De nöjde sig inte med att bara välkomna otron utan spred den i sin förblindelse bland de nedre skikten; de gjorde otron till en sorts tidsfördriv i sitt sysslolösa liv.
Frankrikes kyrka, fram till dess så rik på talare, övergiven av alla dem som ett gemensamt intresse borde ställt på dess sida, tystnade. En tid kunde man tro att om den bara tilläts behålla sina rikedomar och sin ställning skulle den vara beredd att fördöma sin tro.
I det att de som förnekade kristendomen höjde sin röst och de som ännu trodde teg, inträffade det som vi så ofta har bevittnat hos oss, inte bara i religiösa utan i alla andra sammanhang. De som behöll den gamla tron fruktade att vara de enda som förblev den trogna, och då de mer bävade för isoleringen än för villfarelsen slöt de sig samman med massan, utan att tänka som den. Den uppfattning som ännu bara hystes av en del av nationen föreföll sålunda vara allas åsikt och tycktes följaktligen oemotståndlig även i ögonen på dem som gav den detta falska sken.
(Tocqueville: Den gamla regimeno och revolutionen, Atlantis 2007 s 234)
No comments:
Post a Comment