Unge Anders kör med ärkebiskop Svebilius vid visitationen 1690!

Prosten Knut Lenaeus (1688-1776) delger oss i sin sockenbeskrivning över Delsbo, "Delsboa illustrata", tr 1764, följande dråpliga historia. Här något bearbetad av mig Andreas Holmberg, för att kunna publiceras i diverse jultidningar och konfirmandböcker:

Vid denna visitation (Delsbo 16/2 1690, skr anm) tilldrog sig en realexamen, som är värd att något omtalas. Nämligen, när herr ärkebiskop Svebilius låtit kalla fram hela socknens manliga ungdom i koret, och själv, efter sin utgivna spörsmålskatekes, hade förhört dem ända från början och gått igenom den förra tavlan (budorden 1-3, skr anm), och nu i förhöret kom till en yngling i 15- eller 16-årsåldern, som var väl klädd med päls och utanpå den hade en ny vadmalströja, så frågade han honom: "Vad följer nu vidare i 10 Guds bud?" Gossen svarade: "Den andra tavlan." Ärkebiskopen frågade: "Vad handlar den om?" Gossen svarade: "Om kärleken till vår nästa." Ärkebiskopen frågade: "Vem är din nästa"? Gossen svarade med de ord som står i spörsmålskatekesen. Ärkebiskopen frågade: "Hur förstår du detta, att man skall älska sin nästa såsom sig själv?" Gossen svarade: "Jag förstår det så, att vad jag vill att min nästa ska göra för mig i mitt trångmål, det bör också jag göra för honom när han behöver det." 

"Allt väl", svarade ärkebiskopen, som i detsamma blev varse en intill honom stående gosse, som var av samma längd och ålder som den förra, men tunt och illa klädd, så att han frös, skalv och skallrade tänderna. Ty på visitationsdagen var en ganska sträng köld. Därför ställde herr ärkebiskopen till den välklädde gossen åter en fråga: "Är denne illa frysande gossen din nästa?" Gossen svarade: "Javisst!" Ärkebiskopen frågade: "Älskar du honom då som dig själv?" Gossen svarade: "Ja, det gör jag." "Om du gör det", sade herr ärkebiskopen, "så bör du nu efter din egen utsago i detta hans trångmål låta honom få din yttersta tröja, för att han inte må skadas av vår skarpa köld. Eftersom han nu så väl behöver den och du ändå klarar dig med bara pälsen. Ty vår Frälsare Jesus befaller (Luk. 3:11) att den som har två kjortlar ska ge en åt den som ingen har." Gossen svarade: "För att visa att jag älskar honom som mig själv, skall jag också gärna göra det." Så drog han strax av sig tröjan, och drog den på den närstående och illa frysande gossen. För vilket ärkebiskopen rosade honom, och påminde att han igenom hela sin livstid aldrig skulle glömma att vid liknande tillfällen med själva gärningen bevisa att han uppriktigt älskade sin nästa som sig själv.

När förhöret var avslutat, fick kvinnorna och ungdomen av bägge könen frihet att gå sin väg hem. Men gossen som gav bort sin tröja gick då ej hem, utan ställde sig bak i kyrkan på läktaren, och avbidade där visitationsaktens äntliga slut. När nu ärkebiskopen skulle gå ut ur kyrkan till prästgården, och gossen på läktaren såg att pedellen kom till ärkebiskopen i koret, tog av honom hans sidentygskappa och i dess ställe satte på honom en resekappa fodrad med loskinn, för att han på vägen till prästgården skulle ha så mycket mindre känning av den stränga kölden, stiger gossen ner från läktaren och ställer sig på gången i ärkebiskopens väg, samt tillspörjer honom oblygt: "Käre far, är inte jag er nästa?" Då ärkebiskopen svarade honom: "Ja, visst är du det!" frågade gossen ytterligare: "Älskar ni då mig som er själv?" När ärkebiskopen jakade också till detta, sade gossen vidare: "På käre fars ord gav jag nyss av mina dubbla kläder bort min yttersta tröja. Men det får jag hugg för, när jag kommer hem, eftersom jag gjorde det utan mina föräldrars lov och minne. Slipper jag också hugg, så undgår jag dock icke att frysa innan jag hinner hem. Nu har jag sett att käre far också har två kappor, men inte så lång väg till prästgården, så om käre far älskar mig såsom sig själv, så ger han mig den kappa han nu har på sig." Ärkebiskopen svarade: "Hade jag inte längre väg hem än till Delsbo prästgård, så skulle du gärna få denna fodrade kappa. Men på vägen hem till Uppsala kan jag inte umbära den i så bitter köld." Varemot gossen invände: "Så ge mig då den andra kappan, som den där mannen (pekande på pedellen) bär efter er." Ärkebiskopen svarade: "Den är för tunn, min käre gosse, så att du ingen värme kan ha av den. Den är också för lång för att du ska kunna ta dig fram med den. Men eftersom du har rätt att fordra endera kappan av mig, så låt mig då lösa den ena av dig med penningar." Gossen svarade: "Ja, må göra!" Varpå gossen tacksamt tog emot 4 specie caroliner som ärkebiskopen gav honom, och gick sedan sin väg hemåt. 

Denne oblyge gosse hette Anders, och var Jost Mässingssmeds eller Häktemakares son i Näsbyn, efter berättelse av gamle nämndemannen Nils Persson i Hagen år 1754, som betygade sig då nästan varit jämnårig med denne Anders, samt under ärkebiskopens förhör ha stått jämte honom i koret och sett och hört vad som då passerade. Denna berättelse är så mycket mera trovärdig, som framlidne presidenten i Kungliga Kommerskollegium och Ständernas Manufakturkontor, välborne herr Anders von Drake, på riksdagen år 1743 berättade alltsammans för mig, Knut Lenaeus, med försäkran att han hade det från notarie Rönquists egen mun, han som följde med Svebilius på denna visitation.