Romersk katolik varnar för gärningslära och påminner om evangelium

Utan tvivel hör de romerska katolikernas förnekanden av sanningarna i Romarbrevet 3 ihop med deras svårigheter att acceptera Romarbrevet 4. (Ganska tänkvärt att brevet är adresserat just till Rom!). Men å andra sidan lyser evangeliet igenom även i den romerska kyrkan, inte bara när den Korsfästes bild (inte Marias) hålls framför den döendes ögon.

I gårdagens Dagen (2 juni) går latinprofessor och dominikanerprästen Anders Piltz till storms mot falska sammanfattningar av Skriftens budskap. Sydsvenska Dagbladet Snällposten har utlyst en pristävling i konsten att sammanfatta böcker med få tecken (max 140 tecken, s.k. "twitteratur"). Bibeln sammanfattades då så här:

Del I: GUD uppenbarar sig, säger att: Skärpning, annars går det åt helvete! Del II: GUDs Son uppenbarar sig, säger: Nåja, är ni bara snälla, så fixar det sig nog ändå.

Piltz kommenterar: "Detta är en rätt bra sammanfattning, inte av Bibeln, men av hur en nutida svensk uppfattar dess innehåll".

Som ett exempel på en mer korrekt sammanfattning anför Piltz 1100-talspoeten Hugo av Orleans och hans välrimmade latin:

Quos anguis tristi virus mulcedini pavit,

hos sanguis Christi mirus dulcedine lavit.

I latinprofessorns översättning: DE SOM SÅ TRAGISKT FÖRLEDDES ATT SMAKA ORMENS GIFT BLEV LJUVLIGEN RENTVAGNA I KRISTI UNDERBARA BLOD!

Halleluja! Och tack till Anders Piltz för att du framhävde denna både poetiskt och innehållsligt så utmärkta "twitteratur"!

(Annars har vi ju Lilla Bibeln, Joh. 3:16, som med fog kan sägas vara Bibelns egen "abstract" och sammanfattning av sej själv).

Krummacher om Pingstundret

O vilken härlig och betydelsefull högtid pingsten är! Smycka den med kransar och hälsa den med jublande lovsånger! Den är ju föreningsfesten mellan himmel och jord, trolovningsfesten mellan Gud och den försonade mänskligheten, den nytestamentliga kyrkans födelsedagsfest, insamlingsfesten, då förstlingskärvarna efter Kristi blodiga utsäde insbärgades. 

Vad vore alla vår kyrkas övriga fester denna förutan? Budbärare vore de, som prisade välgärningar vi inte visste hur vi skulle få del av; härolder, som inbjöde oss till högtidssalar vi inte kunde finna ingången till. 

Pingsten skänker oss åtnjutandet av de härligheter, som de övriga högtiderna lyfter täckelset ifrån. Pingsten så att säga för till oss den munskänk, som pressar Kristi förtjänsts himmelska druva i vår bägare och räcker oss den såsom hälsodryck.

Glad Pingstafton!

"De rättfärdigas väntan får en glad fullbordan", säger Salomo i Ordspr. 10:28. Ett tröstrikt ord, om vi förstår att rätt tyda benämningen "rättfärdig". Här är inte fråga om rättfärdiga enligt lagen - ty var finns sådana bland Adams barn? - utan om av nåd rättfärdiggjorda, som, om än alltjämt syndare efter lagen, likväl blir av Gud för Kristi skull räknade såsom ostraffliga, sedan de av allt hjärta överlämnat sig åt Herren och allvarligt beslutat att leva och dö för honom.

Men med huru stor trostillförsikt dessa än kan hoppas på Guds kärlek, besparas dem likväl icke väntandet. Inte faller dem allt, vad de åstundar och beder om, genast i skötet! Hur länge måste inte t.ex. en Abraham, oaktat de rika gudomliga löften, som blivit honom givna, öva sig i tålamod, innan blott ett enda av dessa gick i fullbordan! Hur många suckar och tårar offrade icke den fromma Hanna, Samuels moder, innan hennes hjärtas önskan uppfylldes! Tänk vidare på den trettonde psalmens författare, "mannen efter Guds hjärta", som så ofta suckade till Gud: "Hur länge skall du så alldeles förgäta mig? Hur länge skall du fördölja ditt ansikte för mig?", så ock på Paulus, detta "utkorade redskap", och hans trenne gånger upprepade bön, att Herren måtte taga bort pålen för hans kött och låta satans ängel, som kindpustade honom, vika ifrån honom, vilken bön Herren skenbart icke hörde. Men dessa alla kastade därför inte bort sin förtröstan, utan väntade och bidade, om än ofta med fruktan och bävan. Herren skall aldrig låta tron, vore den än så svag, komma på skam. Dessa heligas väntan fick en glad fullbordan.

Ja, så skall det alltid gå. Genom hoppfull väntan ärar vi Herren, förhärligar hans namn inför människorna, övar oss i ödmjukhet, denna alla sanna kristnas huvuddygd, och stämmer omedvetet vårt hjärtas strängar till ett så mycket fulltonigare halleluja för den tid, då det som vi i tron förbidat kommer, och då vårt salomoniska språk tillika med det bekanta psalmens ord uppfylles på oss: De som skåda upp till honom stråla av fröjd, och deras ansikten behöva icke rodna av blygsel.

En krets väntande bedjare upptager oss även i dag (Apg. 1:12ff), en krets, som inom få dagar skall av egen erfarenhet kunna bekräfta Salomos ord, något som för övrigt icke alltid inträffar så snart. Låt oss i andanom träda in bland de kära människorna, och må det behaga Herren, att stämma våra hjärtan i samma ton som deras!

(Dr Fr. W. Krummacher, ur boken "Kristus lever", EFS Förlags-Expedition 1899, s. 173f).

IDEOLOGISKA BRYTNINGAR I SVENSKA KYRKAN

1) ALLMÄNFILOSOFISKT KRING IDEOLOGISK UT- ELLER AVVECKLING:
* Luthers fulle bonde - hjälper man honom upp från ena sidan hästen, drattar han ner på andra.
* Vägens två diken - det gäller att akta sej för båda och hålla sej på vägen; inte driva varann ner i varsitt dike. Allas uppgift.
* Balans uppnås ibland bäst genom att ta bort, ibland genom att lägga till/komplettera.
* Svårt med opposition - men nödvändigt. Blir lätt destruktivt - eller uppfattas felaktigt så.
* Att i ett avseende återgå till ett tidigare stadium betyder inte en allmän regression.
* Hedenius' profetia (ni vet "Det finns ingen Gud, och Hedenius är hans profet"):
1) I första steget tror de kristna inte längre på en personlig Gud och ett evigt liv, men tror fortfarande att de tror.
2) I andra steget blir de medvetna om att de de facto inte tror, men fortsätter med ritualen.
* Dagens oppositionella kan bli morgondagens opportunister - och vice versa.
* Mod, intelligens och flit är moraliskt neutrala egenskaper - kan användas för både ont och gott.
* Ethos, pathos, logos
* Begreppen konservativ och radikal ändrar innebörd över tid. Det är konservativt att vilja bevara dagens "moderna" konsumtionssamhälle, och radikalt att gå tillbaka till 1800-talsjordbrukssamhällen (typ Amish).

2) ALLMÄNT OM MEJ SJÄLV
* Ultraliberal jämfört med vissa av mina vänner, extremt konservativ jämfört med andra. Två fronter - jobbigt men också intressant. (Tror att de flesta måste vara beredda på det).
* 1991-1996 aktivt avståndstagande från kristen tro - jag kan argumenten mot och tycker inte att den på minsta vis är självklar (man måste ju t.ex. vara direkt korkad för att utan vidare tro på Jesus kroppsliga uppståndelse).
* Tycker att jag har rätt ibland. (Surprise??? Jfr Chesterton).
* Är ödmjuk över att få vara med och även beredd på att inte få det. Det är helt OK, anser jag, att syna människor med förtroendeuppdrag i sömmarna. Frågan är bara efter vilka kriterier.
* Är mycket positiv till Psalmer i 2000-talet - som jag själv får ett öre per ex av - och ska spela temat ur Indiana Jones på bröllop i sommar. INTE allmänt konservativ i alla bemärkelser ;o).

3) FEM AKTUELLA FRÅGOR
a) Missionen
* Skrämmande förändring från 2008 - Lutherhjälpsdelen framhävs tydligt, men kyrkans Mission med stort M? Mission impossible? Förr kunde den som var skeptisk till mission ge till Lutherhjälpen. För att fortfarande fånga upp dessa givare kan man inte antyda att Svenska kyrkans internationella arbete syftar till att omvända folk. Men frågan är då om man får behålla sina gamla trogna givare - de som faktiskt gav till missionen just för att den var mer än Röda korset.
* "Under 1800-talet var den så kallade missionsbefallningen i fokus. Att omvända och döpa människor som inte tidigare var eller ansågs vara kristna, blev en livsuppgift för många." Observera tidsformen. Vad avslöjar den?
* Vaddå Hela världen? Varför sänder vi "missionärer"/medarbetare bara till systerkyrkor som ber om hjälp? Har någon hört talas om kyrkor i Västsahara eller Afghanistan? Är missionsuppdraget avslutat? Är det säkert att koreaner har lättare för att evangelisera bland afghaner, mongoler och japaner än vi har? Bara för att de är asiater, alltså? (Jfr hutu och tutsi).

3b) Läran/budskapet
* Redan Nathan Söderblom gjorde en märklig och farlig boskillnad mellan tro som förtröstan och tro som försanthållande. Det är sant att den sista inte räcker ("också de onda andarna" os.v.) men förtröstan på Gud utan att tro att Gud finns, vad är det? Sanningen var att den genomsympatiske Söderblom (från Hälsingland) var teologiskt väldigt liberal och tyvärr inte alldeles tydlig i t.ex. frågan om Jesus hade ruttnat eller inte. ("Det stora påskundret skedde i lärjungarnas hjärtan").
* Biskop John Shelby Spong tror inte på någon allsmäktig - eller ens mäktig - personlig Skapargud (tror han då alls på Gud i någon vettig språklig mening?). Han tror inte att Jesus är Guds enfödde Son av evighet, att han sonat världens synd genom sin död eller uppstått fysiskt (eller uppväckt någon annan från de döda), han dissar all bön som inte är ren meditation. Människan är god och behöver bara hjälp att upptäcka det - se www.johnshelbyspong.com Med andra ord: han anser de facto Svenska kyrkans bekännelse vara en villolära och gör mycket för att sprida sin sanna tro. Varför skulle inte vi andra få göra detsamma ;o)?
* Spong har under de senaste 5 åren bjudits in 4 gånger av ledande teologer inom Svenska kyrkan, bl.a. Claes-Bertil Ytterberg, K-G Hammar och Hans Ulfvebrand (biskopskandidat i Stockholms stift). Han tas emot vänskapligt som biskop, inte för hård och het debatt.
* Andra Johannesbrevet säger tydligt att man då gör sej till villolärarens medbrottsling. (v 9-11). Och OBS detta är inte fanatism utan egentligen en ren självklarhet, som tillämpas från alla håll när man tycker att en lära är farlig. Liberala svenskkyrkliga präster (tidigare inte EFS:are heller) bjuder inte in Ulf Ekman till sina församlingsaftnar. I varje fall inte som ensam talare eller utan motdebattör.
* I teorin ska präster hålla sej till kyrkans bekännelse. I praxis handlar det om att ha rätt ämbetssyn, dopsyn och (snart) äktenskapssyn. Synen på bibel och frälsning kan tämligen opåtalt se ut lite hur som (egen erfarenhet, jfr 1 Mos. 3). Varför kräva en evangelisk-luthersk lära och bekännelse av kyrkvaktmästare och organister om inte ens ärkebiskopar behöver stå för den?

c) Evigheten i synnerhet
* Vid allhelgona helgonförklaras alla som dött, åtminstone om de var döpta eller - åtminstone - medlemmar i Svenska kyrkan. (Medlemsavgiften=nutida avlat?)
* Inga varningar för en ev. osalig evighet hörs numera - de sista jag hörde i Svenska kyrkan var en bön "s att vi inte går förlorade (2001) och en fråga "Har Jesus dött förgäves för dej?" (2003). Trots att t.o.m. Lars Collmar skrivit: "Det är inte absolut säkert att man tar emot Guds kärlek ens när man möter den ansikte mot ansikte. Det är fördömelsens möjlighet." Å andra sidan hörs heller inga absoluta garantier för att det inte finns något för någon att frukta efter döden. Finns det en risk bör det väl sägas? Och finns det ingen risk bör väl det också sägas? Sägs inte det sista underförstås ju det första. (Eller?)
* Jfr svampplockning. Min fru kräver ett rakt - och snabbt! - svar på frågan: Är du säker på att den här svampen går att äta? Minsta tvekan betyder: NEJ! Och en sådan som Sven Hillert - biskopskandidat i Stockholm - har gått väldigt långt i riktning av att garantera allas slutliga frälsning. Och visst - får vi rösta om saken så...
* Å andra sidan är ju frågan om det alls finns någon evig tillvaro - KG Hammars Gud kunde inte stoppa tsunamin (ja VARFÖR gjorde han det inte?) men hur ska han/hon då kunna skapa nya himlar och en ny jord? (Eller hur kunde han/hon skapa den här?).
* Men det var jättebra att Anders Wejryd hos Adaktusson kopplade frågan om Jesus återkomst till jordens undergång. Alla vet vi att den här jorden, trots klimatarbetet, har tjänat ut en dag, och Wejryd sa att den kristna tron tror att Guds rike lever vidare även då. Bra! Men det förutsätter nog att vi har en Herre som skulle ha kunnat stoppa tsunamin. Eller som i varje fall "finns"; oberoende av människan.

d) Försoningen och Jesus död - och uppståndelse
* Jonas Gardell bjuds in till rikshelgedomen och andra kyrkor för att "förkunna" och sälja sin nya bok "Om Jesus." Han säger i tidningsintervjuer många fina saker om Guds kärlek och meddelar vissa skarpa iakttagelser, men förnekar öppet att Jesus dött för våra synder liksom att evangelierna är någorlunda historiskt trovärdiga - och tycker inte det spelar någon roll om Jesus ruttnat eller inte. Men Kyrkans Tidning hjälper (liksom Sändaren) till med att sprida Gardells förkunnelse, som faktiskt tycks delas av en hel del teologer (som han ju också refererar till). Ärkebiskopen beskriver påskens budskap som att det inte är kört hur djupt vi än hamnar, och biskop Thidevall som att vi inte får förakta svaghet - vi kan då offra Gud själv. Mycket tänkvärt alltsammans. Men ligger det någon frälsning för oss i Jesus död?

En ung kvinna som är prästkandidat i Svenska kyrkan skriver i min frus tidning Tro och Liv att det är osunt våldsförhärligande att predika att Jesus död i någon som helst mening är frälsande.
Det var det konstigaste jag läst av en kristen teolog sedan Hanna Stenström skrev att berättelsen om Sackeus kanske är påhittad för att visa hur Jesus brukade bemöta människor, eller sedan jag läste ett forskarseminarium som bara betraktar de Jesusord som tycks strida mot kyrkans förkunnelse som äkta Jesusord.

Nya testamentet är fullt Jesus själv talar om sitt blod som ges ut för många till syndernas förlåtelse. Men det måste ju vara oäkta eftersom det stämmer med kyrkans lära. Fast det har kanske blivit äkta nu eftersom det strider mot kyrkans nya förkunnelse?

e) Äktenskapet
* Många positiva attitydförändringar till homosexuella under 1900-talet. Bi- har kunnat hänga på utan att dock riktigt motsvara argumenten om att man inte kan välja sexualitet själv o.s.v.
* Bra med pastorala undantag och att även kyrkan börjar lära sej att här - liksom annars - ta speciell hänsyn till personer med speciella funktionsnedsättningar (eller vad man nu får kalla det - men manligt och kvinnligt organ har en signifikativ funktion ihop tror jag vi är överens om, liksom att hs försvårar just den interaktionen).
*Jag skulle ha sagt det igår: jag var positiv till både de statliga och kyrkliga reformer som kom på 1990-talet (det första välsignelsebeslutet t.ex. som handlade om pastoral frihet under ansvar).
* Men hur kom Svenska kyrkan dithän att ALL antydan till heteronormativitet rensades bort? Även gentemot bisexuella ungdomar som faktiskt har ett val. (Min elevs "många bisexuella vänner" t.ex.). Och hur kom samhället dithän att det inte längre får anses som en fördel för ett barn med två föräldrar att (allt annat lika) ha en pappa jämfört med att ingen ha? Och att ett barn med två föräldrar (allt annat lika) har en mamma jämfört med att ingen ha?
* Varför används begreppet bisexuella så sällan i debatten? Beror det på att den gruppen komplicerar försöken att framställa samkönade par som en särskild folkgrupp? Och hur blev Jesus egna ord i Matteus 19 (och i nuvarande vigselritual) kontroversiella så som alltför heteronormativa?
* Hur fungerar den nya principen om "kärlekens primat" och "vuxen frivillighet" i praktiken när vi kommer till nya konstellationer? (Grön Ungdom och rfsl är redan på väg mot framtiden - men är kyrkan det?). Är kyrkan beredd att i alla lägen kämpa för denna nya princip, eller måste den hela tiden vänta in staten och få statens godkännande först?
* Varför ringer det inga varningsklockor när man t.o.m. överväger att censurera bort de hittills så centrala Jesusorden i Matteus 19 ur ordinarie vigselritual? Skulle inte reformen bara vara en positiv komplettering som i intet avseende skulle påverka de heterosexuella och äktenskapet i övrigt?
* Handlar den sista händelseutvecklingen om överkompensation till en utsatt grupp? Med liknande följddiskussioner som i Palestinafrågan? Likaväl som det finns homofobi finns det antisemitism (också inom kyrkan). Det bör mana till försiktighet med hur vi uttrycker oss. Men ingendera får innebära kritiklöshet för kompenserandets skull.
* Vad innebär det här för måttfullt heteronormativa personers möjligheter att framöver verka inom Svenska kyrkan? Ja, det beror kanske på om vi jämför deras ståndpunkt med Hanne Kjöllers rekommendationer till kvinnor att gifta sej med yngre män, eller med somligas kritik mot ensamadoptioner, alltså sånt som åtminstone hittills räknats som acceptabelt. Eller om vi jämför med rasism och nazism och sånt - då kan vi knappast jobba tillsamman eller ens ordna nån någotsånär försonad mångfald.
* Viktig fråga? Nej, inte jämfört med ovanstående. Ja, om man jämför med mycket annat som diskuteras på kyrkomöten och fullmäktigesammanträden. Och om man ser de större implikationerna, alltså vad gäller förhållandet mellan kyrka och stat samt vad gäller anställningsbarhet inom kyrkan. Jag och rfsl är nog överens om att det ÄR en viktig fråga.

ALLMÄN AVSLUTNING:
Jag vill förebygga några missförstånd: Det är inte vår sak att bedöma vem som till slut blir evigt salig (om vi nu ska tro att det finns något sådant). Det står i Guds hand, och Jesus säger själv att många av de sista ska bli de första, och många av de första ska bli de sista. Men vem som är kristen är en delvis annan sak. Man kan på rent sakliga grunder säga att t.ex. Dalai Lama är buddhist (inte kristen), trots att han själv kallat sej kristen, "god kristen" t.o.m. Huruvida man lika bestämt kan säga att K-G Hammar är kristen och inte "liten buddhist" som han själv sa i samtalet med Dalai Lama, det vet jag faktiskt inte. Han säger ju själv att man inte behöver tro på något särskilt alls för att vara kristen, bara man vill "vara med", och där tror jag att han har fel. (Men så gillar han ju heller inte apostoliska eller nicenska trosbekännelserna). Men det är ju en perfekt folkkyrketeologi.

Jag anser i varje fall bestämt att t.ex. Spong inte är kristen, hur mycket biskop han än kallar sej. Han är säkert lika snäll för det. Men det finns liksom inget sakinnehåll bakom beteckningen "kristen" i hans fall. Gillar Jesus, sociala reformer och stilla meditation? Ja, men det är väl många som gör, även bland muslimer och hinduer. Jfr min "kristne" repövningskompis på 90-talet.

SAMMANFATTNING:
Jag älskar Svenska kyrkan, dess grundideologi, kreativitet och kontaktnät. Jag går inte och talar illa om Svenska kyrkan för att jag misstror dess regering och många av dess tjänstemän, lika lite som S hatar Sverige för att de skarpt kritiserar borgarna. Men kyrkan är i djup ideologisk kris och en ideologisk maktkamp - inte så mycket p g a enskilda läror som p.g.a. läran att man liksom inte kan avvisa falska läror om de är någorlunda moderna (högkyrklig ämbetssyn, heteronormativitet och baptism vågar kyrkoledningen däremot markera mot). "Förr brände man kättare på bål; men nu låter man dem reformera kyrkan" - så kan det heta. Men är kättarbål verkligen enda alternativet till att låta vadsomhelst härja?

Grundfelet är naturligtvis att de politiska partierna styr i kyrkan. Lägg din röst på ett partipolitiskt obunden nomineringsgrupp den 20/09 2009! (OBS datumet!)

Som jag ser det beror krisen till stor del på att vi inte löst kyrka-stat-frågan. Den borde ha setts som nummer 1 redan 1958. Ämbets- och äktenskapsfrågorna i all ära, men kyrkan måste frigöras helt från staten för att långsiktigt och legitimt kunna lösa några frågor alls. Nu riskerar äktenskapsreformen att liksom ämbetsreformen komprometteras i ett halvsekel av en minst sagt besynnerlig beslutsordning.

UR SPONGS BOK "En ny kristendom för en ny värld":
Jag betraktar inte Gud som ett övernaturligt väsen… Eftersom jag inte uppfattar Gud som ett väsen kan jag inte heller tolka Jesus som en jordisk inkarnation av en övernaturlig gudom... Jag tror att Jesus varken kunde göra eller gjorde någon död människa levande (s. 25).
• Den Gud som spränger teismens gränser spränger alla gränser... Gud är inte död. Vi har helt enkelt trätt in i Gud. Vi är gudomliga bärare och medskapare. Vi förkroppsligar det som Gud är. --- Jag tvingas konstatera att kärleken och Gud inte kan skiljas åt och att delaktighet i kärleken inte är något mindre än delaktighet i Gud (s. 87 f, 147).
• [Om försoningen:] Det mänskliga livet behöver ingen gudomlig räddningsaktion. Vad vi behöver är ett liv som är så öppet, befriat, helt och kärleksfullt att vi möter kärlekens kallelse så fort vi upplever livet... Jag kallar denna kärlek Gud (s. 147).
• [Om Jesus]: I den utsträckning som Buddha, Mose, Elia, Jesaja, Krishna, Muhammed, Konfucius… Dag Hammarskjöld eller någon annan helig människa kommer med liv, kärlek och vara till någon annan människa, är även den människan i mina ögon Guds inkarnerade ord… Tanken att Jesus skulle ha en helt annan substans… måste överges... [Det handlar bara om] en gradskillnad som i sin tur visar att alla människor har den gudomliga potential som Kristusgestalten uttrycker (s. 151 f).

Utöver detta förnekar Spong treenigheten, jungfrufödelsen, Jesu himmelsfärd, uppståndelsen från de döda, yttersta domen, syndafallet, försoningen – alltihop (s. 24 ff)! Särskilt kritisk är han mot sakramenten som, enligt honom, Jesus aldrig instiftat (s. 26 f).
• [Om nattvarden:] Den kannibalistiska ritualen där man äter den avlidne gudens kropp är full av forntida psykologiska nyanser som är upprörande för den moderna känslan (s. 32).
• Dopet blir irrelevant; ett sakrament som utformats för att tvätta bort konsekvenserna av ett syndafall som aldrig ägt rum. Nattvarden blir ett teologiskt nonsens... (s. 132).
Till grund för dopets sakrament ligger ”föreställningen att alla är födda in i en universell ondska”, medan nattvardens teologi vilar på ett ”budskap om människooffer och gudomlig barnmisshandel”, vars formuleringar ”i bästa fall är pinsamma och i sämsta fall direkt frånstötande” (s. 209).
Enligt Spong är bönen en illusion (”teismens viktigaste illusionstrick”, s. 197), medan den kristna missionen fördöms som ”illegitim, förkastlig, till och med ond” (s. 185).

Ur HEDENIUS PROFETIA

Låt oss till sist betrakta, hur kristenheten och kyrkan skulle te sig, om man mera allmänt upphörde att i sitt inre hålla det trodda för sant och dock fortfore att liksom leva i den kristna tron. Det skulle väl först och främst innebära, att det halvt hysteriska fenomen, som jag i annat sammanhang har beskrivit och kallat patetisk tro utan täckning, bleve satt i system. Hur det skulle se ut, är lätt att föreställa sig.

Men anta, att utvecklingen gick ännu ett steg, så att dessutom de kristna själva finge insikt om att de inte håller kristendomen för sann – att de bleve medvetna om att sanningsfrågan är alldeles likgiltig för deras tro. Då skulle en egendomlig parodi bli satt i scen. Till det yttre skulle väl inte skillnaden vara så stor, jämfört med hur det är nu. Gudstjänster med altartjänst och predikan, dop, konfirmationer, nattvardsfiranden, bröllop och jordfästningar, kristlig verksamhet bland ungdom och gamlingar, husandakt, böner och sånger, allt detta skulle vi ha och många människor som ägnade sig däråt och ännu fler som hörde på.

Men vid närmare undersökning skulle en märkvärdig mentalitet komma i dagen. Inte bara den mest fullständiga likgiltighet för om det är sant, att Gud verkligen har sänt Kristus och att de som tror på honom skall få evigt liv. Utan också, åtminstone i många fall, en övertygelse om att det naturligtvis inte är så, att det är orimlig ”metafysik” att hålla sådant för sant. Därmed skulle inte bara all fruktan och bävan utan också allt hopp och all längtan vara försvunna ur det religiösa livet.

Som ett tomt skal skulle dock inte kyrkan kunna fortsätta. Andra moment i fromhetslivet än de rent religiösa skulle träda i förgrunden, nämligen momenten av förströelse och gemenskap med likasinnade. Ceremonier och böner, psalmer och predikningar skulle bli ett slags högtidliga sällskapsnöjen i traditionella former.

Om Kristi uppståndelses frukt och kraft

(Ur Martin Luthers Kyrkopostilla, Evangelium på Påskdagen (Gleerups 1873)):

Såsom vi hafve hört om Herrans lidande, att det ej är nog att blott veta historien derom, så är det icke heller nog, att vi vete, huru och när Christus är uppstånden, utan man måste äfven predika och veta nyttan och bruket både af Christi lidande och hans uppståndelse, nemliga, hvad han dermed hafver förvärfvat oss. Ty om man vet och drifver bara blotta historien allena, så är det en onyttig predikan, den både djefvulen och de ogudaktiga äfven så väl veta, läsa och förstå, som de rätte Christne. Men när man predikar, hvartill det tjenar, då är det en nyttig, hälsosam och tröstelig predikan.

Christus visar sjelf nyttan af sitt lidande och sin uppståndelse, när han, såsom Mattheus skrifver i cap. 28:10, säger till qvinnorna: Rädens icke, går, och kungörer det mina bröder, att de gå till Galileen, der skola de få se mig. Detta var det första ord de af Christo hörde, sedan han var uppstånden från de döda. Dermed bekräftar han alla de predikningar och välgerningar, som de tillförene hade njutit af honom, nemligen, att de angå oss, som tro uppå honom. Derföre förekommer han dem ock här, och kallar de Christna sina bröder, de der tro, ändock de icke lekamliga se honom, såsom Apostlarna gjorde. Och här väntar han icke, till dess vi åkalle och bedje honom om att få bli hans bröder.

Ho vill nu här komma och tala om någon vår egen förtjenst? Hvad hade väl Apostlarne förtjent? Petrus förnekar tre resor Herran, och de öfrige Lärjungarne flydde allesammans ifrå honom, likasom en hare ifrå sina ungar. Han hade väl bort kalla dem öfverlöpare, ja, förrädare och bofvar, men ingalunda bröder. Därföre tillskickade han dem ock detta ordet genom qvinnorna af blotta nåd och barmhärtighet, hvilket Apostlarne då väl kände, och vi känne det äfven, när vi äre stadde midt uti våra synder och anfäktningar, och se oss intet annat före, än idel fördömelse. Och är detta visserliga ett öfvermåttan tröstefullt ord, att Christus antager sig och låter sig vårda om sådana förtviflade bofvar, som du och jag äre, och kallar oss alla sina bröder.

Är nu Christus vår broder, så må jag väl fråga, hvad oss då skulle fattas? Såsom det förhåller sig med lekamliga bröder, så går det ock här till: lekamliga bröder sitta uti enahanda och samma egodelar, och hafva en fader och ett arf, eljest vore de icke bröder; så besitte ock vi enahanda och samma egodelar med Christo, och hafve med honom en Fader och ett arf tillhopa, och detta arfvet förminskas icke genom någon delning, såsom annor arf göra, utan det blir allt framgent större och större, emedan det är ett andeligt arf. Lekamligt arf varder deremot mindre och mindre, när man skiftar det uti många delar, men här går det med det andeliga arfvet så, att den som får någon del deraf, han har det helt och hållet.

Teologernas raseri och vårt förhållande till villoläran

Påskvänner!

Man kan förvisso vara oense - och behöva ledning - i frågan om när man ska ryta till och hur skarpt mot en villolära. Men på somliga låter det som om behovet och tillfället aldrig kommer, i varje fall inte om man är så där helgad som man som kristen borde vara.

Från Norge har jag två utmärkt spänstiga texter som ger god, och ibland en smula oväntad, vägledning när det gäller hur vi håller rågångarna klara. Teologernas raseri av Fredrik Wislöff och Vårt förhållande till villoläran av Ole Hallesby. Aktuellt, blott alltför aktuellt.

Skydda oss, Herre, medan vi vakar,
bevara oss då vi sover.

Teologernas raseri

Ur Fredrik Wislöffs intressanta bok "Mogen ålder" (EFS-förlaget 1948) - som handlar om vad mänsklig mognad innebär i typ 30-årsåldern! - hämtar jag följande hyperaktuella stycke, betitlat


TEOLOGERNAS RASERI


1.

Inga krig i historien har varit så blodiga som religionskrigen, och inga frågor har behandlats med sådan fanatism som de religiösa. Inga har varit så oförsonliga som de kristna, och ingen så intolerant som kristendomen.

Det har under tidernas lopp utförts månget våldsdåd och mycken grymhet i Jesu namn. Annorlunda tänkande har fördömts och bränts. Den som svikit kyrkans tro har fått genomgå inkvisitionens tortyr. Hela folk har kallats i vapen till de blodigaste strider mot sådana, som hade en annan tro. Ensam, utstött och förföljd har mången trons man och kvinna måst flacka omkring under Kristi kyrkas bann. Fängelse och död har varit den död de fått för sin kristna övertygelse. Ingen gudsfientlig despot har varit så hård mot de kristna, som de kristna själva mot annorlunda tänkande.

Nu för tiden brukas inte samma vapen. Men Guds församling står sönderriven i olika samfund och sekter, som var för sig anser att deras tro är den enda riktiga, och som därför har svårt för att erkänna varandra. Ännu i dag gäller det att ingen fråga sätter sinnena så i svallning som de religiösa, och att ingenstädes intoleransen är så levande som de kristna emellan.

Efter Luthers död visade Melanchton en viss svaghet både gentemot katoliker och reformerta. En hård strid uppstod, varunder Melanchton fick känna på sina vänners häftiga vrede. Detta led den gamle svage mannen mycket av. Det fanns ingen som han mindre ville komma i opposition mot än sina gamla trosförvanter. Hans ständiga bön den tiden var: "Gud, befria mig från teologernas raseri" (rabies theologorum).


2.

Vad ska vi säga om detta teologernas raseri, som tiderna igenom tagit sig så många krassa uttryck?

Vi medger att det här har syndats mycket och grovt. I försonarens tjänst har man besjälats av den bittraste oförsonlighet. I den kärleksrike Gudens namn har man gått hatets och grymhetens ärenden. Det har syndats mot människans samvetsfrihet och övats våldsdåd mot dem, som hade en levande tro och en helig övertygelse.

Och ändå vill vi inte stanna vid att fördöma allt. Vi vill söka oss in till lagarna för det religiösa livet och där finna en förklaring till förhållandet.

Att man kan se på olika sätt på de olika trosfrågorna förundrar oss inte. I de elementäraste livsfrågorna är vi alla eniga. Men så snart de börjar bli lite mer invecklade, gör sig meningskiljaktigheterna påminda. Tron tangerar de svåraste frågor. Den tränger sig in i den översinnliga världen och menar sig rent av kunna nå Gud. Trons upplevelse är rik och djup och mångsidig. Den rymmer i sig många gåtor. När sedan allt skall klarläggas för tanken, är det inte underligt att utformningen kan bli olika. Den enes syn kan avvika från den andres. Även om trons uppenbarelseinnehåll är nedtecknat i en bok - Bibeln -så är det icke där någon utformad lära, någon dogmatik, och därför kunna också människornas sätt att se bli olika. Så djup kan denna meningsskiljaktighet bli, att följden blir olika kyrkosamfund. Den uppdelade kyrkan på jorden är å ena sidan ett vittnesbörd om människans begränsade fattningsförmåga, å andra sidan om hur höga och djupa Guds tankar är.

Men även om meningarna är så olika i så många trosfrågor, så finns det dock något som hela den kristna kyrkan står samlad kring, det som så kort, innehållsrikt och genialt är uttryckt i den apostoliska trosbekännelsen. Om innehållet i den är meningarna inte delade. Den som ställer sig utanför denna tro ställer sig utanför kyrkan.


3.

Men om det finns olikheter i uppfattningen av trosfrågorna, varför ska de kristna fördenskull behöva vara så fanatiska, dömande och intoleranta?

Ska vi kunna förstå detta, så måste vi som sagt söka nå in till lagarna för det religiösa livet.

Fanatism hör all religion till. De gäller om de hedniska religionerna, det gäller också om kristendomen. Likgiltighet och slöhet är ett vittnesbörd om att man inte är religiöst gripen. Den verkligt troende är alltid fanatisk.

Att vara fanatisk innebär att blint och ohejdat gå upp i något. Och detta är trons väsen. Att vilja tvinga en religiöst gripen människa att dölja sin tro skulle strida lika mycket mot lagarna för det religiösa livet, som det för elden skulle vara emot naturen att inte värma.

Det gäller alla religioner och i synnerhet då kristendomen, som står högst av dem alla. Har det syndats mycket i religiös fanatism av kristna människor tiderna igenom, så får man fördenskull inte fälla domen över själva fanatismen. Den är ett naturligt uttryck för en levande tro. Felet är det uttryck fanatismen har tagit sig, de vapen den brukar.

När det är så att de religiösa frågorna mer än något annat upphetsar och upprör människorna, så är det därför att dessa griper så djupt in, betyder så mycket och är av så allvarlig karaktär. En religion har i enlighet med sitt väsen den egenskapen att den gör en människa besatt. Det gäller också kristendomen. En kristen är besatt, nämligen av sin tro. Det är detta som gör att han känns så irriterande, påträngande och dömande. Han s iver hör med till det religiösa livets lagar.

Man förebrår de kristna för att de är intoleranta, och visst finns det en intolerans som är värd förebråelser, den som inte är driven av kärlek, den som ser på människorna med förakt, den vars mål är rättshaveriet och vars kraft är köttslig iver.

Men kristendomen är till sitt väsen intolerant, den som alla andra religioner. Kristendomens absoluthet ger inte plats åt någon prutmån och omöjliggör all allians med ickekristen tro. Tolerans skulle betyda kristendomens död. Och med detta sitt bestämda budskap vänder sig de kristna till andra. "Antingen - eller, det är den dolk som mördar hela världen", säger Kierkegaard. Det är det som gör kristendomen olik all allmänreligiositet, att den drar en bestämd gräns mellan kristet och icke-kristet, mellan tro och otro. "Det största kriminella brott historien känner, är den officiella kristendomens lögn att vi allesammans är kristna", säger Kierkegaard.

Att i efterlåten tolerans sudda ut denna gräns skulle betyda kristendomens död och vara att bedraga hela mänskligheten.


4.

Nu för tiden märker vi inte mycket av "teologernas raseri." Vår tids kristendom kan knappast förebrås för fanatism. Men just detta är domen över oss. Vi är kristna med måtta, väl avbalanserade och behärskade. Kristentron har kostat så lite. Därför säljer man den också så billigt, när man då och då måste göra sig av med den. "I stället för genom kamp och lidande får församlingen saligheten som en julklapp", säger Kierkegaard.

Mogen tro är inte ett löst antagande eller ett famlande och sökande utan full visshet. Tro är övertygelse, inte beräkning eller manövrering. Men denna oryggliga övertygelse ser vi ofta så litet av bland vårt släktes kristna.

Många kristna är långt mindre sysselsatt med honom som de tror på, än den moderna kvinnan med sina kläder. Mången resepräst är mindre ivrig för Kristi sak än handelsresanden för sina varor. Många präster har mindre bryderi med sin övertygelse än med hänsynen till sina kolleger.

Tolerans i kristliga frågor är ett av de bästa kännetecknen på andliga nedgångstider. Det är i skymningen konturerna mest utplånas, och efter skymningen kommer natten. De starkaste och rikaste tiderna i kyrkans historia är de, som varit mest fyllda av kamp. När vapnen läggs ned, är kyrkan i fara.

"Menar ni att jag har kommit för att skaffa frid på jorden?" frågar Jesus. "Nej, säger jag er, fastmer söndring."

"Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Och hur gärna ville jag inte att den redan brunne!"

I dag skulle Melanchton näppeligen ha överösts av teologernas raseri. Man skulle på sin höjd ha artigt bugat sig för honom och försiktigt antytt, att man möjligen borde vara lite mer försiktig gentemot herrar katoliker.

Ändå vet vi att utan teologernas raseri den gången, skulle kyrkan ha lidit allvarlig skada. Detsamma gäller även i vår tid. Vi behövde visst bedja idag: "Herre, blås åter liv i teologernas raser."