Låt oss vidare höra dessa sköna ord av den helige Cyrillus från Jerusalem: "När det är fråga om trons gudomliga och heliga mysterier, bör man varken anföra något som icke stöder sig på Bibelns auktoritet, eller låta hänföra sig av ordens skönhet eller ett högtravande bevisningssätt. Ni skall inte heller tro mig endast på mitt ord, utan att ni först har sett att mina lärdomar har sin grund i Skriften. Ty vår tros säkerhet beror inte av de sköna och klingande orden, utan av de gudomliga skrifternas vittnesbörd." (Catech. IV s. 30).
Låt oss nu slutligen höra den helige Athanasius: "Dessa", säger han, när han talar om de kanoniska böckerna, "dessa utgör salighetens källa; må den som är törstig läska sig med deras gudomliga innehåll; det är endast genom dem som vi blir rätt lärda i evangelium. Må ingen lägga något till, ej heller taga något ifrån dessa böckers ord." (Epist. Fest. XXXIX, Op. vol. II, s. 45).
Men här möter oss nu herr Abbén med en betraktelse, som tager sig särdeles väl ut, och som förekommer honom ovederlägglig. Den som vägrar att stödja sig på traditionen i en punkt, säger han, kan ej utan självmotsägelse hålla sig till den i en annan; om du antager, att den ej kan bevisa dig tillvaron av en ofelbar kyrka, så kan du även påstå, att den ej kan bevisa Skriftens gudomliga ursprung, och vad blir det då av vår tro? Herr Abbén har här råkat in i en av de villfarelser, som han så förträffligt hade utpekat i herr de Lassalles invändningar mot kristendomen. Herr de Lassalle sade: om förnuftet ej är i stånd att bedöma läran, så kan det ej heller bevisa dess gudomliga ursprung. Herr Abbén svarade då med att framhålla en ganska enkel olikhet. Då bedömandet av läran, sade han, och bevisandet av dess gudomliga ursprung är två mycket olika saker, så kan förnuftet ganska lätt vara ur stånd att avgöra den ena punkten, oaktat det kan döma i den andra. Detsamma säger jag om traditionen. Traditionen, som är ett vittnesbörd av människor, kan ej avgöra en dogmatisk fråga, t.e. tillvaron av en ofelbar kyrka, men den kan bevisa ett faktum, t.ex. Skriftens äkthet, eller underverkens sannfärdighet.
Emellertid är det rättvist att medge följande: Såvida de första århundradenas kyrkofäder enstämmigt hade lärt tillvaron av en ofelbar domstol, så skulle detta, även om det ej varit ett fullt avgörande bevis, dock mycket vittnat till fördel för traditionen. Ty oaktat kyrkofäderna inte kan uppställas såsom en auktoritet i samma mening som den heliga Skrift, så kan de dock lära oss, hur den har blivit förstådd i de första tiderna, då tron, såsom det syns mig, måtte varit så mycket renare och mera oblandad, som den var närmare intill själva källan. Låt oss därför tillstå, att om man överallt i de kyrkor, som blev grundade av apostlarna, och som efter deras död vägleddes av herdar, vilka gick omedelbart i apostlarnas fotspår, hade trott, att Gud hade insatt en ofelbar domstol till Skriftens tolkning, så skulle man ha grund till antagandet, att denna lära hade utgått från apostlarna och följaktligen vore sann.
Men kyrkofäderna säger alls inte detta. Den allmänna tron på en ofelbar domstol existerade inte i den äldsta kyrkan; och herr Abbén finner denna tro där, endast emedan han på ett förunderligt sätt har misstagit sig om kyrkofädernas tankar, i det han har tillagt några av deras uttryck den betydelse, som de i våra dagar skulle erhålla i hans mun istället för den som de hade i hans mun.
(Detta slags misstag är inte sällsynt vid uttolkningen av kyrkofädernas skrifter. Själva ordet tradition erbjuder ett märkvärdigt exempel på det. Det har hos kyrkofäderna ofta en så olika betydelse emot den, som man i våra dagar tillägger det, att vissa ställen hos kyrkofäderna, av vilka man begagnar sig för att bevisa traditionens lära, vittnar emot densamma. Bergier förklarar traditionen, såsom varande "det oskrivna Guds ord, vilket apostlarna har mottagit av Herrens mun, och sedan muntligen fortplantat till sina lärjungar och deras efterföljare och som har kommit till oss genom undervisning av prästerna, av vilka de första var apostlarnas lärjungar." Traditionen består alltså väsentligen av artiklar, som inte är skrivna i Bibeln och lämnar därför ett tillägg till läran, bestämt till att fullständiga det skrivna ordet, vilket i och för sig ej anses tillräckligt. Efter att på så sätt ha förklarat betydelsen av ordet tradition, bevisar man densamma genom sådana ställen hos kyrkofäderna, där detta ord visserligen är till finnandes; men månne det där har samma betydelse? Det har man förgätit att undersöka. Men nu står detta ord i allmänhet där i olika, ja, i en motsatt betydelse. Det betecknar visserligen en muntlig lära, men vilken till alla delar innehåller detsamma som det skrivna ordet, så att traditionen, istället för att vara ett oskrivet tillägg till det skrivna ordet, inte är annat än det skrivna ordet självt, upprepat i talspråk. Jag skall nu bland många andra bevis anföra två bevis på detta för er. Det berömda stället hos den helige Ireneus, på vilket man beständigt åberopar sig till stöd för traditionen, vad är där denna "gamla tradition, som så troget bevaras av dessa barbariska nationer, vilka har undfått tron på Kristus utan bläck och papper"? Är de en lära över vilken Skriften iakttar tystnad? Nej; det är de stora sanningar, som uppfyller hela Skriften; det är läran om saligheten genom tron på Gud såsom Skapare och på Jesus Kristus hans Son; och denna lära, låt oss väl lägga märke därtill, ej tolkad av en ofelbar domstol, utan "skriven i deras hjärtan av den helige Ande." Vår andra auktoritet är den helige Cyprianus: "Hur har denna föregivna tradition först uppkommit? Har den utgått från Herrens och evangeliernas auktoritet? Eller förskriver den sig från apostlarnas undervisning och brev? Gud själv bedyrar att man är skyldig att utöva det som står skrivet. Om man alltså finner något som överensstämmer med traditionen föreskrivet i evangelierna, epistlarna eller Apostlagärningarna, då må man rätta sig efter denna heliga och gudomliga tradition." (Epist. LXXXIV., Op. vol. II p. 211). Märkvärdigt nog är att det endast är judar och kättare, som har trott på en tradition i den mening som Bergier lär. Detta kan man med hänseende till kättarna se på Irenaeus (adv. haeret. lib. III., kap. 1-2 s. 169-170) och med hänseende till judarna i Pictets Theolog. Christ. s. 115. Jesus Kristus är så långt ifrån att erkänna denna tradition, att han snarare begagnar varje tillfälle att ivra emot densamma. "Varför bryter dina lärjungar de äldstes stadgar?" frågar honom de skriftlärda och fariséerna. Och ni, svarar han dem, "varför bryter ni Guds bud för era stadgars skull?" Och vidare: "Ni har därmed gjort Guds bud om intet, för era stadgars skull. " (Matt. 15:2-3,6)).
Deras verkliga mening var en helt annan såsom jag nu ska visa er. Kyrkofäderna talade emot de kätterska sekter som införde nya dogmer, som inte ägde någon grund i Skriften. De ställer emot dessa sekter den fasta allmänna tron, som fortplantat och bibehållit sig i församlingarna ända sedan apostlarnas tid, och säger till dem: "Hur skall vi kunna tro, t.ex. dig Arius, som framträder trehundra år efter Kristus för att lära oss, att Jesus Kristus endast är en skapad varelse, under det att alla de kyrkor som apostlarna har stiftat, kyrkan i Jerusalem, Antiokia, Aten, Rom, tillika med alla dem som är födda av dessa moderkyrkor, nämligen kyrkorna i Konstantinopel, Alexandria, Kartago, Lyon orubbligt har lärt, att han är "sann Gud och det eviga livet."
Detta är en ganska enkel betraktelse, som jag skulle kunna anställa i deras ställe, jag, som dock ej tror på någon ofelbar domstol. Detta påstående är så välgrundat, att de rättroende protestanterna ofta begagnar sig därav i sina stridigheter med Socinianerna. Emot dessa åberopar de sig således på den omständigheten, att deras kyrkor sedan reformationens tid har haft en och samma oförändrade lära, och att det ständigt har varit den fullkomligaste överensttämmelse i deras trosbekännelse. Ja, de åberopar sig på samma vittnesbörd av de äldsta kyrkorna, varpå kyrkofäderna stödde sig mot sin tids kättare. I sanning, herr Abbén har inte större orsak att draga denna sin slutsats av dessa kyrkofädernas ord och uttryck, än han skulle ha till det påståendet, att den Anglikanska kyrkan tror på en ofelbar domstol, eftersom den förklarar, att den endast antager den heliga Skrift såsom en regel för sin tro; men endast såsom den har blivit förstådd av den äldsta kyrkan. (Det är också den protestantiske prästen Claudes lära, när han säger: "Vår tro står i ett dubbelt förhållande; den är en dotter av Guds Ord, och en syster till den äldsta kyrkans tro. Den heliga Skrift är den gudomliga princip, som allena är nödvändig och tillräcklig för att frambringa denna tro; kyrkans samtycke är en mänsklig princip som ofta är mycket tjänlig till att tydliggöra och förklara den." (Pictet. Theolog. Christ. p. 131).
Ett är åberopandet av kyrkornas oförändrade tro, ett annat läran om en ofelbar kyrka. Skillnaden häremellan ses av följande två väsentliga punkter.
För det första: när man åberopar sig på kyrkornas oförändrade tro, så menas inte därmed den eller den enskilda kyrkan, utan alla kyrkor, eller Jesu Kristi kyrka i allmänhet. Och det är detta, märk väl, som kyrkofäderna kallar den katolska, det vill säga den allmänneliga kyrkan. I deras mun betyder detta ord, enligt deras tids sätt att uttrycka sig, kyrkosamfundet. I herr Abbéns mun betyder det, enligt vår tids språk, den romersk-katolska kyrkan. O så benägna dock människorna är, att låta leda sig av orden! Hur många dunkla ting skulle inte bli klara, om man sade dem med andra ord!
För det andra, ocvh detta är huvudsaken, är det inte meningen att tillerkänna Jesu Kristi kyrka ofelbarhet, utan endast trohet. Ett är att en kyrka blivit stiftad av Gud för att uttolka Skrifterna, ett annat är att den fått nåd till att förstå dem. (Må man överväga följande ord av Tertullianus (de proscr. adv. haeret §9 Oper. p. 105: "Låt oss medgiva att alla kyrkor har misstagit sig. Skulle vi då påstå, att den helige Ande ej har fästat sin blick på dem, för att återföra dem till sanningen, då Kristus likväl verkligen har sänt den helige Ande, och bett Fadern om densamme, på det han skulle kunna lära oss sanningen? Skulle vi säga, att denne Jesu Kristi ståthållare på jorden har försummat sitt verk, och tillåtit, att kyrkorna förstode och trodde annorlunda än han själv låtit predika genom apostlarna?"). Kyrkofädernas sätt att uttrycka sig förutsätter alldeles inte något annat, än att Herren alltid förbehåller sig en trogen kyrka på jorden, som bevarar hans lära, om ej helt och hållet utan någon inblandning av villfarelse, så dock åtminstone utan någon väsentlig villfarelse, eller någon som är oförenlig med saligheten. Vi må för övrigt märka att, om än de bevis, varav kyrkofäderna här har betjänat sig, har kunnat användas under alla tider, så ägde de dock en särskild kraft, medan de apostoliska lärdomarna ännu var i friskt minne, och tron ännu ej hade undergått de väsentliga och omfattande förändringar, som tyvärr i senare tider har föregått med densamma.
Skulle man vilja draga fram emot den tolkning, som herr Abbén har givit åt kyrkofädernas tankar, så se här en avgörande auktoritet gentemot densamma, nämligen kyrkofäderna själva. Dessa har, enligt herr Abbéns utsago, trott på en ofelbar domstol, vilken den troende, med hänseende till Skriftens utläggning, utan förbehåll bör underkasta sig. Men ni skall tvärtom få höra dem säga, att det inte givs något som är ofelbart utom Skriften, och att en var bör för sin egen del rådfråga den.
Eftersom man talar så mycket om den helige Augustinus, så låt oss börja med honom. I ett brev, som är skrivet mot donatisternas sekt, uttrycker han sig så: "Varför anför ni Cypriani vittnesbörd såsom försvar för ert avfall, under det ni förkastar hans exempel med hänseende till att bibehålla frid i kyrkan? Vem vet ej, att den heliga kanoniska Skriften är innesluten inom orubbligt bestämda gränser och att man bör sätta den över alla brev, som senare möjligtvis blivit skrivna av biskoparna? Ty vad Skriften angår, så kan det ej givas något tvivel eller någon oenighet angående sanningen och rättvisan av det, som där oemotsägligt står skrivet. Men de brev som blivit skrivna, eller ännu skrivs av biskoparna, sedan de heliga böckernas kanon blivit avslutad, kan, ifall de innehåller villfarelser, bli kontrollerade, antingen av en mer erfaren lärares upplysta mening, eller genom andra biskopars mer betydande auktoritet och mer vitt omfattande kunnskaper, eller också genom kyrkomötenas beslut. De enskilda lands- eller provinskyrkomötena måste utan motsägelse rätta sig efter de allmänna kyrkomötena, till vilka troende från hela den kristna världen samlade sig. Slutligen är det inte sällsynt, att till och med de allmänna kyrkomötenas beslut blivit rättade av senare möten, sedan en större erfarenhet har uppenbarat det som hittills varit fördolt, och bragt det i ljuset som tillförne varit okänt." (De bapt. contra Donatist., lib. II, kap. 3, Oper. vol. VII, s. 37).
Förvisso har den man, som sålunda uttryckt sig, ej såsom herr Abbén trott på en ofelbar domstol, då både biskoparna och kyrkomötena, till och med de allmänna, syns honom vara utsatta för villfarelser, utan däremot ansett den heliga Skrift ensamt kunna avgöra en fråga med bestämd och oemotsäglig auktoritet. Vi kan alltså vara säkra på, att det ställe som herr Abbén har anfört av Augustinus, och som är det mest betydande av alla de vittnesbörd, som han framdragit till fördel för en ofelbar kyrka, ej har och ej kan ha den betydelse, som herr Abbén tillägger detsamma. För övrigt skulle man härom redan ha kunnat övertyga sig därigenom, att man med uppmärksamhet undersökt denne helige kyrkofaders uttryck. De är starka, det medger jag, måhända alltför starka, för att man skulle kunna fasthålla alla deras konsekvenser, utan att förblanda bedömandet av läran med undersökningen om dess gudomliga ursprung, två ting som herr Abbén så bestämt har åtskilt i sina samtal med herr de Lassalle. Och givs det väl någon människa, hur helig och upplyst hon än må vara, som så kan väga alla sina uttryck, att de i alla hänseenden befinns vara fullt tillfredsställande? Det är något, som endast tillhör Guds Ande, och dem som är inspirerade av denna Ande. Men när man är inspirerad, då behöver man ej, såsom Augustinus, skriva en återkallelsernas bok. Men hur därmed än må vara, så är dessa den helige Augustinii uttryck - vilka herr Abbén här anför - så långt ifrån att bevisa, att han trodde på en ofelbar kyrka i den mening, som herr Abbén förstår det, att de tvärtom bevisar, att han inte trodde därpå. Ty hur stor vördnad Augustinus än har för det, som han kallar den katolska kyrkan, och vilket, såsom vi häromdagen såg, är något helt annat än det herr Abbén benämner med detta namn, medgiver han dock, att han, om man i evangelium kunde visa honom ett fullt gällande vittnesbörd till fördel för Manicheus, inte längre skulle tro på den katolska kyrkan. Detta förutsätter ej blott, att envar i synnerhet bör läsa Skriften, utan tillika att man i intet fall bör antaga en förklaring, som uppenbart motsäges av den heliga texten. Det finns på bottnen av denna tanke en grundolikhet, som åtskiljer den helige Augustinus från herr Abbén. Ty den helige Augustinus fordrar att man förmedelst Skriftens klara och tydliga mening skall döma angående kyrkans auktoritet, och inte medelst kyrkans ofelbara vittnesbörd döma om Skriftens mening.
(Vilken försvarare av den romerska ofelbarheten skulle väl vilja medgiva, att man, om det i evangelium blott funnes ett enda ställe som stod i uppenbar strid med den romerska kyrkans lära, borde förkasta denna kyrkas auktoritet? Vi skulle låta oss nöja med ett dylikt medgivande; det skulle snart draga alla de andra efter sig).
Men låt oss nu höra de andra kyrkofäderna. Läs följande vittnesbörd, och döm sedan själv, om de överensstämmer med herr Abbéns eller mina meningar: "Må Hermogenis lärjungar bevisa, att det som de lär står i Skriften; och om det ej står där, så må de frukta den förbannelse, som uttalas över dem vilka vågar att lägga något till, eller taga något ifrån Skriften." (Tertullianus, adv. Hermog., 12 Oper., s. 346). "De heliga och av Gud ingivna Skrifterna är i och för sig allena tillräckliga att lära oss känna sanningen." (Athanasius, orat. contr. Gent., Oper., vol. I. s. 1). "Om ni vill vädja till en ny domstol, och ni dristar er till att påstå något utöver det, som är skrivet, varför går ni då till rätta med oss, som har beslutat att ej höra eller säga något, som går längre än det skrivna ordet?" (Athanasius, de Incarn. Chr., Oper., vol. I. s. 484). "Det är ju ett narrverk när man uppkastar frågor eller håller tal över det som ej står skrivet." (Athanasius, epist. ad. Serap., Oper., vol. II. s. 29). "Det som Skriften ej har uttalat, det ska ni aldrig kunna finna." (Athanasius, de Trin. dial., Oper., vol. II, s. 172). "Det är att uppenbart avfalla från tron, och att visa ett stort högmod, när man föraktar något av det som är skrivet, eller inför något som ej är skrivet." (Basilius, de vera fide, Oper., vol. II, s. 386). "Tro det som är skrivet, och bekymra dig inte om det som ej är skrivet." (Basilius, Homil. de Trin. XXIX).
Jag vill slutligen anföra ett ställe hos den helige Krystostomus, som omedelbart angår vårt ämne. "När vi emottar penningar, så har vi ej ett blint förtroende till dem, som givit oss desamma; vi vill själva räkna våra penningar; och när det är frågan om gudomliga ting, skulle det då ej vara en galenskap att blint och liksom med nedsänkt huvud antaga andras meningar och åsikter, vi, som har en regel varefter vi kan pröva allt, nämligen de gudomliga lagarna och buden? Därför besvär jag er alla att rådfråga Skrifterna, utan att i något hänseende stanna vid det som andra dömer härom." (Homil.. XIII in 2 Cor., anförd av Pictet. s. 136).
De kyrkofäder således, som herr Abbén anför, för att visa er att ni bör tro på kyrkan såsom Skriftens ofelbara uttolkare, dessa kyrkofäder förklarar tvärtom, att Skriften bör ställas över allt annat, till och med över kyrkomötena; att den i och för sig är tillräcklig till att lära er känna sanningen, och att man inte bör bekymra sig om det som ej står skrivet. Ni måste medgiva, att sakförarna är besynnerligt valda, och att dessa skulle ha orsak att bliva mycket överraskade av den sak, man låter dem emot deras egen vilja försvara! Vi kan dristigt påstå, att kyrkofäderna blivit oriktigt uppfattade av herr Abbén; de säger ej det som han påstår dem säga, de säger tvärtom motsatsen därav.
Jag vill inte låtsa mig vara lärdare än jag i själva verket är. De citat, som jag ovan anfört, har blivit mig meddelade av en vän, som är inne i dessa saker. Jag vet ur samma källa, att det bland kyrkofädernas skrifter finns några, som tycks ha undergått förändringar,; den helige Cypriani avhandling om kyrkans enhet misstänks i synnerhet för en dylik förfalskning. Men jag behöver ej inlåta mig i denna kritiska undersökning; jag betraktar frågan ur en synpunkt, som både är mer allmän och mer passande för min förmåga.
Herr Abbén slutar sina anmärkningar angående detta ämne med en betraktelse, vilken jag endast vill besvara med ett par ord. Blott därav, att tron på en ofelbar kyrka har blivit den mest övervägande här i världen, menar han sig kunna draga den slutsatsen, att den haft Gud för sig; dess seger syns honom rättfärdiga dess fordringar, liksom kristendomens utbredande bevisar dess gudomlighet. Men vilken stor olikhet är ej emellan dessa två saker! Under det att kristendomen kom i en häftig strid med alla förut fattade meningar och intressen, och all mänsklig hjälp svek densamma, så mötte läran om en ofelbar kyrka långt mindre motstånd och fann mäktiga medhjälpare. Människans egen vilja strider mot en sådan lära, säger herr Abbén. Det kan måhända vara sant, vad er beträffar, men vad största delen av människorna beträffar, så är just motsatsen fallet. De finner det mycket bekvämt att ha e n, på vilken de kan kasta hela ansvaret för sin salighet, och hjärtats naturliga otro finner sig blott allt för väl vid att underhandla med människor, i stället för med Gud. Därtill kommer, att denna lära tidigt, och som bekant är, tyvärr allt för mycket har blivit understödd av den världsliga makten. Det är ej min avsikt att vilja anställa en jämförelse, men om man så vill, skulle man måhända i denna läras segerrika utbredande finna mer likhet med den muhammedanska än med den kristna religionens framgång.
Det återstår ännu en reflexion att göra häröver. Nya Testamentet förutsäger en kyrka, som skall vända sig ifrån sanningen och utbreda sitt herravälde nästan över hela den kristna världen. Skulle ej de det bevis, på vilket herr Abbén åberopar sig till fördel för sin ofelbara kyrka, från denna synpunkt betraktat, kunna användas mot densamma?
Men det är mig nog, att jag bevisat er, att ni varken i det ena eller det andra av de båda bevis, som vi nu undersökt, finner det kraftiga stöd, den klippa, på vilken er tro allena orubbligt kan vila. Föreställ er liggande på er dödsbädd. Skall väl då något logiskt bevis eller något mänskligt vittnesbörd kunna giva er själ någon frid, när den står inför Guds domstol? Skall ni då kunna säga: jag är viss om att mina synder är mig förlåtna, ty jag vet det genom mitt förnuft, eller jag vet det genom traditionen? Ack, hur mycket lugnare skulle ni inte vara, om ni i stället för allt detta hade ett löfte av Gud, ett bibelns ord att hålla er vid! Så låt oss då slutligen höra vad Skriften säger om den fråga som sysselsätter oss; Skriften, som vi ju alla är överens om att anse såsom Guds ord. Låt oss höra den utan fördom. Om det är sant, vad herr Abbén säger, att den hänvisar oss till en ofelbar domstol, så vill vi tro på en sådan, i motsatt fall inte. Ty det står skrivet: "Tro på Herren, er Gud, så blir ni trygga; och tro hans profeter, så sker er lycka." (2 Krön. 20:20).
PS. Jag ser av herr Abbéns första brev, att man har uppväckt tvivel hos er angående de översättningar som säljs av bibelkolportörerna. Man har framställt dem för er såsom förfalskade och stympade. I det ögonblick vi står i begrepp att rådfråga bibeln, skall några upplysande anmärkningar i detta hänseende ej vara överflödiga.
Herr Abbén har avvisat den första av dessa anklagelser med en rättvisa som gör honom heder. Mitt vittnesbörd skall, vad de katolska översättningarna angår, inte kunna föröka vikten av hans. Vad de protestantiska översättningarna angår, vilka utbjuds av bibelkolportörerna, så har jag uppmärksamt jämfört dem med Sacis och andra auktoriserade översättningar. Jag har, vad det Nya Testamentet angår, ej kunnat finna någon annan olikhet, än den som alltid måste bliva emellan två översättningar av ett och samma verk. Grundtankarna är desamma, det är blott själva uttrycken som är något olika. Svårt är dock att säga, åt vilken av dessa båda översättningar man bör giva företrädet. De katolska översättningarna är smakfullare och mera fransyska; de protestantiska har en mer antik prägel och håller sig strängare efter originalet. Det var en lång tid, som jag föredrog den förra översättningen; nu är jag av en annan mening, emedan jag framför allt vill ha den av Guds Ande uppfyllde författarens mening återgiven med en samvetsgrann, om än något slavisk trohet. Jag begagnar vanligtvis den protestantiska översättningen, och det är ur denna jag hämtar mina citat när jag skriver till er. Men detta är för övrigt blott en smakens sak, och var och en har fritt val. Huvudsaken är blott att veta, att beskyllningen för förfalskning är idel förtal. [Kanske också den om förfalskning av Cyprianus´ skrifter, skr. anm.]
Men vad det Gamla Testamentet angår, så finns det en verklig skillnad mellan de två kyrkornas översättningar. De katolska översättningarna innehåller några böcker, som ej finns bland största delen av de protestantiska översättningarna, emedan protestanterna anser dem för apokryfiska, eller av Gud ej ingivna.
Herr Z. har sagt mig, att de antar detta av följande grunder:
1) Dessa böcker har aldrig blivit erkända av judarna, som är det Gamla Testamentets ansvariga väktare, liksom den kristna kyrkan det Nya Testamentets, ty aposteln Paulus säger: "Dem har varit betrott det Gud har talat." (Rom. 3:2). Det Gamla Testamente som judarna har att uppvisa är detsamma som den protestantiska kyrkans, men ej detsamma som den katolska kyrkans.
2) Dessa böcker finns ej på hebreiska, utan endast på grekiska, vilket är ett nytt bevis på att de ej utgör en del av det Gamla Testamentet, vars egendomliga språk är hebreiska, liksom grekiska är det Nya Testamentets.
Till dessa två huvudgrunder bifogade han ännu tre andra: a) att dessa böcker aldrig anförs i det Nya Testamentet, b) att de aldrig blivit upptagna i den äldsta kyrkans kanon, och slutligen c) att man bara behöver jämföra dem med de kanoniska böckerna, för att varsebli att samme Ande ej har varit närvarande vid deras som vid de kanoniska böckernas författande. "Man erfar när man går från de kanoniska till de apokryfiska böckerna", sade han med Oberlin, "samma känsla, som när man går från apostlarna till kyrkofäderna."
Dessa grunder är viktiga och har föranlett mig till att köpa Sacis översättning, sådan som bibelkolportörerna säljer den, utan de apokryfiska böckerna. För övrigt kan ni i detta hänseende vara lugn. För det första må ni ge akt på, att alla de böcker som av protestanterna antages såsom kanoniska även av katolikerna anses såsom sådana. Ni löper således ingen fara genom att läsa dessas böcker såsom varande av Gud ingivna; ni har efter herr Abbéns mening ej Guds ord helt, men ni har, likaledes enligt hans mening, endast och allenast Guds ord. Om man är tvivelaktig hur härmed förhåller sig, så är det säkrare att taga detta parti, än att utsätta sig för att tillskriva den Helige Ande något, som ej härleder sig från honom. Slutligen rör den olikhet, varmed vi nu sysselsätter oss, ej det Nya Testamentet; detta är fullkomligt lika i båda kyrkosamfunden. Börja således blott med att taga det Nya Testamentet, och det enligt Sacis översättning, för er, liksom jag har gjort, och liksom Monseigneur Dubourg tillät de troende i sitt stift att göra; och låt Gud sörja för resten.
(Ur A. Monod: "Lucile - eller tag och läs", 11:e brevet från herr Mercier till Lucile, P. Palmqvists förlag, Stockholm 1859)
No comments:
Post a Comment