i Ockelbo kyrka på Fjärde söndagen efter Heliga Trefaldighets dag, den 2 juli 1939, då Ärkestiftets ungdomsförbund högtidlighöll tjuguårsminnet av sin tillblivelse.
Text: Lukas 13:1-5
Mina kära.
Utomordentligt strängt och allvarligt är det Herrens ord vi idag har att stanna inför. Genom märg och ben går oss vår Herres och Frälsares två gånger upprepade: "Nej", säger jag er, "men om ni inte gör bättring, ska ni alla sammalunda förgås." Såsom ljudet av en domsbasun, hotfullt och skakande, klingar Herrens stämma: bättring eller - undergång, total undergång.
Svårligen skulle en präst vid ett tillfälle som detta, då han har glädjen att få förkunna Guds ord för så många ungdomar, komna tillhopa från när och fjärran, av eget, fritt val ha stannat för ett Herrensord sådant som det vi nyss lyssnade till, såsom utgångs- och medelpunkt för sin predikan. Och när i dag här i Ockelbo mäktiga helgedom unga skaror är samlade, tillika med den stora Gästrikesocknens egna medlemmar, då kommer vi med glädje och tacksamhet ihåg att denna vår högtid betecknar en minnessten på vägen, den sköna och goda väg som vill leda fram till att göra fädernas kyrka kär för de unga, mer och mer kär, och att vinna dem för Jesus Kristus, vår Herre.
Tjugo år har i år förflutit sedan ett hela vårt ärkestift omfattande kyrkligt ungdomsförbund blev bildat, och detta skedde just här i Ockelbo. Förvisso höves det oss att i denna stund och på detta heliga rum med hjärta och mun tacka vår gode Gud och Fader för att han, trots all vår skuld och brist, givit sin välsignelse åt verket, och för att han bevisat så stor trofasthet, fast vi så ofta svikit honom och i klenmod tänkt alltför ringa om hans nåds vilja och hans kärleks makt.
Och dock, kära vänner, yngre och äldre, kan det vara nyttigt och hälsosamt för oss - jag är viss därom - att vi, både ni och jag, genom vår kyrkas ordning, idag på denna vår minnes- och högtidsdag ställs inför en bot- och bättringsmaning, ett skakande allvarsord sådant som vår predikotext.
Det går nämligen så förunderligt, så ödesdigert lätt både för präst och menighet på det sättet, att bilden av vår Herre Kristus blir förvanskad och förfalskad, i och därigenom att dess ena sida, den omutliga, heliga strängheten blir obeaktad och undanskymd. Den sannskyldige Jesus Kristus, sådan han tecknas för oss i våra evangelier - och någon annan finns det inte utom i människors självgjorda inbillningar - framstår icke blott såsom den oändligt, den gudomligt gode och hulde, utan också såsom den där utan hänsyn, utan prutmån nitälskar för Guds heliga viljas krav. Jesu Gud är den på samma gång barmhärtige och rättfärdige Fadern, helig i sin kärlek och kärleksfull i sin helighet.
Huvudsumman av vad vår Herre Kristus i vår söndags bibelställe allvarligt vill lägga sina åhörare - och därmed också oss - på hjärtat, skulle vi kunna sammanfatta i maningen:
Döm först dig själv.
Denna korta uppfordran må därför utgöra ämnet för dagens predikan. Den må vara det minnesord som vi var för sig tar med oss hem för att med Guds nåd och hjälp dagligen och redligen efterkomma och praktisera i våra liv. Ty icke den är salig som allenast hör Guds ord, utan den som hör och gör det.
Till en början må något sägas till belysning och förklaring dels av själva de båda tilldragelser vilka omtalas i vårt Herrensord, dels av Jesu judiska samtidas bedömande av olycka och ofärd, som kunna träffa människor.
Jesus fick vid något tillfälle - så förtäljer evangelisten - mottaga det högeligen upprörande meddelandet om ett blodsdåd, begånget av den romerske landshövdingen Pontius Pilatus, vilken regerade över landskapet Judeen, i Palestinas sydliga del - hans namn är oss sorgligt välbekant från den evangeliska berättelsens sista skede, ja det har t o m fått en plats - jämfte Herrens moders - i den kortfattade, urgamla kristna trosbekännelse som vi av ålder brukar kalla den apostoliska och som söndagligen läses i våra kyrkor. Pilatus hade hetlt nyligen - detta förmälde budbärarna, upprörda och skräckslagna - utan dom och rannsakan låtit nedhugga en skara galiléer - alltså invånare från Palestinas nordligare del, där Jesus själv hade vuxit upp och huvudsakligen haft sin verksamhet - och detta i själva den högheliga helgedomen i Jerusalem och medan de just var sysselsatta med att frambära offer åt Israels Gud. Vilken avskyvärd ogärning! Vilket fasaväckande dåd! Men hur kunde Gud låta något sådant ske? Måste det inte ligga något annat bakom? Ty hur skulle Gud kunna lämna sina fromma till pris åt tyrannens blodtörst?
Vi mkänner icke något vidare om denna hemska tilldragelse, från annat håll, vare sig från den övriga evangeliska berättelsen eller från vittnesbörd utanför vårt Nya testamente. Men dådet passar väl samman med hänsynslösheten och brutaliteten i Pilati karaktär, sådan den framstår för oss i den samtida judiska historieskrivningen.
Ej heller äger vi kunskap från annat håll om den svåra olyckan med tornet i Siloam. Vid ett ras av rotnet - ssannolikt ett torn i Jerusalems stadsmur invid den strax därutanför belägna Siloakällan, stadens enda naturliga källa, eller invid den med vatten därifrån matade Siloadammen - hade ej mindre än aderton personer på en gång oförtänkt omkommit. I vår tid skulle väl olyckan nästa dag eller redan samma dag ha tillkännagivits i tidningar och på löpsedlar under väldiga fetstilsrubriker: Fruktansvärd katastrof! Dödstornet i Siloa! eller dylikt - för att en eller ett par dagar efteråt vara förgäten av den stora allmänheten. Uppenbart är att man på Jesu tid lade dylikt bättre på minnet. Men också, vilken oerhörd skillnad på olyckskrönikans längd och omfattning mellan då och nu.
Men vi måste vidare, för att rätt förstå bakgrunden till Jesu ord, såsom jag nyss antydde ta i betraktande hur Herrens judiska samtida uppfattade och bedömde olycka och ofärd som kan träffa människor.
Längre tillbaka än minne och hävd sträcker sig, har människan kring hela jordnes rund stått frågande, bävande inför tanken på lidandet och olyckan i världen. Men ojämförligt mera djupgående och pinande än eljest blir på sitt sätt detta problem, när det stiger upp och tränger sig på den människa som fruktar Gud, den som vill ta livets tilldragelser som skickelser, d v s som uttryck för Guds, den rättfärdiges och allgodes vilja. Varför får den gudfruktige, den fromme lida?
Åter och åter möter oss denna fråga i Israels heliga skriftsamling. Och den möter oss ej såsom en tankesvårighet, utan såsom ett marterande livsproblem, ja, såsom en sannskyldig jakobskamp mellan själen och Gud. Hela den djuptänkta och skaldiskt mäktiga Jobsboken i Gamla testamentet är i själva verket en enda väldig brottning med problemet angående den gudfruktiga rättfärdiges lidanden och olyckor.
Gamla testamentets fromma finner ingen egentlig lösning, men de anar en sådan, i det att de ödmjukar sig under den Allvise och Allgode och Allsmäktige och i överlåtelse lämnar sig och allt åt honom.
Inom senjudendomen, alltså på Jesu tid, tycks den äldre, mekaniska straff- och vedergällningstanken på nytt ha gjort sig starkare gällande. Olycka och lidande betraktas såsom ett ofelbaret tecken och bevis på ogudaktighet hos den som drabbas av ofärden. Är han i det yttre en gudfruktig man, så är dock hans gudsfruktan innersta allena sken och bedrägeri. Fördolt bär han på synd och skuld. Det bevisas just av hans ofärd.
Så ställer t ex Jesu lärjungar en gång, då de möter en blindfödd man, till sin Mästare frågan om hos vem skulden till denna stora olycka kan ligga. De ifrågasätter rent av - såsom vi minns - att den arme blindfödde själv, alltså före sin födelse, gjort sig skyldig till någon svår synd. Så säker är man på sin teori att en olycka är en följd av personlig skuld, att man för konsekvensens skull inlåter sig på dylika verklighetsfrämmande funderingar.
Skarpt och klart ser Herrens öga den stora, den fruktansvärda själafaran i det till synes gudfruktiga, men i grund och botten själviska och därmed alltigenom ogudaktiga bedömandet av en annans olycka. Den som själv gått fri ifrån ofärden, sätter sig i högmod och kärlekslöshet till doms över den andre och aktar sig för bättre, förmer. Men detta är just den gamla människans onda väsende. Det är fariséen som i sitt stilla sinne med kanske nog så vackra ord tackar Gud, för att han ej är såsom andra människor, publikaner och syndare.
Hårt och genomträngande ljuder Jesu stämma: Det är dårskap och förblindelse om ni menar att de som fick lida sådant, galiléerna som stacks ned medan de offrade och Jerusalemsborna som begravdes under det störtande Siloatornet, att dessa var större syndare än alla andra invånare i Galiléen och Jerusalem. Nej. Nej, säger jag er: men om ni inte gör bättring, ska ni alla förgås på samma sätt. Döm först er själva.
Vår Herre och Frälsare inlåter sig inte på någon tankemässig förklaring av olyckan och ofärden här i världen. Livets skickelser ligger i Guds, den Allsmäktiges hand, honom tillhör både regementet och domen, honom allena. Jesus sätter fastmer in hela sin kraft för att slå ned det egenkära och självrättfärdiga väsendet hos oss människor, vår inrotade benägenhet att jämföra oss med andra, i den övermåttan fåvitska tanken att vi skulla vara bättre än den eller den, än de eller de.
Men det är förvisso väl värt att lägga märke till, att Herren i detta yttre som sker ingalunda ser vare sig nyckfulla tillfälligheter eller ett blint ödes ofrånkomligheter. Han finner i tilldragelserna, och nu närmast i de olycksbringande, tecken och förebud, vilka enligt Guds avsikt skulle bringa oss manande bud från honom.
Icke minst vi, i vår tid, behöver allvarligen ta detta atill hjärtat. Hela tidsandan, och detta ej minst bland de s k kristna folken, har i fruktansvärd grad förvärldsligats, utan att vi ännu riktigt lagt märke till det. Vi har kommit långt bort ifrån våra fäders tro och ifrån den rätta, enkla barnatron, den tro som sätter det som sker i förbindelse med den levande Guden. Vi har vant oss vid att betrakta tilldragelserna från en övermåttan jordisk synvinkel, åtminstone i det dagliga livet. Gud har så lätt blivit oss en söndagens, en gudstjänstens Gud, utan samband med jordens skeenden. Vi förlorar så ofta historiens allsvåldige Konung, den handlande, den skapadne, den tuktande, den dömande Guden, ur sikte. Därmed är vår gudstro och vår gudsfruktan i grunden vorden ett sken, något overkligt och meningslöst.
Vår Herre Kristus är levande och bergfast övertygad om att allt vad som sker står i den himmelske Faderns händer och bör tas ur dem. Han ser i de båda olyckliga tilldragelser han talar om tecken, som varslar om en stundande dom, och - icka mindre - gudomliga maningar till bättring för alla och envar.
När man läser vårt bibelstycke i sitt sammanhang inom Lukasevangeliets tolfte och trettonde kapitel, står det klar fram, att den som som här åsyftas framför allt avser den förintande straffdomen över folket, som obotfärdigt sluter sitt hjärta till för ropet till bättring och evangelii predikan. "Om ni inte gör bättring, ska ni alla sammalunda förgås." Jesus ser sitt folks ofärd stunda, om det ej i sista ögonblicket vill låta sig väckas. Det är samma tanke som framhålls i Herrens gripande liknelse om det ofruktbara fikonträdet som får ett sista kort anstånd, och denna liknelse har sin plats just omedelbart efter vår text. Och i de Jesusord som går närmast före den är Herrens tankar inriktade på den stora slutdomen i världens yttersta tider. Åter och åter manar han därför till allvar, till vaksamhet, till trohet, vid åtanken av vad som komma skall, förebådat och dock plötsligt, oförtänkt.
Mina älskade. Har inte maningen att vi först ska döma oss själva på ett särskilt sätt sin tillämpning på oss och vår tids människor, på vår egen värld?
Mer än en ibland oss grips inför det världsläge vi just genomlever, nej, genomlider, av den mer eller mindre klara förnimmelsen av att vi lever i världens yttersta tider. Ångest och fruktan, uppenbar eller förtegad, ruvar över jordens hela krets. Olyckor av förut oanade mått inträffar tid efter annan. Människoblod flyter i strömmar på skilda håll i världen. Samhällsordningar och livsåskådningar störtar med brak i gruset. Och med bävan frågar vi oss: Vad skall slutet bli?
Och medan folk reser sig mot folk, och ras mot ras, och livsåskådning mot livsåskådning, och samfundsordning mot samfundsordning, är världsrymden uppfylld av anklagelser och domar och fördömanden, bittra och hatfulla och förgiftade. Den ena riktningen, det ena folket anklagar och dömer och fördömer den andra, det andra.
Vänner. Detta gäller också oss och vårt folk, ja, ingalunda minst oss. Vi, som i politiskt avseende vill hålla oss utanför de stora makternas kamp och tävlan om väldet, faller så lätt för frestelsen till fariseisk självgodhet. Vi förgäter så ofta Herrens maning att vi först måste döma oss själva. Vi besinnar inte, att också vi förvisso bär på vår dryga andel i världens olyckliga tillstånd, genom nya synder och gamla.
Och hur är det inom vårt folk? Det ena politiskt-sociala partiet fördömer det andra, den ena klassen ger den andra skulden, det ena religiösa samfundet riktar anklagelser mot det andra.
Detta är okristligt. Vi måste först döma oss själva och våra egna. Vi får ingalunda ställa oss och de våra utanför domen. Om vi inte gör bättring, ska vi alla sammalunda förgås.
"Bättring". Det ordet kan med sanning gälla ett folk, ett samfund. Men det leder oss djupare, fram till den enskilde. Det är den enskilde, det är dig och mig det till sist kommer an på. Du och jag måste först döma oss själva.
Bättring, det betyder sinnesändring, är vad som krävs. Med intet mindre går det. Upplysning, goda samfundsordningar, allmänt ekonomiskt välstånd, folksundhet och annat mer är över måttan värdefulla ting, men de gör inte till fyllest.
Bättring, sinnesändring, det är det enda som kan rädda oss. Dig och mig, så väl som vårt folk och jordens andra folk. Om vi inte gör bättring ska vi alla sammalunda förgås.
Min minns det, vare sej du är ung eller gammal, rik eller fattig, frisk eller sjuk: du måste först döma dig själv.
Gud hjälpe dig och mig att så på allvar göra bättring, innan det är försent. Ja, Gud hjälpe oss för sin stora barmhärtighets skull. Amen.
(Ur Julhälsning från ärkestiftet 1939)
No comments:
Post a Comment