Sunday, April 12, 2009

Om Kristi uppståndelses frukt och kraft

(Ur Martin Luthers Kyrkopostilla, Evangelium på Påskdagen (Gleerups 1873)):

Såsom vi hafve hört om Herrans lidande, att det ej är nog att blott veta historien derom, så är det icke heller nog, att vi vete, huru och när Christus är uppstånden, utan man måste äfven predika och veta nyttan och bruket både af Christi lidande och hans uppståndelse, nemliga, hvad han dermed hafver förvärfvat oss. Ty om man vet och drifver bara blotta historien allena, så är det en onyttig predikan, den både djefvulen och de ogudaktiga äfven så väl veta, läsa och förstå, som de rätte Christne. Men när man predikar, hvartill det tjenar, då är det en nyttig, hälsosam och tröstelig predikan.

Christus visar sjelf nyttan af sitt lidande och sin uppståndelse, när han, såsom Mattheus skrifver i cap. 28:10, säger till qvinnorna: Rädens icke, går, och kungörer det mina bröder, att de gå till Galileen, der skola de få se mig. Detta var det första ord de af Christo hörde, sedan han var uppstånden från de döda. Dermed bekräftar han alla de predikningar och välgerningar, som de tillförene hade njutit af honom, nemligen, att de angå oss, som tro uppå honom. Derföre förekommer han dem ock här, och kallar de Christna sina bröder, de der tro, ändock de icke lekamliga se honom, såsom Apostlarna gjorde. Och här väntar han icke, till dess vi åkalle och bedje honom om att få bli hans bröder.

Ho vill nu här komma och tala om någon vår egen förtjenst? Hvad hade väl Apostlarne förtjent? Petrus förnekar tre resor Herran, och de öfrige Lärjungarne flydde allesammans ifrå honom, likasom en hare ifrå sina ungar. Han hade väl bort kalla dem öfverlöpare, ja, förrädare och bofvar, men ingalunda bröder. Därföre tillskickade han dem ock detta ordet genom qvinnorna af blotta nåd och barmhärtighet, hvilket Apostlarne då väl kände, och vi känne det äfven, när vi äre stadde midt uti våra synder och anfäktningar, och se oss intet annat före, än idel fördömelse. Och är detta visserliga ett öfvermåttan tröstefullt ord, att Christus antager sig och låter sig vårda om sådana förtviflade bofvar, som du och jag äre, och kallar oss alla sina bröder.

Är nu Christus vår broder, så må jag väl fråga, hvad oss då skulle fattas? Såsom det förhåller sig med lekamliga bröder, så går det ock här till: lekamliga bröder sitta uti enahanda och samma egodelar, och hafva en fader och ett arf, eljest vore de icke bröder; så besitte ock vi enahanda och samma egodelar med Christo, och hafve med honom en Fader och ett arf tillhopa, och detta arfvet förminskas icke genom någon delning, såsom annor arf göra, utan det blir allt framgent större och större, emedan det är ett andeligt arf. Lekamligt arf varder deremot mindre och mindre, när man skiftar det uti många delar, men här går det med det andeliga arfvet så, att den som får någon del deraf, han har det helt och hållet.

No comments:

Post a Comment