Detta förord från 1971 års utgåva (utg. Östra Smålands Missionsblad) återger jag in extenso:
Anders Victor Isaksson (1855-1925) var predikant i Östra Smålands Missionsförening. Från 1897 till sin död var han föreningens ordförande och under många år redaktör för dess tidning. 1912-23 var han ledamot av riksdagens andra kammare (där han någon gång kunde ta sig för att läsa Bibeln för de samlade riksdagsmännen).
Isaksson brukade beskriva sig själv med citat ur en sång: "Svart, fördömd, förlorad i mig själv, / sådan synden stämplat har personen, / står jag täck och ren i nådens älv, / ren i Jesus, som är nådatronen."
Vi som ännu minns de gamla predikanterna har ofta en känsla av att våra dagars förkunnare aldrig fyller fädernas mått. Hur gärna man skulle velat ha de gamlas förkunnelse bevarad, så som dagens vältaighet fixeras på band och i tryck. Men deras stämma har tystnat, och endast få av dem har tecknat ner sina predikningar.
Isaksson gjorde det ibland. Han har lämnat efter sig uppbyggelseskrifter som idag tyvärr är ganska svåråtkomliga. Missionsbladet tror sig göra rätt i att på nytt ge ut föreliggande lilla skrift. Vid utgivningen har några mindre uteslutningar gjorts; det är sådant som var aktuellt vid århundradets början men i dag saknar all relevans.
Må nu den gamle predikanten genom tron få tala till oss, fastän han är död, och må Herrens Ande föra ordet in i våra själar!
(Så långt det gamla förordet).
Och nu till Isakssons predikan:
APOSTELN PETRI PASTORALEXAMEN
eller
ÄLSKAR DU MIG?
I.
När de nu hade ätit, sade Jesus till Simon Petrus: Simon, Johannes´ son, älskar du mig mer än dessa gör? Han sade till honom: Ja, Herre, du vet att jag har dig kär. Han sade till honom: För mina lamm på bete! Åter sade han till honom för andra gången: Simon, Johannes´ son, älskar du mig? Han sade till honom: Ja, Herre, du vet att jag har dig kär. Han sade till honom: Var en herde för mina får! Han sade till honom för tredje gången: Simon, Johannes´ son, har du mig kär? Petrus blev bedrövad över att Jesus för tredje gången frågade "Har du mig kär?" och han svarade: Herre, du vet allting, du vet att jag har dig kär. Jesus sade till honom: För mina får på bete! (Joh. 21:15-17)
De fyrtio dagar då Herren Jesus vandrade efter sin uppståndelse synlig bland lärjungarna kan vi kalla en "avvänjningstid", eftersom Jesus då förde sina lärjungar in i övningen att tro utan att se. Han dolde sig för dem så lång tid att de blev riktigt oroliga och modlösa; då uppenbarade han sig åter för dem, och "lärjungarna blev glada när de såg Herren". Och så förflöt dessa fyrtio dagar under omväxling mellan sorg och fröjd: sorg och saknad då de inte visste var de hade sin Frälsare, och glädje då han uppenbarade sig.
Uppenbarelsen vid Tiberias sjö skedde just vid ett sådant tillfälle då lärjungarna var i mörker och nöd. De hade inte sett Herren Jesus på flera dagar, deras matförråd var slut och ställningen mycket bekymmersam och hopplös. Därför tycktes Petrus vilja återgå till sitt gamla yrke för att åteminstone kunna försörja sig och slippa gå så där som ett frågetecken både inför sig själv och andra. "Jag går bort för att fiska", sa han till sins sex närvarande medbröder i bedrövelsen.
Petrus hade inte under sitt treåriga sällskap med den store Mästaren fått en falsk uppfattning av livet på jorden. Han ansåg inte den höga kallelsen till apostel göra honom för fin till kroppsarbete, utan han kunde då tillfälle gavs gå bort till sitt gamla näringsyrke. Han blygdes inte att uppträda såsom en vanlig fiskare. Och denna hans ringhet gjorde honom inte mindre lämplig till apostel.
Den predikant som ska vara till gagn för Guds rike, behöver framför allt ha herdesinne för Kristi hjord. "Herresinnet" behöver dagligen korsfästas och dödas och "herdesinnet" dagligen underhållas hos en som ska tjäna Kristi hjord. Bibeln och historien visar att Herren kallar till och i predikoämbetet insätter både lärda och olärda, bildade och obildade; men han kallar ingen till predikant, som han inte kan få ge det rätta herdesinnet.
Petrus aktade inte sitt gamla yrke så ringa eller sig själv så stor att han höll sig för god att vara fiskare. Och det är skönt att se. Men ser vi denna händelse från en annan synpunkt, då kan man känna sig böjd att fråga: "Vad tänker du göra, Petrus? Tänker du verkligen söka upp din båt och dina nät och gå bort till ditt gamla yrke? Du har ju högtidligt förklarat att du övergivit allt och följt Jesus! Hade då denna försakelse inte djupare grund, än att du kan gå bort till din båt och dina gamla nät, så snart Jesus döljer sig och ställer sig något underlig?"
Dock, vi når inte Petrus med våra frågor, ty han är för evigt hemma hos Herren. Men det bör vi besinna, att om vi tycker oss ha gjort några framsteg på helgelsens väg, då visar det att vi istället gått tillbaka. Menar vi oss ha försakat mycket för Herrens skull, så är den försakelsen ganska liten. Tycker vi oss vara kärleksfulla och ödmjuka, så bevisar det tycket att vi är egenrättfärdiga och stolta. Det är Herrens barmhärtighet om vi blivit bevarade från syndafall. Och inbillar vi oss att vi övervunnit synden, eller att Herren ur oss rensat bort åtminstone den eller den synden, då är det inte alls underligt om vi med det snaraste faller för samma syndafrestelse som vi trodde vara utrensad från oss. Må fördenskull Herren få behålla alla sina barn vid andlig nykterhet och sans!
Petrus hade inte svårt att få sina bröder med sig ut på fiske. De var sju tillsammans, och alla dessa begav sig ut på Tiberias sjö - men den natten fick de ingenting. Det var en mörk och hopplös natt: men det blev så mycket ljuvligare att på morgonen finna Jesus. Hade de fått mycket fisk den natten, så hade de i framtiden under förföljelser och trångmål kunnat tänka: vi hade haft lugna och goda dagar, om vi inte för Jesu skull hade försakat vårt inbringande yrke. Men en sådan berömmelse låter Jesus dem inte ha. Han undanhöll alla fiskar i sjön, och så fick lärjungarna lära sig, den sista natt de var ute på fiske, att de inte ens kunde försörja sig själva och att alla fiskar i vattnet och alla djur i skogen är Herrens - och att han ger dem åt vem han vill och den stund han själv behagar.
Sedan Jesus hela natten osynligt varit nära de sju fiskarvännerna och undanhållit fisken från deras nät, visar han sig på morgonen vid stranden och framställer denna moderligt ömma men också triumferande fråga: "Barn, inte har ni väl något att äta? Det har väl inte lyckats för er, ni sju vana, arbetsamma fiskare, att ens skaffa er lite frukost till idag?" De svarade honom: "Nej".
Nu var lärjungarnas oförmåga uppenbar. De hade ingenting uträttat i andligt avseende, ända sedan skärtorsdagen. Och nu hade den sista nattens erfarenheter visat dem, att de inte heller kunde uträtta något till sitt lekamliga uppehälle. Nu var de förlorade i allt och stod såsom odugliga endast för Jesu räkning. Kunde och ville han av oförskylld nåd och förbarmande ta vård om dem till både kropp och själ, så kunde de fortfarande hoppas. I annat fall vore det ute med dem.
Och då var Jesu stund kommen. Han hade eldat vid stranden så att han redan hade glöd, men även fisk och bröd hade han utan att använda lärjungarnas nät. Därtill befallde han så många stora fiskar att gå på de omkring tvåhundra alnar från land liggande näten, att det var ett under att näten inte gick sönder. Nu fick de hungrande och uttröttade lärjungarna äta sig mätta. Och vad som var mer än allt annat, de fick åter se och höra sin käre Mästare. En sådan glad morgon avlöste den bekymmersamma natten. Både själanöd och brödbekymmer försvann vid denna Jesu ljuvliga uppenbarelse. Och Petrus blev så tröstad och glad att han tålde vid att genomgå den allvarsamma examen som vår text berättar om.
Denna examen var så närgående, prövande och allvarsam, att Petrus nog inte förrän just nu kunnat genomgå den. Men nu var han tröstad och glad. All hopplöshet och nöd hade försvunnit vid Jesu ljuvliga uppenbarelse. Och nu kunde han och nu fick han genomgå den allvarsamma självprövning, som har blivit kallad "aposteln Petri pastoralexamen."
II.
När de nu hade ätit, sade Jesus till Simon Petrus: Simon, Johannes´ son, älskar du mig mer än dessa gör? "Älskar du mig?" var den första och andra frågan som Jesus ställde till Petrus. "Har du mig kär?" var den tredje och sista frågan. Herren Jesus examinerade hjärtat och inte kunskapen. Han frågade efter kärleken och inte efter känslan eller hänförelsen. Och Jesu allvarliga ord och närgående frågor trängde igenom Petri hjärta, så att han blev mycket bedrövad.
Även vi måste, om vi ska räddas, gå igenom en liknande examen. Även till oss ställer Herren Jesus denna fråga: "Älskar du mig?" Och det är ju en stor nåd av Jesus, att han frågar efter vår kärlek och vill vara älskad av oss. Vi må besinna att Jesus är alla konungars konung och alla herrars herre, och vi däremot är stoftets barn och därtill skuldbelastade brottslingar och upproriska rebeller. Om en person ur folket och därtill en mindre hederlig sådan trädde fram inför en prins eller kung och förklarade: "Jag älskar Er och vill vara i Er närhet hela mitt liv", så bleve han bortdriven. Och om han gjorde motstånd, så bleve han fängslad. Men det är en ringa skillnad mellan den uslaste människa och den härligaste konung mot den skillnad som är mellan härlighetens Herre och oss fattiga syndare.
Sett från denna synpunkt vore det ju inte underligt, om den syndare bleve bortstött och straffad, som i efterhängsen kärlek ville sluta sig till Herren Jesus. Men ingen syndare behöver befara en dylik behandling. Nej, man får verkligen älska Jesus. Man kan aldrig älska honom för mycket, utan ju mer efterhängsen man blir, desto mer gläder man Herren Jesus. Och är är inget anseende till person. Jesus säger: Den - det må vara vem som helst - som kommer till mig, ska jag sannerligen inte kasta ut. Han älskar alla, och därför vill han bli älskad av alla. Han frågar efter vår kärlek, eftersom han längtar efter den. Och nog borde vi ta detta nådefulla förhållande till våra hjärtan! Det är en evighetsförlust att förakta Jesu kärlek eller lämna den obesvarad.
"Älskar du mig?" Måtte Gud få göra oss uppriktiga inför honom som gör oss denna fråga! Han frågar inte: "Älskar du?" En sådan fråga är överflödig, eftersom varje människa älskar. Hon älskar sina anhöriga, sina vänner och mycket annat, och framför allt, hon älskar sig själv. Men Jesus frågar: "Älskar du mig?" Och denna fråga ställer han till oss alla, alltså även till dig. Och frågan rör sig inte om likgiltiga ting, utan om vår allra viktigaste angelägenhet, nämligen om hur vi ska ha det för den kommande, ändlösa evigheten. Ty det borde vara uppenbart för var och en, att om man ska kunna trivas i himmelen måste man hålla Jesus, som är himmelens salighet, dyrbar och kär.
Men fast det är av allra största betydelse om vi älskar eller inte älskar Jesus, så är ändå de allra flesta människor fiender till honom, och det bekymrar dem inte alls. Och även många av dem som menar sig vara Jesu vänner tar denna fråga ganska lättsinnigt. Somliga menar att de älskat Jesus i hela sitt liv; men ändå är han inte dyrbarare för dem än att de kan missbruka hans namn och förakta hans vilja. Och de gör det lika fritt, som de lättsinnigt besvarar hans kärleksfråga med ja. Sådant hör till det grövre skrymteriet. Men det finns även ett finare skrymteri. Det finns många som har gått igenom ett slags omvändelse, men eftersom de aldrig blivit vakna över hjärtats ogudaktighet eller fått kännedom om naturens ondska, så tror de att de är fromma och heliga framför alla andra människor. Liksom fariséen tackar de Gud att han har gjort dem frommare än andra människor. De gläder sig över tillväxten i helgelsen och de kristliga dygderna och kan bli så hänförda över sin fromhet att hjärtat sväller av - egenkärlek. Men de är alldeles förvissade om att denna ljuvliga känsla, som kommer av deras självbehag, är en ren och äkta kärlek till Herren Jesus. Och lätt och glättigt besvarar de Herrens Jesu fråga med ett obetingat ja.
Helt annorlunda går det till när Herren Jesus examinerar sina lärjungar. Tillhör du dessa, då har du mer än en gång stått bävande inför denna fråga. Du vet att här gäller det varken kunskap eller ett vackert leverne, utan frågan gäller hur hjärtat står i förhållande till Jesus. Du vet att även om man genomgått en djupgående väckelse och kommit till klart ljus i evangelium och därigenom blivit införd både på den rätta vägen och i verksamhet för Guds rike, så kan man ändå förlora kärleken till Jesus och det oaktat fortsätta med sin verksamhet för Guds rike och inför människor framträda som förr. Man kan vara vänlig mot syskonen, besöka sjuka, hjälpa fattiga, ömma för människors andliga och lekamliga nöd samt predika till människors gagn och uppbyggelse, även sedan man förlorat den första kärleken. (Upp. 2:1-5). Ja, man kan ha Andens gåva att tjäna andra men själv sakna barnaskapets Ande. O, vad detta är närgående! Det kan sätta en ärlig själ i bekymmer och nöd.
Någon torde härvid tänka: Inte är det möjligt att man kan ha Andens gåva att tjäna andra och själv stå i ett falskt förhållande till Gud? Som svar på denna fråga kan vi påminna om hur Guds Ande kom över den ogudaktige översteprästen Kajafas och tvang honom att uttala en dyrbar profetia (Joh. 11:49-51). Ännu mera gripande är det att läsa om kung Saul. Samuel sa till honom: "När du kommer där in i staden, möter dig en hop profeter som har kommit ner från höjden, och före dem psaltare och trumma och pipa och harpa, och de profeterar. Och Herrens Ande ska komma över dig, så att du profeterar med dem, och då skall du bli en annan man. När nu dessa tecken kommer över dig, så gör allt det som kommer dig för handen, ty Gud är med dig." Och som han vände ryggen åt Samuel och gick ifrån honom, gav Gud honom ett annat hjärta, och alla dessa tecken kom på den dagen. Och då de kom till höjden, se, då mötte honom en hop profeter, och Guds Ande kom över honom, så att han profeterade med dem." (1 Sam. 10:5-10, se även 1 Sam. 11:6).
"Guds Ande kom över honom"; "han blev en annan man"; Gud gav honom "ett annat hjärta". Genom Guds Ande blev han "en annan man", nämligen en modig kung; han fick ett annat hjärta, så att han kunde regera med vishet och kraft. Men någon sann hjärteomvändelse till Herren eller barnaskapets Ande till pånyttfödelse och trosförening med Gud, det kan vi inte märka hos honom. Men hur tydligt framstår inte barnaskapets ande hos kung David, trots alla hans synder! Redan från ungdomen ägde David den med Gud förtroliga barnaskapets Ande, det finner vi av bibelns berättelse om honom.
Inför ovan nämnda allvarsamma förhållanden har jag många gånger stått förskräckt och bävande. Jag har då suckat till Herren: "Käre Herre Gud, kan jag inte behålla din tuktans, fruktans och barnaskaps Ande, så låt mig inte heller ha Andens gåva att predika och bekänna ditt namn! För om jag har det sista kan jag lättare sova över den stora förlusten och mindre märka min falska ställning. Låt mig därför hellre förlora Andens gåvor, så att jag därigenom väcks upp ur min sömn och blir välsignad med din tuktans Ande, så att jag även må kunna erhålla och sedan behålla barnaskapets Ande!"
Ja, farorna för bedrägeri är stora, hemvägen är smal, och far man vilse i dessa stycken, då är allt förlorat. Och detta vet Herrens fattiga. De kommer därför ofta i fruktan för sig själva. Den ena gången efter den andra står de undrande och frågande inför Jesu kärleksfråga. De undrar hur det har det och vilket svar de ska våga ge. De vill inte bli bedragna, och därför vill de inte tillägna sig en falsk tröst eller inbilla sig att de älskar Jesus, ifall de saknar den sanna kärleken. Och eftersom de inte är idel ande utan även kött och köttet aldrig kan älska Gud utan bara förakta och förargas på honom och hans regering, och eftersom de inte sover utan hålls vakna över hjärtats ogudaktighet och sin likgiltighet för och gensträvighet mot Herren, så blir det många gånger omöjligt för dem att hos sig finna någon kärlek till Herren Jesus. Och vad ska de då svara Herren Jesus, då han frågar: "Älskar du mig?"
Ja, de står ofta färdiga att svara: "Herre Jesus, du vet att jag inte älskar dig." Men de vet att ett sådant förhållande innebär evig skilsmässa från Herren Jesus, och det blir dem odrägligt att tänka på att de för tid och evighet ska vara skilda från Jesus, ty han är dem verkligen både dyrbar och kär. Därför sjunker de ner inför Herren med syndabekännelse och rop om förbarmande. De bekänner sin kallsinnighet, världslighet och andliga tröghet. Och ingenting i himmelen eller på jorden kan mätta, trösta och tillfredsställa deras själs behov och begär mer än Herren Jesus, som dött för deras synder och gjort dem rena i sitt blod. Han och ingen annan är deras tröst och deras allt. Han är dem kärare än kroppens bröd, ty han är deras liv och de kan inte leva utan honom.
O vilka underliga förhållanden! Många som tycker sig älska Jesus med den mest varma och brinnande kärlek, de älskar endast sig själva och inte Herren Jesus. Andra som är färdiga att förtvivla om sin räddning, eftersom de tycker sig alldeles sakna kärlek till Jesus men känner sig fulla av kärlek till jorden, världen och de fåfängliga tingen, de har en outsläcklig och oövervinnelig kärlek till Jesus. Nog är detta underbart! Men det går såsom Jesus har sagt, att den som får mycket förlåtet älskar mycket, och den som får litet förlåtet älskar litet (Lukas 7:47).
Kärleken till Jesus kommer alltså av många synders förlåtelse. Och eftersom förhållandet är sådant, så blir ingen av Jesu lärjungar, inte ens den uslaste, "kuggad" då Herren Jesus examinerar. Ty synd, det har man, och Jesus, Frälsaren, och hans förlåtelse, behöver man, och så blir Jesus kär och oumbärlig.
Är det ett lyckligt förhållande mellan ett par unga makar som nyligen ingått äktenskaplig förening, så älskar de varandra och har även varma känslor för varandra. Denna kärlek är äkta men föga beprövad. Efter femtio års lycklig sammanlevnad har de varma känslorna lagt sig betydligt, men kärleken har vuxit till, och den kärleken är prövad. De har mer och mer vuxit samman med varandra, och de är i sina hjärtan mera i behov av varandra efter alla dessa år, än vad de var i den allra första tiden.
En Jesu lärjunge bekymras ofta över att den varma känslan för Jesus, ordet och syskonens liksom har försvunnit. Han ser tillbaka på sina andliga "bröllopsdagar" och jämför sin nuvarande köld med den tidens varma känslor, och därvid fruktar han att han förlorat den första kärleken. Och förhållandet kan verkligen vara så. Faran är ganska stor. Här beror det på om man somnat över sin synd och inte tar emot Herrens tuktan och bestraffning. Har man slutit vänskapsförbund med en eller flera synder som man vill fortsätta leva i, och därför försöker dölja dem undan Herrens öga och Ordets undervisning och dom, då har man också förlorat den första kärleken. Vi känner hur vi behärskas av dem vi verkligen älskar, och deras önskan vill vi inte gärna sätta oss emot. Kärleken till Jesus uppkommer genom syndernas förlåtelse, men den bevisas däri att man gärna vill hålla hans bud.
Men nog kan kärleken till Jesus vara lika verklig och sann, fastän de varma känslorna har lagt sig! Livlighet, hänförelse, minne och mycket annat avtar med åren, men inte blir Jesus därför mindre behövlig. Och här är fråga om vilken betydelse Jesus såsom Frälsare har för hjärtat. Och ju längre man lever i Jesu förening, desto fattigare blir man i sig själv, och desto innerligare måste man sluta sig till Jesus såsom till sin ende räddande vän. Det går efter aposteln Petri ord: "Herre, till vem skulle vi gå?" Man har ingen annan att gå till i sin fattigdom, nöd och andliga vanmakt; men man har Jesus och vet att hans hjälp och frälsning är tillräcklig. Syndanöden - vari även inbegrips nöden över saknaden av rivande syndanöd - driver till Jesus, och försoningsnåden tillfredsställer såväl den uppskakade som den torra själen, och så växer den nödställda själen samman med nödhjälparen. Och denna förenande kärlek är störst hos de svagaste och mest nödställda, och den upphör inte under mörker, nöd, trångmål och frestelsetider, fastän det ofta tycks så för den anfäktade själen. Alltså kan den kärlek som Jesus frågar efter saknas i en för Guds rikes framgång verksam och av varma känslor hänförd människa, medan den kan finnas under mycken synd och skröplighet i ett fattigt, nödställt syndarehjärta. Måtte vi alla uppriktigt pröva oss inför Herren: hur har vi det?
III.
Vi går nu till texten för att se hur Petrus blev examinerad.
När de nu hade ätit, sa Jesus till Simon Petrus: Simon, Jonas´ son, älskar du mig mer än dessa gör?
Som vi förut har påmint om, framställde inte Herren Jesus denna fråga förrän Petrus blivit riktigt tröstad. Först fick han äta i lugn och ro så att han blev mätt till kroppen. Och till själen fick han ro, så snart han fick syn på Jesus och kom in i hans ljuvliga närhet. Men sedan det var skett fick han en allvarlig fråga, åtföljd av Jesu prövande blick.
Frågan älskar du mig mer än dessa? kunde ju häntyda på vad Petrus strax förut hade gjort. Han hade nämligen kastat sig i sjön och gått till Jesus, då de andra lärjungarna tog båt och nät med sig. Han hade alltså skyndat sig till Jesus före de andra och därmed liksom bevisat att han älskade Jesus "mer än dessa". Men frågan hade en mycket djupare betydelse. Den framställde inför Petrus hans stora skuldregister och svåra syndafall. Jesus påminde därmed Petrus om hans försäkran skärtorsdagskvällen, att han älskade Jesus mer än de andra. Jesus sade den kvällen till sina lärjungar: "I denna natt skall ni alla komma på fall för min skull." De andra lärjungarna teg, men Petrus svarade: "Om än alla andra kommer på fall, skall jag dock aldrig komma på fall." Med dessa ord försäkrade Petrus att han älskade Jesus mer än de andra.
Vi vet hur illa han höll denna försäkran och hur djupt han föll. Då Jesus mitt under Petri lögner och svordomar såg på honom, kom han åter till sans. Att han sedan inte vågade räkna sig till Jesu lärjungar utan ansåg sig som en förlorad avfälling, det kan vi märka därav att då Jesus sände bud till lärjungarna att de skulle gå till Galileen, nämnde han Petrus särskilt vid namn. Då Jesus efter sin uppståndelse första gången uppenbarade sig för Petrus, var denne nog så förtvivlad över sitt fall att han inte tålde vid någon förebråelse. Jesus försäkrade då honom om syndernas förlåtelse och om sin nåd och vänskap. Och vid de två övriga tillfällen som Jesus talade till lärjungarna, förkunnade han endast försoningens frukt, nämligen frid, utan någon antydan om Petri svåra synd.
Men synden är ett förfärligt ont. Den har ovillkorligen bedrövelse, ångest och vånda med sig. Det får alla de erfara, som Gud får gå till rätta med i nådetiden. Och de som inte låter kalla sig till räkenskap i tiden, de får i evighet erfara syndens hemska lön.
Petrus hade fått förlåtelse för sin egenkärlek och sin osanna försäkran om en oövervinnelig kärlek till Jesus och för sina lögner och svordomar, såväl som alla sina övriga synder, men han måste fram i ljuset med dem. Om än Jesus måste uppenbara sig fyra gånger, innan Petrus blir så tröstad att han tål vid att såras genom den allvarsamma rättegång som hans svåra syndafall krävde, så måste det ändå därhän. Och på stranden vid Tiberias hav stod denna rättegång. Med en enda fråga blottade Jesus Petrus ända in i hjärtegrunden och ställde honom såsom en opålitlig och trolös lärjunge, ja, ännu mer: såsom en avfälling. Och frågan var denna: "Älskar du mig mer än dessa?"
Med denna fråga har Jesus uttalat detsamma som: Sist jag talade med dig om din trolöshet och sade att du skulle komma på fall för min skull, då försäkrade du att du älskade mig mer än de andra. Då sade du: "Jag är redobogen att gå med dig både i fängelse och i döden." Du bedyrade: "Mitt liv vill jag ge för dig." Är du ännu av samma åsikt? Älskar du mig mer än dessa, du Simon, Jonas´ son? Du hade avlagt en god bekännelse om mig, att jag är Kristus. På grund av denna din kännedom om mig gav jag dig namnet Petrus. Men nu har du förnekat mig, och därför kallar jag dig Simon, Jonas´ son.
O vilken rättegång! Just som Petrus hunnit bli riktigt tröstad och säker på Jesu nåd oh vänskap, då kastas han dit där han låg innan Jesus kallade honom till lärjunge. Jesus nämnder honom inte med det namn han givit honom såsom lärjunge, utan han får nu åter heta Simon, Jonas´ son. Där står nu den benådade och älsklige Petrus med sitt gamla namn och ser tillbaka på skärtorsdagens händelser och sina hemska försyndelser. Det var en allvarsam rättegång, en svår examen och en uppskakande stund.
Och samme domare, herde och själavän som examinerade Petrus, lever ännu och vårdar sin hjord. Petri erfarenheter är därför inte främmande för Jesu lärjungar i vår tid. Visserligen blir det inte lika trångt varje dag, för det tål de inte, och Petrus behövde inte heller alla dagar gå igenom en sådan hjärtskärande uppgörelse. Men det kommer stunder då Jesu förtrognaste vänner har det ganska bekymmersamt i fråga om hur de ska kunna undgå helvetets fördömelse. Det nya namn man bär såsom förenad med Kristus, nämligen kristen, troende, pånyttfödd, det rycks undan, och den mest gudfruktige står där med sitt gamla namn: syndare, ogudaktig, förbannad, och ser ingenting annat än sin olydnad, falskhet, otrohet och sitt stora syndaregister. Då blir det värdefullt, ja, den enda räddningen, att ge akt på vad Jesus gjort för världen och för de ogudaktiga, för man känner då igen sig såsom en medlem av den ogudaktiga världen. Dock ser man sig själv vara mycket mer skuldbelastad än köttets trälar som aldrig smakat Guds frid.
Att Gud givit sin Son åt världen och att Sonen i sin görande och lidande lydnad uträttade lika mycket för den ogudaktiga världen som för de troende och pånyttfödda, det är en stötesten för alla självfromma människor, men det är också den grundsten på vilken man måste låta uppbygga sig om man skall bli salig. Det är "den levande stenen, som väl av människor är förkastad men hos Gud utvald och dyrbar." Herren Gud har själv lagt denna grundsten: därför är den fast, hållbar och förblivande. Ingen synd och ingen otrohet kan göra om intet, vad Kristus gjorde genom sin görande och lidande lydnad. "Han är utgiven för våra synders skull, och han var lydig intill döden, ja, intill korsets död." Och genom denna hans lydnad "har rättfärdighet till liv kommit över alla människor." Herren kastade allas våra synder på honom, och han bar dem på sin kropp upp på trät. Och sedan han genom sig själv verkställt en rening från synderna, satte han sig på majestätets högra sida i höjden. "Han led en gång för synder, rättfärdig för orättfärdiga, på det han skulle föra oss till Gud.". "Medan vi ännu var svaga, har Kristus när tiden var inne dött för ogudaktiga." "En har dött för alla och därför har alla dött." "Den som har dött, han är friad från synden." (Rom. 4:25, Fil. 2:8, Rom 5:18, Jes. 53:6. 1 Petr. 2:24, Hebr. 1:3, 1 Petr. 3:18, Rom. 5:6, 2 Kor. 5:14, Rom. 6:7).
Dessa anförda och otaligt många andra bibelställen säger oss att Kristus dog för syndare och ogudaktiga, ja, för alla mäniskor, och att han genom sin död sonade och utplånade allas synder. Så har då Herren Jesus genom sin lydnad intill döden och i sitt blod gjort lika många rättfärdiga, som Adam genom sin olydnad bragte död och fördömelse över, det är alla människor. Det är denna allmänna frälsning som mna kallat "den allmänna nåden". Och den står tillgänglig för alla, ty den är allas tillhörighet. Till denna allmänna nåd måste den enskilda omvändas, om han skall bli räddad. Och på denna fasta klippa måste man vila för att kunna ha en fast och säker grund för sitt salighetshopp.
Ingen människa vill dock förtvivla på sig själv i salighetsfrågan eller ge sig själv förlorad, utan man har istället stort förtroende till sig själv. Det är därför ett nådefullt Guds verk när en människa ser sig fattig, skuldbelastad, fördömd och förlorad och denna nöd tvingar henne att se efter hjälp och frälsning utom sig själv och sina gärningar. Det är Gud själv som leder människan in i detta trångmål. Och när så sker får man erfara att porten är trång. Men under vandringen får man också erfara att vägen är lika smal som porten var trång.
Då Herren sätter våra synder framför våra ögon och dömer oss för dem på mångahanda sätt, så sker detta inte bara därför att synden är en lagöverträdelse som Gud beivrar och bestraffar, utan också därför att vi inte skall somna in och hålla oss själva för fromma och så avfalla från den allmänna nåden. Därför regerar Herren sina barn och vänner så underligt, att de mest trogna och gudfruktiga ser sig såsom de mest ohjälpligt förlorade. Och i detta trångmål står ingenting annat kvar till räddning än vad Jesus gjort för alla.
Det finns ej annat råd
för den som intet kan
än leva uppå nåd
och det går också an.
Ja, det är också det enda som går an. Ty det går naturligtvis inte an att tro nåd på grund av någon egen fromhet, vore den än aldrig så äkta. Och så kommer man in på rätta vägen, just då man fruktar att man kommit så långt bort från vägen att man inte vet hur man någonsin ska komma till rätta.
I detta trångmål ställde Herren Jesus sin älskade Petrus med denna fråga: "Simon, Jonas´ son, älskar du mig mer än dessa?" Men om än Petrus vid denna fråga blev bedrövad, så var han ändå inte i någon synnerlig fara vid detta tillfälle. Skärtorsdagen däremot, då han djärvt och tvärsäkert bedyrade att han älskade Jesus mer än de andra lärjungarna, då var han i stor fara. För detta obefogade självförtroende blev han grundligt tuktad. Och hade han förut ansett det som en heder att hålla sig till Jesus, så hade det nu blivit mera ett behov. Visserligen hade Petrus förut känt en livlig hänförelse för Jesus, men aldrig förr hade han känt ett så stort behov av Frälsaren Jesus, som han nu kände. Nu såg han sig mer nödställd än förr, mer i behov av en Frälsare och nödhjälpare, och dessa sina behov hade han funnit tillfredsställda i Jesus; och därför var han fästad vid honom såsom sin enda försvarare, räddare och Frälsare och älskade honom såsom sådan innerligare nu än förr, ty den mycket förlåtes, den älskar mycket.
Med bävande hjärta och under misstro till sig själv men ärligt och sant svarade han Herren Jesus: Ja, Herre, du vet att jag har dig kär. Han varken ville eller kunde säga att han hade större kärlek till Jesus än sina medbröder. Nej, där han nu stod hade han inte några höga tankar om sig själv utan ansåg sig som den uslaste av alla. På frågan "älskar du mig mer än dessa?" uttalade han inte svaret nej, men i hjärtat stod detta nej inristat djupare än vad Petrus med ord kunde uttala. Och att Petrus i hjärtat erkände sin synd, var nog för hjärterannsakaren, som redan hade förlåtit honom alla hans synder. Inte heller säger Petrus att han älskar Jesus, ty nu är han rädd för att lova för mycket och så bedra sig själv, utan han väljer det milda och mindre sägande ordet kär, han säger Du vet att jag har dig kär.
IV.
När Petrus, orolig och bävande men därför inte mindre uppriktigt och sant, betygat att han hade Jesus kär, då sade Jesus till honom: För mina lamm på bete! Petrus hade nu en djup erfarenhet av hur usel och eländig människan är, hur illa det kan gå och hur de frommaste och allvarligaste föresatser kan i ett enda ögonblick upplösas till de svåraste försyndelser. Han borde därför kunna förstå felande bröders frestelser och ömma för de svaga samt trösta dem i deras nöd. Herren Jesus, den gode och ömme herden för fåren, anbefaller därför särskilt åt den felande Petrus att ge lammen föda. Och vid detta tillfälle, då Petrus hade så färska erfarenheter av syndens nöd och den oförskyllda nådens tröst, lade Herren Jesus det särskilt ömt och allvarligt på Petri hjärta att han skulle föra de svaga lammen på bete.
Då en fårahjord släpps ut på bete och där finns några lamm som är så svaga att de knappt kan gå, så springer fåren ifrån dem och lammen blir efter. Där står då lammen med en längtande åtrå att hinna fram till fåren, och deana åtrå tar sig luft i ett skriande och bräkande, så att det skär i våra öron, om vi står i närheten.
Så förhåller det sig också i Kristi hjord. Där är många svaga lamm, ty alla känner sig svaga så länge de har andlig sans och är nyktra. Du ser dig till äventyrs stå långt efter andra både i insikt, tro, kärlek, tålamod och i nitälskan för andras frälsning; du ville så gärna hinna fram till klarhet i sanningen, visshet i tron, frimodighet i bekännelsen samt vishet och fast hållning i hela din vandel, men du har blivit efter och står där med ditt skriande: "Gud, misskunda dig över mig syndare!"
Detta är för många ett obegripligt skärande ljud, ty det stör dem i deras glädje över andlig tillväxt, seger och framgång. De säger till dig: "Du skall vara glad och frimodig." Du svarar: "Ack ja, jag vet att jag skall vara glad, men då jag nu inte är glad, hur skall jag då kunna bli salig?" "Men varför är du inte glad? Tror du att du hedrar Gud med att sucka och ängslas, då han uppmanar dig att fröjdas?" "Nej, jag vet att jag försyndar mig med min otro och suckan, och då jag nu inte kan värdera Kristus så att jag blir hänförd och frimodig, så kan jag väl inte hjälpas? O Gud, hur skall det gå med mig arma förtappade och fördömda människa?" "Men du är då alldeles ohjälplig, du bara talar om att du är syndare och förtappad, och när vi säger dig att du får tro så är du lika ängslig. Dig kan ju varken människor eller Gud hjälpa." "Ja, det är just vad jag många gånger har tänkt: jag är nog en sådan usel och förlorad varelse att jag aldrig kan hjälpas."
Ungefär så där låter det när Jesu svaga lamm råkar ut för "de feta fåren", som med fötterna trampar ner det goda betet och stöter de svaga med sina horn (Hes. 34). Men av Petrus, som hade erfarenhet av synd och svaghet samt nåd och hjälp, kunde ju Jesus fordra att han skulle bli en öm herde, som inte stötte bort utan förde Jesu svaga lamm på bete.
Uppmaningen "för mina lamm på bete" angår dock inte uteslutande Petrus utan alla präster och predikanter, men inte bara dessa utan också barnens lärare, lärarinnor och föräldrar, som har Jesu dyrbara hjord, barnen, under sin fostran och vård. Ja, denna uppmaning är ställd till alla som tror på Jesus och alltså lever av den sanna maten (Joh. 6:56). Vem du än är och vilken jordisk kallelse du än har, så är det dock din heliga och ljuvliga plikt att, då du själv har tröst i försoningens nåd, säga ett tröstens ord till din nödställda broder och syster i bedrövelsen. Du får inte stöta bort eller dra dig undan de svaga, vacklande, efterblivna och skriande lammen. Jesus har både hjärta och mat för dem, och han vill att du skall föra dem på bete. "Jag! Skall jag föra Jesu lamm på bete? Jag som är den sämste av alla och odugliga till allt gott, jag som ofta vandrar i mörker om min egen själs frälsning, hur skall jag kunna predika för och trösta andra?" torde du utropa.
Min vän, det är nog inte meningen att alla skall beträda den offentliga predikstolen; men om ovan uttalade bekännelse är din sanna erfarenhet, då bör du ju inte ha mod och kraft eller "horn" att stöta bort dina svaga medbröder. Du bör då inte kunna lägga lass på de betungade genom att krävande säga till dem: "Du skall tro, du skall vara glad, du får inte gå och sucka och klaga över synden, utan du måste fröjda dig o s v." Nej, är du själv svag, så vet du att de svaga behöver mat för att kunna leva. Och du behöver inte skaffa eller anrätta maten, för det har Jesus själv gjort, utan du behöver bara läsa de trösteord som du i din egen nöd blivit tröstad med och som Herren själv påminner dig om. Och det inträffar ganska ofta, att då två nödställda träffas och den ene klagar sin nöd och den andre, som sitter i samma trångmål, läser tröstens ord för denne, de båda blir mättade. och glada.
Naturligtvis är det Herren själv som åstadkommer sådant. Men det är så i alla avseenden, att Herren till alla delar själv måste utföra vad han befaller eller uppmanar oss att göra. Men detta att Herren själv utför sina befallningar, berättigar inte oss till lättja, försumlighet och olydnad mot Herrens befallningar. Ty får han oss inte till hörsamhet och lydnad, så kan han heller inte genomföra sin vilja med oss.
"För mina lamm på bete!" Vilken ljuvlig uppmaning! Hur skröpligt det än må gå att efterkomma uppmeningen, så innehåller den ändå så mycket kärlek till och ömhet om de svaga, att orden borde kunna smälta våra kalla hjärtan. Herren Jesus vill att hans lamm skall föras på bete. Han vill att de skall känna honom för att ha tröst, frid och ro i honom och gå mättade med den sanna maten. Och den maten är han själv, för han säger: "Jag är livets bröd, och det bröd som jag skall ge är mitt kött, som jag skall ge för världens liv." Han har alltså dukat bordet för hela världen; han har gjort "ett fett gästabud åt allt folk". (Joh. 6:48,51. Jes. 25:6)
För världen har Jesus utgivit sig i en helig, ställföreträdande avlelse och födelse. Se, där är mat för dem som är avlade och födda i synd! Han har utgivit sig i den mest hängivna lydnad för sin Fader. Han sade: "Min mat är att göra dens vilja som har sänt mig, och fullborda hans verk."
Han fullgjorde vad vi borde
och blev vår rättfärdighet.
Han avvände vårt elände
för båd´ tid och evighet.
Han förvärvde att vi ärvde
ljus och frid och salighet.
Se, där har han dukat bordet för dem som aldrig i tiden kan uppfylla sina förbindelser! Nu kan de leva, dessa arma, svaga lamm, som står där ensamma och efterblivna - såsom de själva tycker - darrande av köld och inte kan hinna med den övriga hjorden eller ens söka upp något bete. Nu får de äta, och nu får de leva. De kan inte föda sig själva, men det kan föras på bete.
Jesus har utgivit sig för världen i en blodig offerdöd. Han har smakat dödens fasor och alla helvetets kval, ty han har varit övergiven av Gud och hängt som en förbannelse för oss. Vi hade förtjänat att evinnerligen vara av Gud övergivna, ty vi hade brutit Guds heliga lag och därmed ådragit oss dess tunga men rättvisa förbannelse. Men Jesus kom och tog vår plats och trädde in under vår förbannelse. Han kom till oss där vi låg. Så uppsökte och frälste han de förtappade, och så dukade han försoningens och välsignelsens trösterika matbord för de förbannade. Jesus utgav sig själv i döden och dog i rätt tid för de ogudaktiga. Men "det var inte möjligt att han skulle behållas av döden", utan han tillintetgjorde döden och satte sig på majestätets högra sida i himmelen. Så, på det sättet, har han givit sitt kött för världens liv. För världens liv! Märk, att Jesus gjorde allt detta för världen! Guds heliga lag bjuder. Liv för liv. Ty syndens lön är döden (5 Mos. 19:21, Rom. 6:23). Och när Jesus utgav sitt liv, då blev försoningen - minnst sagt - lagenlig. Tänk: Jesus har givit sitt liv för världens liv, för att den genom överträdelser och synder döda och till evig död dömda världen skulle få liv! För det ändamålet och i den avsikten att världen skulle få leva, gav det eviga livet sig i döden.
Det är alltid sorgligt att en människa dör och går förlorad, men nu är det mer än sorgligt eftersom det är alldeles onödigt. Tänk vilken smärta Jesus känner för varje själ som går förlorad! Han har ju givit sitt liv även för den, och då är det hans allvarliga vilja att var och en skall leva. Och tänk vad det smärtar Jesus, då en över sin synd vaken själ kastar sig i fördärvet genom att misströsta om nåd och räddning! När Jesus har givit sig för världens liv, då är Guds nåd uppenbarad med frälsning för alla människor, och då är den alla människor omfattande nåden lagenlig och frälsningen både viss och fri. Varför skall då någon människa gå förlorad? Och när de sovande går lättsinnigt till helvetets eviga mörker och nöd, så må vi inte undra över att Jesus med en brinnande kärlek nitälskar för att åtminstone de tvivlande och svaga måtte komma till ljus i frälsningens och försoningens hemligheter, så att de hålls vid liv. För mina lamm på bete! säger han. Och han nitälskar för att uppmaningen skall bli hörsammad, ty han säger återigen: Var en herde för mina får! och återigen: För mina får på bete!
Vi säger det ännu en gång: det går skröpligt för oss att efterkomma uppmaningen, men det är ljuvligt att Herren har mat åt oss och vill att vi skall äta. Meningen är inte den att somliga endast skall ge andra föda, utan Jesus vill att alla skall äta och därför har han dukat matbordet för alla. Vi får tillförse oss Kristus och vad han har gjort såsom vår tillhörighet. Och vi behöver aldrig söka efter annan själaföda eller räkna på något annat namn till salighet än vad Kristus är och har gjort för oss. Och vi är strängt förbjudna att blanda samman våra gärningar och Guds nåd. "Ty är det av nåd, så är det inte mer av gärningar, annars blir nåden inte mer nåd; men är det av gärningar, så är det inte mer nåd, annars är gärningen inte mer gärning."
Vi behöver inte och vi får inte blanda in våra känslor, rörelser, erfarenheter, bättre eller sämre gärningar i den mat som Jesus har tillagat. Utan vi får sådana vi är äta maten sådan den är. Om det har gått oss bättre eller sämre, om vi är kalla eller varma, förströdda eller andäktiga, så står ändå matbordet dukat. Vi får sjunga med Rosenius: "När jag är skröplig, kall och svag, förströdd av allt vad ögat möter, då..." - är då allt hopp om räddning förlorat? Finns då ingen tröst? Ja, så ljuder det ofta i hjärtat. Men den rösten är inte sann. Vid matbordet hörs en annan sång, nämligen denna: "då har jag, då har jag". Ja, så låter det då man äter, då tillförser man sig med vad man har, och då - "har jag En, som natt och dag / i himmelen min gudstjänst sköter, / som i Guds åsyn står för mig / och uti allt framställer sig / ock för mig. Då jag är kall, så är han varm. / Är jag förströdd, är han andäktig. / Då jag är syndig, svag och arm, / då är han helig, rik, allsmäktig. / Blott skröplighet har jag i mig; / min helighet har han i sig, / ja, i sig." Ja, Herren Jesus är både vår rättfärdighet och starkhet. Och han vill att vi skall låta honom gälla i våra hjärtan och samveten såsom vårt allt. Och gör vi det, då har vi både mat och ro. Och har vi lärt känna honom, så vill han att vi skall bekänna honom till räddning och hjälp för andra.
V.
Efter dessa erinringar vill vi återgå till texten:
Åter sade han till honom för andra gången: Simon, Jonas´ son, älskar du mig?
Vad? Får han åter heta Simon? Han har ju blivit återinsatt i det ämbete som han med sitt syndafall hade förverkat? Varför skall han då ännu såras med erinran om vad han själv är? Svar: Jo, Petrus fick bära det gamla namnet jämte det nya, så länge han levde. Hans frid vilade inte på så dåliga grunder, att han inte kunde tåla vid att påminnas om vad han var av naturen. Han kallar sig själv i sina brev för Simon Petrus. Han var alltid den syndige Simon och den salige klippmannen Petrus, som bodde på klippan Kristus.
Så får även vi ha det. Vi behöver inte och vi får inte heller glömma, att vi i oss själva är förtappade och förlorade syndare. Om vi än vilat på klippan Kristus i många år, så har vi ändå inte blivit annat i oss själva än förtappade och fördömda syndare. Men det hindrar oss inte att i och genom Kristus stå rena och rättfärdiga och oförvitliga, Gud vare lov! Och inte hindrar oss de synder som vi själva dömer och mottar förlåtelse för, samt strider emot, att älska Jesus. För kärleken kommer ju just av syndernas förlåtelse!
Då Jesus andra gången till Petrus framställde sin prövande fråga, så uteslöt han orden "mer än dessa". Första gången frågade han: "Älskar du mig mer än dessa?" Men Petrus hade bittert erfarit och djupt erkänt att han inte älskade mer än de andra. Och Herren påminner inte oupphörligt om synder och fall, "han träter inte till evig tid". Människor, de kan ta upp gamla förseelser som blivit förlåtna och därför borde vara glömda, men de kan ta upp dem och på ett köttsligt sätt såra och riva samt ha sin förnöjelse i detta. Men så gör inte Herren.
Men vad Herren ouphörligt frågar efter, det är kärleken. Han vill vara älskad av oss. Och eftersom vi alltid står i den faran att kärleken kan kallna, så framställer Herren ofta denna prövande fråga: Älskar du mig?
Sedan Petrus även andra gången svarat: "Ja, Herre, du vet att jag har dig kär", sade Jesus till honom: "Var en herde för mina får!" Fåren skall ha samma mat som lammen. Men då de svaga, efterblivna lammen inte kan hjälpas med annat än mat, så kan de mera erfarna och försigkomna fåren ofta räddas från avvägar och fall genom goda råd, varningar och förmaningar. Detta får inte fattas så som om varningar och förmaningar skulle kunna ersätta maten och användas för fåren istället för mat. O nej! Ännu en gång sagt: ingenting kan ersätta maten. Kommer fåren från matbordet, då är de förlorade och kan då visst inte hjälpas med varningar för synd och förmaningar till ett kristet leverne.
Men det uppstår olika faror under olika själslägen, fastän farorna kan föra till samma slut, nämligen avfall från Herren. Under mörka svaghetstider, då synden förskräcker samvetet och Gud syns som en vred hämnare och man inte vågar tillförse sig Guds nåd, då står man i fara att kasta bort evangeliets tröst och frimodighet, och då kan inte varningar för synd eller förmaningar till ett kristet leverne hjälpa, utan då behövs mat, då behöver tillförsikten till Herren och hans nåd upprättas. Men då man tror nåden och skådar in i frihetens fullkomliga lag, så är ändå köttet så ont och illfundigt att det vill ta sig tillfälle till köttslig frihet. Och detta har nog alla Kristi får fått erfara.
Ingen vaken själ kan säga: "Mig har aldrig köttet lurat till att försumma mina plikter mot Gud, nästan och min egen själ." Men försummar man ordets bruk och böneumgänget med Herren, så blir man mer och mer oandlig och världslig. Man går lugn utan att öva förtrolig vänskap med Gud; köttet har till en viss grad fått överhanden, men man oroas inte synnerligen över det, ty man sover såsom jungfrurna Jesus talar om i Matteus 25. I denna stora fara, som vi ofta står i, har man ingen matlust och känner inget större behov av nåden, ty man sover till en viss grad. Och denna sömn gör att man inte ser eller förskräcks för faran. Hur gott och välbehövligt är det inte då, om en broder som ser faran i kärlek säger ett väckelsens, varningens och förmaningens ord till den sovande. Och sådant ingår i själavården.
Men man kan även vara förtrolig med Herren och andligt nykter för övrigt och ändå sova över någon viss synd som man inte fruktar utan otuktat lever i. Då är det den seendes plikt att upplysa om det syndig och farliga i ett sådant handlingssätt. Många handlingar kan också vara farliga utan att de i och för sig är orätta eller syndiga. Det är en lovlig sak att ha jordagods och idka handel, men nog kan dessa ting inta hjärtat, så att det medför avfall från Herren. Så gick det med Demas, och så har det gått med många andra. Och ser vi en medbroder fika efter jordagods eller kasta sig i onödiga affärer, så att fara uppstår för hans andliga liv, så är det vår plikt att i kärlek varna honom. Och tar han emot varningen, så har vi därmed vunnit honom åt Herren.
En stor fara för Kristi hjord består i att många av nyfikenhet eller andra orena bevekelsegrunder läser böcker som de vet är vilseledande, eller hör predikanter som inte predikar sanningen ren och oförfalskad. Det är inte något gott tecken när man blivit så stark och djärv, att man inte härvid fruktar någon fara utan tror att man skadeslöst kan pröva allting och ta det som duger. De sansade bör då med råd och varningar komma dessa besinningslösa till hjälp. Sådant hör också till själavården, såväl som otroligt många andra förhållanden i livet, där den ene brodern bör vara den andre till hjälp genom undervisning, råd, varning och uppmuntran. Därför är det vår gemensamma plikt att, då vi ser en broder eller syster bli sömnig, vårdslös och försumlig eller eljest råka ut för någon fara, räcka en hjälpsam hand.
I orden "var en herde för mina får" har Jesus sagt mer än i orden "för mina får på bete". Han befaller sin lärjunge Petrus att ge akt på hjorden, följa den med ett vaksamt öga och såsom en god herde leva för och ibland fåren. Han får inte sätta sig makligt och vänta tills fåren kommer och anmäler sin nöd, utan han ska söka upp dem och upptäcka nöden samt "förmana de oordentliga och trösta de klenmodiga och ta sig an de svaga" (1 Tess. 5:14)
VI.
Sedan Jesus för andra gången uppmanat Petrus att vårda hjorden, frågade han åter efter hans kärlek. Han sade till honom för tredje gången: Simon, Jonas Son, har du mig kär? "Simon, Jonas son" fick han heta hela examen igenom. Och examensfrågorna blev mer och mer fina och genomträngande. Första gången frågade Jesus: "Älskar du mig mer än dessa?" Andra gången frågade han: "Älskar du mig?" Båda gångerna besvarade Petrus frågorna med detta: "Ja, Herre, du vet att jag har dig kär." Men tredje gången frågade Jesus: "Har du mig kär?"
Så länge Jesus inte upptagit Petri svar att han hade Jesus kär, utan upprepat sin fråga "älskar du mig?" så tänkte förmodligen Petrus: "Jesus erkänner nog att jag har honom kär", och så länge var Petrus tämligen lugn. Men då Jesus upptog Petri svar, så kunde Petrus inte se annat än att Jesus tvivlade på att han hade honom kär, och då blev Petrus bedrövad. Och vad skulle han nu svara? Skulle han säga: "Herre, du vet om jag har dig kär?" Eller kanske detta: "Herre, du vet att jag inte har dig kär?"
O nej. Han bör inte göra det säkra osäkert eller det sanna till osanning, och det vill inte heller Herren Jesus. Petrus kan inte säga annat än att Jesus var kär och dyrbar för honom. Det var en betydelsefull och dyrbar bekännelse Petrus hade uttalat, men sann vara den. Och Petrus hade så färska erfarenheter av hur dyrbar Jesus var för hans hjärta, att han inte kunde annat än vidhålla den avlagda bekännelsen.
Man kan aldrig värdera en skatt som man har i sin ägo, så som man kan då man förlorat den. Om vi tänker på hälsa, maka, barn, hem och vänner, förstår vi aldrig att vi är så djupt fästa vid dem, som vi märker då vi förlorat dem.
Dels genom sitt djupa syndafall och dels genom Jesu död gick Petrus några dagar i det medvetandet att han för alltid förlorat Jesus. Och det var hemska och kvalfulla dagar. Då fick han känna hur kär han hade Jesus. Och denna kärlek minskade inte, då Jesus på påskdagen uppenbarade sig för honom och förkunnade honom syndernas förlåtelse och tillsade honom frid och försäkrade honom om sin vänskap.
Efter sin uppståndelse dolde Jesus sig så ofta och så länge, att lärjungarna hölls i en ständig längtan efter honom. Så hade han även gjort dagarna före uppenbarelsen vid Tiberias´ strand. Och Petrus blev så glad, då han igenkände och återfann sin Jesus på stranden denna morgon, att han inte kunde stanna i båten hos bröderna eller sköta om fisken, utan han kastade sig i sjön och vadade i land till sin Jesus. Det var alltså inte osäkert, huruvida Petrus hade Jesus kär eller inte. Han kunde omöjligt säga annat än att han hade Jesus kär. Och Jesus ville inte att han skulle säga annat. Men han ville att han skulle säga det i ödmjuk anda och under fruktan för sig själv.
Det passar ganska illa och vittnar mot vår egen bekännelse, om vi med en stolt ton och i en högdragen anda bekänner: "Jag älskar Jesus, jag tror på Jesus, jag är ett Guds barn." Skall vi då inte bekänna detta? Jo, det skall vi göra. Men inte ett stort egenkärt jag utan Herrens stora barmhärtighet bör framstå i vår bekännelse. Är vår bekännelse sann, då är det synden, nöden och eländet som drivit oss till Jesus. Och vi är därför medvetna om vår uselhet och vad vi är i oss själva och vilken nåd det är att vi är barn till Gud och har fått ljus i evangelium, så att vi vågar tro på Jesus och hålla honom kär. Vi känner då vår otro och kallsinnighet mot Jesus och de skärande motsägelserna mot vårt barnaskap. Det går då, såsom Petrus sedan skriver till de kristna, att vi med saktmodighet och fruktan får avlägga vår bekännelse (1 Petr. 3:15).
Själva andan och tonen i bekännelsen bör vittna om att vi inte håller oss för mer än andra utan att vi är vad vi är genom Guds barmhärtighet; och den är tillgänglig för alla. Bekänner vi oss vara saliga och lyckliga Guds barn, så avser ju den bekännelsen att locka andra, även den allra uslaste, till samma nådastol som vi ligger vid. Och då bör vi inte med högdragenhet och stolthet stöta bort våra medmänniskor och ge dem det intrycket att vi fått tag i en salighet som är helt oåtkomlig för dem.
Och ännu en gång säger vi: är vår bekännelse sann, då har vi sådana erfarenheter av vår egen uselhet, att vi nödgas avlägga bekännelsen "med saktmod och fruktan". Och så gick det för Petrus, ty vi läser: Petrus vart bedrövad över att Jesus för tredje gången sade till honom: har du mig kär? och han sade till honom: Herre, du vet allting, du vet att jag har dig kär.
Med ödmjuk anda, bedrövat hjärta och under vädjan till Jesu allvetenhet förklarade Petrus för tredje gången att han hade Jesus kär. Och Jesus motsade inte här sin älskade Petrus, utan han erkände hans kärlek såsom sann och äkta och kallade honom för tredje gången till herde och apostel genom att förnya uppmaningen: För mina får på bete.
På ett mycket grovt sätt har Petrus tre gånger förnekat sin Herre och Mästare, och tre gånger har han älskligt och allvarligt förklarat att han hade honom kär. Med sin trefaldiga förnekelse hade han gjort sig ovärdig att vara en Jesu apostel, och med den trefaldiga uppmaningen "för mina lamm på bete, var en herde för mina får, för mina får på bete" har Jesus högtidligt kallat honom till herde för sin hjord och insatt honom i det apostoliska ämbetet.
VII.
Så har då Petrus, sig själv till tuktan och tröst, gått igenom denna allvarliga examen. Jesus har med sin hjärterannsakande fråga avslöjat honom i hjärtegrunden och avslöjat honom och hans synd; men han har inte med denna examen drivit bort honom, utan han har tröstat honom, förvissat honom om sin nåd och upptagit honom i sin tjänst samt förenat honom närmare med sig.
Aldrig glömde Petrus denna examen. De intryck han då fick kan vi spåra i de brev som han skrev mer än trettio år senare. Visserligen förnyades både examen och intrycken av den, men ingen erfarenhet i Petrus´ liv fästes så djupt i hans hjäräta som hans fall skärtorsdagen och hans examen vid Tiberias´ hav. Ett tydligt återljud från hans egna erfarenheter är dessa ord, som han skriver till de utkorade främlingarna:
Välsignad vare Gud och vår Herres Jesu Kristi Fader, som efter sin stora barmhärtighet har fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, till ett oförgängligt, obefläckat och ovanskligt arv, som i himmelen är förvarat åt er, som med Guds makt bevaras genom tron till den frälsning som är beredd att uppenbaras i den yttersta tiden, i vilken får ni fröjda er, efter att nu en liten tid, om så måste vara, ha lidit bedrövelse under mångahanda prövningar, för att er beprövade tro må befinnas mycket dyrbarare än det förgängliga guld, som prövas i eld, till lov, ära och pris vid Jesu Kristi uppenbarelse. Honom älskar ni fast ni inte har sett honom, och på honom tror ni, fast ni inte har sett honom, och ni ska fröjda er med en outsäglig och härlig glädje, då ni vinner er tros mål, era själars frälsning.
Men Herren Jesus skall ni hålla helig i era hjärtan och var alltid redo att svara var och en, som av er begär skäl till det hopp som är i er, och det med saktmod och fruktan. De äldsta bland er förmanar jag, som även är en av de äldsta och vittne till Kristi lidanden och som också har del i den härlighet som skall uppenbaras: vårda Guds hjord som är hos er, och ha akt på den, inte av tvång utan självmant, inte för slem vinning utan beredvilligt, inte som herrar över församlingen utan som föredömen för hjorden. Och då överherden blir uppenbar, ska ni få härlighetens ovanskliga krona. På samma sätt: ni yngre, underordna er de äldre och alla varandra. Håll er hårt vid ödmjukheten, ty 'Gud står emot de högfärdiga, men de ödmjuka ger han nåd.' Ödmjuka er därför under Guds mäktiga hand, på det att han må upphöja er i sinom tid, och kasta allt ert bekymmer på honom, ty han har omsorg om er.
Men all nåds Gud, som har kallat er till sin eviga härlighet i Kristus Jesus, sedan ni en liten tid lidit, han skall fullkomna, stödja, styrka och stadfästa er. Honom vare ära och makt i evigheters evighet! Amen!
Jesus sade: Och sina egna får kallar han vid namn, och leder dem ut. Och när han har släppt ut sina egna får, går han före dem, och fåren följer efter honom, ty de känner hans röst. Men den främmande följer de inte, utan flyr ifrån honom, ty de känner inte deras röst som är främmande. (Joh. 10:4-5)
