Absurditeter

"Det är absurt av evolutionisten att påstå att det är otänkbart att en påstått otänkbar Gud skapat allt ur intet, och att det är mer tänkbart att ingenting transformerat sej själv till allting."

Hör upp, gott folk, och lyssna

Hör upp, gott folk, och lyssna: Det finns två kön. Man kan omöjligen födas i fel kropp. Det kristna äktenskapet är till för man och kvinna. Skriva ”trans är trams” vågar jag inte. Men 1958 kanske saken gäller något mycket mer och egentligen något helt annat än behörigheten till statlig tjänst, det röstningen formellt gällde? Har Svenska kyrkan varit på tåget utan att fatta vilket spår det växlats in på – fast biskopen Anders Nygren sa det? Min ytliga grundtanke är förstås den, att allt hänger samman – men samman på ett mycket sinnrikt sätt. Vad tror ni? Finns det eller finns det inte en själafiende som gillar när det blir kerfuffle, som vi lärt oss säga?

(Dag Sandahl, Dagslända 31/5 "Från Sylts horisont ser man en hel del" på kyrkligsamling.nu

Luther på Tredjedag Pingst

Jesus sade: Och sina egna får kallar han vid namn, och leder dem ut. Och när han har släppt ut sina egna får, går han före dem, och fåren följer efter honom, ty de känner hans röst. Men den främmande följer de inte, utan flyr ifrån honom, ty de känner inte deras röst som är främmande. (Joh. 10:4-5)

I dessa ord är två ting som väl bör märkas: 1) Friheten till att tro och 2) Makten till att undersöka. 

Ni vet ju att våra själamördare har avspisat oss med det som möten, lärda män och stora doktorer fastställer och beslutar: det måste man hålla för gott och inte undersöka om det är rätt eller inte. Däri har de blivit så säkra på sig, att de nu påstår (som man uppenbarligen ser) att folket, vid risk för bannlysning, bör ta för gott allt vad de säger. Men här måste du ta ett spjut i handen och göra ett hål på deras sköld med, ja, deras beslut ska bli dvärgnät, och man ska ta tillbaka det svärd från dem, som de har rövat från oss, och rikta dess udd mot dem själva.

Märk därför väl, att fåren äger makt att undersöka det som man föreställer dem, och att de bör säga: Vi har Kristus till Herre, och framför alla djävulens och människors ord vördar vi hans ord; det vill vi förstå och undersöka huruvida Påven, Biskoparna och flera sådana kaxar gör rätt, eller inte. Ty Kristus säger här att fåren dömer och känner vilken röst som är den rätta eller inte. Nåväl, har de beslutat och fastställt något, så vill vi se efter om det är rätt, och döma därom efter den makt att döma som är lämnad åt varje kristen särskilt, ja, som ej är oss given av människor, utan av Gud själv. Ty så gör också de naturliga fåren, så att de flyr en främmandes och håller sig till sin herdes röst.

Härmed ogillar alltså Evangelium alla möten och alla påvliga stadgar, och lär att vi inte ska ta emot något utan undersökning, eftersom vi har makt att undersöka, och den makten tillhör oss ännu i denna dag. Men de har tagit svärdet ut ur våra händer, så att vi ej kunnat göra utslag i någon lära, utan har måst låta allehanda läror tränga sig in. Därför lär det väl göra dem ont i magen, att vi vill ta tillbaka svärdet från dem. Men man måste sannerligen ta det tillbaka, inte med våld, utan med ordet, och därför våga allt vad vi har, och säga: Jag är ett Guds får, hans ord vill jag ha och anamma; om ni ger mig det så vill jag hålla er för herdar. Men om ni sätter för mig någon bilära, och inte ger mig rena Evangelium, så vill jag inte hålla er för herdar, ej heller höra er röst. Ty det ämbetet, som ni berömmer er av, sträcker sig ej vidare än så långt ordet går. Finner vi nu att någon på detta sätt är herde, så ska vi ta emot honom; varom icke, så ska vi avsätta honom från ämbetet, ty fåren bör känna och urskilja herdens röst. Ger han inte rätt bete, så bör man ta staven av en sådan herde, och hatten av en sådan biskop, ty en med pärlor besatt hatt och en med silver beslagen stav gör ingen till herde, utan omsorgen om fåren och deras bete.

För att inga göromål måtte komma under omprövande, har de trängt sig till den myndigheten, att de kunnat ta svärdet ifrån oss, eller beröva oss rättigheten att undersöka, så alldeles att vi utan undersökning har måst anta allt som de föreställt oss, och det har nu snart kommit så långt med detta, att man av enbart en harkling från Påven är färdig att göra en trosartikel. De har jämväl föregivit, att överheten äger rättighet att förelägga sina undersåtar vad de behagar, utan att andra ska undersöka och döma därom, och det har haft en så faslig skada till påföljd, att om vi inte vore kristna skulle vi väl önska hundra tusen svärd över en enda Påve. Detta vet de också själva, och därför försvarar de med all makt sina lagar och stadgar. Ty om de skulle låta gemene man döma om dem, så torde deras stadgar måst stå tillbaka, och de måst predika Guds rena ord; men då bleve också deras buk smalare och dessa hingstarna inte så många.

Därför: beväpna er med detta ord, så att ni hugger sönder och genomränner allt det som inte är överensstämmande med Guds ord. Ty makten att döma tillkommer fåren, och inte endast predikanterna. Därför har ni frihet att undersöka och döma om allt som predikas. Ty hade vi inte den makten, så hade Kristus förgäves sagt i Matt. 7:15: 'Vakta er för de falska profeterna, som kommer till er i fårakläder, men invärtes är glupande ulvar.' Vi kunde ju inte vakta oss, om vi inte hade makt att döma om deras lära, utan hade måst acceptera allt som de säger och predikar.

Det andra stycket visar hur man inte bör tvinga någon till tron; ty fåren följer den de känner men flyr de främmande. Nu vill Kristus att man inte ska tvinga någon, utan låter var och en följa av frivilligt hjärta och lust, och inte av fruktan för skam eller straff. Man bör låta ordet gå ut och uträtta alltsammans. Vinner man därmed deras hjärtan, så kommer de väl självmant. Tron går inte av hjärtat, såframt det inte har Guds ord. Därför är vår tids herrar galna och rasande, i det de tar sej före att med makt och med svärd driva folk till tron, ty Kristus vill här att fåren ska komma självmant, därigenom att de känner hans röst. Men med utvärtes tvång kan man inte tvinga eller vinna hjärtat, såsom Påven med sina lagar har nödgat folk till skrift och nattvard. Kristus vill ha det fritt: han hade också kunnat bruka tvång, men han ville uträtta det med sin ljuvliga och kärleksfulla predikan. Den som följde med, han blev därvid, och lät ej rycka sig därifrån. Men dessa vill med svärd och eld, det är med ursinnighet, uträtta allt. Därför märk väl: man bör bara låta Guds rena ord ha sin gång, och sedan låta dem som man därigenom vinner följa med fritt; ja, då lär de väl frivilligt och av sig själva följa med.

Men därmed vill jag dock inte ha det världsliga svärdet avskaffat; ty det kan så hålla styr på folk, att de förblir i fred, och ej gör andra skada. Därför måste det blänka och brukas för de arga skalkar, som ej aktar på något Guds ord; men ingalunda kan det tvinga hjärtat och bringa det till tron. Därför måste svärdet bli stilla i trossaker. Där måste man gå in genom dörren, predika ordet och göra hjärtat fritt. Och på det sättet för man folk till tron, och annars inte. Det finns ju två slags regementen, nämligen över de fromma och över de onda; de fromma leds och kommer till rätta genom ordet, men de onda måste man hålla i ordning med svärdet.

Kristus förklarar själv sina ord när han säger: 'Jag är dörren in till fåren, och alla de som kommit före mig är tjuvar och rövare.' Därmed menas inte de som var sända av Gud, såsom profeterna, utan de som har kommit okallade, av sig själva, som berövar Gud äran och med sin falska lära dräper eller rövar bort människosjälar. 'Den som går in genom mig ska bli salig och ska gå in och ut och finna bete.' Här talar Kristus om den kristliga friheten, som består däri att de kristna nu är fria ifrån förbannelsen och lagens tvång, och kan hålla lagen allt eftersom de ser att kärleken till nästan och dess nödtorft kräver det.

Det gjorde också S:t Paulus: när han var hos judarna höll han lagen med judarna; hos hedningarna höll han den så som de höll den, såsom han själv säger i 1 Kor. 9:19-23: 'Fast jag är fri för var man, har jag likväl gjort mig till var mans tjänare; för att jag må vinna dess flera. För judarna har jag blivit såsom en jude, fr att jag ska vinna judarna; för dem som är under lagen har jag blivit som en under lagen, för att jag ska vinna dem som är under lagen. För dem som är utan lag har jag blivit som om jag vore utan lag (fast jag inte är utan Guds lag, utan är i Kristi lag), för att jag ska vinna dem som är utan lag. För de svaga har jag blivit svag, för att jag ska vinna de svaga; jag har för var man blivit allehanda, för att jag ska få göra några saliga. Men sådant gör jag för evangeliets skull, för att jag ska bli delaktig.'

Detta kan tjuvar och mördare, de falska predikanterna och profeterna, inte göra; de uträttar inte annat än att de stjäl, mördar och fördärvar. Men Kristus, den sanne och rätte herden, kommer allenast till det ändamålet att fåren ska ha liv och övernog. Detta vare nu nog sagt över detta Evangelium. Vi vill härvid låta det bero och bedja Gud om nåd att rätt förstå och fatta det.

Kyrkans minimum

Menu

Search

• START
• REDAKTION
• OM SVENSK TIDSKRIFT
• STIFTELSE
• ARKIVET
• FÖRLAGET
• PRENUMERERA
• IN ENGLISH

Close Menu

SVENSK TIDSKRIFT DEN 31 DECEMBER 1975

Eric Grönlund; Kyrkans minimum

Det finns ett minimum, som kyrkan inte
kanavstå ifrån, säger komminister Eric
Grönlund i Matteus församling i Stockholm.Det är den historiske Jesus. Kyrkan
har i och genom honom fått en gåva, som
den inte får schabbla bort. I all kyrkadebatt och reformiver har man börjat tro
e att det är kyrkan och dess kyrkofolk, som
behöver omvändas och anpassas till ”moe derna” människor. Men dessa, som tror
e sig kunna bestämma till och med om en
pd skall finnas till, lever i ett slutet rum
ulan förståelse för det ljus, som tränger in
e utifrån, menar författaren till denna enn gagerade artikel.

Härom dagen kom jag av ett visst skäl att
bläddra och så smått läsa i en gammal
postilla. Själva boken jag höll i var förvisso inte gammal. Det rör sig om en
nyutgåva i tre fina band av Anders Nohrborgs (1725-1767) klassiska Den fallna
människans salighetsordning. På sitt nå-
got omständliga men inträngande språk
analyserar Nohrborg på ett ställe det faktum, att en majoritet av människor alls
inte gillar kyrkan: man går inte dit, hör
inte på vad präster säger och intar i
största allmänhet en kylig attityd till kyrkans hela existens i sinnevärlden. Varför?
”Fördenskull avsky de att gå i kyrkan”;
så läser jag på sidan 399.
Fördenskull. Av det skälet. Och så radar den begåvade, logiskt tänkande predikanten upp allmängiltiga skäl till att
vad vi kallar en vanlig människa inte
vill ha med kyrkan att göra i nämnvärd
omfattning. I stort sett hänför Nohrborg
skulden till människan själv, hennes
medfödda ovilja att göra upp med levande Gud och med sig själv.
I våra dagars kyrkadebatt och kulturdebatt förefaller det mig, som om förklaringstrenden vore den rakt motsatta. Det
är den ursprungliga kyrkan med sin lära
och sina ordningar som har fel. Den moderna, ”vanliga” människan, som är fullmyndig, är den som har rätt. slutsatsen
måste bli en enda: kyrkan måste göra rent
hus med allt gammalt arvegods i tankar,
tro, gudstjänst och etik för att i stället
lyssna sig in i den moderna människans
villkor.
l88
Gör man en sammanfattning av vad
’SOm brukar stå i så kallade insändare och
av vad som brukar komma fram i samtal,
kan det låta så här:
Det är kyrkan det är fel på. Hon är
gammalmodig, bakåtsträvande, konservativ. Hon använder ett språk, som folk använde på artonhundratalet. Hon svarar på
frågor, som ingen levande ställer. Hon
håller sig med ett ritual, som till ingen
del är begripligt. Hon sjunger psalmer
till koraler, som påminner om sömn och
<löd. Hon utbildar sina tjänare i materier, som är helt ointressanta för nutidsmänniskan. Hon håller sig med en rumsinredning som leder tanken till prelat i
motsats till menig, till översåte i motsats
till undersåte, till auktoritära förkunnare
i motsats till en hop får. Hon har en gudstjänstform, som utesluter debattinlägg.
Hon förkunnar och påstår men frågar och
ifrågasätter aldrig. Hon skrämmer med
helvetet, bäddar för komplex och förgäter
kärleken till de utslagna. Hon förhandlar
sig till feta löner för de etablerade chefstjänstemännen men är döv och blind för
världens blödande sår …
Och så vidare.
Ja, sannerligen: det är ingen måtta på
<le beskyllningar mot kyrkan, som under
de sista tjugo årens häftiga reformiver
på något hemlighetsfullt sätt legat under
och pyrt. Den oomvända världen röt till
– och kyrkoledning och meniga kristna
hade så när trillat omkull. En förändringens vind satte in i riktning mot kyrkan,
en vind så stark, att det mesta som varit
vacklade på sina fundament.
Omvändelsens problematik
I den allmänna förvirringen satte man nu
igång med omvändelser. Men det blev
något ensidigt. Förr sade man, att det är
världens barn som behöver omvändas. Nu
hette det fastmer, att det är ·kyrkan och
kyrkans folk som behöver omvändas. Det
blev nu världens barn, människorna utanför kyrkan, som förutsattes veta hur an. r
ting bör vara. Dessa blev de nya normsän- f
darna. Folket utanför skulle inte omvän- d
das utan lyssnas på. ”Kyrkfolket” som !Je. d
grepp blev nu nationens samtliga medborgare, medan kyrkfolket förr i världea
ansågs vara människor, som något så ni
regelbundet deltog i kyrkans gudstjänskr,
kommunicerade vid nattvarden och uppehöll någon sorts hemandakt med pm
bibelläsning och enkel bön.
Låt mig peka på ett par trender i detll
sammanhang. Innehållet i gudstjänsts
skulle nu anpassas till de människors fallo un
ningsnivå, som inte finns i kyrkan
som man önskar nå. Mjölkmat i överf”
mening skulle serveras, medan fast fo
sattes in i frysen. Eftersom ingen p’
nas kunna något annat än Härlig är ·
den och Blott en dag, så blev det d
psalmer som sjöngs. Eftersom ingen
räknas ha en aning om treenigheten,
predikan något suddigt om Gud och •
lek. Att Jesus och den helige Ande
bort i hanteringen antogs inte spela
stor roll. Vad får man inte kosta på si(
en missionssituation!
Nattvarden – ja, den skrämmer
som inte är kyrkvana. Så blev slutsa
att nattvardslösa gudstjänster skulle
rtgel. Att i grunden utreda och fullfölja
en tankes konsekvenser i predikan blev
det inte längre tal om. Kort, ja, kortkort
skall predikan vara. Så vill ju ”folk” ha
det. Att predika från predik tolen kunde
fl folket utanför kyrkan att tro, att kyrkan
är auktoritär. Man talar nu en gång inte
ovanifrån och ned mot folket! Det kunde
få någon att tro, att kyrkan menar sig stå
för en SANNING. Slutsats: bort med predikstolen eller alternativt ned från predikstolen till golvnivå! Här skall det vara
samtal, dialog, och inte predikan.
Och musiken! Att beledsaga heliga
m) terier med mysteriefylld och konstfylld
musik blev allt ogörligare för folkets
kyrka. Kravet att i kristen tro och livsstil
helt oinitierade ögonblickligen skall
fatta och förstå allt, jämväl musiken,
lfdde till en musikalisk utarmning.
Kravet att blivande nattvardsungdom
under lästiden verkligen skall lära sig nå-
got, även utantill, blev allt omöjligare att
upprätthålla. Det fick räcka med att ungdomen alls ville vara med, vara tillsammans under lästiden, berätta för prästen
hur de upplever sin ungdom, sina problem, sina önskningar. Det enda som var
sig likt, var ståhejet kring själva konfirmationen. Anordningen med frågor och
!’.”ar hade blivit ett rudiment, stundom
helt borttaget. Men klädfrågan och presentfrågan fanns kvar.
Om någon står emot
Hände det nu stundom att företrädare för
krutendoro och kyrka vidhöll gamla ord- 189
ningar och krav, blev reaktionen häftig:
är det inte vi som betalar kyrkoskatten, är
det inte vi som valt prästen, är det inte
vår kyrka? Har vi inte rätt att få kyrkaservice så som vi önskar? Att jag varit
skild fem gånger är min privatsak, det är
prästens skyldighet att förse mig med vigsel, när jag själv så önskar och under de
villkor jag förestavar. Prästen skall döpa
mitt barn – sedan är det min ensak, om
jag tror eller inte tror, om jag avser att
fostra mitt barn kristet eller på annat
sätt. Prästen skall döpa mitt barn, och gör
han det inte, så är det så mycket värre för
honom själv. Det finns ju domkapitel
och aftontidningar.
Kunde man så hitta lämpliga etiketter
och beteckningar för tredskande präster,
gick processen så mycket fortare och effektivare: gammalmodig, bakåtsträvande,
konservativ, auktoritär, ofolklig. Man
hade upptäckt, att det kan gå troll i
orden. Med själva det magiska ordets
nämnande uppstod spöken mitt på ljusa
dagen. Ty vem rädes icke sådana spöken
som gammalmodig, bakåtsträvande och
konservativ?
Det slutna rummet
Vad var det som kom bort i all denna
folkliga, moderna kyrklighet? Vad var det
som kom till? Något var det ju som togs
undan och något lades till, men vad?
Försök att tänka dig att du befinner
dig i ett jättestort, men hermetiskt slutet
rum. Detta slutna rum får vara det slutna
världsalltet, med människor, djur, ting,
190
atomer, molekyler, ja ”allt”. Någon gud Det som kom till var uppfattningen att
utanför rummet finns inte, där finns ju vi människor skulle kunna och får be·
ingenting. Det enda som existerar i fråga
om tänkande varelser är människor, och
de finns samtliga inne i rummet. Då
måste rimligen en majoritet av just
människor få bestämma över allting. Majoriteten fastställer alltså vad som skall
menas med ont och gott, med orätt och
rätt. Någon annan instans finns inte.
Människan är hänvisad till människan.
Detta är det slutna rummets filosofi.
Tänk dig då att något har hänt, att
detta samma slutna rum fått en stöt utifrån och rämnat på något ställe. En ljusstråle från en annan värld smög sig in i
rummet, utifrån. Vänligt över jorden
glänser/strålen av ett himmelskt hopp.
Det är denna rämna i rummets vägg,
denna stråle utifrån och in, som bibel
och teologer, kyrka och kristna människor
kallar uppenbarelse: Gud avslöjar sig
själv, han visar sig för människorna,
oombedd, utan mänskligt beslut, utan demokratisk omröstning i mänskligheten.
Frågar då någon vad denna uppenbarelse
är, svarar jag Jesus, född av den orörda
jungfrun Maria, uppstånden från de
döda. Jesus är nedslaget från den andra
världen, han är Gud, kommen i en historisk människas gestalt.
Det som kom bort i den pågående processen inom kyrkan är tron på uppenbarelsen, tron på sprickan i rummets hölje,
tron på närvaron av något Annorlunda,
tron på det som står bortom majoritetsbeslut och vars värde inte står och faller
med antalet anhängare.
stämma om allt, bokstavligen allt, inklu·
s1ve en eventuell Guds profil och l’å-
sende.
Kyrkan i ursprunglig mening står här
världen för något som i en livets
vändsgränd kan formuleras så: man l
lyda Gud mer än människor ( s’
ningarna 5:29). Kyrkan stod n
gen för den livshållning, som 11
martyrium, när alternativet är att
uppenbarelsen.
Kyrkans verkliga motpol är alltså
hundraprocentiga kompromissens
Om ingen Gud finns, om allt är slut
bara är tron på Gud, då måste ..-u•.,~•.v<~~~
sen bli att människan till varje
måste kompromissa sig till ett
Något annat liv än detta finns ju
och därför måste detta livet till
pris bevaras intakt. Frid och fred
liktydigt med samlevnad just till
pris. Martyriet är principiellt uteslutet.
K yrkans minimum
I ett pluralistiskt samhälle måste
företrädare finna sig i spelreglerna
gör det av hjärtat fram till den
där själva uppenbarelsen i princip
kas. När det sekulära samhället
krav på att möblera om i kyrkans
sta, då måste kyrkan törhända tänka
och gå in i martyriet. I motsatt fall
kyrkan inte längre kyrka utan en
slagskopia av folkets tankar.
Något martyrium förefaller till exempel
i vårt land inte hota de kristna inom
rimlig framtid. Men det som måste bli
klart för kyrkans samtalspartner är, att
kyrkan i sista hand inte bygger på det
slutna rummets filosofi utan på det
brustna: kyrkan vet sig utifrån, från Gud,
ha mottagit en gåva, som den inte får
rl!abbla bort. Kyrkans samtalspartner
måste söka förstå, att kyrkan aldrig kan
låtsas som om den historiske Jesus inte
191
hade funnits. Vad han historiskt bevisbart har sagt, gjort, menat, åstadkommit
kan kyrkan aldrig gå förbi som en nullitet. Inte heller kan kyrkan ersätta kunskapen om denna Jesusuppenbarelse med till
intet förpliktande ord som ”kristna värden” och annat sådant. Vad vi med egna
ögon sett och hört, det förkunnar vi. Kyrkan bottnar i sanning, i verklighet, i
fakta.

Ledare; Illusioner och realiteterInnehållsförteckning 1976

• 
• 

Back To Top

Ansvarig utgivare: Anders Ydstedt
E-post: anders@svensktidskrift.se

Ställföreträdande utgivare: Amanda Wollstad
E-post: amanda@svensktidskrift.se

ISSN 2002-5130

Tidningen ges ut av Förlagsaktiebolaget Svensk Tidskrift
Adress: Adelgatan 6, 211 22 Malmö
Tel: 040-979070, info@svensktidskrift.se

© Svensk Tidskrift 2021

We use cookies to ensure that we give you the best experience on our website. If you continue to use this site we will assume that you are happy with it.Ok

Du Herrens tjänare!

Kläd dig i invärtes prydning, 

ty du står i tjänst hos allseende Gud, som skådar hjärtan. 

Hämta med bönen kraft, 

ty ämbetet är Herrens och du blott ett svagt lerkäril. 

Sanning regere dina läppar, 

ty de böra bevara läran. 

Kärlek styre ditt hjärta, 

ty du är nådens sändebud. 

Frimodighet utruste din själ, 

ty du går den störste Herrens ärende. 

Bitterhet fläcke aldrig ditt nit, 

ty du är en herde men icke en herre. 

Egennytta smitte aldrig din syssla, 

ty själavård må icke vara hantverk för slem vinning. 

Misströstan göre dig aldrig nedslagen, 

ty Herren giver växten. 

FÖRKUNNA ORDET I OSTYMPAD ORDNING 

så att du öppnar ögonen på de okunniga, 

rycker hyendet undan säkerheten, 

river täckelset undan skrymteriet, 

lyfter bördan av de betungade, 

ty Gud vill att ingen skall förgås. 

Gör varje predikan såsom bleve han den sista, 

både för dig och åhörarna. 

Vid vartenda skriftermål skrifta ditt eget hjärta,

så stadfäster du dig i nåden. 

Vid nattvardens utdelning vare icke du blott ett verktyg, 

utan tillika en andelig deltagare i nådens skatter. 

Din Frälsares herdehjärta vare din föresyn i ämbetet, 

din glädje under bördan och 

ditt försvar vid räkenskapen. 

Dina ord vare salighetens frö, 

din vandel andras vägvisare, 

dina böner satans nederlag, 

din död en trogen tjänares hädanfärd 

IN I SIN HERRES GLÄDJE!

Geijer om människans av Gud givna ansvar

"Det finns ej en större och viktigare fråga än den om salighet och osalighet. Är denna ur evigheten ljudande fråga av Gud själv ställd till varje människas besinnande, så lär han ej ansett någon annan henne för hög. Intet medborgarskap är för högt för den, som är kallad att vara medborgare i Guds rike."

Luther om kristendomskunskapen på 1500-talet

"Hjälp gode Gud viket elände jag har fått se. Gemene man vet ingenting alls om den kristna läran, i synnerhet i byarna. Tyvärr är många kyrkoherdar helt oförmögna och odugliga att undervisa och ändå ska alla kallas kristna, vara döpta och gå till nattvarden fastän de inte kan Fader Vår, trosbekännelsen eller tio Guds bud. Men de lever som de kära kreaturen och de oförnuftiga svinen. Där på sina håll evangeliet förkunnas har de lärt sig att mästerligt missbruka friheten. 

Ni biskopar, hur ska ni kunna stå till svars inför Kristus för att ni lämnat folket vind för våg och inte för ett ögonblick följt ert ämbete? Måtte ni inte bli straffade därför.”