Om en kristen människas frihet

OM EN KRISTEN MÄNNISKAS FRIHET

av D:r Martin Luther.

JESUS

För att vi i grunden ska förstå vad en kristen är, och hur det förhåller sej med den frihet som Kristus förvärvat och givit den kristne och den helige Paulus skrivit mycket om, vill jag först ställa upp dessa två påståenden:

1) En kristen är en fri herre över allting och ingen underdånig.

2) En kristen är allas tjänare och alla underdånig. 

Dessa påståenden är tydliga och klara. Paulus säger i 1 Kor. 9:19: »Ty fastän jag är fri och oberoende av alla, har jag dock gjort mej till allas tjänare.» På samma sätt i Rom. 13:8: »Var ingen något skyldiga – utom när det gäller kärlek till varandra.» Men kärleken är tjänstaktig och undergiven mot den han älskar. Så heter det också om Kristus i Gal. 4:4: »Gud sände sin Son, född av kvinna och ställd under lagen.»

För att rätt kunna fatta dessa två motstridiga talesätt om frihet och tjänstvillig undergivenhet, bör vi betänka att varje kristen människa har två naturer: en andlig och en köttslig. Med hänsyn till själen kallas hon en andlig, ny, inre människa, efter kött och blod får hon heta en köttslig, gammal och utvärtes människa. Och på grund av denna olikhet säger Skriften om den kristne så alldeles motsatta ting, som jag nyligen visat med orden frihet och undergivenhet.

Vi betraktar nu först den inre, andliga människan för att se vad som fordras för att den ska vara och kallas en from, fri kristen människa. Då är det uppenbart, att inget yttre ting, hur det än kan benämnas, förmår göra henne vare sej fri eller from, ty hennes fromhet och frihet, liksom också hennes ondska och ofrihet, är inte lekamliga, består inte i det yttre. Vad hjälper det själen att kroppen är fri, frisk och sund, äter, dricker och lever efter behag? Och vad skadar det åter själen, att kroppen är fängslad, sjuk och matt, hungrar, törstar och lider vad den ej gärna ville? Inget av dessa ting når dock ända till själen, vare sej för att göra henne fri eller fången, from eller ond.

Alltså hjälper det inte själen, att kroppen bär heliga kläder såsom prästerna och de andliga göra, inte heller att vistas i kyrkan och på heliga platser, inte heller att lekamligen bedja, fasta, göra vallfärder och alla möjliga goda gärningar, som någonsin kan ske i och genom kroppen. Något helt annat måste det vara, som medför och ger fromhet och frihet åt själen. För alla dessa ovannämnda ting, sedvänjor och gärningar kan också en ond människa, en skrymtare och hycklare mycket väl ha och öva, ja, genom sådant väsende bildas inget annat än idel skrymtare.

Och tvärtom skadar det inte själen, om kroppen bär oheliga kläder, vistas på oheliga platser, äter, dricker, inte gör vallfärder, inte ber, utan låter alla sådana yttre verk anstå, som de ovannämnda skrymtarna övar. Själen har ingenting annat, varken i himmelen eller på jorden, varav hon kan leva, bli from, fri och kristen, än det heliga evangeliet ensamt, Guds ord, som Kristus har predikat, såsom han själv säger i Joh. 11:25: »Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mej ska leva även om den dör». Likaså i Joh. 14:6: »Jag är vägen, sanningen och livet.» Likaså i Matt. 4:4: »Människan ska leva inte bara av bröd, utan av allt det som går ut från Guds mun.»

Alltså måste vi nu vara övertygade om att själen kan undvara allt utom Guds ord och att utan Guds ord hjälper henne inget. Men när hon har Guds ord, så behöver hon ingenting annat, utan hon har i ordet tillfyllest, mat, fröjd, frid, ljus, rättfärdighet, sanning, vishet, frihet och allt gott i överflöd. Så läser vi också i Psaltaren, särskilt i den 119:de psalmen, hur profeten ropar efter inget annat än Guds ord. Och i Skriften räknas det för den allra svåraste plåga och Guds vrede, när han tar bort sitt ord från människorna. Däremot ges ingen större nåd än då han sänder oss sitt ord, såsom det heter i 107:de psalmen: »Han sände sitt ord och gjorde dem helbrägda.» Och Kristus själv har inte kommit för att utöva något annat ämbete än att predika Guds ord. Ävenså är alla apostlar, biskopar, präster och hela det andliga ståndet kallade och insatta endast för ordets skull, fast det väl tyvärr går annorlunda till.

Nu frågar du vad är det då för ett ord som ger en sådan nåd, och på vad sätt ska jag använda det? Svar: Det är inget annat än den predikan om Kristus som evangelium förkunnar, vilken predikan bör vara och är så beskaffad, att du där hör din Gud tala till dej, hur hela ditt liv och alla dina gärningar är ett intet för Gud, och att du med allt, som är i dig måste evigt förgås. När du nu på ett rätt sätt tror detta såsom din skyldighet är, så nödgas du förtvivla ifråga om dej själv och bekänna, att Hoseas ord är sanna: »Det har blivit ditt fördärv, o Israel att du satte dej upp mot mej som var din hjälp.»

Men för att du ska komma ut från dej själv, det är från din ofärd, så framställer han för dej sin käre Son, Jesus Kristus, och låter genom sitt levande, tröstefulla ord säga dej, att du med fast tro bör sluta dig till honom och med friskt mod förtrösta på honom. Så ska, för denna din tros skull, alla dina synder förlåtas dej, allt ditt fördärv övervinnas, och du ska vara rättfärdig, verkligen tillfreds, from, såsom den som uppfyllt alla bud, och i alla hänseenden fri, såsom Paulus säger i Rom. 1:17: »Den rättfärdige ska leva av tro.» Och i Rom. 10:4: »Ty lagen har fått sin ände i Kristus, till rättfärdighet för var och en som tror.»

Därför borde det med rätta vara alla kristnas egentliga verk och övning att hos sej noga inprägla ordet om Kristus samt att alltid öva och stärka en sådan tro, ty ingen annan gärning kan göra oss till kristna. Såsom Kristus i Joh. 6:29 säger till judarna, då de frågade honom, vad de skulle göra för att göra Guds gärningar. Han svarade: »Detta är Guds gärning, att ni tron på den han har sänt», den som Gud Fader just därtill ensam har förordnat. Därför är också den rätta tron på Kristus en översvinnlig rikedom, ty den för med sej all salighet och tar bort all osalighet såsom det heter i Mark. 16:16: »Den som tror och blir döpt ska bli frälst; men den som inte tror ska bli fördömd.» Samma trons rikedom åsyftar profeten Jesaja, då han säger: Gud ska låta rättfärdighet komma såsom en flod; nämligen: tron (vari kort sagt alla budens uppfyllelse består) ska översvinnligen rättfärdiggöra alla som äger den; så att de inget mer behöver; utan är rättfärdiga och fromma. Så säger också Paulus i Rom. 10:10: »Genom hjärtats tro blir man rättfärdig.»

Men hur går det till att tron allena kan göra from och utan gärningar ge en så överflödande rikedom, fastän så många lagar, bud, gärningar, stånd och förordningar är oss föreskrivna i Guds ord? Här måste man nu flitigt märka och med allt allvar hålla fast, att tron allena utan alla gärningar gör människan from, fri och salig, vilket vi ska tala mer om sedan. Även bör man veta, att hela den Heliga Skrift är indelad i två slags ord, nämligen Guds bud eller lag och hans löfte eller tillsägelse. Buden lär och föreskriver oss mångahanda goda gärningar, men därmed är de inte verkställda. De visar väl men hjälper inte, lär nog vad man bör göra men ger ingen kraft till det. Därför är de just i det syftet förordnade, att människan på grund av dem må se sin oförmåga till det goda, samt lära att förtvivla ifråga om sej själv. Och därför heter de också »det gamla testamentet» och hör alla till det Gamla Testamentet. Så bevisar t.ex. detta bud: »Du skall icke begära», att vi allesammans är syndare, ty ingen människa förmår vara utan onda begär, hon må göra vad hon vill. Därav lär hon då att misströsta över sej själv och söka hjälp hos en annan för att genom honom bliva fri från de onda begären och uppfylla budet, vilket hon av sej själv inte förmår. På samma sätt är även alla de andra buden omöjliga för oss att uppfylla. När nu människan genom buden har lärt känna sin oförmåga, så att hon råkar i ångest över hur hon ska fullgöra budet, eftersom budet dock måste uppfyllas, om hon inte ska bli fördömd, då är hon rätt förödmjukad och tillintetgjord i sina ögon och finner inget hos sej, varmed hon kunde bli from.

Så kommer då det andra ordet, det gudomliga löftet och tillsägelsen, som lyder så: vill du uppfylla alla bud och bliva fri från dina synder och onda begär, såsom buden yrka och fordra, se, tro då på Kristus, i vilken jag tillsäger dig all nåd, rättfärdighet, frid och frihet. Tror du, så har du det, tror du icke, så har du det icke. Ty det som är för dig omöjligt med alla lagens gärningar, vilka äro många och dock till ingen nytta, det blir för dig lätt och möjligt genom tron. Ty jag har kort om gott sammanfattat allting i tron, så att den som har tron skall äga allting och bliva salig, men den som icke har tron, han skall ingenting äga. Sålunda giva Guds löften vad buden fordra, och de fullgöra vad buden kräva, för att allt må vara Guds eget, både bud och uppfyllelse. Han allena befaller, han allena uppfyller. Nu äro Guds löften det »nya testamentets» ord, och höra också alla till det Nya Testamentet. Dessa och alla Guds ord äro nu heliga, sannfärdiga, fridsamma, fria och fulla av all godhet. Den som därför med en rätt tro omfattar dem, »hans själ blir också helt och hållet förenad med dem», så att allt det goda i ordet blir själens egendom. Och således bliver själen av Guds ord, genom tron, helig, rättfärdig, sannfärdig, fridsam, fri och full av all godhet, ja, ett sannskyldigt Guds barn, såsom i Joh. 1:12 säges: »Åt alla dem som togo emot honom gav han makt att bliva Guds barn, åt dem som tro på hans namn.» Härav kan man lätt förstå, av vilken orsak tron förmår så mycket och varför inga goda gärningar kunna jämföras med den. Ty ingen god gärning hänger fast vid det gudomliga ordet såsom tron gör det och kan icke heller nå själen, utan att ordet och tron allena råda i själen. Sådant som nu ordet är sådan blir ock själen därav, liksom järnet blir glödande rött såsom elden på grund av dess förening med elden. Vi se således, att en kristen har allt i tron, ingen gärning behöves därtill, alltså är han lösgjord ifrån alla bud och lagar. Men är han lösgjord, så är han också sannerligen fri. Detta är den kristna friheten, nämligen tron allena som gör icke att vi må gå overksamma eller göra ont, utan att vi icke behöva någon gärning för att vinna fromhet och salighet, varom vi senare vilja säga något mera. Vidare är tron så beskaffad, att den som tror en annan, han tror honom därför, att han håller honom för en from och sannfärdig man, vilket ju är den största ära som en människa kan bevisa den andra, såsom det å andra sidan är den största smälek, när man håller honom för lögnaktig och lättfärdig. På samma sätt är det ock, när man fullt och fast tror Guds ord. Då håller man honom för sannfärdig, from och rättfärdig, varmed man gör honom den allra största ära, som honom vederfaras kan. Ty då giver man honom rätt, då låter man honom hava rätt, då ärar man hans namn och låter honom handla med sig, hur han vill, ty man tvivlar icke, att han är from och sannfärdig i alla sina verk. Men man kan icke tillfoga Gud någon större vanära än att icke tro honom. Man håller honom då för en oduglig, lögnaktig, lättfärdig Gud, och förnekar honom med denna sin otro, och upprättar i hjärtat mot Gud en avgud efter sitt eget sinne, liksom visste man det bättre än han. Men när Gud ser, att människan tillerkänner honom sanningen och således ärar honom genom sin tro, så ärar han också henne i sin tur samt håller henne även för from och sannfärdig, och hon är också from och sannfärdig genom en sådan tro. Ty att man tillerkänner Gud sanning och godhet, det är rätt och sanning och det gör en människa rättfärdig och sannfärdig, emedan det är sant och rätt, att sanningen tillerkännes Gud. Detta allt göra icke de, som icke tro, och likväl tvinga de sig till och bemöda sig om många goda gärningar. Men tron uträttar icke blott så mycket, att själen blir lik det gudomliga ordet, full av nåd, fri och salig, utan tron förenar jämväl själen med Kristus såsom en brud med sin brudgum, av vilket äktenskap följer såsom Paulus säger, att Kristus och själen bliva en kropp samt att varderas egendom, lycka och olycka och allting bliva gemensamma, så att vad Kristus har, blir den troende själens eget, och vad själen har, det blir Kristi eget. Nu har Kristus allt gott och all salighet, detta får då själen till egendom. Men själen har fördärv och alla synder hos sig, dessa bliva då åter Kristi egna. Här framträder nu en fröjdefull växling och strid. Emedan Kristus är Gud och människa, som aldrig någonsin har syndat och vars fromhet är oövervinnelig, evig och allsmäktig, och han nu tillägnar sig själv den troende själens synder genom trolovningsringen, d.ä. genom tron, samt skickar sig så som hade han själv gjort dem, så måste synderna i honom bliva uppslukade och dränkta, ty hans oövervinneliga rättfärdighet är dem alla för stark. Sålunda blir då själen allenast genom sin trolovningspant, d.ä. genom tron, fri och ledig från alla sina synder, samt begåvad med Kristi sin brudgums eviga rättfärdighet. Är icke detta ett saligt bröllop, då den rike, ädle, fromme brudgummen Kristus tager till äkta den arma, föraktade, onda synderskan, befriar henne från allt ont och pryder henne med allt gott? Så är det då icke möjligt att synderna skulle fördöma henne, ty de ligga nu på Kristus och äro uppslukade i honom. Ja, hon har i denne sin brudgum en så rik rättfärdighet, att hon väl kunde bestå mot alla synder, om de också verkligen skulle ligga på henne. Därom yttrar Paulus, i 1 Kor. 15:57: »Gud vare tack, som giver oss segern genom vår Herre Jesus Kristus», i vilken synden och döden är uppslukad! Men här ser du nu av vilken orsak man med allt skäl tillskriver tron så mycket, att den uppfyller alla bud och gör en människa rättfärdig utan alla gärningar. Ty du ser ju här, att tron allena uppfyller det första budet: Du skall ge Gud äran. Om du än vore full av idel goda gärningar ända ned till hälarna, så vore du dock icke from och gåve Gud dock ingen ära samt uppfyllde icke ens det allra första budet. Ty Gud kan icke äras med mindre man tillerkänner honom sanning och allt gott, som ju med rätta tillhör honom. Men detta sker icke genom några goda gärningar, utan allenast med hjärtats tro. Därför är tron allena människans rättfärdighet och alla budens uppfyllelse. Ty den som uppfyller det första huvudbudet han uppfyller visst också lätt även alla de övriga. Men gärningarna äro döda ting och kunna icke ära eller lova Gud, även om de kunna ske och låta sig göras till Guds ära och pris. Men här se vi oss nu om efter det, som icke göres, såsom gärningarna, utan är själv deras görare och verkställare, som både ärar Gud och gör gärningarna. Detta är då intet annat än hjärtats tro allena. Tron är rättfärdighetens huvud och hela väsende. Därför är det ett mörkt och farligt tal, när man lär, att Guds bud uppfyllas med gärningar, då likväl uppfyllelsen måste ske för alla gärningar genom tron, och gärningarna sedan följa på denna uppfyllelse, såsom vi snart skola få höra. Men för att än vidare se, vad vi äga i Kristus och hur stor gåva den sanna tron är, bör man veta, att Gud fordom i det Gamla Testamentet utkorade och förbehöll åt sig allt förstfött mankön både av människor och djur. Och den förstfödde hölls i stor ära och hade tvenne stora fördelar framför alla andra barn, nämligen konungaväldet och prästämbetet, så att den förstfödde sonen var på jorden herre över alla sina bröder och en präst inför Gud. Genom denna sinnebild förebådades Jesus Kristus, vilken är Guds Faders förstfödde Son, timligen född av jungfru Maria. Därför är han också en konung och präst i andlig mening, ty hans rike är icke jordiskt och består icke i jordiska ting, utan i andliga gåvor, såsom sanning, visdom, frid, fröjd, salighet m.m. Men därmed är dock icke det timliga goda undantaget, ty när Gud underlade honom allting både i himmelen, på jorden och i helvetet, undantog han intet från att bliva honom underlagt, ehuru vi ännu icke se allting vara honom underlagt, ty han regerar andligt, d.ä. osynligt. Likaså består hans prästämbete icke heller i yttre åtbörder och kläder såsom vi se bland människor, utan i andliga, osynliga ting, sålunda att han alltid står inför Guds ansikte för de sina, offrar sig själv och gör allt, vad en rättskaffens präst bör göra. »Han manar gott för oss», såsom Paulus i Rom 8:34 säger. Så lär han oss invärtes i hjärtat. Detta är en prästs två egentliga uppgifter. Ty så bedja och lära ju även lekamliga, mänskliga, timliga präster. Såsom nu Kristus har förstfödslorätten med dess ära och värdighet, så meddelar han denna åt alla sina kristna, för att också de alla skola genom tron vara konungar och präster med Kristus, såsom Petrus säger i 1 Petr. 2:9: »I ären ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap.» Och detta sker så, att en kristen genom tron upphöjes högt över allting, så att han blir i andligt avseende en herre över allt, ty ingenting kan förhindra hans frälsning, ja, allt måste vara honom till tjänst och tjäna hans salighet, såsom Paulus lär i Rom. 8:28: »För dem som älska Gud samverkar allt till det bästa», vare sig liv eller död, synd eller rättfärdighet, gott eller ont, ja, allt vad man kan nämna. Likaledes i 1 Kor. 3: 21-22: »Allt hör ju eder till; det må vara liv eller död, vad som nu är, eller vad som skall komma, alltsammans hör eder till.» Icke så, att vi i det yttre råda över allt eller kunna äga och bruka det såsom människor på jorden göra, ty vi måste lekamligen dö, och ingen kan undfly döden. Så måste vi även lida mycket annat, såsom vi se av Kristus själv och hans helgon. Men detta är ett andligt konungadöme som regerar mitt under yttre betryck, d.ä. jag kan av allt hava gagn till själen, så att även döden och lidandet måste tjäna mig och vara mig till nytta för saligheten. Detta är en hög och ärofull värdighet, ett rätt och allsmäktigt herradöme och ett andligt konungarike, där intet gives så gott eller ont, att det icke måste lända mig till det bästa, så framt jag tror. Och dock behöver jag varken det ena eller det andra, utan min tro allena uppfyller allt för mig. Se, hur härlig är icke de kristnas frihet och makt! Där utöver äro vi också präster. Och detta är vida mer än att vara konung, emedan vårt prästadöme gör oss värdiga att träda inför Gud och bedja för andra. Ty att stå inför Guds ansikte och bedja tillkommer inga andra än prästerna. Alltså har Kristus åt oss förvärvat det att vi kunna andligen träda fram och bedja för varandra, såsom en präst lekamligen framträder för folket och beder. Men den som ej tror på Kristus honom tjänar ingenting till det bästa, han är en träl under allt och måste förarga sig över allt. Dessutom är hans bön icke rätt och kommer ej heller inför Guds ansikte. Vem kan nu utgrunda en kristtrogens ära och höghet? Genom sitt konungaskap har han makt över allting, genom sitt prästadöme har han makt över Gud. Ty Gud gör, vad han beder och vill, såsom i Psalm 145 står skrivet: »Herren gör vad de gudfruktiga begära och hör deras rop och frälsar dem.» Men till sådan ära kommer man endast och allenast genom tron, icke genom någon gärning. Därav ser man då tydligt, hur en kristen människa är fri från allting och över allting, så att hon icke behöver några goda gärningar för att bliva rättfärdig och salig, utan tron giver henne allt detta i överflöd. Och vore hon så dåraktig att hon inbillade sig genom goda gärningar bliva en kristen eller rättfärdig, fri och salig, så skulle hon förlora tron och därmed allting liksom hunden, vilken bar ett köttstycke i munnen och nafsade efter bilden i vattnet och just därigenom förlorade både kött och bild. Frågar du: Vad är det för en skillnad mellan präster och lekmän i kristenheten, eftersom de alla äro präster?, så svaras: Man har gjort orden präst, andlig och dylika orätt däri att de av allmänheten nyttjas blott om den lilla hopen, som nu kallas det andliga ståndet eller prästståndet. Den Heliga Skrift gör ingen annan skillnad än att den kallar de lärda eller invigda »ministros, servos oeconomos», d.ä. tjänare och förvaltare, vilka böra för andra predika Kristus, tron och den kristna friheten. Ty ehuru vi alla äro andliga präster, så kunna vi dock icke alla tjäna (i ämbetet) eller vara förvaltare och predikanter. Paulus säger i 1 Kor. 4:1: »Såsom Kristi tjänare och förvaltare av Guds hemligheter, så må man anse oss.» Men av detta förvaltarämbete har nu utbildat sig ett världsligt, utvärtes, ståtligt, fruktansvärt välde, så att den rätta världsliga makten på intet sätt kan jämföras därmed, alldeles som om lekmännen vore något annat än kristna människor. Därmed har den rätta kunskapen om kristlig nåd, frihet, tro och allt, vad vi hava av Kristus, ja, Kristus själv, gått förlorad och vi hava i stället fått över oss många människostadgar och gärningsläror, samt blivit trälar under de allra odugligaste människor på jorden. Av allt detta lära vi, att det ej är nog predikat, när man blott ytligt predikar om Kristi liv och gärningar såsom om en annan historia, och ännu mindre då man helt och hållet tiger om honom och predikar blott den andliga rätten eller människostadgar och människoläror. Många äro ock de, som lära och predika om Kristus på det sättet, att de hava blott medlidande med honom, vredgas på judarna eller öva därmed ännu andra barnsliga galenskaper. Men Kristus bör och måste sålunda predikas, att tron därav uppstår och uppehälles hos mig och dig. Men tron uppstår och uppehälles därigenom, att man säger mig, varför Kristus är kommen, huru man bör bruka och åtnjuta honom samt vad han har förvärvat och givit mig. Detta sker, då man rätt utlägger den kristna friheten som vi hava av honom, samt lär huru vi äro konungar och präster och hava makt över allting. Och allt som vi (i tron) göra, är för Guds ögon behagligt och väl upptaget, såsom jag ovan har sagt. Där nu ett hjärta sålunda hör Kristus, måste det bliva glatt och tröstat i sitt innersta samt fyllt av tacksamhet emot Kristus, så att det älskar honom tillbaka. Därtill kan man aldrig någonsin komma med lagar eller gärningar. Vem förmår väl nu skada eller förskräcka ett sådant hjärta? Överfalles det av synd och död, så tror det, att Kristi rättfärdighet är dess egen och att dess synd ej mer är dess egen utan Kristi. Så måste då synden försvinna för Kristi rättfärdighet i tron såsom ovan är sagt. Ja, det lär sig att med aposteln trotsa synd och död, sägande: »Du död, var är din seger! Du död, var är din udd! Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. Men Gud vare tack, som giver oss segern genom vår Herre Jesus Kristus! Döden är uppslukad och seger vunnen.» (1 Kor. 15:54-57) Detta må vara nog sagt om den inre människan, om hennes frihet och egentliga rättfärdighet, som icke är i behov av någon lag eller god gärning, ja, vilken tager skada, ifall någon inbillar sig att med sådant bliva rättfärdig. Nu komma vi till den andra delen, om den yttre människan. Här vilja vi svara alla dem, som förargats över det förra talet och som bruka säga: »Hör, är nu tron allt, och räcker tron allena till att göra människan from, varför äro då goda gärningar påbjudna? Så vilja vi vara vid gott mod och ingenting göra!» Nej, icke så, kära människa! Väl vore det så, om du vore allenast en inre människa och redan hade blivit helt och hållet andlig. Men sådant sker ej förrän på den yttersta dagen. Här på jorden är och förbliver endast en begynnelse och en tillväxt, vilken skall bliva fullkomnad i den tillkommande världen. Därför kallar aposteln det också »primitias spiritus», det är Andens förstlingsgåva. Därför hör det hit, som ovan sades: En kristen är en tjänstaktig tjänare för alla och var man underdånig. Där han är fri, där behöver han intet göra (nämligen till sin rättfärdighet inför Gud), men där han åter är tjänare, där måste han göra allt. Hur detta tillgår, vilja vi nu se. Om ock människan invärtes, till själen, är genom tron tillfyllest rättfärdig och har allt, vad hon bör hava, utom att samma tro och rikedom alltid måste tilltaga ända till det tillkommande livet, så förbliver hon dock ännu i detta lekamliga liv på jorden, och måste styra sin egen kropp samt umgås med människor. Här begynna nu gärningarna, här får människan ingalunda gå sysslolös. Kroppen måste sannerligen drivas och övas med fasta, vaka, arbete och allt slags måttlig tukt, så att den får likhet med den inre människan, med tron och andens lydnad och ej hindrar och står i vägen, såsom dess natur är, där den icke tuktas. Ty den inre människan är väl ett med Gud, glad och frimodig för Kristi skull, som har gjort henne så mycket gott, och vill med all håg och lust tjäna Gud igen för intet och av fri kärlek. Men så finner hon nu i sitt kött en motsträvig vilja, som vill tjäna världen och trakta efter vad henne lyster. Det kan då tron icke tåla, utan lägger sig med glad iver på hennes hals för att dämpa och stävja henne. Såsom Paulus säger i Rom. 7:22, 23: »Ty efter min invärtes människa har jag min lust i Guds lag; men i mina lemmar ser jag en annan lag, en som ligger i strid med den lag som är i min håg, en som gör mig till fånge under syndens lag, som är i mina lemmar.» Likaledes i 1 Kor. 9:27: »Fastmer tuktar jag min kropp och kuvar den, för att jag icke, när jag predikar för andra, själv skall komma till korta vid provet.» Vidare i Gal. 5:24: »De som höra Kristus Jesus till, hava korsfäst sitt kött tillika med dess lustar och begärelser.» Men dessa gärningar böra ingalunda ske i sådan mening, att människan därigenom skulle bliva from inför Gud, ty denna falska mening kan tron icke fördraga, eftersom tron allena är och skall vara vår rättfärdighet inför Gud, utan blott i den meningen, att kroppen må hållas i lydnad och bli renad från sina onda lustar, och så att ögat må hava akt på de onda lustarna blott för att utdriva dem. Ty eftersom själen är genom tron ren och älskar Gud, så vill den gärna, att likaledes allting måtte vara rent, framför allt hennes egen kropp, och att var man måtte med henne tillika älska och prisa Gud. Så händer då, att människan för sin egen kropps skull ej kan vara overksam, utan måste öva många goda gärningar i det syftet, att hon må hålla den i tukt. Och likväl äro gärningarna ej det rätta goda, varigenom hon blir rättfärdig och from inför Gud, utan hon gör dem av fri kärlek, för intet, för att behaga Gud. Hon söker eller åsyftar ej därmed något annat än att det alltså behagar Gud, vars vilja hon gärna på bästa sätt vill främja. Därav kan då var och en själv taga mått och steg för kroppens späkande. Man fastar, vakar, arbetar, så mycket man ser vara nödigt för sin kropp för att dämpa dess okynne. Men de andra, som mena sig bliva fromma genom gärningar, inrikta ej sin uppmärksamhet på köttets späkande, utan se blott på gärningarna och mena, att om de blott göra många och stora sådana, så är det väl gjort och de bliva därmed fromma. Stundom förstöra de därmed sitt förstånd och fördärva dessutom sin kropp. Detta är en stor dårskap och okunnighet om det kristna livet och tron, att de sålunda vilja bliva fromma och saliga genom gärningarna utan tro. För att nu använda en liknelse, så böra en kristen människas gärningar (sedan hon genom sin tro av Guds blotta nåd blivit rättfärdig och salig för intet) ej anses annorlunda än såsom Adams och Evas gärningar i paradiset. Därom står skrivet i 1 Mos. 2:15: »Så tog nu Herren Gud mannen och satte honom i Edens lustgård, till att bruka och bevara den.» Nu var Adam av Gud skapad, from och rättfärdig, utan synd, så att han genom sitt arbete ej behövde bliva from och rättfärdig. Dock, för att han ej skulle gå sysslolös, gav Gud honom som arbete att plantera, bruka och bevara paradiset. Dessa voro då idel fria gärningar, gjorda i intet annat syfte än allenast till Guds behag och ej för att vinna en fromhet, som han redan förut ägde, vilken även vi alla skulle hava ärvt genom den naturliga födelsen. Så förhåller det sig ock med en troende människas gärningar, som genom sin tro åter är insatt i paradiset och på nytt skapad och icke behöver några gärningar för att bliva rättfärdig, men för att hon ej må gå sysslolös, utan arbeta och bevara sin kropp, är henne befallt att göra sådana frivilliga verk Gud allena till behag. Alldeles såsom en invigd biskop, när han inviger kyrkan, konfirmerar eller annars övar sitt ämbete, så göra honom ingalunda dessa hans verk till biskop. Ja, vore han icke förut invigd till biskop, så vore väl alla sådana handlingar idel narrverk. Alltså, en kristen, som genom tron gör goda gärningar, blir icke bättre genom dem eller mer helgad och invigd till kristen, (vilket sker allena genom trons förökande) utan ifall han ej redan förut trodde och vore en kristen, så hade alla hans gärningar ingen betydelse, utan vore idel narrverk, ja, straffvärda och fördömliga synder. Därför äro dessa tvenne satser sanna: »Goda, fromma gärningar göra aldrig någonsin en god, from man, utan en god, from man gör goda, fromma gärningar.» »Onda gärningar göra aldrig någonsin en ond man, utan en ond man gör onda gärningar.» Således måste personen i alla fall först vara god och from, före alla goda gärningar, och de goda gärningarna följa och utgå från den fromma, goda personen. Liksom Kristus säger: »Ett gott träd kan icke bära ond frukt, men ett dåligt träd bär ond frukt.» Nu är det uppenbart, att icke frukterna bära trädet, såsom träden icke heller växa på frukterna, utan tvärtom bära träden frukterna, och frukterna växa på träden. Såsom nu träden måste finnas till förut, och frukterna icke kunna göra trädet till gott eller ont, utan träden göra frukterna till vad de äro, så måste människan till sin person vara from eller ond, innan hon gör goda eller onda gärningar, och hennes gärningar göra henne icke till god eller ond, utan hon själv gör goda eller onda gärningar. Något dylikt se vi även i alla hantverk. Ett gott eller dåligt hus gör icke en god eller dålig timmerman, utan en god eller dålig timmerman gör ett gott eller dåligt hus. Intet verk gör sin mästare sådan som verket är, utan sådan mästaren är, sådant blir också hans verk. Så förhåller det sig även med människans gärningar: såsom det är med henne i fråga om tro eller otro, så äro ock hennes gärningar därefter goda eller onda. Och icke tvärtom, att människan efter sina gärningars beskaffenhet är from eller levande. Nej, lika litet som gärningarna kunna göra en troende, lika litet göra de en människa from eller rättfärdig. Men såsom tron gör en människa from och rättfärdig, så gör den ock goda gärningar. Såsom nu gärningarna icke göra någon from och människan förut måste vara from, innan hon kan göra vad gott är, så är det uppenbart, att tron allena, av idel nåd genom Kristus och hans ord gör personen tillfyllest from och salig. Och intet verk, intet bud är för en kristen nödvändigt till saligheten, utan han är fri från alla bud och gör allt, vad han gör, av fri vilja, för intet, utan att därmed söka sin nytta eller salighet, ty han är genom sin tro och Guds nåd redan tillfreds och salig och gör därför goda gärningar endast till Guds behag. Omvänt kan icke heller någon god gärning gagna en icke troende till fromhet och salighet, icke heller kan någon ond gärning göra honom ond och fördömd, utan otron, som gör både personen och trädet ont, är det som gör onda och fördömda gärningar. Att man nu bliver from eller ond, har således icke sitt upphov i gärningarna, utan i tron eller otron, såsom den vise säger: »All synds begynnelse är att avvika från Gud och ej förtrösta på honom.» Så lär också Kristus, hur man icke bör begynna med gärningarna, och säger: »I måsten döma så: antingen är trädet gott, och då måste dess frukt vara god; eller är trädet dåligt, och då måste dess frukt vara dålig.» (Matt. 12:33), liksom ville han säga: den som vill hava god frukt, han måste först göra början med själva trädet och plantera ett gott träd. Den som således vill göra goda gärningar, han må icke göra början med gärningarna, utan med personen själv, som skall göra de goda gärningarna. Men personen kan ingen göra god utom tron allena, och ingen gör henne heller ond utom otron allena. Väl är det sant, att gärningarna göra oss fromma eller onda inför människor, d.ä. de visa i yttre avseende, vem som är from eller ond. Såsom Kristus säger i Matt. 7:20: »Alltså skolen I känna dem av deras frukt.» Men det ligger i skenet och i det yttre. Och detta yttre sken förvillar mycket folk, som skriva och lära, hur man skall göra goda gärningar och bliva from, varvid de likväl icke alls tänka på tron. Blint gå de åstad, och den ene blinde leder den andre. De plåga sig med många gärningar och komma dock aldrig till den rätta fromheten. Paulus säger om dem i 2 Tim. 3:5, 7: »De skola hava ett sken av gudsfruktan, men skola icke vilja veta av dess kraft. De hålla alltjämt på med att lära, men kunna aldrig komma till kunskap om sanningen.» Den som nu ej vill gå vilse tillsammans med dessa blinda, han måste se något längre än till gärningarna, buden och gärningsläran. Han måste framför allt fästa avseende vid personen, huru den kan bliva from. Men personen, d.ä. själva människan, blir icke from och salig genom bud och gärningar, utan genom Guds ord (det är genom hans löfte om nåd) och genom tron, för att hans gudomliga ära må bliva beståndande, att han icke genom våra gärningar utan genom sitt nådesord för intet och av sin blotta barmhärtighet gör oss saliga. Av allt detta är nu lätt att förstå, när goda gärningar skola förkastas och när de icke skola förkastas, ävensom huru alla läror böra förstås, vilka driva goda gärningar. Ty där det falska tillägget och den förvända meningen finnes, att vi skola bliva fromma och saliga genom gärningarna, där äro gärningarna icke mer goda, utan i grund fördömliga, ty de äro icke då fria, utan försmäda Guds nåd, som allena gör oss fromma och saliga genom tron, vilket gärningarna aldrig förmå åstadkomma, även om de inlåta sig därpå, samt just därmed ingripa i nådens ämbete och ära. Vi förkasta därför icke goda gärningar för deras egen skull, utan för det onda tilläggets, den falska och förvända meningens skull, som gör, att de endast synas goda och likväl icke äro goda. De bedraga därmed sin görare och även andra liksom glupande ulvar i fårakläder. Men just denna onda tillsats och förvända mening i gärningarna är oövervinnelig, där tron icke finnes. Den förvända meningen måste bo i varje verkhelgon, till dess tron kommer och förstör den. Ty naturen förmår ej av sig själv utdriva den, ja icke ens igenkänna den, utan håller den för ett kostligt, saligt ting. Därför bliva ock så många bedragna genom den. Fördenskull, ehuru det väl är gott att skriva och predika om ånger, syndakännedom, gottgörelse, kors, försakelse m.m. men man icke går vidare ända till tron, så äro de visserligen idel djävulska och förförande läror. Man bör icke predika blott den ena delen av Guds ord, utan även den andra. Buden skall man predika för att förskräcka syndare och för att uppenbara deras synder, för att de må ångra sig och vända om. Men därvid bör man icke stanna. Man måste också predika det andra ordet, löftet om nåd, för att undervisa om tron, utan vilken buden, ångern och allt annat förgäves predikas. Väl finnas ännu predikanter, som predika syndaånger och nåd, men de utveckla icke buden och Guds löfte så, att man kan lära sig, varifrån och hur ångern och nåden komma. Ty ångern uppkommer av budorden, tron åter av Guds löfte. Människan blir alltså genom tron på Guds ord rättfärdiggjord och upphöjd, sedan hon börjat frukta Guds bud så att hon blivit förödmjukad och bringats till självkännedom. Detta vare sagt om gärningarna i allmänhet och om det, som en kristen bör öva beträffande sin egen kropp. Nu vilja vi tala om nera gärningar, om dem som den troende gör gentemot andra människor. Ty människan lever icke allenast i sin kropp, utan också bland andra människor på jorden. Därför kan hon icke vara utan gärningar gentemot dem, hon måste ju tala och ha att göra med dem, fastän hon icke behöver sådana gärningar till sin rättfärdighet och salighet. Därför bör hennes tanke i alla gärningar vara fri, och riktad endast därpå, att hon med det som hon gör må tjäna andra människor och vara dem till nytta, utan annat mål än allenast andras behov. Detta är då ett rätt kristet liv, och där går då tron åstad och är verksam genom kärlek, såsom Paulus undervisar galaterna. Då han först hade undervisat filipperna, huru de ägde all nåd och fullhet genom sin tro på Kristus, så undervisar han dem vidare och säger: »Om nu förmaning i Kristus, om uppmuntran i kärlek, om gemenskap i Anden, om hjärtlig godhet och barmhärtighet betyda något, gören då min glädje fullkomlig, i det att I ären ens till sinnes, uppfyllda av samma kärlek, endräktiga, liksinnade, fria från genstridighet och ifrån begär efter fåfänglig ära. Fasthellre må var och en i ödmjukhet akta den andre förmer än sig själv. Och sen icke var och en på sitt eget bästa, utan var och en också på andras.» (Fil. 2:1-4) Se, där har Paulus tydligt framställt ett kristet liv så, att alla gärningar böra vara inriktade på nästans fördel, emedan var och en har nog för sig själv i sin tro och allt annat verk och liv återstår för honom endast till att därmed tjäna sin nästa av fri kärlek. Därjämte framhåller han Kristus som ett exempel och säger: »Varen så till sinnes som Kristus Jesus var, han som var till i Guds skepnad» och hade nog för sig själv och icke behövde leva, verka och lida, för att därigenom bliva from eller salig. »Dock utblottade han sig själv i det han antog tjänare-skepnad.» Han har gjort och lidit allt i ingen annan avsikt än till vårt bästa och ehuru han var fri, har han för vår skull blivit en tjänare. Alltså bör en kristen, rik och mättad såsom hans huvud Kristus, även låta sig nöja med sin tro och alltid föröka den, ty den är hans liv, fromhet och salighet och giver honom allt, vad Kristus och Gud har, såsom ovan är sagt. Och Paulus säger, i Gal. 2:20: »Det liv som jag nu lever i köttet, det lever jag i tron på Guds Son.» Men ehuru han nu sålunda är alldeles fri, så bör han återigen självvilligt bliva en tjänare till gagn och hjälp för nästan, med vilken han skall handla och umgås så, som Gud genom Kristus har handlat med honom. Och detta allt för intet, utan att därmed söka något annat än allena Guds välbehag i det han tänker: välan, min Gud har utan all min förtjänst, alldeles för intet och av idel barmhärtighet givit åt mig ovärdiga och fördömda människa i och genom Kristus en överflödande rikedom av all rättfärdighet och salighet, så att jag framgent intet mer behöver än allenast tro att det är så. Ack, så vill ock jag igen fritt och för intet med fröjd göra det som väl behagar en sådan Fader, som har överhopat mig med sina översvinneliga nådeskatter. Jag vill också bli en kristen gentemot min nästa och icke göra något annat än allenast det jag ser vara nödigt, nyttigt och saligt för honom, såsom ock Kristus har gjort emot mig. Ty själv har jag redan genom min tro allt tillfyllest i Kristus. Se, så härflyter ur tron kärlek och lust till Gud och ur kärleken åter ett otvunget, villigt och glatt liv till nästans tjänst för intet. Ty på samma sätt som vår nästa lider nöd och behöver det vi hava till övers, just så hava vi också själva lidit nöd inför Gud och varit i behov av hans nåd. Såsom nu Gud genom Kristus har hjälpt oss för intet, så böra ock vi därför med vår kropp och dess gärningar intet annat än hjälpa nästan. Härav se vi nu, huru ett kristet liv är ett högt och ädelt liv, som nu tyvärr i hela världen ej blott ligger nere, utan också är okänt och icke mer predikat. Så läsa vi, i Luk. 2:22, att jungfru Maria efter sex veckor gick upp till templet och lät rena sig efter lagen såsom alla andra barnaföderskor, oaktat hon icke var oren såsom de eller skyldig till en dylik rening, som hon ju inte behövde. Men hon underkastade sig det likväl av fri kärlek för att icke förakta de andra kvinnorna utan vara lik de övriga. Så lät också Paulus omskära Timoteus icke för att det var nödigt, utan för att icke ge de i tron svaga judarna anledning till onda tankar, under det att han tvärtom alldeles icke ville låta omskära Titus, då man yrkade på att sådant måste ske och vore nödigt till saligheten. Och Kristus frågade Petrus, i Matt. 17, då av hans lärjungar krävdes skattepenning, om icke konungens barn vore befriade från att giva skatt, vartill Petrus svarade ja. Dock befallde han honom gå till havet och sade: »Men för att vi icke skola bliva dem till en stötesten, så gå ned till sjön och kasta ut en krok. Tag så den första fisk som du drager upp, och när du öppnar munnen på honom, skall du där finna en silverpenning. Tag den, och giv den åt dem för mig och dig.» Detta är ett lämpligt exempel till denna lära, då Kristus kallar sig och de sina konungabarn som intet behöva och likväl ödmjukar sig, är villig att tjäna och giver skatt. Lika litet som nu denna gärning var nödig för Kristus eller tjänade till att göra honom rättfärdig och salig, lika litet äro ock alla andra, hans och hans kristnas verk nödvändiga till frälsning, utan de äro idel frivilliga tjänster andra till gagn och förbättring. Så borde det ock förhålla sig med alla präster, klosters och stiftelsers gärningar, så att nämligen envar övade sitt stånds och sin ordens verk allenast i det syftet att tjäna andra för att tukta sin kropp och för att giva exempel åt andra som även behöva tygla sin kropp. Härvid bör man dock alltid väl lägga märke till att man ej företager sig sådant för att därigenom vilja bliva from och salig, vilket tron allena förmår åstadkomma. Så bjuder också Paulus i Rom. 13 och Tit. 3, att man bör vara världslig överhet underdånig och lydig icke för att därmed bliva rättfärdig, utan för att tjäna andra och överheten, samt att man bör följa deras vilja av kärlek och ett otvunget hjärta. Den som nu hade denna kunskap, han kunde väl reda sig mitt bland de otaliga bud och lagar, som utgå från påven, biskoparna, klostren, stiften, furstarna och överhetspersoner, vilka några galna prelater så yrka och strängt hålla på, som vore de nödvändiga till frälsning i det de, ehuru med orätt, kalla dem kyrkans bud. Ty en frigjord kristen talar sålunda: Jag vill fasta, bedja, göra det ena och det andra, som är påbjudet, icke för att jag behöver sådant eller tänker bliva from och salig därigenom, utan jag vill göra påven, biskopen, församlingen, mina medbröder och överhet till viljes, liksom Kristus gjort mig vida större tjänster och lidit allt för min salighet, oaktat det för honom själv alls icke varit av nöden. Och ehuru tyrannerna göra orätt i att fordra sådant, så skadar det mig dock intet, så vida det icke är emot Gud. Härav kan då envar bilda sig ett säkert omdöme om alla verk och bud och kan göra åtskillnad dem emellan ävensom mellan blinda, dåraktiga och rättsinniga präster. Ty den gärning, som icke är inriktad på att tjäna nästan eller att lyda hans vilja, såframt han icke tvingas att göra emot Gud, är ingalunda en god kristen gärning. Därav kommer det, att jag befarar, att få stiftelser, kloster, kyrkor, altaren, mässor, testamenten äro kristna, icke heller fastor och böner till vissa helgon. Ty jag fruktar, att envar i allt sådant söker blott sitt eget och tror sig därmed gottgöra för synderna och bliva salig. Vilket allt kommer av okunnighet om tron och den kristna friheten och av att somliga blinda präster driva folket därtill och framhålla ett sådant liv med försäkringar om avlat, men aldrig någonsin undervisa om tron. Men jag råder dig så: vill du grunda någon stiftelse, bedja, fasta, så gör det icke i det syftet, att du därmed ville göra dig själv något gott, utan giv ut det fritt, för att andra människor må njuta av det. Så är du en rätt kristen. Vad skall du själv med dina ägodelar och goda verk, som du har till övers för att försörja och regera din kropp, då du (för själen och saligheten) har nog av tron, vari Gud har givit dig allting? Se, så måste Guds gåvor flyta ut ifrån den ene till den andre och bliva gemensamma, så att envar tager sig an sin nästa så, som vore han själv nästan. Ifrån Kristus strömma de över till oss, från honom, som i sitt liv har antagit sig oss, såsom hade han själv varit det vi äro. Ifrån oss skola de åter strömma till dem, som äro i behov därav, och det så helt, att jag för min nästas skull måste inför Gud nedlägga även min tro och rättfärdighet för att överskyla hans synder och taga dem på mig och ej göra annorlunda, än som om de vore mina egna, såsom ock Kristus har gjort för oss alla. Se detta är kärlekens natur, där den är sann. Men sann är kärleken, där tron är sann. Därför tillerkänner den helige aposteln kärleken den egenskapen, 1 Kor. 13: att den icke söker sitt, utan det som tillhör nästan. Av allt detta följer nu denna slutsats, att en kristen människa icke lever i sig själv, utan i Kristus och för sin nästa, i Kristus genom tron, för nästan genom kärleken. Genom tron far hon upp över sig själv till Gud, från Gud far hon åter ned under sig själv genom kärleken och förbliver dock alltid i Gud och i den gudomliga kärleken. Såsom Kristus, i Joh. 1:51, säger: »I skolen få se himmelen öppen och Guds änglar fara upp och fara ned över Människosonen.» Se, det är den rätta, andliga, kristna friheten, som gör hjärtat fritt från alla synder, lagar och bud och som står så högt över all annan frihet, som himmelen är hög över jorden. Gud låte oss rätt fatta och behålla den friheten! Amen.