Sunday, August 25, 2013

Enten - eller

Inte antingen "antingen - eller" eller "både - och" utan både "antingen - eller" och "både - och"!

Monday, August 05, 2013

Blivande biskopar för 200 år sedan

Det finns inget som tyder på att 1900- och 2000-talets teologer är de första heretikerna i Svenska kyrkan. (Inte för att det gör deras personliga ansvar mindre). Redan för 200 år sedan kunde biskopskandidater som Tegnér och Geijer (jodå, den senare var på tal som biskop i hemstiftet Karlstad) yttra sej skäligen fritt om såväl treenigheten som försoningen.

Så här skrev t.ex. Tegnér till Geijer (Lund 21/1 1821):

Vad du säger om de tre personerna i gudomen gillar jag fullkomligt. Till den mening som våra ortodoxer ha därom finnes ju ej något spår i Bibeln. Om tillfyllestgörelsen gäller detsamma, sålunda nämligen som det teologiska systemet framställer den. Det är ju i sig själv en slaktaridé, hädisk både mot Gud och förnuft. I allmänhet kan jag icke fatta försoningen annorlunda än som ett fortgående faktum i människohjärtat. Såsom isolerat, historiskt faktum, fulländat i ett ögonblick och utan någon symbolisk betydelse, må den gärna för mig vara ett mysterium, således ej kunna begripas. Olyckan är endast den att hon ej heller kan tros.

Men som biskop i Växjö säger han femton år senare (vid prästmötet 1836):

Jag skulle önska att de skriftlärde, som klaga över försoningslärans missbruk, bevisa dess omöjlighet, och väl också försöka att genom exegetiska konstgrepp förklara bort henne ur bibeln, jag skulle önska att de stodo vid en ringa, en obildad mans dödssäng ur folket. Han har intet mer att hoppas i livet, ville därför gärna ha något att hoppas i döden. Han känner sin skuld, han hårklyver icke begreppet om möjligheten för en annan att lida i hans ställe, försona, tillfyllestgöra; det har aldrig fallit honom in att tvivla härpå. Varmed vill man trösta honom, om detta sista stöd undanrycks honom i döden, om det säges honom att vad han själv felat, det måste han själv gälda? Försoningsläran må vara oförklarlig annars, hon har sin förklaring i döden."

Det känns onekligen som om inte heller P P Waldenström och 1870-talets försoningsdebattörer ö.h.t. är sådana kyrkohistoriska pionjärer som de ibland beskrivits som.