"Hyperevangelisten" Rutström om frälsning i döden

"Bort fördenskull med den förföriska tanken, såsom kunde människor genom döden förlossas till Guds himmelska rike, som nu icke genom tron på Jesus i nådens tid, i bättringens ordning blivit förlossade och frigjorda ifrån satans makt till Gud och fått lott ibland dem, som helgade äro. Bevara oss Gud ifrån denna säkerhet och villfarelse; ty i döden är ingen förlossning, där icke före döden någon omvändelse skett."

Anders Carl Rutström (1721-1772) ur högmässopredikan på Tredje söndagen i fastan 1759 i Hedvig Eleonora kyrka, ur "Predikningar och satser" (Stockholm, Normans förlag 1875), s. 100

Hieronymus´ julbetraktelse

Så ofta jag blickar mot Betlehem, har mitt hjärta ett samtal med barnet Jesus. Jag säger: "Ack Herre Jesus, huru du fryser och darrar, huru hårt du ligger för min salighets skull. Hur skulle jag kunna vedergälla dig detta?" Då synes det mig som om barnet svarade: "Jag önskar ingenting, käre Hieronymus. Giv dig till freds. Jag skall bliva ännu torftigare i örtagården och på det heliga korset." Jag fortsatte att  tala: "Kära Kristusbarn, jag måste nödvändigt få giva dig något. Jag vill giva dig alla mina penningar". Barnet svarar: "Himmel och jord tillhöra mig. Jag behöver ej penningar, giv dem åt de fattiga, så vill jag betrakta det såsom vore det givet åt mig". Jag fortsätter: "Kära Kristusbarn, det vill jag gärna göra, men jag måste dock få giva dig själv något. Annars skulle jag dö av smärta." Barnet säger: "Käre Hieronymus, eftersom du är så frikostig, så skall jag säga dig vad du skall giva mig. Giv mig dina synder, ditt onda samvete och din förtappelse". Jag svarar: "Vad skall du göra med dessa ting?" Kristus svarar mig : "Jag vill taga dem på mina skuldror, det skall vara min härlighet och mitt herradöme; Jesaja har förutsagt, att jag vill bära och borttaga dina synder". Då började jag gråta och sade: "Barn, kära Kristusbarn, huru har du icke rört mitt hjärta! Jag trodde du ville hava något gott av mig, och så vill du bara hava det onda hos mig. Tag bort vad som är mitt. Giv mig det som är ditt. Så bliver jag fri från synden och viss om det eviga livet."

Nils Frykmans krav på andlig sångdiktning

"Den bör vara sann som bibeln, enkel som ett barn, trosfrisk som Luther, hjärtlig som Rutström, formgod som Runeberg, älsklig som Topelius, len som Franzén och ledig som Lina Sandell".

Kanske man kunde tillägga "frimodig som Frykman"?

Äkta Franciskus-böner

Som bl.a. Anders Piltz framhållit har den bön som spridits under namnet "Franciskus´ bön" inte formulerats av Franciskus själv utan tillkommit först 1913.

Men det finns ju även äkta Franciskusböner. T.ex. följande två, som vittnar om att Franciskus var ett verkligt helgon som i den Korsfäste såg sin och världens gudomlige återlösare, trons begynnare och fullkomnare:

DEN HELIGE FRANCISKUS´ HÄLSNING I KYRKAN
Ur Franciskus´ testamente.
Man knäböjer när man ber denna bön:

Adoramus Te, Sanctissime Domine, Jesu
Christe, hic et ad omnes ecclesias quae
sunt in toto mundo et benedicimus Tibi,
quia per Sanctam E Crucem Tuam
redemisti mundum.

Översättning:

Vi tillber Dig, Herre Jesus Kristus, här och
i alla Dina kyrkor som finns i hela världen,
och vi välsignar Dig ty genom Ditt Heliga
Kors har Du återlöst världen.

BÖN INFÖR KRUCIFIXET
Denna bön bad Franciskus troligen i januari år 1206 inför den
Korsfästes bild i San Damianokapellet i Assisi.
Du Allrahögste, ärorike Gud, upplys mitt
hjärtas mörker och ge mig en rätt tro, ett
fast hopp och en fullkomlig kärlek samt
känsla och insikt, Herre, så att jag kan
uppfylla Ditt heliga och sanna uppdrag.

Ur "Om vägen kunde berätta" (av Per Hulthén), s. 91f

När vi nu konsekvent vidhåller de inom fornkyrkan så strängt hävdade läropunkterna om arvsyndens tillräknelighet och nyfödelse i dopet, så undrar mången hur det blir med dem som dö utan döpelse. Frågan behöver icke vara framsprungen ur någon sorts spetsfundighet, man kan bliva ställd inför den ute i det praktiska livet. Den har ock sysselsatt teologerna åtskilligt.

I sin uppmärksammade avhandling "Om Arfssyndens Tillräknelighet" har Wilhelm Flensburg framkastat "den förmodan, att Gud i en annan tillvaro har sina särskilda, för oss obekanta medel varigenom frälsning bliver möjlig" för "det barn, vars späda liv döden utsläcker, innan det ännu av dopets nådegåva blivit delaktigt." Kyrkan har enligt den citerade författaren heller aldrig påstått, att ett sådant barn "skulle vara dömt till evig osalighet."

Det där sista kan man hålla med om. Vad så funderingarna om frälsning efter döden beträffar, så visar de endast, och den saken är tillräckligt bevittnad av kyrkohistorien, att när det teologiska tänkandet söker bemästra en svårighet, så råkar det ofta in i en annan och större. Och i detta fall brukar det gå så, att den som börjar spekulera över frågan om bättring efter döden brukar sluta vid den av Schleiermacher hävdade ståndpunkten, att alla till slut blir saliga. Och under den förutsättningen tjänar det inte mycket till att orda om vare sig syndaförlåtelse eller nyfödelse, tro eller dop.

Men det finnes en annan och bättre lösning av ovan berörda svårighet, och det är om denna vi till sist ville nämna något.

Här i landet fick män sådana som Hammar, Fjellstedt, Rosenius m.fl. föra ett s. k. tvåfrontskrig i dopfrågan. Samma var förhållandet i Norge, där Gisle Johnson och Caspari befann sig i skottgluggen - den sistnämndes "Historisk-kritiska Afhandlingar over en Del virkelige och formentlige orientalske Daabsbekjendelser var dock huvudsakligen riktade mot grundtvigianismen i Danmark. I sin av oss förut citerade bok har Johnson uppehållit sig vid förenämnda svårighet och därvid citerat följande ord i norska kyrkoritualet:

Dör ett barn i moderlivet eller förrän det kan komma till dop och kristendom utan föräldrarnas förseelse eller försummelse i något avseende, så kan dessa äga ett lugnt samvete och vara förvissade, att deras barn är ett Guds barn, som funnit nåd för Gud i Kristus Jesus enligt hans löfte, varigenom han förklarat, att han vill vara icke allenast alla troendes Gud utan även deras säds Gud (1 Mos. 17:7, Apg. 2:39). Ty änskönt detta barn efter Guds outrannsakliga vilja icke fick tillgodonjuta de rätta anordnade nådemedlen, så är dock intet tvivel därom, att Gud, som icke är bunden av vissa medel, av sin översvinnliga nåd och efter sin outgrundliga vishet upptager det till salighet på ett annat mindre allmänneligt sätt.

Att så är förhållandet grundar sig givetvis på världens rättfärdiggörelse i Kristus, det allmänna barnaskapet och den allmänna försoningsnåden. Och när en individ kommer till världen, är den icke blott delaktig av Adams syndafall utan även av Kristi upprättelse. De hemligheter, som innefattas i detta Frälsarens verk, har det lilla barnet icke genom uppsåtlig synd och otro förspillt eller förkastat.

Gäller det sedan för oss att komma i åtnjutande av dessa salighetens skatter, har Gud hänvisat oss till nådemedlen, men själv har han icke ovillkorligen bundit sig vid dessa. Härom säger David Hollatius (1648-1713): "Vi är väl bundna vid bruket av salighetens medel, men Gud kan dock verka på ett utomordentligt sätt, liksom vi ordentligtvis begagna oss av födan när vi hungra och läkemedel när vi är sjuka; men Gud förmår väl nära oss utan mat och hela oss utan läkemedel på ett utomordentligt sätt."

I samma riktning går följande yttrande av Luther: "Gud har icke så bundit sig vid sina sakramenter - men genom sitt ord har han förbundit sig med oss - att han icke detsamma förutan på ett annat oss obekant sätt skulle kunna göra de odöpta barnen saliga. Alltså håller jag före och hoppas, att den gode barmhärtige Guden tänker något gott även om dessa barn, vilka utan sin egen skull och utan förakt för denna offentliga befallning icke hava undfått det heliga dopet."

Och i Kristliga Visitations-Artiklar av år 1592, som åtminstone i Sachsen erhöll symboliskt anseende, heter det: "Dopet är nya födelsens bad, emedan vi i det blir födda på nytt och beseglade och benådade med barnaskapets Ande. Utan att en människa varder född av vatten och Ande kan han icke ingå i Guds rike. Härvid är dock ej tänkt på nödfall." Sådana nödfall förelåg ofta i fornkyrkan, då katekumener led martyrdöden utan att ha blivit delaktiga av vare sig det ena sakramentet eller det andra. På samma sätt fick ju rövaren flytta från avrättsplatsen till Guds paradis utan både dop och nattvard. Men skulle han förblivit på jorden någon tid, hade han förvisso behövt båda delarna. Till detta må endast fogas följande bekanta (?) ord av Augustinus: "Icke avsaknaden av dopet utan föraktet för detsamma är det som ådrager dom."

Odöpta barns öde

Kyrkohistorikern prof. Carl Fredrik Wislöff (1908-2004) skriver följande (min övers.):

Vem har inte hört att Augustana lär att odöpta barn hamnar i helvetet? Detta är ett påstående som framställs rätt vad det är. Sammanhanget är ofta det att man vill visa hur omöjligt det är att kräva trohet mot kyrkans bekännelse. Ni tror inte på den själva, sägs det. Augustana säger att odöpta barn blir förtappade - och det tror ni väl inte?

Många föräldrar har gjort sig oroande tankar kring denna fråga. Det finns all orsak att undersöka om det är riktigt, det som påstås om vår kyrkas bekännelse.

Avgörande för vår tro är inte det som står i Augustana (den augsburgska bekännelsen). Bibeln avgör saken. Men nu vill vi ta upp denna fråga, och se om nämnda påstående är riktigt.

Var tar påståendet sin utgångspunkt? Den bygger på uttrycken i artiklarna 2 och 9 i den augsburgska bekännelsen (Confessio Augustana). I artikel 2 sägs att alla människor föds med arvsynd, d.v.s. utan gudsfruktan och tillit till Gud, och med ont begär - och denna arvsynd lägger alla människor under Guds vrede, om de inte föds på nytt genom dopet och Den Helige Ande.

I artikel 9 sägs att dopet är nödvändigt till frälsning och att barnen måste döpas; vederdöparna, som förkastar barndopet och lär att barnen blir saliga utan dop, fördöms (fördömelsen avser deras lära, inte deras personer). Detta efter den latinska texten. Det var även en tysk text till Augustana, och där heter det: Vederdöparna förkastas, de som lär att barndopet inte är rätt.

Som vi ser läggs här fram en mycket allvarlig syn på människans syndafördärv, sådan hon är i sig själv. Den medfödda syndiga naturen är en så allvarlig sak, att man måste födas på nytt genom dopet och Den Helige Ande för att bli salig. Skriftställen som Ef. 2:3 och Joh. 3:5 har legat till grund. Vidare har det gjorts allvar av Bibelns ord om dopet som pånyttfödelsens bad (Tit. 3:5).

Men så är det detta att några ger sig till att dra en negativ slutsats av dessa ord. De säger: Alltså måste alla som inte döps gå förlorade! Till och med ett litet barn, som varken har gjort gott eller ont - bara för att föräldrarna var för sent ute med dopvattnet!

Är detta meningen med orden i Augustana 2 och 9? I så fall måste detta ha varit tanken hos dem som skrev Augustana och undertecknade den. Det var Melanchton som skrev Augustana. Undertecknad blev den efterhand av alla ledande lutheraner, lekmän och teologer. Menade då alla dessa att odöpta odöpta barn går förlorade? Har de sagt något som pekar i den riktningen?

Svert är att det har de inte.

När det gäller Melanchton, så har han flera gånger givit uttryck för en helt annan syn. Från 1553 har vi sålunda ett uttalande som kort och gott går ut på att dopet och tron normalt hör samman, men om en som tror dör utan att ha fått dopet, så blir han frälst genom tron på Kristus. När det gäller barnen, så blir de i ett sådant fall frälsta genom att föräldrarna i bön och tro bär dem till Kristus. Det finns också andra uttalanden av Melanchton i samma riktning.

Det kan också nämnas att frågan om de odöpta barnen ofta omtalas i de lutherska kyrkoordningarna. Detta är skrifter som blev utgivna i reformationstiden, med riktlinjer för kyrkans liv och praxis sedan de reformerats efter Guds ord.

I dessa kyrkoordningar heter det då regelmässigt att man inte ska tro att de odöpta barnen inte kan bli saliga. Man ska tvärtom trösta oroliga mödrar med Jesu ord: "Det är er Faders vilja att ingen av dessa små skall gå förlorad" och: "Låt barnen komma till mig." Så sägs det t.ex. i den danska kyrkoordningen av 1539, som skulle gälla också för Norge. I det senare kyrkoritualet av 1685 blir samma sak sagd, och det gäller också den norska "Altarboken" från 1920, som alla präster skall följa (1972).

Denna vägledning i de lutherska kyrkoordningarna har bl.a. sin bakgrund i den romersk-katolska kyrkans lära om limbus puerorum, barnastället, som romarkyrkan talat så mycket om. Det var en vanlig tanke att odöpta barn varken kom till himlen eller helvetet, men till ett ställe mitt emellan. Där fick de inte del av den fulla saligheten, men hade det för övrigt ganska bra - om detta var det f.ö. en del olika tankar.

Men allt detta är utan stöd i Bibeln, där det varken står om skärseld eller limbus. Därför förkastades sådana tankar. Odöpta barn blev av sina föräldrars böner förda till Jesus - så tänkte man.

- - -

Under källstudier som jag har bedrivit i dessa och liknande spörsmål kom jag över en bok som nu måste sägas vara glömd. Den är skriven av Johannes Bugenhagen, som var församlingspräst i Wittenberg och Luthers gode vän, och som kallades till Danmark för att sätta kyrkan i sitt rätta skick efter Guds ord. Boken heter (i svensk översättning): "Den 29 psalmen utlagd av Dr Johannes Bugenhagen från Pommern. I vilken också (talas) om barndopet, och om de ofödda barnen och om de barn man inte kan döpa. En Tröst av Dr Martin Luther för de kvinnor som det gått galet för under barnafödsel. 1542."

Det är intressant att läsa den gamla boken. Bugenhagen har tillägnat den kung Kristian III av Danmark och Norge, och författaren säger i förordet att han vill lägga fram den syn som han har förkunnat både i Kungens riken och i de nordtyska städerna. Vi ska här ta fram några av huvudtankarna.

Bugenhagen talar då först om dopet, pånyttfödelsens bad - och om barndopet. Han polemiserar mot döparna, som inte ville att småbarnen skulle döpas. Gud ville ju att barnen i det gamla förbundets tid skulle få omskärelsens förbundstecken; ska då inte vi kunna ge våra barn del i förbundets välsignelse?

Han vänder sig mot döparna och frågar om de tror att människonaturen i sig själv är så ren och oskyldig att en ny födelse inte är nödvändig. Om de verkligen tror det, hur kommer de då förbi Bibelns allvarliga ord om vårt medfödda syndafördärv? Och å andra sidan, om de tror Guds ord om detta syndafördärv som vi är födda med, hur menar de då att barnen ska bli hjälpta om vi inte ska döpa dem?

Ska vi leva i ovisshet om en så viktig sak? Nej, vi ska inte det. Jesus har sagt att vi ska föra barnen till honom - och det gör vi i dopet.

Men så vänder han blad och bemöter de romersk-katolska teologer som har skrivit om "barnastället". Han håller sig särskilt till ett mycket allvarligt ställe, som härstammar från Fulgentius, en författare från omkring år 500. Han hade en mycket pessimistisk syn på de odöpta barnens öde. P.g.a. ett missförstånd trodde man i allmänhet att detta citat var från Augustinus. Men av stilistiska skäl tror Bugenhagen inte att det är Augustinus som har skrivit det - och därmed visar han sig som en fin humanist, citatet är som sagt hämtat från en annan mans bok.

Men varför skulle vi tro så galet om de odöpta barnen, säger Bugenhagen. Jesus tar emot de kristna barnen. Och så tar han till en bild:

Då Israels barn gick igenom det Röda havet, då var det också många små barn med. Några av dem var så¨små att de bars i moderlivet. Men de räddades allesamman. Farao fick inte ta dem. Far och mor bar över dem.

Och nu har Jesus gett oss dopet för att vi ska bära våra barn till honom i den, sägs det vidare. Men ibland kan vi inte få våra barn döpta. Det händer att födelsen bli mycket svår, så att barnen dör under födelsen. Kanske dör både mor och barn - sådant hände nog oftare i äldre tid än i våra dagar. Läkarvetenskapen hade inte samma medel och den kunskap som nu.

Men om något sådant händer, då får vi ju inte barnet döpt - och likafullt var det ett levande barn. Och hur tänker vi då? Ska vi tänka att Gud har förkastat barnet?

Alls inte. Kan vi inte föra barnet till dopet, så kan vi anbefalla det till Gud i vår bön. Då Jesus har lovat att våra böner ska höras när vi ber om något efter hans vilja, och då det är hans vilja att de små inte ska gå förlorade, så är det helt säkert och visst att Jesus tar emot dessa små barn.

Denna skrift av Bugenhagen har Luther läst, och han tyckte så bra om den att han fick lust att skriva ett efterord till den. Han ville trösta de kvinnor som hade mist sina barn utan att de var döpta.

Tankegången hos Luther svarar helt emot den vi finner hos Bugenhagen. Gud hör den bön vi sänder till honom i vår nöd. Ja, även om modern i sin nöd inte orkar formulera en bön, så blir själva nöden en bön i Guds ögon, så som det heter hos Moses: han var så full av sorg och ångest att han inte kunde tala, men Gud sa: Varför ropar du till mig? (2 Mos. 14:15). Gud har bundit oss till nådens medel, men han har inte bundit sig själv.

Denna lilla skrift av Bugenhagen och Luther hade på sin tid stor utbredning. Det hänvisas till den i flera av de lutherska kyrkoordningarna, och i Slesvig-Holstein måste alla präster ha ett exemplar.

Här ser vi ett exempel på hur reformatorerna tänkte. Denna skrift är inte skriven av vem som helst, det är Luther själv och en av hans närmaste medarbetare som skriver.

Detta har sin betydelse för oss, inte för att dessa mäns ord i och för sig förpliktigar oss i vår tro. Det är till sist bara Guds ord som avgör alla spörsmål. Men här är det tal om hur en viktig punkt i vår kyrkas bekännelse ska uppfattas. Några ger den en tolkning som verkar meningslös, och drar så den slutsatsen att ingen av oss är bekännelsetrogen.

I en sådan situation är det gott att få klarhet över hur de män tänkte som skrev Augustana eller underskrev den. Vi ser då vad som är sammanhanget. Dessa män gjorde allvar både av arvsynden och av dopets makt och kraft. Men de var inte villiga att dra negativa slutsatser utöver det Guds ord säger.

Bugenhagens tankar har pastoral betydelse den dag som i dag är. De håller sig nämligen till det som Bibeln säger. Gud har bundit oss till nådens medel. Men han har inte bundit sig själv.

(Carl Fredrik Wislöff, ur boken "I Jesu navn", Lunde 1972. Övers. A.H. 2011).

Lars Linderot-året 2011

I år 2011 är det Lars Linderot-året. Den 23 maj 1811 är det 200 år sedan Göteborgs- och Tölö-komministern dog och den 7 augusti är det 250 år sedan han föddes. Han fyllde alltså inte ens 50 år och blev aldrig befordrad till kyrkoherde, men "genom tron talar han ännu fast han är död". Inte minst genom sina väckelsepsalmer, Säg mig den vägen och Ingen hinner fram till den eviga ron.

I en Linderot-postilla från 1856 fann jag följande predikan för Kyndelsmässodagen eller Jungfru Marie kyrkogångsdag. Nog märks det att Linderot framför allt var den väckande botspredikanten, men han sätter inte heller evangeliets ljus under skäppan. Den som har öron till att höra, den höre:

Linderots predikan på Kyndelsmässodagen:

"DRÖJSMÅL MED DEN ANGELÄGNA BÄTTRINGEN."

De fåvitska dröjde för länge. Så sjunga vi i en kyrkopsalm, som är skriven över evangeliet om de tio jungfrurna. Vi veta av detta evangelium, att de fem fåvitska jungfrurna dröjde till midnattsanskriet hördes, tills Brudgummen Jesus var i annalkande med den dom, som han fäller över själar i evigheten; och detta deras dåraktiga uppförande uttryckes i vår psalmbok med dessa orden: De fåvitska dröjde för länge.

I den högmässotext, som denna dag i kristenheten förklaras, omtalas en gammal, gudfruktig man, som hade den nåden av Gud, att på sina gamla dagar, kort före sin död, få i själva sina lekamliga armar innesluta den nyfödde, den fyrtio dagar förut i världen ankomne Frälsaren. Simeon hette denne redlige mannen. Ack, han liknade icke de fåvitska jungfrurna, som dröjde med sina lampors beredande, tills brudgummen var för dörren. Han liknade icke våra nuvarande säkra syndare, som uppskjuta sin bättring till en annalkande ålderdom och till inbrytande dösstund. Nej; Simeon hade länge varit bekant med sin Gud. Simeon var både gammal i åren, och gammal i nåden.

Han stod nu, vid Jungfru Marie Kyrkogång, i Jerusalems tempel, och hade Jesus i sin famn; men Gud giver honom det herrliga vittnesbördet här i texten, att han var rättfärdig, och gudfruktig, och väntade efter Israels tröst; och att den helige Ande var med honom. O se, han kunde säga: Herre, nu låter du din tjänare fara i frid! Han kunde lägga sina ögon tillsamman i en salig död, när Gud behagade kalla honom härifrån, ty han var alla dagar och timmar väl beredd till sin hädanfärd; hans bättring, hans tro, hans hopp, hans kärlek, hela hans nådastånd, allt var i god ordning.

Ack, jag predikar för mången gammal syndare i dag, som bör blygas och skämmas, när han hör talas om den gamle, gudfruktige Simeon. Så vist och försiktigt som han har icke du handlat, du bedagade, du ålderstigne satans träl, som står nu på gravens brädd och är alldeles obekant med din Gud. Simeon var gammal i nåden; men du är gammal i synden. Hur är det med din bättring? Ack, ack, vem kan nog beklaga dig? Ännu har du ingen bättring gjort. Du har dröjt med bättringen allt intill denna dagen. Du liknar de fåvitska jungfrurna. De fåvitska dröjde för länge. Jesus låte dig ännu komma till eftertanke, innan du far dit, där du evinnerligen bliva skall (Pred. 12:5). Jesus välsigne denna predikan både på din syndasäkra själ och på andra själar. Amen. Fader vår...

Evangelium: Luk. 2:22ff

I Herrens namn betrakta vi nu:

DRÖJSMÅL MED DEN ANGELÄGNA BÄTTRINGEN

Detta dröjsmål vilja vi föreställa:

1) Såsom bedrövligen allmänt

2) Såsom obeskrivligen vågsamt

3) Såsom förskräckligen liderligt och

4) Såsom försmädligen otacksamt

FÖRSTA DELEN

Om något är angeläget, så är det visserligen bättringen; ty dessförutan är det omöjligt att bliva salig. Men ehuru angelägen den är, så har man likväl orsak till att klaga, att dröjsmål med bättringen är bedrövligen allmänt bland syndare. Jesus talar i Matteus 24 kapitel om en ond tjänare, som säger i sitt hjärta: Min Herre kommer icke ännu brått (v. 48). Och känner du icke igen dig i dessa Jesu ord, du obotfärdiga själ? Du är ju densamme onde tjänaren, som säger detta i ditt hjärta. Hur ofta hyser du icke dessa tankar i ditt hjärta: Jesus kommer icke så brått. Jag dör icke så brått. Jag har goda krafter och en stark kroppskomplexion. Det har ingen hast med min bättring och omvändelse.

O, vad dröjsmål med bättringen är allmänt! Det är så allmänt, att man kan nästan vara säker på, att här finnes icke en enda oomvänd syndare, som icke hyser den hemliga tanken, att det går an till att dröja med bättringen. Det är så allmänt, att den lärde rätt så väl som den olärde, den kvicke rätt så väl som den dumme, den förnäme rätt så väl som den ringare, den sovande prästen rätt så väl som hans sovande åhörare, alla äro de så blinda och oförståndiga, att de uppskjuta sin bättring. Det är så allmänt, att till och med den beslutar att dröja med sin omvändelse, den, som man aldrig skulle kunna tro om sådana dåraktiga tankar.

Vem skulle kunna tro att en gammal man, som har rasat sig trött och syndat sig mätt i satans tjänst, en ålderstigen man, som står på brädden av sin grav, vem skulle kunna tro att även han skall vara så dåraktig att uppskjuta med sin bättring? Men fråga den av satan förtjuste dåren, och du skall få höra, att även hans stapplande tunga skälver fram den invändningen: jag skall väl omvända mig längre fram.

Ja, vad mer är, vad man aldrig skulle kunna föreställa sig: tänk, att människor som dagligen dragas med tärande sjukdomar, människor som i beständiga krämpor hava ständiga dödspåminnelser; och än värre, än fasligare, tänk, att människor som redan äro kastade på en sjuksäng, ofta i en betänklig sjukdom, människor som hava fått läkarens ärliga tillsägelse att här är ej ett halvt dygn igen, ja ofta ej så lång tid, innan själen är gången utur kroppen: även sådana människor vilja vänta med omvändelsen; nära inpå död, grav och helvete vilja de vänta. Ja, man har bedrövliga exempel på människor, som i själva sina sista stunder tiga och ledsna, om man vill föra dem in på något samtal om deras arma själars salighet; men lyssna och höra till, då en ogudaktig människa berättar dem nyheter, eller pratar om allehanda lapprisaker.

Ack, ack! gå vart man vill, tale med vem man vill av den stora oomvända hopen, så länge ej detta har blivit en själs allvarliga uppsåt: Omvänd till Gud vill jag bliva, koste mig vad det kosta vill; så kan man lita på att den själen har föresatt sig att dröja med bättringen. Korteligen: man kan vara säker på, att varannan obotfärdig syndare går till helvetet blott för att han har dröjt med den angelägna omvändelsen. Är ej detta högst beklagligt? O I säkra syndare, given någon gång akt på Syraks viktiga förmaning: Fördröj icke from varda, och töva icke med ditt levernes bättring allt intill döden! (Syr. 18:22)

ANDRA DELEN

Är dröjsmål med bättringen bedrövligen allmänt, så är det även obeskrivligen vågsamt. Något så vågsamt som detta hade ej den redlige Simeon i vår högtidsdagstext företagit sig. Han hade i god tid berett sig till en salig död; och när då döden slutligen kom, så var han ej en främmande gäst för honom. Han hade varit ett Guds barn i många års tid. Länge hade han nu överlegat Gud i en trägen bön, att han icke skulle få se döden innan han hade fått se världens Frälsaren i världen ankommen. Länge hade han gått för sig själv och suckat: Herre, du store Gud, du har lovat att Messias skall komma på jorden till att frälsa människorna. Ack, låt mig få uppleva den önskade dagen, då han är hitkommen! Låt den nåden vederfaras mig, att mina gamla ögon få se Kristus i köttet, innan de skola tillslutas i döden! Simeon bad så länge härom, tills den helige Ande måste giva honom svar. Han fick svar: Du skall ej dö, förrän du har sett Herrens Krist.

Vad händer? Kyndelsmässodagen gryr. Jesus hade nu redan i sex veckors tid varit i denna usla världen, där han skulle förrätta återlösningsverket. Jungfru Maria höll nu sin kyrkogång i Jerusalems tempel; där stod hon nu och bar den nyfödde Frälsaren framför Herren: Simeon satt hemma i sitt hus i staden; men rätt som han sitter, känner han invärtes en tillskyndelse av Guds Ande. Det liksom ropade i hans hjärta: skynda dig nu till templet, så skall du vinna din åstundan; då skall du få se Kristus. Simeon går, och just som han kommer i templet, bära föräldrarna in barnet Jesus. Nu tog han den nyfödde Frälsaren i sin famn. Han slöt honom i sina armar just som en kostbar skänk, som han hade fått ovanifrån himmelen. I sin tros armar hade han länge hållit honom; men nu omfattade han honom även med sina lekamliga armar.

Ack, se den gamle gudfruktige mannen, huru glad han står, hållande Kristus i famnen! Här var nu ingenting mer, som han åstundade i denna världen! Därför sade han: Herre, nu låter du din tjänare fara i frid. Efter grundspråket heter det: Husfader! Husherre! nu låter du din tjänare gå bort i frid. Husfader, jag har tjänat dig i långan tid; men låt mig nu komma hem till ditt kära husfolk däruppe i himmelen! Husfader, låt mig nu få frihet! Jag behöver förlossning ifrån denna onda världen. Husfader, nu har jag fått min åstundan! Jag har sett din son. Jag håller honom i mina armar. Nu begär jag icke längre leva. Nu vill jag gärna dö.

Åhörare! Du som läser detta i Kyndelsmässodagens evangelium, jag frågar dig på ditt samvete: är du så väl beredd till din död, som denne gamle mannen? Ack, tyvärr äro de flesta i kristenheten oberedda! Och huru kunna de annat vara? De dröja så länge med bättringen, som är likväl så obeskrivligen vågsamt. Man säger ofta i dagligt tal om dristiga företag: det eller det är alltför mycket vågat. Det är ett verkligt vågspel. Men det må jag väl säga i detta ämne: att dröja med sin bättring, det är allför mycket vågat, ja, det är ett stort vågspel.

Du unga människa! Vill du dröja med bättringen tills du blir gammal, så vågar du för mycket, ty du vet ju ej om du någonsin bliver gammal. Än om din vackra hy, ditt täcka ansikte, din livliga färg någon vecka härefter bliver förtärd såsom av mal, och man får stå vid dins huses dörr och säga: Se, nu bärs där ut en död (Luk. 7:12)!

Du gamla människa! Vill du dröja med bättringen tills du blir äldre, o huru förskräckligen har icke då djävulen förblindat ditt otrogna sinne! Jag vet icke lindrigare att säga till dig, än detta: Min själ komme icke i ditt råd, och min herrlighet vare icke i ditt förbund. Förbannad vare din vrede, att hon så styv är, och din grymhet, att hon in på senaste åldern så hård är! (1 Mos. 49:6-7).

Du friska människa! Vill du dröja med bättringen tills du bliver sjuk, så vågar du ju alltför mycket. Ty vad vet du, när du bliver sjuk, i vad tillstånd du bliver sjuk, huru länge du bliver sjuk; ja, jag lägger till, vad vet du om du bliver sjuk? Kanhända du dör utan något sjukdomsförebud, kanhända det blir knall och fall. Eller kanhända din grav skall bliva på havets botten! Kanhända du skall antingen frysa ihjäl på öppna marken, eller olyckligt falla och stöta dig till döds, eller överfallas och dräpas av någon mordisk människa, eller bliva levande innebränd i ett brinnande hus och begravas under en eldhög! Händer detta, vad bliver det då av din bättring? Är du icke då för hela evigheten olycklig?

Du sjuka människa! Vill du dröja med bättringen tills du bliver sjukare, så vet jag ej vad jag skall säga om dig. O jag säger dig mitt i ansiktet: ditt företag är ett vågspel, över all beskrivning hiskligt. Ty bliver du sjukare, så bliver du ju naturligtvis mattare; och för det nära bandets skull, som är emellan kropp och själ, så måste sinnet bliva trögare, minnet slappare, tankekraften slöare, och följaktligen omvändelsen svårare, ja, merendels blir den omöjlig.

Du förströdda människa! Vill du dröja med bättringen tills du, vad din jordiska belägenhet angår, kommer i någon bättre ordning, så kan du få dröja länge nog, ja, så länge, att det med detta hinder aldrig blir någon omvändelse av. Ja, ja, du skall få se att djävulen skall lägga hinder i vägen för dig, tid efter annan, till dess han äntligen får det som han gärna vill hava: du dör i dina synder, far efter dina fäder, och får aldrig se det himmelska ljuset. (Psalt. 49:20).

Ännu en gång tilltalar jag dig, du raska, muntra och livliga människa! Har du olyckligtvis beslutit att dröja med din omvändelse, till sjukdom infaller, så har du ju gått in i ett förskräckligt vågspel. Kan icke en sjukdom komma så häftigt, så att du får nog till att beställa med din plågade kropp, och orkar slätt icke tänka på din arma, odödliga själ? Det kan ju bliva slag, yrsel och tanklöshet ifrån första början, och det kan hålla uti därmed tills kropp och själ skils åt. Och vad vill det då bliva av? Ack, då kunna ju alla Guds barns böner icke bedja dig lös, alla Herrens tjänares tårar icke gråta dig lös ifrån helvetets pina.

Men det som i synnerhet gör dröjsmål med bättringen till något fasligen vågat, det är det, att omvändelsen står ej i din egen förmåga. Kunde du omvända dig själv, så kunde man ändå tycka att det vore någon tanke vid ett dröjsmål med bättring. Men nu är du ej i stånd till att giva dig den första bättringstanken, den första bättringsföresatsen själv. Du är ej i stånd till att bedja en bön, eller sucka en suck av dig själv med andakt och hjärta. Gud är den, som verkar både vilja och gärning, efter sitt goda behag. (Fil. 2:13). Men tänk! än om du är så snärd i en hisklig vana att synda, så bunden i stora laster, och ditt hjärta så sammanpackat av gammal hårdhet, att du, när nöd och sjukdom komma, ligger alldeles känslolös för alla den helige Andes rörelser, Gud må ock röra, klappa och slå på ditt samvete så hårt, som han någonsin vill! Är du icke då en ohjälplig helvetets brand, som ej står till att rädda? O, det bliver då därvid: Dröjsmål med bättringen är vågsamt!

TREDJE DELEN

Detta dröjsmål är ock förskräckligen liderligt. Man skulle ju säga att den vore liderlig, som på en enda natt och i ett syndigt lag spelade bort stora gårdar och rikedomar. Men vad skall man då säga om dig, du förblindade satans träl, som vet att du har en boning beredd för dig i den himmelske Faderns hus i himmelen (Joh. 14:2), vilken boning din Frälsare förvärvade dig, när han gick här i våra usla bygder, och hade varken hus eller gård på jorden (Matt. 8:20), och i denna boning kunde du en gång komma, allenast du ville göra bättring; men nu dröjer du med den angelägna bättringen ifrån den ena dagen till den andra, och genom detta olycksaliga dröjsmål spelar du slutligen bort ditt tillärnade rum i den himmelska staden, och i dess ställe måste du hålla till godo hus och härbärge i mörker och eld bland djävlar och fördömda. Vad skall man kalla detta förhållande? O, det är ju förskräckligen liderligt! På ett sådan förhållande må jag väl tillämpa profeten Jesajas´ ord: Om än dem ogudaktigom nåde tillbuden varder, så lära de dock icke rättfärdighet; utan på jordene, där rätt ske skulle, göra de det ont är, ty de se icke Herrens härlighet (Jes. 26:10).

Man säger ju att den är liderlig som, blott för att få tillbringa sina dagar i ett syndigt överflöd, säljer kläderna av kroppen; men var skall jag då få färger att därmed avmåla din förskräckliga liderlighet, du som för en stackot lust, för en syndig ro på jorden, liksom säljer bort salighetens kläder och rättfärdighetens kjortel; du som blott med dröjsmål och försummelse är skuld därtill, att himmelen skall stängas för dig på slutet, ja, stängas så fast, att varken bön eller gråt kan i evighet öppna himmelens dörr mera. O syndare, o syndare, din liderlighet är större än all mänsklig beskrivning kan uttrycka!

Eller döm själv: Vad synes dig? Till att vara så lycklig, att man har blivit återlöst med själva Guds Sons dyrbara och välsignade blod; till att vara besläktad med Gud, för Jesu mandoms anammelses skull; till att vara så älskad i Guds hjärta, att han förr sände sin ende Son ifrån himmelen, än han ville se dig bliva fördömd; till att hava en Frälsare, som med en bitter pina och med en smädefull död har skaffat människan rättighet till att bliva salig, om hon endast ville bruka sin rättighet; till att hava Guds nåd och hela himmelen i tillbud varenda dag; till att kunna bliva förd i Abrahams sköte, kunna få vara med Jesus i Paradis, kunna få skiljas så väl och saligt ifrån denna världen som den gamle Simeon, kunna bliva en arvinge till evinnerligt liv; men med dröjsmål, uppskov och försummelse göra sig urarva, och bliva arvelös, när det gäller som allramest, så att denna fasliga domen skall gå i fullbordan: De orättfärdiga skola icke ärva Guds rike (1 Kor. 6:9). Vad skall jag väl kalla ett sådant uppförande? O det är ej för mycket sagt, när man kallar det liderligt. Detta namn ljuder plumpt, det stöter det fina örat, men bättre kan man ej giva ett så ovärdigt förhållande av en återlöst människa.

FJÄRDE OCH SISTA DELEN.

Dröjsmål med den angelägna bättringen är ock slutligen förskräckligen otacksamt. Här frågar jag dig, o syndare, eho du är, på ditt eget samvete; jag frågar dig, och ditt samvete svare mig inför den allseende Gudens ögon: du uppskjuter din omvändelse ifrån en tid till en annan; men är det den tacksägelsen din himmelske Fader skall hava för det han har skapat dig till en förnuftig människa, för det att hans händer hava fliteligen gjort dig, och allan gamman berett dig (Job. 10:8)? Är det den tacksägelsen han skall hava utav dig för det att han varenda dag lyser dig med sin sol, och håller fram för dig sin rika brödkorg i hela den tacksamma naturen? Är det den tacksägelsen han skall hava för det att han hindrar så många olyckor, avstyrer så många svåra händelser, och liksom bär dig på sin barmhärtighets armar undan så många faror, de där annars långt före detta skulle hava berövat dig all din hälsa, ja, själva livet? Är det den tacksägelsen din Jesus skall hava för alla de svåra fjät han gått, alla de blodsdroppar han låtit rinna, allt det kval han har utstått till sin heliga själ, och alla de marter han genomgått till sin heliga kropp, blott för att kunna frälsa din arma kropp och själ? Skall du på detta sättet löna honom för all hans utståndna pina? Är det den tacksägelsen den helige Ande skall hava för alla de kärleksslag, han slagit på din hårda själ? Skall du så belöna honom för det han så flitigt gått efter din själ i många års tid, och bjudit till att föra henne till rätta? Skall du så belöna honom för att han i nåd har sökt dig på dina syndavägar, och givit dig mången god rörelse och dragning till bättring? Skall du så belöna honom för att han dagligen så troget arbetar därpå, att han måtte få dig omvänd i tiden och salig i evigheten? Tackar du så Herren, din Gud, du galne och ovise syndare (5 Mos. 32:6). O ett sådant uppförande av dig är ju försmädligen otacksamt!

SLUT

Man har av ålder kallat denna dag Kyndelsmässodagen; det är Ljusmässodagen. De gamla hava givit den detta namn, säkert av det skäl, att Simeon i denna dags evangelium kallar Jesus ett ljus till hedningarnas upplysning. Till påminnelse härom hade man även i forna dagar den seden, att på Kyndelsmässodagen upplysa kyrkorna med en mängd av ljus. Nu, Gud låte på denna dag bliva en rätt Ljusmässodag för någon blind själ, som hittills har suttit i syndens mörker! Gud give att Jesus, det sanna ljuset, måtte med sina genomträngande strålar få bryta in i något mörkt hjärta i dag! Gud låte dig, som ännu vandrar i din villa, bliva upplyst om dina stora synders faslighet i dag! Och är här någon, som sitter i ett ångestmörker i sin själ, så att han icke vågar tro på Guds nåd: Gud låte ett trösteljus komma till att lysa i den själen på denna Ljusmässodagen!

I dag bar jungfru Maria världens ljus in i Jerusalems tempel; ty där framställde hon Jesus framför Herran. Om detta ljuset heter det i dagens evangelium, att Gud har berett det för alla folk, men det bör egentligen heta, att Gud har berett det inför allt folks ansikte. Jerusalems tempel låg högt. Där bars Jesus in på denna dag, på det att detta stora ljus från detta upphöjda ställe skulle så mycket bättre synas inför allt folks ansikte.

Ja, ja, du arme syndare! Ännu lyser Jesus, det sanna ljuset, för dig. Ännu skiner det klart på nådens himmel. Ännu är det möjligt att din mörka själ kan bliva upplyst av detta ljuset. Det lyser på denna Kyndelsmässodagen så visst i denna kyrka, som det lyster i Jerusalems tempel på jungfru Marie kyrkogångsdag. Ack, syndare, se det ljus som skiner över berg och dalar! Dröj icke med din bättring tills portlåsningen sker, jag menar, dröj icke tills dörren till den himmelska bröllopssalen tillstänges så hårt, att den sedan aldrig i evighet blir öppnad för dig. Ack, vad du en gång ångrar och förbannar dig själv om du dröjer! De fåvitska dröjde för länge, men den som är förståndig handlar som de visa jungfrurna, han skyndar sig och undsätter sin själ.

Amen.

Augustinus´ julpredikan

Inkarnationens hemlighet

Vakna, o människa: för din skull har Gud blivit människa. Res dig, du som sover, stå upp från de döda och Kristus skall lysa över dig. För din skull, upprepar jag, har Gud blivit människa.

Du vore död till evig tid, om han inte fötts i tiden. Aldrig skulle du ha kunnat befrias från syndens kött, om han inte antagit syndigt kötts gestalt. Ständigt elände skulle råda över dig, om denna barmhärtighetsgärning inte hade skett. Du skulle inte åter ha fått liv, om han inte förenat sig med din död. Du skulle ha fallit i vanmakt, om han inte skyndat till hjälp. Du skulle ha gått under, om han inte kommit.

Låt oss glada fira vår frälsnings och återlösnings ankomst. Låt oss fira den festdag, då den stora och eviga Dagen kom från den stora och eviga dagen till denna vår, ack så korta, dag i tiden.

Han blev för oss gjord till rättfärdighet och helgelse och återlösning, för att, såsom det står skrivet: Den som söker sin härlighet, måtte söka sin härlighet i Herren.

Sanningen har alltså stigit upp ur jorden, ty den Kristus, som sade: Jag är sanningen, har fötts av Jungfrun. Och rättfärdigheten har setttill oss från himlen, ty då en människa tror på honom, som blivit född, blir hon gjord rättfärdig, inte av sig själv utan av Gud.

Sanningen har stigit upp ur jorden, ty Ordet blev kött. Och rättfärdigheten har sett till oss från himlen, ty varje god gåva och varje fullkomlig skänk är given ovanifrån. Sanningen har stigit upp ur jorden: köttet från Maria. Och rättfärdigheten har sett till oss från himlen, ty människan kan intet taga, om det inte blev henne givet från himlen.

Sedan vi gjorts rättfärdiga genom tron, må vi ha frid med Gud, ty rättfärdigheten och friden har förenats i en kyss. Genom vår Herre, Jesus Kristus, ty sanningen har stigit upp ur jorden. Genom honom har vi tillgång till den nåd, i vilken vi lever, och har vi vår härlighet i hoppet om Guds härlighet. Det heter inte: »om vår härlighet», utan: »om Guds härlighet». Må alltså den som söker sin härlighet, söka sin härlighet i Herren och inte i sig själv.

Därför var det som änglarnas röster sjöng lovsången till Herren, född av Jungfrun: Ära vare Gud i höjden och frid på jorden till den goda viljans människor. Ty varifrån kommer frid på jorden, om inte emedan sanningen har stigit upp ur jorden, dvs. Kristus har blivit född av kött? Och han är vår frid, han som av de båda gjort ett, för att vi skulle vara den goda viljans människor, ljuvt förenade genom enhetens band.

Låt oss alltså glädja oss i denna nåd, så att vårt samvetes vittnesbörd må vara vår härlighet. Må vi där söka vår härlighet, inte i oss själva utan i Herren. Ty det är därför det heter: Han är min härlighet, han som lyfter upp mitt huvud.

Ty vilken större Guds nåd kunde väl lysa för oss än att han som har den enfödde Sonen gjorde honom till Människoson, för att i sin tur göra människors barn till Guds söner?

Sök efter förtjänst, sök efter orsak, sök efter rättfärdighet, och se om du finner något annat än nåd.

(Ur en predikan av Augustinus. Läsningar till Kyrkans dagliga bön, I, sid. 100ff)