke rätt förstå den heliga skrifts mening på vissa ställen, b) icke heller andra angelägna stycken utav vår kristeliga lära.
a) Den heliga skrift, vilken de lösaktiga förvärra till sin egen förtappelse, bliver genom desammas missförstånd isynnerhet vrängd och illa uttydd:
1) Hes. 33:12: När en ogudaktig from varder, så skall det intet skada honom, att han ogudaktig varit haver. V. 19: Om den ogudaktiga omvänder sig ifrån sitt ogudaktiga väsende, och gör det rätt och gott är, så skall han ju med skäl leva. - Härutav dristar sig en naturlig människa till att sluta, det hon kan omvända sig, när hon vill. Sant är det, att närhelst en syndare gör bättring, så vill Gud honom till nåd upptaga och hans synder förlåta; men profeten säger icke i bemälte ord, att en syndare kan sig omvända, när honom täckes; ty honom bör alltid höra ordet och bedja Gud, att han ville giva honom bättring till att förstå sanningen, och besinna sig ifrån djävulens snara, av vilken han fången är efter hans vilja. Allt därföre förmanar apostlen, att man icke skall undfå Guds nåd fåfängt; utan betänka, att nu är den behageliga tiden, nu är salighetens dag. Och emedan vi sådant vete, nämligen tiden, att nu är stunden att uppstå ur sömnen, efter vår salighet är nu närmare än då vi trodde´t, så skole vi bortkasta mörksens gärningar och ikläda oss ljusens vapen, vaktande oss, att tilläventyrs uti någon icke är ett argt och otroget hjärta, som träder ifrån levande Gud; utan förmana oss själva alla dagar, så länge det nämnes i dag, att ingen ibland oss bliver förhärdad genom syndens bedrägelse; alltid fruktande, att vi icke försumme det löfte, som är, att vi skole ingå i Guds rolighet, och icke någon ibland oss tillbaka bliver. Ty de, som icke nu därom vinnlägga sig, att de kunna ingå genom den trånga porten, skola, sedan husbonden har uppståndit och låtit dörren igen, begynna stå ute och klappa på dörren, och fast de vilja bedja, sägande: Herre, herre! låt upp för oss, skola de dock få höra detta svar: Jag vet icke av eder, vadan I ären.
2) I Matt. 11:28 säger vår Herre Kristus: Kommer till mig, I alle, som arbeten och ären betungade, och jag vill vederkvicka eder! - varutav en ogudaktig människa djärves sluta, att hon må komma till Kristum, när hon behagar. Men en sådan bör veta, att ingen kommer till honom, utan Fadren, som Kristum sänt haver, drager honom; vilket han icke gör utan medel, nämligen sitt heliga ord och sakrament et c. Ty måste den, som till Kristum komma vill, lydaktigt följa, när han i så måtto dragen varder; och när han får gå med de mjuka tömmar, som den nådige Guden brukar, nödvändigt beflita sig om att förstå rättfärdighetens väg, och genom Herrans och Frälsarens Jesu Kristi kunskap undfly världens orenlighet.
3) I Rom. 8:1 säger aposteln Paulus: Det är intet fördömligt i dem, som äro i Kristo Jesu; vilket alldeles sant är. Men aposteln lägger dessa orden därtill: De, som icke vandra efter köttet, utan efter andan. Fördenskull kan en obotfärdig syndare, som ej vill vandra i andanom, utan helst fullkomna köttsens begärelse, icke med rätta taga sig härutav någon hugnad; ty de, som Kristo tillhörer, korsfästa sitt kött samt med lustar och begärelser. Ja, de som leva efter köttet, skola dö; men de, som döda köttsens gärningar med andanom, skola leva. Emedan Gud haver sänt sin Son i syndelig kötts liknelse, och fördömt syndena i köttet genom synd; på det den rättfärdighet, som lagen äskar, skall varda fullbordad i dem, som icke vandra efter köttet, utan efter andan.
4) Säger den helige aposteln i 1 Tim. 1:15: Det är ett fast ord och i alla måtto väl värt, att man det anammar, att Kristus Jesus är kommen i världen till att frälsa syndare. Vilket i lika måtto sant är, och stadfästes jämväl med apostlen Johannes´ vittnesbörd, att Jesus är försoningen för hela världens synder. Men om syndare vilja hava del i Kristo, och njuta kraften utav hans försoning och återlösning, så måste de bättra sig och tro evangelio; ja, uti tron framhärda intill ändan, som aposteln Paulus oss lärt haver, sägande: Vi ärom delaktiga vordna av Kristo, om vi annars trona, som vi begynt have, fast behålle intill ändan; eller, som han sig själv förklarar: om vi annars förtröstningens och hoppsens berömmelse intill ändan fast behålle. Vartill en daglig och sannskyldig bättring nödvändig är och bör vara sammanfogad; ty Guds nåd, hälsosam allom människom, är uppenbarad, och lärer oss, att vi skole försaka all ogudaktighet och världslig lusta, och leva tukteliga, rättfärdeliga och gudeliga i denna världen, och vänta det saliga hoppet, och den stora Guds och vår Frälsares, Jesu Kristi, herrliga uppenbarelse (Tit. 2:11-13).
5) Säger Salomo i Ords. 24:16: Den rättfärdige faller sju resor - varav de människor, som säkra äro och köttsligen sinnade, pläga göra det slut, att det är ej under, om de ofta synda, emedan de rättfärdige ej kunna sig vakta, utan synda sju resor, det är många gånger: läggande ock till, att han så ofta syndar om dagen; vilka ord likväl icke stå i texten. Men de betänka icke, att dessa Salomos ord förstås egenteligen sålunda, att Gud ock tillåter den rättfärdige ofta råka uti motgång och olycka för syndens skull; men emedan han sig bättrar, så hjälper och uppreser honom Gud igen. Så att obotfärdiga människor hava härutav intet skäl till ursäkt, utan borde hellre betänka aposteln Petri varning: Bliver den rättfärdige med plats salig, var bliver då den ogudaktige och syndaren? Och emedan vi alle fela i mång stycken, så behöver var och en desto mer beflita sig om att vandra visliga, och, när han faller, uppstå snarliga. Ty var är någor, som faller, den icke gärna står upp igen? Var är någor, som villo går, den icke gärna kommer uppå rätta vägen igen? (Jer. 8:4).
6) Emedan profeten Esaia (64:6) beklagar, att vi äre allesammans såsom de orene, och all vår rättfärdighet såsom ett orent kläde: så vill en ogudaktig orimligen sluta, att om de heligas bästa gärningar äro intet högre aktade hos Gud, så kunna hans vara goda nog, och behöver fördenskull icke därföre mycket bekymra sig, att hans andakt är så ringa och ofulllkomlig. Men en sådan människa bör lära och betänka, att profeten haver med bemälte ord: 1) Gjort en ödmjuk bekännelse på hela den judiska församlingens vägnar; att emedan de voro avfallna ifrån Gud till avgudadyrkan, så kunde deras förmenta rättfärdighet, när hon syntes allrastörst, icke annat vara än vederstygglig i Guds åsyn, ävensom spetälske äro för andra människor med sina faseliga sår och besmittade kläder. 2) Lämnat oss den nyttiga undervisning, att alla människors goda gärningar, icke allenast de, som göras av dem, de där ej äro födde på nytt, utan ock de, som göras av dem, som äro på nytt födde och gudfruktige, äro av intet värde inför Gud. Varföre ock aposteln Paulus räknade den rättfärdighet, som han syntes kunna hava utav lagen, för träck, skarn och skada; helst våra goda verk och gärningar äro ofullkomliga, med många synder beblandade, och alltså odugeliga till att bestå för Guds stränga rättfärdighet. Fördenskull bör en syndare, så kärt honom är att undvika evig fördömelse, vakta sig, att han icke giver sina lemmar åt synden till orättfärdighetens vapen, utan giver sig självan Gudi: vetande, att medan han genom Kristum är friad från synden, så är han rättfärdighetens tjänare vorden; och bör genom en stadig tro söka hos Jesum Kristum de vita kläder, det rena och skinande silket, som är helgonens rättfärdighet (Upp. 19:8).
7) I Jak. 3:2 står: I mång stycken fele vi alle. Vilket är så sant, som beklageligt. Men det är stor åtskillnad emellan gudfruktiga människors synder och de förhärdades. Och ehuruväl det är visst, att vi allesammans äro syndare, och hava intet att berömma oss av för Gudi; ja, uti de heliga människor, eller dem, som äro födde på nytt, äro många onda begärelser: så stå de likväl emot desamma genom den Heliga Andes hjälp, och öva sig alltid i tron, bönen, tålamod och andra kristeliga dygder. Därföre ock den helige Johannes säger, att den, som är födder av Gudi, han gör icke synd; det är: den som är född på nytt, rättfärdiggjord och helgad, han låter icke synden väldig vara i sin dödliga lekamen, och han tillbringar icke sitt leverne i ondska, eller med uppsåt förtörnar sin Gud. Men ogudaktiga och obotfärdiga människor synda med berått mod, av blott olydnad emot Gud, sökande därtill varjehanda tillfälle, havande ock därav sin besynnerliga lust och sitt nöje. Men efter de förakta Guds godhets, tålsamhets och långmodighets rikedom, icke förståndande, att Guds mildhet lockar dem till bättring, så samka de sig självom vrede på vredens dag, när Guds rättvisa dom uppenbarad varder (Rom. 2:4-5).
8) Luk. 23:43. Av det exempel, att den ena rövaren på korset blev uti sitt yttersta av Kristo tröstad med den eviga glädjen i paradis, tager mången säker människa sig tillfälle att så sluta: Om jag, när jag dö skall, kan allenast hava tid till att säga: Herre! förbarma dig, så kan jag i lika måtto varda salig. Men vad, om du icke kan så säga? Och fastän många människor på sin dödsdag säga Herre, Herre! kan dock hända, att Herren icke hörer dem. Den bemälde rövaren blev salig, förty det ångrade honom, och han trodde på Kristum; men förty hans stallbroder icke gjorde detsamma, vart han fördömd. Vakta dig fördenskull, du säkra människa! och bida intet med din bättring, till dess du krank varder, utan bättra dig, medan du ännu synda kan; fördröj icke from varda, och töva icke med ditt levernes bättring allt intill döden, på det dig icke skall evinnerligen ångra uti helvetet, att du ej i rättan tid har velat ångra dig på jorden.
9) Att den helige aposteln Johannes i 1 Joh. 1:7 säger: Jesu Kristi, Guds Sons blod renar oss av alla våra synder, och i 1 Joh. 2:1: Om någon syndar, så hava vi en försvarare när Fadrenom, Jesum Kristum, den rättfärdig är. - Detta är väl en outsägelig tröst, men hörer, vad samme apostel säger där bredvid: Mina barn, detta skriver jag eder, att I icke skolen synda. Om du därföre framhärdar uti synden, så länder denna trösten icke till dig; ty, såsom ingen för sina synders skull bör förtvivla, emedan hos Gud är nåd och mycken förlossning, så bör och Kristi lidande och syndernas nådiga förlåtelse göra oss tacksamma och lydaktiga, att vi icke vanvörda sådan Jesu Kristi godhet; ty när Gudi är förlåtelse, att man skall frukta honom. Och Kristus haver givit sig själv ut för oss, på det han skulle förlossa oss ifrån all orättfärdighet, och rena oss sig självom ett folk till egendom, det sig om goda gärningar beflitar, och icke i onda gärningar framhärdar.
10) Det aposteln Paulus säger i Rom. 5:20: där synden överflödde, där överflödde nåden mycket mer, äro ganska ljuvliga och hugneliga ord. Men giv akt uppå 1) vad aposteln menar med de orden. Han menar nämligen, att emedan lagen var given för överträdelsens skull, på det synden skulle varda övermåttan syndig genom budordet, och människan således utav lagen lära känna sig själv, sitt fördärv och elände: så skulle hon jämväl få tillfälle att desto högre skatta Guds nåd och barmhärtighet, att han, genom Jesum Kristum, ville syndens kraft förstöra, och oss ifrån hennes välde förlossa. Märk och 2) vad apostlen i nästföljande kapitel säger: Vad vilja vi då säga? Skole vi bliva i syndene, på det nåden skall överflöda? Bort det! Vi, som äre döde syndene, skulle vi ännu leva i henne? - Alltså påminner oss detta, såväl som de andra ovannämnda språken, att vi varken skole vara säkre uti synden, ej heller tvivelaktiga om Guds nåd; utan när vi höre Gud tillbjuda oss sin barmhärtighet, skole vi desto snarare bevekas till botfärdighet, tänkande, att Gud kan så snart vred varda, som han nådig är; och hans vrede över de ogudaktiga vänder icke åter.
b) Vår kristeliga läras huvudstycken varda i lika måtto utav ogudaktiga människor orätt förståndne och vrångvisligen missbrukade, såsom:
1) Läran om vår rättfärdiggörelse. Ty när det säges, att vi varda rättfärdiga genom tron allena, så sluta de, att goda gärningar äro alldeles onödiga. En skrymtaktig människa kan väl berömma andra, att de göra gott; men hon inbillar sig själv, att hon kan väl bliva salig genom sin tro, fast hon allsintet gott gör; där hon likväl borde veta, att ändock goda gärningar äro intet nödiga till rättfärdiggörelsen, så äro de likväl högnödiga uti dem, som äro rättfärdiga gjorde. Därföre säger aposteln, att vi äro Guds verk, skapade i Kristo Jesu till goda gärningar, till vilka Gud oss tillförene berett haver, att vi uti dem vandra skole. - Som det då är en helt villfarande lära att säga: 1) det goda gärningar kunna förtjäna oss rättfärdighet och det eviga livet, helst emedan det är klart, att när vi have gjort allting, så skole vi säga: vi äre onyttige tjänare, ty vi have gjort det, som vi voro pliktige; och alldenskull syndernas förlåtelse skänkes oss av nåde, genom Jesum Kristum, så varder ju Kristi förtjänst vanvördad och förkastad av dem, som på sina egna gärningar förtrösta; ty de förstå icke Guds rättfärdighet, utan fara efter att upprätta sin egen rättfärdighet. Alltså är ock det en syndig mening att säga 2) det goda gärningar allsintet behövas utav oss kristna; ty Gud fordrar dem visserliga 1) såsom en frukt av vår tro, befallande, att vi skola låta vårt ljus så lysa för människom, att de måga se våra goda gärningar; och ehuruväl vi genom dem kunne intet stadfästa, så kunne vi dock öva vår tro, och visa, att hon är levande; 2) som ett prov av vår skyldiga lydnad för hans bud och befallning; ty det är Kristi bud, som han oss givit haver, att vi skole älska oss inbördes, som han oss älskat haver (Joh. 13:34). Detta är Guds vilje, vår helgelse, att vi skole fly boleri; icke leva uti lustig begärelse, såsom hedningarna; icke förtrycka eller svika vår broder uti någon handel et c. 3) som ett kännemärke av den rätta kristeliga religion, till vilken vi oss bekänne. Ty haver aposteln förmanat, att vi skole vandra värdeliga, Herranom till allt behag, vandra, såsom evangelio värt är; på det vi måge pryda Guds, vår Frälsares, lärdom i all stycke; och sålunda varken densamma eller Guds namn försmäda; 4) som en skyldig tacksamhet för Guds otaliga välgärningar; ty efter vi intet äre våre egne, utan dyrt köpte, därföre är billigt, att vi prise Gud i vår kropp och i vår anda, vilka Gudi tillhöra; utgivande vår lekamen till ett offer, som är levande, heligt och Gudi behagligt. 5) Så är Guds heliga vilja och uttryckliga befallning, att de som tro, skola beflita sig om goda gärningar; vilka, när de ske för sina rätta orsakers skull, och syfta till det rätta ändamål, som är förnämligast Guds ära, och sedan vår nästas förbättring, så vill Gud för Kristi skull låta dem vara sig behagliga, ja, av blotta nåd vedergälla dem; så att, vad gott var och en gör, det skall han igen få av Herranom. Ty han vill giva pris och ära och oförgängeligt väsende dem, som med tålamod i goda gärningar fara efter evigt liv. Därföre märker han också noga uppå människors gärningar, det han själv giver tillkänna uti sitt tal till de sju församlingar uti Asien, och till alla människor på den yttersta dagen. Ty haver den helige Paulus brukat detta skäl, till att uppmana sina åhörare med, att de skulle vara idkesamma uti goda gärningar, sägande: När vi göre gott, låt oss icke ledas vid; ty vi skole ock i sinom tid uppskära utan återvändo. Fast därföre den rättfärdige Domaren vill då utav nåd giva rättfärdighetens krona, så kunna de likväl icke göra sig hopp om densamma, som uppsåteligen framhärda i orättfärdighet; ty den, som gör rätt, han är rättfärdig, såsom ock Kristus rättfärdig är. De, som äro rika på goda gärningar, visa därmed, att de äro rika på tron; emedan när tron är levande, så verkar hon genom kärleken. Ja, den tron, som allena gör oss rättfärdiga, är likväl aldrig allena eller ensam; utan haver med sig goda gärningar, såsom ett gott träd haver god frukt, och såsom solen haver ljus, elden värme, vattnet vätska.
2) Läran om nådevalet och Guds oföränderliga beslut, varutinnan många människor gruveliga fara vilse, fattande sådan mening, att, om de äro utkorade eller ämnade till saligheten, så måste de nödvändigt saliga varda; men om Gud haver föresett dem till att bliva fördömda, så kunna inga medel hjälpa dem till att undvika fördömelsen; och alltså är all gudaktighetsövning och alla goda gärningar för dem onyttiga. Men sådana människor böra lära, att Gud, som haver föresatt oss målet, haver ock förordnat vissa medel, genom vilka vi kunne dit komma; och som han haver kallat oss till sin eviga herrlighet uti Kristo Jesu, haver han ock lärt oss, huru vi skole lägga oss vinning om att göra vår kallelse och utkorelse fast. Därföre, vilka Gud haver föresett, dem haver han ock beskärt, att de skola vara hans Sons beläte lika; på det han skall vara den förstfödde ibland många bröder. Men dem han haver beskärt, dem haver han ock kallat; och dem han haver kallat, dem haver han ock gjort rättfärdiga, men dem han haver gjort rättfärdiga, dem haver han ock gjort herrliga. Det är: Guds nådiga kallelse sträcker sig väl till alla; men de allena, som densamma med trons lydaktighet mottaga, varda rättfärdige. De, som äro genom tron rättfärdige vordne, måste stadigt intill ändan framhärda, och desamma bliver omsider evinnerligen salige och herrlige gjorda. Så att den, som vill om sin utkorelse försäkrad varda, ha måste begynna efteråt; det är, pröva, om han är uti trone; ty Guds eviga rådslag är detta, att den, som stadigt intill ändan tror på Jesum Kristum, han skall varda salig. Men efter en människa av sitt eget förnuft och kraft icke tro kan, eller komma till Jesum Kristum, så haver Gud av nåde förordnat övernaturliga medel, varigenom hon skall hulpen varda. Ho därföre desamma föraktar, eller icke rättsligen brukar, utan står den Heliga Ande emot, han är själv orsak till sin förtappelse.
3) Läran om människans fria vilja varder även väl utav världens barn orätt förstånden. Ty när de höra, att människan till sin omvändelse, sanna gudstjänst och eviga salighet, kan av sig själv allsintet förmå, havande ingen fri vilja till att göra något gott i andelig måtto; då låta de sin fördärvade vilja eller onda begärelse råda, beflitande sig allsintet om att tvinga och underkuva henne; ja, vilja således göra Gud till en orsak till synden, efter som han tillstädjer människan likasom genom nödvändighet fortfara i synden. Men sådana skola veta, 1) att sedan Adam missbrukade sin fria vilja, Gudi till förtrytelse, så hava alla hans barn med rätta förlorat densamma; varande nu till andeliga saker så odugeliga, att vi av oss självom icke kunna något tänka, såsom av oss självom; så hårde och oböjlige som en sten; så oförmögne till att bära någon frukt, som en gren, den avskuren är från vinträdet. Därföre sägas vi vara sålde under synden, och döde med sinnet uti onda gärningar; 2) att Gud med nåd haver ansett sådant vårt elände, fött oss på nytt genom vatten och andanom, gjort oss till nya kreatur, och givit oss ett kötthjärta, så att vi kunna bruka och nyttja de medel, vilka Gud till vår omvändelse förordnat haver. Ty han giver förståndet ett nytt ljus och viljan ett nytt behag, att människan genom de övernaturliga krafter, som hon fått haver, kan lyda och följa den heliga Ande; ehuru allt sker i detta livet med ofullkomlighet, och icke utan dagelig strid emot de onda lustar och begärelser. Dock, om Sonen gör oss frie, så äre vi rättsliga frie; och var Herrens Ande är, där är frihet. De därföre, åt vilka Gud haver givit ett nytt hjärta och en ny anda, och gjort ett sådant folk av dem, som i hans bud vandra och hans rätter hålla skola, desamma måste utgiva sin lekamen till ett offer, som är levande, heligt och Gudi behagligt, sin skäliga gudstjänst, och icke hålla sig efter denna världen, utan förvandla sig med sitt sinnes förnyelse, så att de måga förfara, vad Guds goda, behagliga och fullkomliga vilja är. Och likasom Gud är densamma, som verkar i oss både viljan och gärningar efter sitt goda behag, så vill han, som ett gott verk begynt haver, visserligen fullborda det intill Jesu Kristi dag. Men de, som motvilligt förakta Guds nåd, och uppsåtligen synda mot hans heliga bud, de vilja hellre vara syndens trälar, än njuta den frihet, som Kristus dem förvärvat haver, och måga ej så mycket klaga över, att dem fattas en fri vilja till det goda, som däröver, att dem fattas ett lydaktigt och kärligt hjärta till Gud, deras himmelske Fader, vilken ville det giva, om de det icke själva vedersakade.
4) Läran att ingen människa kan, efter det beklagliga syndafallet, fullkomligen hålla Guds lag och efterleva alla hans bud, missbruka skrymtare, så att de förmätet tänka, det de väl måga synda, som andra. Och om de icke äro helt och hållet så onda, som de allravärsta, så sluta de sig vara ibland dem, som äro födda på nytt, såsom de allrabästa. Ja, så ofta de äro ovilliga till att göra det goda eller emotstå det onda, så förevända de omöjligheten att kunna hålla Guds lag. Men dessa förstå icke 1) att, ändock vi i detta livet omöjligen kunna fullgöra Guds lag, vilken fordrar en invärtes så väl som utvärtes stadig lydnad; ty lagen är andlig, men vi äro köttsliga, sålda under synden; varför ock den köttsliga människan hatar lagen, och honom alltid emotsträvar: likväl 2) sedan vi äro födda på nytt, och hava bekommit den Helige Ande, så kunna vi genom de krafter, som oss givna äro, hava lust till Guds lag, bevisa lydnad, när den Helige Ande kallar, sträva efter samvetsro och renhet, och vinnlägga oss om helgelse, utan vilken ingen får se Herren. Och ehuruväl vi i detta livet icke kunna hinna till fullkomligheten, som tillförne sagt är, så vilja dock alla Guds barn gärna beflita sig om att göra sin himmelske Faders vilja; ty Guds nåd hjälper, att de icke allenast äro lagens hörare, utan ock dess görare. Ja, Gud bjuder oss nu hålla sin lag, förty han giver oss nåd därtill, och han giver oss sin nåd, på det vi skola göra det han bjuder. Därför bör oss, som David, böja vårt hjärta till att göra efter hans rätter, alltid och evinnerligen. Och ehuruväl det sker med mycken svaghet och ostadighet, så vill dock Gud med nåd anse vårt goda uppsåt; ty då viljan är först god, så är han tacknämlig efter den del, som han haver; och vad som hos oss fattas, det är rikligen uppfyllt uti Jesu Kristi fullkomliga lydnad, som lagen för oss fullbordat haver. Efter den helige Johannes haver detta vetat, så haver han sagt: Detta är kärleken till Gud, att vi hålla hans bud, och hans bud äro icke svåra; ty huru kan det vara svårt, som bör göras utav kärlek, och bjudes utav den som älskar oss? Fördenskull haver ock vår Herre Kristus fordrat det, som ett visst prov av sina lärjungar, nämligen kärlek, sägande: Älsken I mig, så hållen mitt ord. Varutav rätteligen för slutas att ju mer en människa älskar Gud, ju hellre lever hon efter hans heliga vilja; ju större hennes kärlek är, ju mindre möda tyckes henne vara att lyda hans heliga bud. Ja, det gör gudfruktiga människor varken tröga eller säkra, att Kristus haver friat dem ifrån lagens förbannelse, som tro på honom; ty de veta, att de icke desto mindre äro förbundna till lagens lydnad. Och fast de äro fria, så hava de likväl icke den friheten, till att skyla sin ondska med. Därför beflita de sig om att vara gudaktiga i ord och gärningar, att döda sina lemmar, som på jorden äro, att korsfästa sitt kött med dess lustar och begärelser, att vara döda för synden och leva för Gud, genom Jesus Kristus, att vandra i Andanom, att vinna seger över världen genom sin tro. Så att, ehuruväl ingen människa kan åberopa sig på en fullkomlig oskyldighet, eller säga, som Gud och människan Jesus Kristus: "Vilken av eder straffar mig för synd eller överbevisar mig något fel?" så vill dock en gudfruktig kristen beflita sig om ett ostraffligt leverne, så att han kan säga: "Vem av eder kan beskylla mig att jag är en horkarl, svärjare, Guds ords föraktare, drinkare, tjuv, ockrare, våldsverkare, lögnare eller dylik förarglig syndare?" Och vilken sådan vill icke hellre lyda Guds lag, än följa sin egen skadliga lusta? Vem vill icke hellre tjäna Gud, fast det sker med en svag lydnad, än sträva emot Gud med ett förhärdat hjärta? Helst emedan vi äro Guds barn, om vi drivas av Guds Ande. Och var Guds Ande är, där är frihet. Ja, hans lag gör oss icke allenast fria från syndens och dödens lag; utan giver oss också liv i Jesus Kristus.
5) Läran om den rätta gudstjänsten vilja världens barn i lika måtto helt orätt uttyda. Ty när de höra eller läsa, att det är kosteligt inför Gud, när den fördolda människan är uti hjärtat utan vank et c, så inbilla de sig, att all utvärtes andakt och gudliga åthävor äro antingen vidskepliga eller onödiga. Men sådana bör flitigt lära, för det första, vad den inre människan är, nämligen densamma, som förr haver varit en köttslig människa, men som sedan genom Guds Ande, och genom Ordet, som är den oförgängliga säden, är född på nytt, och alltså vorden ett nytt kreatur, begåvad med ett nytt kötthjärta, ja, ett Guds barn, emedan hon drivs av Guds Ande, varför hon ock varder kallad andlig, liksom den utvärtes människan varder kallad kött. För det andra behöva de lära, hurudana egenskaper den invärtes människan haver, nämligen med barnslig förtröstan håller sig till Gud; omfattar hans nådelöften i Jesus Kristus, i en sann kärlek; hoppas av Gud allt vad hon behöver; med stilla tålamod lider, då Gud tuktar och agar; med hjärtans vördnad och fruktan tjänar Gud, icke allenast med sin håg, utan ock med hela sin lekamen. Allt därför kan den icke säga sig tjäna Gud efter den invärtes människan, som i utvärtes måtto vill honom ingen tjänst bevisa; icke falla på sina knän, när han gör sina böner; icke blotta sitt huvud, när han hör den Heliga Treenighet nämnas; icke öppna sin mun, när psalmer sjungas; icke uppstå av sitt säte, när Guds ord förkunnas; vilken ärebördighet likväl var och en, ehuru vårdslös han är, bevisar emot sin överhet eller en annan myndig herre. Men huru dåraktigt det är att tänka, att man kan hålla sig till Gud med hjärtat, när man håller sig efter världen med alla sina gärningar; och vilja dela sin själ, och giva så mycket åt Gud, och så mycket åt sin egen lusta; att vilja byta Guds sabbats- och vilodag tveskiftes, och giva honom något litet, men använda det övriga till världsligt behag. Månne den allsmäktige Guden, som haver skapat och återlöst hela människan, är förnöjd därmed, att hälften av henne tjänar honom? Ack nej! Likasom Gud stygges vid den utvärtes tjänsten, så framt man icke utav all håg och all själ älskar och fruktar honom; och han hatar det folk, som nalkas honom med sin mun, när hjärtat är långt borta; så misshagar honom den invärtes tjänsten, när densamma i ingen utvärtes ödmjukhet sig bevisar. Fördenskull är det din plikt, o människa! så ofta du gör dina böner, att du skall böja dina knän, och därmed betyga din ödmjukhet, upplyfta dina ögon och händer, och därmed visa din förtröstan, nederböja ditt huvud och slå dig för ditt bröst, till att därmed beteckna din botfärdighet; men för allting åkalla Gud i sannskyldig tro, och med ett rättsinnigt hjärta tjäna honom i helighet; ja tjäna honom allena med all uppriktighet; ty Gud och denna världens furste äro tvenne herrar, så stridiga och olika, att ingen kan tjäna dem bägge tillika.
6) Läran om den nya födelsen. En kristen, som förgäter sin nya födelse, håller det för ett villkorligt ting att höra Guds heliga ord predikas; menande, att han kan göra eller låta det efter sitt goda behag. Men den, som vill i sitt hjärta vara försäkrad, att han är utav Kristi får, måste nödvändigt hava lust att höra denna sin Herdes röst. För det första: Eftersom ordets predikan är ett bland de kraftiga medel, vilka Gud förordnat haver till vår omvändelse och salighet. Därför haver vår Herre Kristus gjort detta slut: "Den som är av Gud, han hör Guds ord", nämligen med hjärtats tro, som kommer av ordet, och lydnad, som kommer av tron. Salomo säger: "När profetian ute är, så förskingras folket"; det är: när ingen lär och predikar Guds ord i land och städer, så följer därpå ett syndigt och oordentligt leverne bland folket. Men när Guds ord flitigt predikat varder, och människorna ej vilja höra det, så följer därpå evigt fördärv. Ja, det skall vara drägligare för Sodoms land på domedag, än för dem. För det andra är evangelii predikan såsom Kristi baner, till vilket allt folk bör församlas. Fördenskull när samma baner eller fana varder utslagen, det är, när hans heliga ord bliver predikat, då måste de, som vilja vara hans folk, uppmana varandra och säga: Kommen, låtom oss gå upp på Herrans berg, till Jakobs Guds hus, att han lär oss sina vägar, och vi vandra på hans stigar! Och huru skola eljest våra hungriga själar mättade varda, om vi icke gå dit, där livets bröd bliver utdelat? Huru skola våra ofruktbara hjärtan bliva fruktsamma, så framt vi icke infinna oss där, varest nådens regn nedfaller? För det tredje är Guds ords predikan det medel, genom vilket den helige Ande verkar i oss tron, utan vilken det är omöjligt att täckas Gud. Emedan då så är, månne det icke är farligt att förakta Guds ord och försumma dess predikan? Månne någon kan vänta Guds barmhärtighet, som föraktar de medel, som därtill lända? Nu haver vår Herre Kristus sagt om sina apostlar: Vilken eder föraktar, han föraktar mig; föreställande judarna detta rättvisa slut: Därför hören I icke, att I icke ären av Gud. När israeliterna hörde Herrens sändningabud, som kom ifrån Gilgal till Bochim, då bevektes de till att begråta sina synder. När judarna hörde aposteln Petri predikan, då kände de ett styng i sina hjärtan. När nineviterna hörde Jonas´ predikan, då bättrade de sig, och undsluppo sitt förestående fördärv. Men om alla dessa icke hade velat höra Guds ord, huru kunde de hava gjort någon bättring? Och månne du då, säkra människa! bliver salig, så framt du icke omvänder dig? Men du kan icke omvända dig, så framt du föraktar ordet, som är ett högnödigt medel till din omvändelse.
7) Läran om sakramenten. Den mening, att de heliga sakramenten äro insegel, vilka allena stadfästa uti oss den Guds nåd, som oss given varder, hindrar många människor ifrån en sann gudaktighet; ty de vilja ej förstå och betänka, att, som de heliga sakramenten äro en viss pant och försäkring om de välgärningar, vilka Jesus Kristus med sin förtjänst och lydnad haver oss förvärvat, havande, efter Guds uppsåt och förordning, nåd att tillbjuda, meddela och bekräfta alla människor; så kunna de trogna allena densamma nåden verkligen undfå, emedan tron är lika som själens hand, vilken mottager det Gud giver. Allså verka då de heliga sakramenten icke, som en läkedom ofta verkar uti människan, emot hennes vilja, utan såsom en kristen genom tron bereder sig till att undfå dem. Emedan det då är högnödigt till att undfå den heliga nattvardens sakrament värdeligen, att människan måste hava tron; så bör tron visa sin kraft däruti, att hon förenar människan med Gud, så att Jesus bliver i henne, och hon uti Jesus, jämväl ock, att hon förenar människorna inbördes, så att många äro en lekamen, efter de alla av ett bröd delaktiga äro. Av vilket allt slutas kan, att, likasom Gud uti de heliga sakramenten giver de klaraste och kraftigaste vittnesbörd om sin översvinnliga nåd uti Kristus Jesus, så äro de kristna, vilka undfå sakramentet, alltid förpliktigade till att visa uppenbara vittnesbörd om sin tro, hörsamhet och kärlek.
8) Läran om dygder och goda gärningar. Det sista men icke det ringaste som hindrar människorna uti gudaktighetens övning, är detta, att många svåra laster beprydas med dygders namn, såsom, när en överflödig dryck kallas en god väns skål, blodigt slagsmål heter tapperhetsprov, leva i dagligt slöseri hålles för att vara kostfri och sällskapslik, girighet berömmes för en försiktig husaktighet, hordom och skörlevnad anses som hövlig uppvaktning hos kvinnfolk, muta sig till heder och ämbete ursäktas med att man vill vara tacksam, vara stolt i kläder och alla åthävor bliver väl upptaget såsom att ställa sig folklig, skrymta och ljuga bliver väl lidet såsom att bemöta en med sedighet, varigenom Belials barn ofta få heta ärligt folk, vredsamma och blodgiriga människor undskyllas att de äro allenast något häftiga till sinnes, ja, överdådiga och skamlösa människor bliva behagliga såsom lustiga stallbröder. Men tvärtemot vanhedras ofta dygden med syndens stygga skamfläckar, så att gudaktighet varder ofta utopad för skrymteri, nykterhet för njugghet, andakt för vidskepelse, nitälskan för uppror, ödmjukhet för dårskap o s v. Och när man sålunda, tvärtemot Guds befallningar och hotelser, kallar det onda gott och det goda ont, så kan ej annorlunda vara, än den rätta gudaktighetens övning varder mycket förhindrad.
II.
För det andra bliva många ifrån en sann gudsfruktan förhindrade genom de mäktigas och förnämas onda exempel.
De föreställa sig deras fåfängliga leverne, såsom vore det mycket behagligare att efterfölja, än Guds heliga bud och befallning. Därför, när de se de myndiga och ädla, som sitta uti höga ämbeten eller stora förmåner, ingen lust hava till att höra Guds ords predikan, till att begå den heliga nattvarden, till att rätteligen helighålla söndagen et c., utan vara svärjare, horkarlar, drinkare, våldsverkare och de fattigas plågare, så göra de sig den tanken, att det icke måtte vara rätt angeläget att leva efter Guds bud eller kristliga förordningar. Ty, mena de, om det så vore, skulle visst så stora och kloka män sådant bättre iakttaga, och sig därefter med större vördnad rätta. Varuppå de omsider fatta detta slut, att religionen icke måtte vara av så stor nödvändighet. Och därför, i det stället, att de som rätta kristna skulle strida emot ogudaktighetens ström, och sträva uppåt himmelen, så fara de med den stora hopen, uti syndens fulla lopp, neder i helvetets djup, inbillande sig det vara omöjligt att Gud kan tillåta, det så otaligt många skola varda fördömda.
Men om denna världens Gud icke hade förblindat sådana otrognas sinnen, så betänkte de väl vad den heliga Skrift lär: "Icke många köttsligt visa, icke många mäktiga, icke många ädlingar äro kallade; men det som galet var för världen, haver Gud utvalt; därför är världens vänskap Guds ovänskap, och ho som världens vän vill vara, han varder Guds ovän." Icke heller kan det frälsa någon, att han haver många stallbröder i det onda, och att många vandrar på den breda vägen, emedan Kristus haver varnat, att densamma drager till fördömelsen. Mycket mindre kan det ursäkta dem, att de efterfölja de stora och förnäma; ty desamma hava icke mer än andra någon frihet till att lev efter sitt köttsliga sinne, och att överträda Guds bud. Utan, som Gud haver högt uppsatt dem över andra, så är deras plikt, att de uti fromhet och andäktighet skola föregå andra, eljest varda deras stora förmåner, när de dem missbruka, förorsakande en större fördömelse på den förskräckliga räkenskapsdag, då de mäktiga skola mäkteligen straffade varda, så att de väldiga, så väl som de fattiga, skola då säga till berg och klippor: fallen över oss, och skylen oss för hans ansikte, som sitter på tronen, och för Lammets vrede.
På den tiden, och uti ett så jämmerligt tillstånd, vill det vara en ringa tröst, att man haver ett stort sällskap, och att många skola lida den eviga pinan. Att syndarna äro mångfaldiga, det gör inte synden mindre, utan svårare, såsom Sodoms. Bättre är fördenskull med några få att varda frälst uti arken, än med hela världen fördränkas uti syndafloden. Vandra hellre med de gudfruktigas ringa hop på livets smala och trånga väg, än med de ogudaktigas stora skar på den breda vägen till helvetet. Låt icke de rikas och väldigas ogudaktiga exempel hindra din bättring och omvändelse, ty deras välde och rikedom kan inte frälsa dem, mycket mindre dig, från det fasliga och eviga straffet.
III.
Det tredje, som de ogudaktiga låta vara sig ett förhinder ifrån en nödvändig bättring, är, att de så länge varda skonta och befriade ifrån straff uti detta livet.
Ty eftersom domen icke går strax över de onda gärningar, så varder människans hjärta fullt till att göra ont, ej besinnande, att Guds långmodighet lockar henne till bättring. Men när hans tålsamhet är länge föraktad, och människans synder äro många vordna, så vill Gud med hast fördärva henne, och på hans långvariga dröjsmål vill följa så mycket hårdare straff. Fastän de obotfärdiga få leva efter sin onda vilja, så länge livet varar, så skola de dock umgälla det efter döden: ja, ändock de mena sig vara befriade från domen, så må de frukta, att en förskräcklig dom förestår dem, emedan de hava ett hårt och obotfärdigt hjärta.
Att hava ländsten är väl en svår plåga, som förorsakar mången människas död; men att hava ett stenhårt hjärta, som det säges om Nabal, är en mycket större plåga, och haver förorsakat många tusen själars eviga död. Dem tyckes det vara svårt, att lida något med Kristus, och näpsas utav Guds hand; men de besinna intet huru odrägligt det är att plågas utav satan, och kväljas med de fördömda evinnerligen.
Emedan många förnäma, ädla och väldiga nu intet varda hemsökta med Guds straff och aga för sin överdådiga svordom, lösaktighet, dryckenskap, obarmhärtighet, Guds ords förakt; så begynna de tvista om Guds allvishet och rättfärdighet, vilka tvenne Guds gudomliga egenskaper de gärna vilja förneka, på det de må leva desto säkrare; likasom filisteerna utstungo Simson bägge ögonen, på det han ingen skada skulle göra dem. Men likasom Simson fattade de tvenne medelpelare, på vilka huset hängde, och böjde dem krafteliga, så att huset föll uppå furstarna och uppå allt folket som där inne var, så må man frukta, att Gud vill omstörta det, som de säkra människor förlita sig på, och oförmodligen kasta dem med all deras herrlighet över ända.
Ty vore önskligt, att de ville vakta sig, icke låta Guds långmodighet tröttas vid deras obotfärdighet, utan så mycket mer skynda med sin bättring, eftersom Gud är så god och långmodig.
IV.
Det fjärde, varav syndare vrångvisligen taga tillfälle att uppskjuta sin bättring, är en otidig förtröstan på Guds barmhärtighet.
Ty när de besinna att deras synd och ondska rättmätigt är dem övertygad, och att satan anfäktar samvetet med svåra beskyllningar, så vilja de icke desto mindre skydda sig med denna skölden: Kristus är barmhärtig; så att en förmäten syndare vill göra Kristus till en syndatjänare eller ondskans försvar, liksom vore han kommen i världen till att beskydda synden, och icke till att förstöra djävulens verk och gärningar. Utav en sådan farlig mening växa hos en köttslig människa dessa överdådiga tankar, att fast hon länge sover i sina synder, så vill Gud därför inte förkorta hennes dagar. Men vad är det annat, än vara en hemlig ateist, och tänka, att Gud antingen ser icke synderna, eller om han ser dem, så är han dock icke rättfärdig? Ty om en sådan människa trodde Gud vara rättvis, huru kunde hon tänka, att Gud, som ju hårdeliga straffar synden uti andra, vill likväl älska den som stadigt älskar ett ogudaktigt väsende?
Sant och hugneligt är det, att Kristus är barmhärtig, och haver på de största syndare bevisat all långmodighet: men till vad ända? Dem till efterdöme, som på honom tro skola till evinnerligt liv. Så att den, som icke bättrar sig och tror, kan icke vänta del utav barmhärtigheten. Ty om någon, då han hörer förbannelsens ord, välsignar sig likväl i sitt hjärta och säger: Det varder icke ännu så ont; jag vill vandra som mitt hjärta täckes; och varda alltså de druckna med de törstiga förtappade; då skall Herren icke varda honom nådelig. Ack! dåraktiga människor, vilka djärvas välsigna sig själva när Gud utropar dem vara förbannade! Rannsaka därför ditt väsende och ditt leverne, och tänk, att så långt som du är ifrån sannskyldig bot och bättring, så fjärran är du från nådens delaktighet. Men om du, ogudaktige! övergiver din väg, och du, syndare! dina tankar och omvänder dig till Herren, så förbarmar han sig över dig; och till vår Gud, så är hos honom mycken förlåtelse.
Förmätenhet är nästan farligare än misströstan; ty i hela den heliga Skrift finna vi icke över tre eller fyra nämnas, vilka genom förtvivlan omkomna äro; men en förmäten säkerhet haver fört mmånga tusende bort i fördärvet. Fördenskull, såsom jungfrurna i Israel sjunga i sin dans: Saul haver slagit tusen, och David tiotusen, så må man ock väl säga att misströstan om Guds barmhärtighet haver fördömt många; men den säkra obotfärdigheten mycket flera. Gud tog den botfärdige rövaren till nåd, men icke hans förhärdade stallbroder; så att det ena exemplet skall trösta dem, som bättra sig, på det de icke må förtvivla; men det andra skall avskräcka de obotfärdiga, så att de icke varda förmätna. Att du därför, o människa! icke må bliva sådan, så kom alltid ihåg, att Kristus, som är en Frälsare, haver icke utur sin församling drivit Moses, som är syndares anklagare; ty han är icke kommen till att upplossa lagen och profeterna. Han är icke kommen att upplossa, utan till att fullborda. Ty måste vi kristna icke så förtrösta på evangelium, att vi alldeles förkasta lagen; utan skaffa, med fruktan och bävan, att vi saliga vardom, ställa så vårt leverne, som vi ännu vore under Mose aga; men dö i den fasta förtröstan, att vi skola varda saliga allenast genom Jesu Kristi förtjänst.
V.
Det femte förhinder uppå gudaktighetens väg är ont och förargligt sällskap, vilket likväl nuförtiden kallas ett roligt umgänge och ett ljuvligt tidsfördriv.
Men ogudaktiga människor äro förvisso Satans verktyg, genom vilka han hindrar mången ifrån bättring och omvändelse. Ty som det är en styggelig lögn, att de, som vandra i mörkret och göra icke sanningen, vilja säga sig hava gemenskap med Kristus, så är det ett sannfärdigt vittnesbörd, att vi vandra i andanom, och äro ljusets barn, när vi hava ingen delaktighet med de onyttiga mörksens verk, utan straffa dem hellre. Huru kunna de annat än hållas för Guds fiender, vilka helst umgås med djävulens barn, det är sådana som självvilligt framhärda i synden, förakta alla salighetsmedel, spotskas åt allt det som dygdigt och gudelig är, fröjda sig åt intet annat än sitt vrångvisa väsende, och utskämma med sitt onda leverne den kristeliga och heliga läran. De människor, som hava lust att vandra i de ogudaktigas råd, och träda in uppå syndares väg, de sätta sig jämväl där bespottare sitta, och visa därmed uppenbarligen, att de hava ingen lust till Herrens lag.
När därför Gud kallar syndaren till bättring, då ropar han först: Gack ut ifrån Babel! Och vart och ett syndigt sällskap är ett Babel, ett tillfälle till ett förbistrat och oskickligt väsende. Så länge aposteln Petrus var ibland Kaife tjänare (som hatade Kristus), på det han måtte värma sig litet, då var hans hjärta likasom kallt emot hans Frälsare. Men när han gick ut ifrån dem, då verkade Kristi nådestrimmor så mycket, att hans hjärta likasom smälte bort i tårar, och han grät bitterligen.
Syrak säger: "När en fattig kommer ibland de rika, då är det likasom vildåsnan kommer ihop med lejonet, eller hunden med hyenan." Men vår Herre Kritus säger, att när den gudfruktige kommer i de ogudaktigas sällskap, då är han som ett lamm ibland ulvar. Fördenskull, om han vill vara skadeslös, måste han inte länge vara där; ty när han som umgås med de ogudaktiga får skada, då ömkar man honom så litet, som när en besvärjare varder biten av ormar, eller en som leker med vilddjur blir riven av dem. David, när han såg sig vara uti synder besnärd, och hoppades genom Guds nåd därutur frälst varda, då fattade han det uppsåt, att han sedan ville skilja sig ifrån allt ont sällskap, sägande: Viken ifrån mig, alla ogärningsmän! ty Herren hörer min gråt; viken ifrån mig, I onda! jag vill hålla min Guds bud"; väl besinnande att den som vill bliva en ny människa måste nödvändigt övergiva sitt gamla och syndiga umgänge; och den som vill vara obefläckad, måste ej röra vid tjära. Men det är intet tecken till att man håller sig intill Gud, när man haver lust till att hålla sig efter denna världen; ty det fordras ock till en ren och obesmittad gudstjänst att hålla sig obesmittad av världen. Hade Herodes haft så stort behag till att vara i sällskap med Johannes, som med Herodias, då hade Johannes väl undsluppit fängelset och Herodes helvetet.
Var därför hellre, o människa! ibland botfärdiga syndare och publikaner, där Jesus Kristus är tillstädes, än ibland Pilati och Herodes´ ogudaktiga stallbröder, där Kristus varder bespottad och hudflängd, ja, låt icke syndens skadliga umgänge på jorden hindra dig ifrån helgonens och änglarnas fröjdefulla sällskap i himmelen.
VI.
Det sjätte gudaktighetens hinder är en hemlig, dock dåraktig fruktan, vilken många människor, och helst de unga, göra sig, att de varda sorgsna och melankoliska, så framt de bliva gudfruktiga.
I stället kan ingen förnimma större fröjd, eller hava större orsak till att fröjda sig, än de rättsinniga kristna; ty så snart de äro genom tron rättfärdiga vordna, så hava de frid med Gud. Och vad kan vara större glädje? Därjämte hava de Guds nåderike i sina hjärtan, och sålunda en ljuvlig försmak utav herrlighetens rike i himmelen. Samma Guds nåderike består enkannerligen i tre ting: nämligen: rättfärdighet, frid och fröjd i den helige Ande. Så att när vi hava Kristi rättfärdighet, genom vilken vi bestå inför Gud, då beflita vi oss om att leva rättfärdigt ibland människor; när vi hava frid med Gud, och ett uppriktigt umgänge med vår nästa, då hava vi ett roligt samvete; när vi njuta samvetsro, så känna vi alltid en andlig glädje, vilken är så stor och herrlig, att ingen tunga kan uttala den, intet hjärta begripa den, utom den allena, som sådant förnimmer.
Denna glädje kan så förnöja själen, att hon varken aktar världens motgång och bedrövelse, ej heller begär världens fåfängliga lusta. Varför ock Kristi apostlar, sedan de voro hudflängda för Jesu Kristi bekännelses skull, gingo med fröjd ifrån rådet, för att de voro värdiga att lida smälek för hans namns skull. Sådan fröjd och glädje önskade David att han måtte höra; varande då försäkrad, att hans ben, vilka syndens lusta hade krossat, skulle få sin kraft igen. Vad akta de gudfruktiga, att världens barn försmäda dem och stämpla allt ont emot dem, när de hava hos sig Immanuel? Ty när Gud är för dem, vem kan vara emot dem? Emedan det är glädje i himmelen för Guds änglar över en syndare som sig bättrar, så måste det visst vara glädje uti syndarens eget hjärta när han har gjort bättring.
Det är merendels denna världens sorg, som gör så stor förändring uti människorna, att deras huvuden bliva snövita och deras hjärtan iskalla; ja, de fåror, som så bittida synas uti somliga ansikten, haver världens bekymmer plöjt där, och ofta vattnat med gråt och tårar. Men den andliga sorgen, eller den sorg som är efter Guds sinne, åstadkommer bättring till salighet, som man inte ångrar; helst emedan de, som densamma lida, äro försäkrade om den Helige Andes tröst och hugsvalelse, vilken är oändligt mycket större än allt vårt lidande. Så länge människorna sova uti synd och ogudaktighet, så hava de ingen frid; och fast de stundom synas göra sig ett flatt nöje, så är det allenast som sprakande utav törne; fast de glädja sig över sina ägodelar, så är det intet annat än träck de ladda uppå sig, ja, och icke det allenast, utan en skada, och en kam emot den översvinnerliga Jesu Kristi kunskap, vilken de gudfruktiga hålla för outgrundliga rikedomar.
Låt fördenskull, o människa! den fåfängliga räddhågan, som förbemält är, icke skrämma dig från gudaktighetens stadiga övning. Det är bättre att komma till himmelen uti sjukdom och sveda, som Lasarus, än fara till helvetet efter en kort vällust, som den rike mannen; bättre är sörja en liten tid ibland gudfruktiga människor, än lida kval och pina evinnerligen ibland djävlarna.
VII.
Gudaktigheten plägar ock, till det sjunde, mycket därutav hindras, att många människor göra sig hopp om en långvarig livstid.
Ty om en ogudaktig tänkte, eller visste, att detta år skulle bli hans sista år, denna månad hans sista månad, denna vecka hans sista vecka, månne han icke skulle rätta och bättra sitt leverne? Utan allt tvivel skulle han med största flit och vördnad så bruka de medel, som Gud förordnat haver, att han bleve omvänd och en rätt kristen. Men som den rike mannen, om vilken evangelisten talar, inbillade sig att han hade många år övriga, i vilka han kunde leva hugneligen och roligen, och han likväl icke hade en natts tid övrig, så inbilla sig jämväl de säkra världens barn, att deras livstid skall vara länge nog, när de dock själva skära sitt liv tvärt av, såsom en vävare. Och när människorna sålunda förgäta sin dödlighet, och tro icke, att dem på sistone så skall gå, då föröka de sina synder, så att orenligheten låder vid deras klädafåll.
Det utrymme, som en människa haver från sin vagga till sin grav, haver Job således avmätt: "Människan, av kvinna född, lever en liten tid, och är full med orolighet"; det är, hennes dagar är väl få, men desamma äro likväl fulla, dock utav intet annat än jämmer och oro. Om därför icke människan söker sin hugnad i Gud, och tillbringar sin tid i helighet och rättfärdighet, så är hennes leverne icke annat än en levande död. Ja, ett barn, som i går döptes, och i dag begraves, är visserligen i mycket bättre tillstånd än den, som i hundrade år har levat i fåfänglighet, och dör sedan i obotfärdighet. Ja, vad är uslare än ett långt liv, som är fullt med många synder och många sorger? Vad hpp kan man göra sig om ett långt liv, när man ingen timme är säker för döden?
Hör fördenskull och fatta med öronen, du säkra världens barn! Ditt liv är ett väder, och en ande i näsan; hur vill du förlite dig på vädret, som blåser vart det vill? Det Salomo har sagt om en trätosam kvinna, må man väl säga om människans korta livstid, att den som densamma vill uppehålla (eller fördröja), han håller vädret, och vill fatta oljan med handen. Din själ bor uti lerhus, eller uti en jordisk hydda, vilken måste falla inom en kort tid; varom du dagligen varder påmind av dina egna ögon, som varda mörka, dina öron, som varda lomhörda, ditt ansikte, som varder skrynkligt, dina tänder, som bliva murkna, dina senor, som bliva slappa, dina händer, som varda bävande, ja, dina svaga fötter giva tillkänna, det de snart behöva vika i graven; dina grå hår visa, att de snart vilja lämna ett bart huvud, din korta sömn, som du haver i de längsta nätterna, bådar dig den långa sömnen, som dig förestår uti jorden.
Gack därför emellertid till din faders likkista, tag upp hans svepekläde, och se med häpenhet, att den förgängelse som du finner, är din fader, och maskarna din moder och din syster. Sådan, som de äro, skall ock du varda; ditt timglas rinner utan återvändo, och döden, som möter dig vart du kommer, följer dig ock vart du går. Hela människans leverne (den tid undantagen som används på gudstjänst) är föga annat än dårespel, ty människan lever trettio eller fyrtio år, förrän hon själv förstår sin dårskap och fåkunnighet, och när hon begynner märka, huru dåraktigt hon haver levat, så är tiden för handen, att hon skall dö.
Märk det, du åkerman! att förr än du får se mogna kärvar sammanbundna på din åker, så kan du själv vara mogen, och döden vara färdig med sin lie, till att avhugga dig. Beflita dig därför om att tillväxa i Guds kunskap och varda uppfylld med rättfärdighetens frukt, så att du kan i ålderdomen samlas till graven, såsom en vetekärve införd varder i rättan tid.
Märk det, du köpman! att förr än många månaders tid kan gå förbi, så kan din sista månad komma. Därför ställ icke din räkning för långt ut; men tänk alltid på den sista oundvikliga räkenskapen. Bekymra dig icke så träget om huru mycket andra äro dig skyldiga; utan kom alltid ihåg, att du är inför Gud en stor gäldenär.
Märk det, du domare! och tag så i akt dina tingstimmar, att du aldrig förgäter att din egen stund snart är förhanden, då du ej längre får lov att döma andra, utan själv skall bli dömd. Kom därför ihåg, att satan är en sådan anklagare, som ej anser din person; ditt eget samvete bliver mer än tusende vittnen; och håll dig i tid till Jesus Kristus, som allena kan vara dig en hugnelig försvarare.
Märk det, du präst och lärare! och predika så för andra, att du icke själv varder straffelig; tänk icke det nog vara, att du ofta går på predikstolen; utan gack alltid med glädje i Herrens befallningars väg; och när du visat dina åhörare densamma, så vandra du alltid själv förut, att andra må hava av dig ett gott efterdöme. Tänk ock, att du är en Guds tjänare, och bör hava ett annat sinne, annat bekymmer än världens barn. Bliv därför i de stycken, som Gud dig befallt haver; det är i bönen, i lärdomen, i trone och i alla dygder, och se till, att du frälsar dig själva och andra, som dig höra; ty det är ej nog, att du ensam kommer i Guds rike, utan du bör ock kunna säga: Herre! här är jag och barnen, som du mig givit haver.
Märk det, du ädling! och lägg bort de stolta tankar, som du haver om din förnäma härkomst, och ditt stora anseende för världen; besinnande, att döden vill snart lägga dig själv i stoftet, och dina förmåner uti förgänglighet; ja, göra dig, som nu synes hög och herrlig, så låg och ringa som jorden är, på vilken du trampar.
Märk detta, du som läser denna påminnelsen, och försäkra dig, att inom kort skola allenast lämnas tvenne tomma hål, där dina två ögon sitta. Be därför alltid Gud, att dina ögon må trängta efter hans ord, och att han ville trösta dig. Säg av ett sannskyldigt hjärta: Mina ögon trängta efter din salighet och din rättfärdighets ord; mina ögon flyta med vatten, att man icke håller din lag; vänd ifrån mig den falska vågen, och unna mig din lag och ditt vittnesbörd.
Eljest, om du använder din tid uppå fåfängliga ting, och lärer helst det, som onyttigt är, så skola andra läsa uppå din huvudskalle den sanningen, vilken du nu läser i denna skrift. Och ehuruväl jag icke kan säga huru snart, så bör du dock därom vara försäkrad, att du haver din förelagda tid; dina månaders tal är när Gudi; han haver satt dig ett mål före, däröver varder du icke gångande. Ja, när din tid ute är, då vill ryttaren på den blacka hästen stiga av vid din dörr; och oaktat all din egen herrlighet, samt dina vänners gråt och kvida, vill han bära dig bort, såsom sin fånge, och behålla din lekamen under jorden, intill den dagen, då du skall framhavas för domen, och få efter som du handlat haver, medan du levde, evad det är gott eller ont.
Ack! så låt dock det falska hoppet om ett långt liv icke hindra dig: utan begynn nu strax, och dröj icke till morgondagen att öva dig uti en sannskyldig gudsfruktan. I dag tillbjuder Gud dig in nåd; men han har ej lovat att du skall leva till morgonen. Där äro nu i helvetet många unga människor, vilka utan tvivel hade satt sig före att göra bättring på deras ålderdom, men döden haver avskurit deras uppsåt; och efter de brukade sin tid illa, så hava de ej fått njuta honom så länge, som de velat. Vat du icke, att ju mer en sjukdom får taga överhanden, ju svårare är han sedan att bota, och även så är det beskaffat med synden; ty ju längre man vänjer sig vid att synda, ju mer bliver hjärtat förhärdat, och de hinder som hålla dig ifrån bättring, i din ungdomstid bliva dig så mycket svårare att övervinna, när du är gammal vorden. Varför ock Gud hotar, att hundraårs barn skola dö, och de hundraåriga syndare skola förbannade varda.
En vis man som ärnar begiva sig på en lång och besvärlig resa, vill ingalunda lägga den tyngsta bördan på den svagaste hästen. Med vad samvete kan då du, syndare! kasta det svåra bättringens verk på den svaga och skröpliga ålderdomen; där du dock nu i din starka och frodiga ungdom rädes för att antaga det, och vill likasom svikta därunder? Är det någon klokhet, om den, som skall göra en lång och farlig resa till sjös, lägger sig till att sova, eller tager sig före att leka, när vinden blåser allrabäst, när havet är stilla, skeppet väl utrett, styrmannen villig, och skeppfolket friskt och bekvämligt; men vill då begynna segla, när vädret blåser fram emot, luften stormar, havet brusar, skeppet är fördärvat, styrmannen sjuk, och alla sjömännen ofömögna? Därför, du syndiga människa, begynn nu att omvända dig till Gud, medan livet, hälsan, styrkan och ungdomen varar, förrän de onda dagar komma och åren nalkas, då du varder sägande: de behaga mig intet. Gud haver alltid fordrat till sin tjänst de förstfödda, och den första frukten: ja, befallt att desamma skulle honom utan dröjsmål uppoffras. Därför haver och Abel offrat Gud sin förstling av sina feta får; vilket ock alldeles tillbörligt är, att Gud, den bäste Herren, skall bliva bäst och först betjänad. I lika måtto skola alla Guds tjänare tänka på sin Skapare i sin ungdom. Och såsom Abraham bittida om morgonen stod upp, då han ärnade offra Isak, så skola vi bittida begynna att offra oss åt Gud, och ifrån våra första ungdomsår helga oss åt Herren; på det att vi må bliva hans Nasaréer eller nasierer, de där renare äro än snö, och blankare än mjölk, vilkas färg är rödare än korall, och till utseende lika som en safir. Josef gav denna befallning åt sina bröder, sägande: I skolen icke komma inför mina ögon, med mindre att er yngste broder kommer hit. Hur dristar då du dig, o människa, att framträda inför Gud, när du icke har givit dina unga år åt honom, utan åt djävulen; viljande honom intet annat tillföra än en blind, lam och i all måtto skröplig ålderdom?
När judarna fordom förvandlade Herrens offer, och ville liksom besvika honom, frambärande det, som var halt och krankt, och ville ändå intet, att det skulle heta ont; då sade profeten Malakias till den skrymtaktiga församlingen: "Bär det dinom första; vad gäller om du skall täckas honom?" Om en världslig konung är intet tillfreds med en oduglig tjänare; huru skulle då alla konungars Konung låta sig behaga; att en människa vägrar honom sin tjänst, till dess hon är platt oduglig, och kan intet tjäna honom? Konungen uti Babel begynte fordom, att utav Israels barn skulle icke allenast utsökas de, som voro utav konungslig släkt och herrebarn; utan desamma skulle ock vara unga drängar, som ingen vank hade. Ja, de som dägliga voro, förnuftiga, visa, kloka och förståndiga; och alltså skickliga att tjäna i konungens gård. Månne då himmelens Konung skola behaga sådana tjänare, som i andlig måtto blinda och halta äro? Menar du, att när du haver tjänt satan med din ungdomsblomma, att Gud vill vara nöjd med din ålderdoms uttorkade rot? Vakta dig, att icke Gud driver dig tillbaka till din förra herre, att, som du haver i alla dina livsdagar gjort hans gärningar, så skall han på ändalykten betala dig lönen. Månne det vara bekvämlig tid, till att företaga det högst angelägna bättringsverk, och att omvända dig till Herren Gud, när du är intet förmögen att vända din sjuka och maktlösa kropp uti din säng? Tyckes dig det nu vara så svårt att vedersaka dig själv, och övergiva världens vällust: hur mycket svårare skall du då befinna det vara, när synden vill bliva allt starkare, men din styrka vill bliva svagare, ditt samvete vill gnaga dig, sveda och värk vill utmatta dig, dödens räddhåga vill överfalla dig, dina vänners klagande låt vill oroa dig; så att om du icke förut är väl försedd med tro, tålamod och tröst, är du då varken bekvämlig till att eftertänka ditt eget leverne, eller till att märka andras förmaningar; varken duger till att bedja för dig själv, eller till att sammanfoga dina böner med andra, som bedja för dig. Det kan dock hända, att du bliver bekajad med ett slag, eller varder så känslolös, och till alla sinnen så oförmögen, att du varken kan tänka på Gud eller veta ditt eget eländiga tillstånd. Kan du annat än bekänna, det du med rätta fötjänar, att Gud skall förskjuta dig i din dödsstund, då du icke ville tjäna honom eller tänka på honom i din livstid? Ack! huru många skola, som de fåvitska jungfrur, fåfängt klappa, när brudgummen är ingången, efter de hava försummat möta honom med brinnande lampor, när han ville komma? Kunde Esau begråta, att han försummade tiden, och kom för sent till att undfå en timlig välsignelse och förmån, sökande sedan densamma med tårar, men honom vart då intet rum till någon bot; huru mycket mer måste otaliga tusen människor i helvetet beklaga, att de hava försummat Guds nåd, och låtit syndens bittra rot så uppväxa, att hon haver gjort dem ett så skadligt hinder? Menar du, att nådens dörr skall ändå alltid stå öppen för dig, fast du låter Jesus hela din livstid fåfängt stå för din dörr och klappa? Fruktar du inte att du skall i din sista stund med ängslan bulta på himmelens port, när du i din livstid aldrig velat, som publikanen, slå dig för ditt bröst och obotfärdiga hjärta?
Många människor har tyvärr velat omvända sig alltför sent; ty de hava trott att de skulle leva mycket, längre. Och det haver ofta hänt, att den bättring, som dödsfruktan månde förorsaka, är vorden död med dem, som dö skulle; ja, de skrymtare, som hava bedragit andra, medan de levde, hava stundom bedragit sig själva, när de skulle dö. Vem kan icke se, att det är den onde anden, som intalar människorna att uppskjuta sin bättring intill sin höga ålderdom, helst som erfarenheten vittnar, att icke en ibland tusende, som fört ett överdådigt leverne, haver hunnit till densamma? Låt därför Guds helige Ande styra och ledsaga dig, så att du må vara lik de människor, som vänta sin Herre, så att, när han kommer och klappar, de då strax må låta upp för honom; men icke vara sinnad som den tjänaren, vilken sade i sitt hjärta: "Min Herre dröjer med att komma igen" och begynte slå tjänarna och tjänarinnorna, och äta och dricka och bli drucken. Så kommer den tjänarens herre på den dagen, han det icke förmodar, och på den stunden, den han icke vet, och skall hugga honom i stycken, och skall sätta hans lott med de otrogna. Om du älskar ett långt liv, så frukta Gud, och längta alltid efter det eviga livet. Det längsta liv här på jorden, när det haver tagit ända, synes allenast varit såsom ett tal, som är lyktat; som en dimma, den där är försvunnen; som en skugga, den där är bortviken; som en dröm, den man haver förgätit, som ett blomster, vilket har stått fagert om morgonen, men om aftonen är avhugget och förvissnat, eller som en vävspole, vilken är kastad fram och tillbaka, till dess tråden är söndergången. Ja, efter aposteln Paulus säger, att vårt leverne är allenast ett nu, eller ett ögonblick: huru stor är då den människas galenskap, som för en så kort och flyktig vällust vill mista den eviga och över all måtto viktiga herrligheten.
Summa
Dessa äro de sju förnämsta och svåraste hinder, vilka avhålla många människor ifrån gudaktighetens rätta övning; och måste fördenskull avskaffas, liksom de sju djävlarna blev utdrivna ur Maria Magdalena, så framt man rätteligen vill vara både ordets hörare och görare, samt njuta tröst utav Kristi nåd här i världen, och salighet uti honom med en evig herrlighet i himmelen.
SLUTET
Emedan du, människa! kan nu förmodligen se, att utan Kristus är du intet annat än synden träl, dödens undersåte och maskarnas spis, varande ock dina tankar fåfängliga, dina gärningar styggliga, din vällust förgänglig men ditt elände oändligt: ack! så eftertänk om någon vis man vill störta sig i helvetets eviga pina, genom ett syndigt och obotfärdigt leverne, fast han än därmed kunde till en tid förvärva sig Augusti stora regemente, Krösi mångfaldiga rikedomar, Salomos makalösa herrlighet, och rike mannens dagliga kräsenhet? Ty vad hjälper det människan, om hon förvärvade hela världen, men får dock skada till sitt liv? Eller vad kan människan giva, det hon kan igenlösa sitt liv med? Emedan du jämväl ser, huru stor din salighet kan vara uti Kristus, och huru fåfängliga de hinder äro, som avhålla dig ifrån densamma, så vakta dig, att du icke bliver förhärdad genom syndens bedrägelse; ty den vilken nu synes så behaglig för din fördärvade natur, vill omsider bliva den bittraste fienden för din ängsliga själ. Synden synes skadelös i förstone, men omsider visar hon sig giftig som en orm, och den som kommer henne förnär, honom stinger hon; hennes tänder äro som lejonets tänder, och dräpa människorna; ja, var och en synd är såsom ett skarpt svärd, och ger sådana sår, som ingen kan hela.
Dessutom kom ihåg:
1) Att synden aldrig haver gjort någon människa gott, utan ju flera synder någon bedrivit haver, ju styggeligare är hon vorden för Gud, och misshagligare hos alla gudfruktiga människor.
2) Synden haver förorsakat dig allt ont, ångest, elände, sjukdom och sådant mer, ty de galna varder plågade för sina överträdelsers och synders skull. Vilket eftersom Jeremias väl visste, så sade han: "Varför knorra människorna alltså medan de leva? Var och en knorre mot sina synder." Ja, när han hade uppräknat all den jämmer, som han och israeliterna måste lida, då gjorde han denna slutsats: Ack! ve oss, att vi syndat hava!
3) Om du ej snart omvänder dig, så vill synden föra ändå smycket större plåga över dig och sju resor svårare straff.
4) Ja, om du icke vill omsider övergiva ditt syndiga väsende, så vill Gud alldeles övergiva dig i ett vrångt sinne.
Ack, att min varning måtte dock hava någon verkan hos dig, och att ditt hjärta icke ville förakta mitt råd, som Nebukadnessar gjorde med Daniels! Profeten Natan framställde allenast en liknelse, och David kom därigenom till sina synders känsla. Jonas predikade allenast litet i Nineve, och hela den staden samt dess konung bättrade sig. Kristus såg allenast en gång på Petrus, och han gick strax ut och grät bittert. Men vill du, o kristen! till vilken Kristus så mångfaldiga gånger icke allenast ser, utan talar; ja, genom sina sändebud liksom beder dig, att du ville försona dig med Gud; vill du icke, säger jag, låta di bevekas att göra en sannskyldig bättring? Sannskyldig sade jag, ty du måste väl vakta dig, att du icke bedrager dig själv med ett gudaktighetens sken, när du försakar dess kraft. Tänk icke, att du är nogsamt en god kristen, därför att du gör såsom de flesta, och icke är så arg, som den allravärste; ty näppeligen är någon så ogudaktig, att han haver lust till alla slags synder, utan haver en avsky för en eller annan odygd, fast han beskriver många, och de svåraste.
Men kom ihåg, vad vår Herre Kristus säger: "utan att eder rättfärdighet varder större än de skriftlärdas och fariséernas, så skolen I icke komma i himmelriket". Och tänk vid dig själv, hur mycket mindre din rättfärdighet ännu är än fariséernas, i böner, fasta, kyrkogång, allmosor et c. Tänk också huru mycket ringare din rättfärdighet och skicklighet är, än många hedningars har varit. Hur fjärran är du ej då från ett kristligt leverne? Ty det är icke nog att avstå ifrån en eller tvenne synder, till att hålla något bud i lagen, när man villigt är syndare mot ett, emedan det är Guds Andes förmaning att vi skola lägga bort all ondska. Amen.
