Tuesday, July 20, 2021

Den av Gud högt upplyste, och i sanningen intill ändan ståndaktige Theologie Doctoren Herr And. Carl Rutströms Bref Til Guds Församling i Stockholm

Käre bröder! Jag minner Eder på Evangelium, som jag Eder förkunnat haver, vilket I ock anammat haven, i vilko I ock stån: Genom vilket I ock salige varden. (1 Kor. 15:1-2)

* * *

Högstälskelige JESU och mina vänner! Herren välsigne Eder och bevare Eder!

Den Nåd, som har tillfallit hela världen, i JESU KRISTO vårom HERRA, och är därjämte Eder, genom Hans Helga ANDA, uppenbarad och meddelt, är av en så oändelig härlighet, samt en så översvinnelig rikedom, att våra arma hjärtan här i dödligheten aldrig kunna densamma nog fatta, samt till deras och andras ständiga vältrevnad använda.

Det är allena en liten del av Solens ljus och värma, som en blomma emottager. Den allena är tillräcklig till hennes näring, fägring, tillväxt och styrka, varav hon sprider en god lukt utöver hela sin lilla omkrets.

Mina hjärtans vänner! Detta är en liten målning av JESU Nåd och dess verkan i lydaktiga hjärtan, som med allvar mena väl med Gud, sig själva och andra, det jag om Eder av allt hjärta önskar och tänker.

Jag vet icke annat, än att I haven haft ymnigt tillfälle, att erhålla tydliga och renade begrepp om denna i JESUS av evighet givna Nåd. I med mig och jag med Eder kunna icke hava förgätit den usla tiden, då vi ägde grumliga, mörka och högst skadliga idéer om Nåden i JESUS. Vi föreställde oss aldrig dess allmännelighet, dess grund i JESU människoblivande, lydnad, död och uppståndelse, tillika med dess förekommande anbud, som innan vi hade vaknat upprann likt en Morgonrodnad, Sol och Dag, och föll på våra hjärtan såsom regn på ull.

Vi däremot skickade oss emot HERREN, såsom emot människor, av dem vi tage undsättning, antingen för betalning eller på credit, vilket gjorde att vi, som fallna syndare, de där tillika handlade såsom de äldste arbetarne i vingården, bedrogo oss själva. GUD fick intet lov och ingen kärlek, vi hade ingen frid i vårom benom för våra synders skull, ingen visshet i hjärtat om syndernas förlåtelse, ingen kraft emot synden.

Orsaken var, att våra hjärtan ställde sig i otrons skugga, och gömde sig undan för Nådens fria Solvärma, emedan vi aldrig föreställde oss, att Guds Nåd var så obeskrivlig, oändlig, översvinnlig, obegrundlig, friskänkande, oförtjänt, förekommande, upplysande, värmande och kraftig. Och därav härflöt, att vi blevo, vid första steget på vägen till livet, antingen stillastående eller tillbakagående, som Israel i öknen.

Men då HERREN av sin eviga nåd icke tröttnade med oss, utan Hans klarhet omgav oss, såsom en ljusan dag, och vi, överväldigade av Hans Nådes verkan, togo Nåden an till skänks, som fattiga och ovärdiga syndare, vilket emottagande ock var Hans verk, så skedde Hans vilja, så hade Hans Uppsåt framgång i Hans hand, så trodde vi, förtappade och fördömda syndare enfaldigt att JESUS vår HERRE hade oss förlossat, förvärvat och vunnit ifrån alla synder, ifrån döden och Djävulens våld, att vi evigt skola vara Hans egna et c. Det är visserligen sant.

Då HERREN gjorde med oss en sådan Nåd, hördes runt omkring oss av Djävulens och mörksens makt idel motsägelse, bannor, hädelse, lögn och härskri. Den blinda världen, som icke känner GUD mera, än hedningarna känna Honom, gav Satan all den handräckning, han begärde emot sin och deras Skapare. Krigslågan tändes på alla kanter i Landet, och alla krafter gingo i fält emot det oskyldiga Evangelium, de mest förhärdade, och utanpå vitklädda människor blevo, efter GUDS allvisa tillstädjelse, de grymmaste verktygen i Satans hand. De svaga i tron flydde sin kos, Fariséerna stodo och hetsade dumheten till ovisligt nit, Babyloniska skökan red på vilddjuret, som på en vild häst i striden, folket i allmänhet, den döda hopen, stod och såg på och svallade som havsens vågor nu hit och nu dit, allt eftersom allehanda lärdomsväder blåste.

Så gick det till i Sverige, och så har det gått i alla världens tider, varest en Nådens Period har infallit, märk: Den stund Nattvarden skolat ske (Luk. 14:17), då vad som står och menas i Matt 22:4 har blivit förkunnat. Jag säger, att det har således gått i alla tider, men jag säger därjämte, att det måste så gå. När Ljuset vill fördriva mörkret, när en starkare vill intaga fiendens ställe, så händer naturligen tvedräkt och häftig strid mellan båda krafterna, ty Satan går icke utur sina fördelar med godo; därför yppas buller överallt. Ett det säkraste kännemärke, att HERREN är när, och Hans Nåd segrande. Luk. 12:51-53, 1 Kor. 1:23-24.

Under denna häftiga elden synes JESU sak förlora, och Satan vinna, men det är icke så. Läs härom Matt. 22:7. Vår utvärtes människa förgås, men den invärtes renas, förädlas och förhärligas. Sanningen går mitt under raseriet och fiendens grymmaste anfall som starkast fram i dagsljuset, så att den som ögon haver till att se, han får se, och den som öron haver till att höra, han får höra sitt eviga livs Testamente, grundat på JESU död; om han vill. Vill han icke, ja, "dö då han, / hans vilja är hans bann." Och vad de främsta mörksens makter angå, så vinna visserligen icke heller de, i sinom tid: läs här om Jerusalems jämmerliga förstöring, och se Kurfurstendömet Saxens tillstånd i våra tider. Gack ock till en JESU fiendes sotesäng, när han börjar flämta med döden; så får du se, huru han på en gång och för evig tid har mistat Concepterna.

Så går det ännu, så har det gått i alla tider, och så varder det ock gående.

Det har fördenskull i Sverige varit fulleligen mödan värt, att ett så ovanligt buller därstädes har skett, att sanningen har blivit anfäktad, och dragen fram för både seende och blinda, oskulden förkättrad, beljugen, fördömd och landsförvist. Hon är ändå där kvar, ty JESUS kan varken inne- eller utestängas. Jag säger: det har meriterat: Det är just på det sättet Kärnan av den Evangeliska Religionen skall framhavas för Israels folk, och JESUS varder satt till ett fall och uppståndelse mångom i Israel; Salig är den, som är vid det tillfället vaken, som icke misstager sig eller förargas på Honom, som icke gör ett med Satan, som icke ropar med: Tag bort, korsfäst! 

Ack! vad olika verkan har icke talet om korset på Judar och Greker och dem, som låta sig kallas ifrån mörkret till Guds underliga Ljus.

När vi sålunda betrakta JESU Nådes besök hos det Svenska folket, på 30 år tillbaka, så ser man en fullständig kedja av alla fordna Evangelii öden, vilka tillsammanlagda nu böra föra oss till Hans Nådes närmare kännedom och lov, till styrka i tron, till en innerlig lust att evigt älska, vörda och tillbedja Honom, samt knyta alla dem, som med oss göra ett, tillsammans i andans enhet och fridens band, göra oss frimodiga under lidandet, livliga i kärleken och alla goda tankar, ord och gärningar, fasta i hoppet, tåliga i bedrövelsen, nöjda med vår del, kära i Sanning, oförskräckta till att stå Satan emot, med alla hans tillgivna, alla hans gärningar och väsende, obesmittade av världen, kännare av vårt eget fördärv, vakande, bedjande, arbetande och stridande, tröst och muntra under nöd, fattigdom och förakt, samt glada då vi komma ihåg och vänta vår HERRE JESU KRISTI Uppenbarelse.

Mina älskliga vänner! allt detta är Eder av den Heliga Skrift nogsamt bekant, och fröjdar jag mig av allt mitt hjärta, att jag inför Honom, som skall döma levande och döda, kan, så nu, som på HERRANS stora dag, betyga med frimodighet, det jag, när jag var hos Eder, inte har förtegat något av de stycken, som utgöra vår eviga Salighets Grund, Medel, Ordning och Verkan: Honom vare därför evigt lov!

Men, mina allrakäraste vänner! Tillåten mig, att påminna Eder ännu något, som I bören iakttaga! Veter huru klena våra hjärtan äro emot Jesu Nåds ofantliga Elds Ocean, och följaktligen huru rådligt det är för Eder, att taga Eder noga till vara. Tillåten mig fördenskull, att, av hjärtans välmening, giva Eder följande trogna råd.

1) Håller eder Huvud- och Grundartikel om Den i JESUS förvärvade, i Evangelio förkunnade, av den Helga ANDA tillbjudna Nåden, klar, ren, tydlig och oförfalskad: Den läran, nämligen: Att GUD var i KRISTUS, och försonade världen med Sig Själv.

2) Varer helt fattiga och enfaldiga i tron.

3) Rätten alla edra tankar, Ord och gärningar efter GUDS vilja, och veter, att HERREN är när.

4) Vaker och beder oupphörligen. Och kommer överens om de saker, som i allmänhet böra läggas i Bönen fram för HERRANOM.

5) Samlen Eder tillhopa, på en eller högst tvenne timmar då och då, men icke för många: Talen då om JESUS, Hans Nåd, Hans ANDA och Verkan, sjunger, beder, stärken Eder inbördes et c.

6) Disputeren aldrig med någon om Evangelii sanning. När hon är tydligt ådagalagd, så är det nog.

7) Hjälp varandra, vad möjligt är.

8) Beder för hela Sveriges Rike. När Ty väl går, så går ock Eder väl.

9) Beder för Evangelii framgång: Tillkomme Ditt Rike.

10) Välsigner de redskap, som HERRANS ära befrämja: Beder, att HERREN bevarar dem osmittade av världen, och gör dem starka till den invärtes människan.

11) Vad mig angår,  så taler med allom, som vilja höra, om JESU Nåd och dess verkan, vilket jag även här bekänt, och ligger nu i trycket för allas ögon; men talen allsintet om min person, ty I ären icke kallade till mitt, utan till Hans lov och pris.

12) Ställen Evangelii fiender under all världens Domares Barmhärtiga, Rättfärdiga och Allsmäktiga Regemente. Den Saken är allena Hans, tro mig, och de äro alla under Guds hand; och han ensam känner dem och dömer dem i sinom tid.

13) Lären allt mer och mer känna världen och eder själva, vilka äro de lönngångar, varigenom fienden försöker, att komma edert andliga och eviga liv an.

14) Varer inga Proselyt-makare. När Sanningen är enfaldigt betygad, så åligger Eder intet mer. I ären icke Sakförare i Evangelio, utan allena Vittnen.

15) Frukter Eder icke, och tvivlen aldrig därpå, att ju vår Allsmäktige Regerare går härliga igenom med denna sin Sak. Det må i våra ögon se så illa ut, som det vill: Kommer ihåg, att Honom är given all makt i himmelen och på jorden. Han kan således allt vad Han vill, och vill allt vad Han bör. Lovad vare Han evinnerligen!

16) Görer efter Kallelse och Utkorelse fast: Växer till i Nåden och vår HERRES JESU KRISTI kunskap.

17) Läser ofta och med betänkande den Helga Skrift.

Vår HERRES JESU KRISTI Nåd vare med eder allom! Amen.

Hamburg, den 9 Februari 1768

A. C. Rutström


Monday, July 19, 2021

Till Sveriges Rike i gemen uppå Nyårsdagen 1767

Mitt kära fosterland, du drottning uppå jorden! 
Till dig, min hulda mor, min matta tanka går.
Jag i ditt sköte låg, men är en främling vorden,
tillåt mig dock ett ord i detta nya år!
När förr Israels barn vid Babels älvar lågo,
de åt Jerusalem med trogna böner sågo.

Kom, mina Moders barn, att oss för honom ställa,
som eder, mig och allt har i sin allmakts hand!
Ett nådigt Herrans år, från nådens springekälla,
nu har tillflutit oss, båd' in- och utom land!
Är det väl vår förtjänst? Vad skola vi det kalla? 
Förtjänst är utelyckt: till Nåden vi må falla.

Att höra Nådens Ord, förkunna Nådens Under,
jag säger: höra det och giva det gehör,
att under Sinai, dess ljungeld, blixt och dunder,
se in uti sin nöd och död, som det sig bör,
att ropa Andans hjälp, till liv, till tro och bedja,
få nåd, fast nåd ej värd, och tro är nådens kedja.

Den kedjan har ännu långt flera helga länkar,
om han skall binda ihop ett folk, att det blir sällt:
att renas ifrån synd, dess dom, dess straff och tänker, 
och klädas i den skrud, som Jesus oss beställt,
att få av nåden kraft till kärlek, dygd och styrka,
och låta hjärtat bli beständigt Andans kyrka.

Si! detta, Svea folk! vill Herren av dig hava,
det han dig ofta sagt och säger än i år.
Gack snart den vägen fram, men akta dig att snava, 
ell' Svea! du är död, om Gud ej råda får,
om du ej kastar dig i stoftet för hans fötter,
av dem att fetma få till torra trädets rötter.

Om du ej skyndar dig, om du ej vill besinna
den tid, vari han dig här sökt till överflöd,
så kom ihåg: vad fick din syster Salem finna,
då hon I yrsel ränt? Jo, undergång och död.
Det går ej, som du tror, att välgång länge räcker.
Ack, ve! det land som Gud med tårar fåfängt väcker.

Ett sådant land är fullt av lemmar många tusen,
men ingen tror han är till Herrens vrede skuld.
Var skyller på en ann, var står sig själv i ljusen
och traktar efter lust, makt, höghet, gods och guld.
Man sätter vackert namn på det som Gud förbannat,
och påstår det är rätt, fast hjärtat säger annat.

Så rasar mänskan fram, sig själv och andra sårar,
och tror det kommer ej så noga an därpå.
Sin mantel stänker hon med andras blod och tårar,
och vill som kristen bli ansedd av Gud ändå.
Man ser, att Herrens dom på brottet ej strax följer,
ty gör man synd på synd, och synd med synden döljer.

Så även hända kan, man föga vill medgiva,
att något Andans liv på jorden finnes till,
ell' att, som Gud har sagt, en dom till slut skall bliva; 
ty gör man som man är och är liksom man vill:
man är en syndaträl och vill som syndens trälar,
som såra samvetet och dräpa sina själar.

Men säg mig: huru kan så mycket ont väl hända?
Är mänskan då så svag? Är syndens makt så stark?
Jag svarar: Den Guds nåd ej rättsligt får omvända, 
är fordna världen lik, som utom Noe ark
både syndade och sank, och bägge två tillika,
ehuru Noa dock om bättring månd' predika.

Gack därför, Svea folk! in i ditt eget hjärta,
och se, hur saken står emellan Gud och dig! 
Sök grunden där igen till Sveriges fall och smärta,
till fattigdom och våld, osäkerhet och krig.
Jag denna varning dig uppriktigt vågar skriva,
ty uppå Herrens dag skall det en sanning bliva.

Ack! milde Allmakts Gud! Ditt tålamod, din nåde
må Sverige räkna visst för all sin salighet!
Fräls, Herre! dem ännu från synd, från fall och våde,
som du med starkom arm ur mörksens bojor slet!
Det täcka Svea-land, det kostar dig för mycket,
att gå till undergång, det alltför dyra smycket.

Giv Svea Konung Nåd, sitt folk med nåd regera!
Sätt kungabarnen så som ringar på din hand!
De högsta Rikets Män och var en själ formera,
att kärlek, frid och rätt må kyssas i vårt land,
som du till egendom av evig Nåd utkorat!
Hjälp Sverige, milde Gud! Ell' är det platt förlorat.


Sunday, June 20, 2021

Framlidne kyrkoherden Anders Carl Rutströms Brev till Sveriges präster, författat under hans landsflykt i Hamburg 1768

Mina dyrbara och medborgerliga fri- och rättigheter hava väl av Guds tillstädjelse och överhetens behag blivit vilande, till följe varav jag icke får åberopa mig det heliga privilegium, att nu tala med eder, mina herrar, såsom svensk medborgare. 

Men såsom medlem av det älskliga människosläktet, såsom kristen, och det som betyder ännu mer, såsom sänd av Herranom vårom Gud, vilken kallelse inga dödliga makter kunna mig bestrida, besitter jag en oförneklig makt, som ock ikläder sig en andlig och moralisk skyldighet, att i Guds och hela världens åsyn träda eder under ögonen, tala sanning, försöka att gagna det svenska så andliga som världsliga samfundet, och, om det står till att göra, rädda eder från det eviga fördärvet av Herrens hand.

Ingen hämnd, ingen nöd, ingen rädsla, ingen hetta, ja, inga egna fördelar skola leda mina tankar eller diktera mina ord. Vid var rad jag nu skriver skall min bön till Gud den Helige Ande vara, att han ville av sin oändliga nåd helga och regera mitt hjärta till att intet annat anföra, än det, som passar sig i hans heliga närvarelse, samt pekar på min och eder sällhet, så nu, som på Herrens stora dag.

I mågen sålunda, mina herrar, taga det väl eller illa, I mågen välsigna eller förbanna. Jag vill icke låta mig stoppa munnen till. Herre, du vet det.

Vad ären I, mina herrar, för väktare på Sions murar! och huru haven I hanterat mitt blod i tjugu år? Att svara på dessa frågor är mitt närvarande göromål. Jag talar icke om eder alla, som nu leva. Jag talar om Konsistorium i Stockholms stad.

Under eder herdevård har Gud och överheten lämnat större delen av Stockholms menighet. Men huru haven I skött detta edert ämbete, och huru haven i vakat över denna Herrens stora och dyrköpta fårahjord? Huru haven I skickat eder i predikstolen, i hus- och nattvardsförhör, i biktstolen och sockenbuden, i bokcensuren, i tillsynen över präster i Konsistorium? Och vad är nu frukten av allt detta?

Jag frågar

1) huru sen I ut i predikstolen? 

Svar: I haven icke predikat Guds sanning, som är Jesus, och det i honom fastställda Guds råd till människosläktets salighet. Vad Jesu person angår, så haven I uti edra predikningar så uteslutit hans ära, att de enfaldiga bland folket föga känna honom annorlunda än såsom en av profeterna. I haven kastat en misstanke om villfarelse uppå hans Namns tillbedjande. I haven gått så långt, att I velat hålla en dåraktig balance mellan Sonens tillbedjande och de andra personerna i gudomen, liksom vore det möjligt att tillbedja den ena och icke den andra. I haven namngivit för villfarelse att nämna oftare Jesus, hans blod, död, sår, uppståndelse: ja, I haven tegat stilla fast I hört präster i Stockholm på offentliga predikstolar utfara i de gruvligaste utlåtelser mot Jesus och hans lidande, vilka utlåtelser jag fasar för att tänka på, och kan dem således här icke anföra.

Om den allmänna och igenom Jesu död och uppståndelse förvärvade Guds nåd för alla människor haven I icke underrättat edra olyckliga åhörarare. I haven så mycket mindre det gjort, som I därutinnan haven liten eller alls ingen insikt själva. I talen om Guds nåd just såsom de påviska. I sägen: den som ångrar sig, den som kämpar, strider, anfäktas, förkrossas, är botfärdig, avstår att synda, har en hjärtans förtröstan, har bättrat sig och börjat leva heligt, försakat världen, honom är Gud nådig. För de andra målen I Gud liksom för djävlarna i helvetet. Vad bliver det då för skillnad emellan återlösta människor och de förkastade mörkrets andar?

Är nu nåden, efter detta edert predikosätt, av bättringen eller bättringen av nåden? Kan en människa, som av eder skall undervisas, annat än falla på det förra? På och av vad nåd skola de arma åhörarna tro, när I kommen först efter med talet om nåden, sedan de, efter eder tanke, skola hava kommit till tron? Kan en syndare annat än i evighet bliva utan tro, som hörer eder lära, så lydande: ingen nåd hos Gud förrän du tror? Han vet ej vad han skall tro, ty I haven grundat nåden på tron och icke på Jesus, och således bliver han utan både tro och nåd så länge I fån råda, ty I vänden saken bakfram. I borden säga: Gud är dig nådig, nämligen för Kristi skull, tro det m m. Och I sägen: tro, så bliver Gud dig nådig.

När I nu på detta påviska sättet hava förvandlat Guds heliga grundsanning, alldeles förnekat den första och förnämsta artikeln i den evangeliska religionen, så haven I förstört och förvänt hela vår sanna himlalära, och på vad grund kunnen I sedan bygga?

I prediken efter en postilla, framfluten utur en så blind hjärna och en så naturlig anda, som eder egen är. I hämten och skriven ihop predikan av 5 eller 6 andras, ett stycke ur dem var, det kallen I att bereda eder. I skriken då illa ut, vad I pinat in i edert minne, utan att veta vad I sägen. I driven huvudsakligen en tom sedelära, utan sammanhang, utan att leda densamma ifrån nådens källa. I förbannen och välsignen på en grund, som är otydlig och mot sunda förnuftet stridande. Håren må resa sig på ens huvud, när man hörer edra orimliga bannor, falska domar och löften om den tillkommande evigheten. På predikstolen prediken I döden för de levande, och i biktstolen prediken I livet för de döda, bägge med en oerhörd fräckhet. Vad den ene av eder förnekar, det jakar den andre, varför ock edra åhörare, som bo på söder, löpa till norr, och de, som bo på norr, gå till Södermalm i kyrkan, var och en, allt som han blivit införd i edra stridiga grundsatser och systemer, ja, vad I själva neken en gång, det jaken i den andra, efter som det bär till.

Under religionsrörelserna, som hände 1720 till 1740, var det ett gruvligt kätteri att säga: synden måste först avlåtas och sedan förlåtas; nu är motsatsen en grov villfarelse. Då lärden I, att man hade ingen annan Gud än Guds och Marie Son (se Prästeståndets memorial mot Herr v Strokierck 1733). Nu skall det vara kätteri att säga: han är Gud och ingen mer. I statueren ofta en allmänlig given nåd, vars allmänlighet genast inskränkes med ett men, eller det förra omkullstötande tilläggning. Man går ur kyrkan och vet icke vad I haven sagt; ty I sägen så mycket, som icke är den enfaldiga eller mest nödiga grundlärdomen, och I anfören det på ett höglärt och abstract sätt, som är obegripligt för de enfaldiga, varav de ledsna att höra på. Det vill ett mycket städat huvud till att kunna uttaga en ren, rimlig och systematisk lärdom ofta allenast utur ens, och ännu ogörligare blir det, när man vill jämföra fleras predikningar.

Jag behöver icke vara vidlyftig till att bevisa huru I, som oftast, fäktat mot eder egen skugga, huru illa I uti eder blindhet haven hanterat vår salighets grundval, medel och ordning. Gud och alla rättsinniga människor, som hört och höra eder, vet att jag talar sant.

Den, som hörer edra predikningar med en skälig uppmärksamhet, kan icke annat än hjärtligen oroa sig över eder livlösa andlighet, döda kallsinnighet, matta demonstrationer, falska slutsatser, oriktiga tillämpningar av språk, contradictionära lärdomar, edert ovisliga nit, bitande passioner, förklädda prästerlighet, oegentliga och tomma talesätt, tvungna och comediantiska åtbörder, edert olämpliga skrik, eder påviska myndighet, och över allt detta eder påtagliga oerfarenhet i andliga ting. Så sen I ut inför Gud och hela den svenska världen, I Stockholms flesta andliga väktare, så mästare som lärjungar.

Så hava de flesta av eder skickat sig i predikstolen de åren jag levat ibland eder. Är jag den ende, som så rent ut fördristar mig att säga eder sanningen, så tro mig, jag är icke den ende, som därom är övertygad. Alla rättsinniga och om sin salighet bekymrade själar sucka häröver, och är det, Gudi lov! ännu 7000 igenlevda i det svenska Sion, som icke böjt sina knän för Baal. Ack! att I visa bleven, och att I besinna måtten, vad eder framledes övergå skall!

Vad verkan har nu detta gjort på kyrkan och staten?

Söke hela allmänheten upp Kungl. Maj:ts Nådiga Förordning om Sabbatens firande, så ock om de allmänna böndagarna! Kan det vara möjligt, att Hans Maj:t år efter år skulle hava haft ingen övertygelse och ingen mening med alla sina allvarsamma klagobrev och åtvarningar? Är det icke möjligt, så är det ju sant, att Sion står jämmerliga och Guds folk är icke helgat. Det bär ock syn för sagan. Ouppräkneliga tänkesätt i religionssaker regera och flyga var om annan, och var ser på sin väg. Naturalistiska, papistiska, separatistiska och dippelska principer hava hos många tagit överhanden. De så kallade pietister och zinzendorfianer famla liksom i gryningen i sitt bekymmer efter vägen till Sion och hava ömsom blivit Stockholms stads Konsistoriums olyckliga föremål. Många hava alls ingen religion, andra hava mot eller med religionen och kristendomen ingenting att påminna, och lägga sina huvuden därom intet i blöt. Större och enfaldigare hopen äro döpta hedningar, sovande kyrkogångare och döda kommunikanter, vilka icke hava sig bekant, om något andligt liv i Kristus Jesus gives till på jorden.

I utövningen hålla åhörarna religionen för mindre angeläget vara, och I, mina herrar, hanteren honom såsom en födkrok. Ack! vad det låter illa i edra öron vad jag skriver, men det hjälper icke, frågan är allena om jag säger sant. Jag tror så, därför talar jag och bör icke tiga. Bänkarna i kyrkorna under edra flesta predikningar stå merendels tomma, och äro sålunda denna gången mina ojävaktiga vittnen; om åhörarna tiga, skola dessa stockar och stenar i murarna ropa. 

Givs någon Elias, vars offer av den Helige Andes eld bliver antänt, heter han genast kättare, och ehuru edert kärnlösa lärosätt får ingen eld av himmelen neder, måste Elias dock till slut bort ifrån Karmel in i öknen och till Horeb, samt både kyrkan och staten röna de bedrövligaste följder av en oandlig själavård. Läs 1 Kon. 19! Ho menen I, mina herrar, vara förnämsta orsaken till all denna olycksalighet i det andliga och världsliga samfundet? Åhörarna, sägen I; nej, de äro icke den närmaste orsaken; ty så säger Herren (Jer. 23:21-23): "Jag sände icke profeterna, likväl lupo de; jag talade icke med dem, likväl profeterade de; ty om de hade blivit vid mitt råd, och hade predikat mino folke mitt ord, så hade de omvänt dem ifrån deras onda väsende och onda leverne. Är icke jag en Gud, den där hart när är," (nämligen med sitt ord och med sin Helige Andes verkan), säger Herren, "och icke en Gud den fjärran är." 

Vad sägen I väl om denna gudomliga sanningen, mina herrar? Kanske det bör allena lämpas på Israels lärare i profeten Jeremie tid, men icke på eder? Ja, ja, hållen uti med det. Kanske språket icke är rätt översatt på svenska? Så, så, ännu mera dylikt. Huru skolen I komma undan denna Guds egen utsaga? Det förstår jag icke. Ack! Herre Gud, skynda att göra oss bistånd, Herre, vår enda hjälp!

2) Huru förrätten I hus- och nattvardsförhören, mina vördiga herrar, och huru bikten och kommuniceren I?

Svar: Vad förhören angår, så äro de göromål, som I mestadels låten komma an på edra kapellaner och adjunkter. I själva ären biskopar och herrar i edert ämbete. I haven viktigare värv att förrätta. Banko-, slotts-, byggnings- och manufakturdeputationer, ständernas kontor, änkekassor, kyrkoråd, fattighusdirektioner, kaffevisiter tillika med edra fruar m m, detta allt hörer herrar kyrkoherdarna förnämligast till.

Men att med ett visligt grannlaga och noga forskande förhör rätteligen utröna tillståndet hos dem, som första gången ämna sig till Herrens heliga nattvard, eller ock eljest kommunicera, eller att i husen med edra åhörare gå in i en förtrolig överläggning och rådplägning över den frågan: huru skall man bliva salig? därtill haven I ingen tid och alltför liten övning.

I sänden edra underhavande, som teckna upp folket till grund för mortalitetslistorna, som höra några utanläsningar, som skrämma barnen och ofta icke förstå huru de måga uppsöka de vilsefarande fåren. I predikningarna får ingen åhörare svara prästen. I förhören borde de egentligen få fråga och läraren svara; men då bör ock läraren förstå, att först öppna deras tungas bast, och däri skicka sig visliga. I borden icke låta förhören allena utsättas till vissa timmar för flera personer och hushåll, utan I borden i alla rum lära, truga och förmana. I gören med dem, som I examineren, såsom Preceptorerna göra med läxorna i skolorna. I låten dem mest läsa utantill, och de läsa vad de icke förstå; förändren I frågan, så hitta de icke på svaret, men frågen I just efter boken, så fån I svar av var tionde person. Och detta heter husförhör, nattvardsförhör, katekesförhör. Om den, som bäst kunnat läsa utantill, sägen I: han kan sin kristendom. Den admitteren I till Herrens nattvard, så död han är. Han får ett hederligt prästbevis av eder, och så är han en kristen. De äldre passera för kristna på sitt borgarbrev, sina fullmakter, ålderdom, sitt utvärtes anseende i församlingen m m. Med dessa törens I icke tala ett enda ord om Jesus och hans sanna dyrkan. Det är icke vanligt; I torden ock själva hos många bliva blottade till eder egen nakenhet och okunnighet. De torde leda eder utom postillan, och då stån I där. Mången torde stoppa igen munnen på eder, göra eder en slutsats, som I icke kunnen utreda. Därföre hava hemliga samtal och överläggningar om kristendomen emellan lärarna och åhörarna i Stockholm kommit så utur bruk. Men när alla tiga och I fån ensamt tala, så tagen I eder bättre ut. Då fån I säga vad I viljen, och kunnen tala ett helt timglas fullt av lärdomar, oftast utan kärna, liv eller anda.

Vid det jag nyss anförde om edra lekamliga förrättningar, lären i göra mig tvenne mäktiga inkast. Det ena: 1) är i alla dessa förrättningar någon ogudaktighet? Äro de icke lovliga, ordentliga och lagliga?

Svar: Däri ligger visserligen ingen ogudaktighet. Visserligen äro de lovliga, ordentliga och lagliga, men jag säger allena, att de icke äro så nödvändiga och viktiga, som förhören i kristendomen, men taga dock bort för eder den dyrbara tiden.

Dessa lekamliga göromål kunden I väl lämna åt edra kapellaner, de äro därtill även så skickliga och berättigade som I, de behöva de lekamliga förmåner, som därav kunna flyta, bättre än I. Jag tror de flesta skulle icke förrätta dessa göromålen sämre än I. Jag tror de skulle icke längre än I fördrista sig utom instruktionerna. Sköten man I Herrens dyrköpta fårahjord, företräden I Jesu ställe i folkets åsyn, prediken ofta, besöken och uppsöken de förvillade, igenhämten det förkomna, uppysen de blinda, beveken de hårda, helen de sårade, förbinden de förkrossade, trösten de ängsliga, styrken vad dö vill, stadfästen de trogna, fordren helgelse av var och en efter hans ålder i nåden, skynden på deras tillväxt m m.

Dessa äro de göromål som eder först och främst, bittida och sent, åligga. Därföre skolen I förnämligast göra all världens Domare en sträng räkenskap. Men, när I underlåten detta, vad viljen I svara på hemsökningens dag, som fjärran efter kommer?

Det andra inkastet: 2) Har icke även doktor Rutström lantgård? Har han under sitt prästämbete alltid predikat och examinerat själv?

Svar: Vad det förra angår, så måste jag förse min hustru och mina barn med ett ställe, dit de kunde taga sin tillflykt, i den händelse eder oupphörliga eld mot mig under en annalkande och synbar välvning i det allmänna skulle förmå skilja mig, som ock skedde, ifrån mitt fädernesland. Men säg mig, om jag någonsin farit ut på landet på min gård ifrån predikningarna förr än I haden låtit suspendera mig inifrån mitt ämbete, eller upphört med förhör förr, än försåt utställdes emot mig, vilka av eder konsistoriella åtgärd alltid fingo sin fria fart. Herren vare däröver domare. - Men nu till saken igen.

Till nattvarden strömma somliga fram, utan att veta om de äro värdiga eller ovärdiga gäster, utan annan själaställning än den naturen och var mans temperament, samt mer eller mindre kunskap i forskandet medgivit, utan att vara fulleligen vissa om sina synders förlåtelse, eller om de blivit saligen delaktiga av eller sakra på Herrens lekamen och blod. Somliga återigen hava förlorat all håg både för examen, kyrko- och nattvardsgång, de hava ingenting lärt i edra förhör, och tänka om religion och kristendom antingen ingenting eller som dem tyckes bäst passa sig med deras commodité, passioner, inkomster och naturliga principer. Deras leverne är likt deras tro. De äro även så goda medborgare som kristna.

Sedan hör man eder klaga på predikstolen över ogudaktighet, och då och då över naturalister och villfarelser. Ack, då ären I så rena och nitiska, och edra åhörare så elaka! Då höres av så mycket ont i staden. Döden i grytorna! icke ären I desamma. Den politiska armén måste nu fram och göra saken. Den knuten, som gladio oris hade bort vara upplöst, måste nu ore gladii upplösas. På åhörarna får man fritt skylla; ja, om det ock vore på själva Majestätet, så dristar den nedrigaste bland eder tala oförskämt; men att säga, det prästerna äro med sin försummelse och arghet orsaken till mörker och ogudaktighet, de äro därtill först vållande, det understår sig ingen; vågar han också, så vågar han sig sjuk. Vatikanen bullrar, och alla svärd måste dragas till att på hans vink ödelägga den, som inte gör fotafall för den Babyloniska skökan.

I admitteren samma åhörare till nattvarden, som I på predikstolen kallen ogudaktiga och obotfärdiga själar. Var och en kan för eder gärna få vara naturalist, dippelian eller vad han vill, allenast han vill bliva edert biktebarn. I delen ut syndernas förlåtelse med en inskränkning, varmed I kunnen en gång undskylla eder inför Gud, då räkenskapsdagen kommer. I sägen: den, som icke gjort en sann bättring, han är oskicklig och ovärdig. I sägen: de heliga äro få, och därmed ären I fria, menen I, och så kommuniceren I dem alla samtliga likafullt. I förkunnen syndernas förlåtelse, och Gud vet ho det var i hopen, som fick den, ty I tagen av dem sådana betingningar och löften, som de i sina samveten nogsamt veta, att de aldrig kunna prestera. I kommuniceren då ofta 100 biktbarn, av vilka I kännen icke hälften till ansiktet. Edra lekamliga och olagliga inkomster vid biktstolen äro en naturlig orsak därtill, att I tänken: ju flera, ju bättre. I tvålen Etiopen och Parden fläckarna av i en halv eller hel timmas skriftning.

I sägen mot herrnhutarna att de göra vägen lätt. Och så fören I över tusendetals åhörare, kända och okända, döda och levande till nattvarden. I kommuniceren med en gruvlig obekymmersamhet dem, och de taga det heliga emot med en darrande själ. Den, som frommer är, han bliver ännu frommare, men den, som onder är, han bliver ännu värre. I frågen efter intetdera. Nästa söndag skriften och kommuniceren I åter igen, och så vidare, tills samma döda och samma levande själar, allenast med den skillnaden, att de förra äro mer förhärdade, och de senare mera lycksaliga; efter ett års förlopp komma de åter igen, då I även skriften och kommuniceren dem på samma sätt, så döda eller levande de äro.

Säger jag sant? (Vördiga herrar kyrkoherdar!). Ja, jag säger sant, och I kunnen så litet säga nej därtill nu, som när jag, år 1758, i dåvarande justitiekanslerns närvaro och inför protokollet sade eder detsamma, vilket är ibland de hemliga orsaker, varför jag nu sitter med denna min förföljelses kedja omgiven. 

Vad allt sådant gör för verkan på kyrkan och staten, vad följder, vad välsignelse eller vad syndastraff av Herranom, det är lätt att finna. Gå till domstolarna i staden, och I skolen av akterna erfara, att där ser ut som om domarna i våra tider haft de argaste hedningar och hedniska illgrepp att styra och mota. Parter med sina gärningar och med sitt hjärta emot varandra intyga, att kristendomen är rar i landet, och att ondskan tagit överhanden.

Där har man frukten av herdevården med förhör, bikt och nattvardsgång. Jag vet nog, att åhörarna äro icke heller till att ursäkta, men mitt ämne är nu till att predika för präster, de måga predika för åhörarna. Mina herrar! varen nu så gunstiga och låten mig

3) följa eder i sockenbuden. 

Kommunikanten är antingen en av de förutnämnda döda eller levande. Är han av det senare slaget, så sänder han gemenligen bud efter eder i god tid, och då är det väl; han vet på vem han tror. Guds Ande vittnar med hans ande, att han är ett Guds barn, och han är och förbliver, evad han dör eller lever, Guds arvinge. Men låt oss nu höra huru I skicken eder hos dem, som icke äro i den belägenheten!

Jag vet nog, att på sistone står föga till att göra med sådana, som i sin tid intet allvar hava haft med sin kyrko- och nattvardsgång, och med sådana, som sällan eller aldrig brytt sig om någotdera; ty döden sitter dem nu på läpparna, deras livsklocka är på slaget, och de hava hunnit till yttersta brädden av evigheten.

Är han en naturalist, vilken har trott, att han så dristigt skulle kunna förneka Herren, som honom köpt haver, i sin sista timma, som då han levde och mådde fullt väl, vilken hållit den evangeliska läran för diktade människofunder, trott som en hedning eller sadduccé, och levat som en epikuré; så förlorar han, då bommarna börjar göras lösa och portarna till evigheten öppnade varda, på en gång och för evig tid alla sina i hjärnan fattade falska stöd; ty då hans odödliga och oberedda människosjäl har fått befallning och bud till sig, att ofördröjligen inställa sig för världens Domare, så känner han en kall rysning, en fasa för Gud, döden och evigheten. Han tänker: än om dock Jesus verkligen varit sann Gud och världens Frälsare, än om jag är bedragen, än om jag blir fördömd.

Alla människor kunna skrymta och härma alla kristendomsstycken, undantagande en glädje- och tröstefull skilsmässa ifrån världen. I döden, vilken är, som han heter, förskräckelsens konung, spisar varken förnuftets slutsatser eller det att bemanna sig med esprit sort, som väl må nämnas vid sitt rätta namn, och som på svenska betyder: den uppsåtligaste förhärdelse emot Gud och all hans nåd. I döden hjälper det alls intet. Det smälter som vax, ju närmare det kommer solen, och, ehuru hjältar, som icke tro på Jesus, kunna dö såsom konungarna Agag och Saul (1 Sam. 15:32, 31:4), så kunna de dock aldrig fara i frid såsom Simeon (Luk. 2:29) eller somna in såsom Stefanus (Apg 7:59f).

Dessa ovanskrivna naturalister äro ett slag så kallade kristna i våra tider, mina herrar! Men stundom äro edra sjuklingar andligen döda kyrko- och nattvardsgäster. Denne har av sin medikus fått veta, att sjukdomen är obotlig. Han hörer denna underrättelsen ganska ogärna, han anser henne såsom en dödsdom. Han stod hellre en dag i ovisshet emellan hoppet om livet och fruktan för döden. Så länge han levde i världen säll, har han huvudsakligen farit efter det förgängliga, utvärtes inställt sig i kyrkan och kvartaliter kommunicerat på sätt som framför sagt är. Ingen verklig omvändelse har han vetat av, intet själsbekymmer om sin salighet har han råkat i. Sådant har han lärt att kalla för nyheter och kätteri, aldrig har han smakat den himmelska gåvan, aldrig blivit delaktig av den Helige Ande, aldrig med hjärtat förstått det goda Guds ord, och varken känt sitt elände eller Jesus, herrlighetens Herre och hopp, än mindre den tillkommande världens kraft. Nu på redden av evigheten äger han det så mycket mindre, men vad han nu haver, är en faselig förbryllad anda. I otron vet han ej vad det är. I sin själ har han aldrig rätteligen emottagit Jesu försoning och den förvärvade syndernas förlåtelse, vilken senare ock i våra tider mitt i Sverige varit mycket omtvistad.

Således "ser han nu sina synder för sig stå, / och önskade vara långt därifrån." Han har väl ofta haft en lös tanke att bliva salig, men nu vet han ej vad han skall tro därom, utan känner in i sitt innersta en hemlig ovisshet, som osar av den eviga döden. Det faller honom in: jag vet intet huru det går för mig, men jag får väl se, när jag har varit en timma i evigheten. Allt vad han äger, gåve han gärna ut för sitt liv. Han vet, att han aldrig av allt hjärta  fruktat eller älskat Gud. Han vet, att han varit blott sin egen vän, men en fiende till alla andras väl. Han har nyttjat så länge han har kunnat jordens goda. Men nu måste han skiljas ifrån all sin egendom och all sin herrlighet. Sin handel och vandel törs han icke tänka på av fruktan att alldeles mista sin förtjusande och falska tro, som dock ännu litet uppehåller honom, så att han intet bryter ut i en förtvivlad ursinnighet. Hans lösaktiga gudstjänst, hans hjärtlösa andakt, hans tro och tanklösa böner, hans samvetslösa gärningar, med ett ord: hela hans gudlösa lopp har slutligen bragt honom till yttersta punkten, och ju närmare han nalkas evigheten, ju tydligare känner han sig vara redan dömd och ett i all evighet förlorat kreatur. Nu säger han: skicka efter prästen!

Detta var ett annat slag av edra åhörare, mina herrar!

Men vid ett annat tillfälle är en människa liggande på sotsängen, som blivit varse sitt osaliga själstillstånd, men blivit införd med en ohulpen själ på avvägar, i sekteriska andars tänkesätt, partier och avogt hjärtelag emot den enfaldiga himmelska sanningen, famlat i all sin tid i mörker, levat utan Andans visshet om saligheten, utan kraft till helgelse, och utan ett rättsinnigt väsende i Kristus Jesus, har nu ingen grund att dö uppå. Mycket ivrat, talt och fäktat om andeliga saker, ogillat alla och allt, och själv ägt ingenting. Än följt det, än ett annat lärdomsväder. Häcklat både lära och lärare, skrymtat, inbillat sig och andra att han vore riktig kristen, försmädat det han icke förstått, fört bättring, ånger, tro och helgelse i munnen och inte i hjärtat. Denne skall ock nu dö och fara hän, "den dyra sista färden". Han börjar nu med något allvarligare omtanke att se sig om efter vägen till livet, och fäkta emot dödens udd; hans själ är vorden tom, och han har ätit sig döden på kunskapens träd. Hans själ är såsom en tabula rasa, varest något har varit skrivet, men blivit utstruket. Han har trott sig hava haft något, men nu är det borta för honom, och är honom så dunkelt, som Dippel sade om försoningen lite förr än han dog. Dödens allvarsamhet gillar för honom all hans hjärne- och muntro. Han kan inte säga inför Gud, att han vet på vem han tror. Han känner den eller den läraren, det faller honom in, att han själv är i samma belägenhet, och som han vist honom galen väg i livet, så kan han även leda honom vilse i evigheten.

Vad skall jag göra att jag må bliva salig? Rätt nu är hans timglas utrunnet. På 50 á 60 levnadsår har han icke hunnit bliva en kristen, nu skall det ske, när han skall där an och hans själ skall i natt från honom tagen varda. Denne ropar ock nu i sin själaångest och kalla svett: hit fort med den förste präst I kunnen få hit!

Huru gören I nu, I väktare, då i kommen till sådana och dylika själar, liggande i dödens kamp?

Dessa haven I i all sin tid försummat Guds nåd, och vad står med dem att uträtta? I sägen sant, dessa hava i all sin tid försummat att taga an nåd, men I haven ock försummat att göra edert ämbete, på sätt, som framföre bevist är. I haven nitälskat och låtsats säkra emot de så kallade Theoretiska villfarelser, till att därmed inbilla världen, såsom voren I de rättsinta hjältar i den stridande församlingen; men de praktiska villfarelserna i edra århörares hjärtans avvikande ifrån Gud och hans nåd, det har fritt för eder fått passera, såsom en för edra ögon fördold pest, den I icke känt eller bemödat er om att lära känna.

I haven smekt edra åhörare och varit lösa bestrykare, åtnöjt eder med deras utvärtes kyrko- och nattvardsgång i edra predikningar och skriftningar, och tagit deras lekamliga goda till godo. Nu haven I rätt, att det torde vara för sent för dem, att bliva omvända; men det är ock för sent för eder, att rättskaffens göra edert ämbete. Vad gören I då? Jo, I gören några frågor, såsom: om den sjuke är beredd till att dö? vartill han gärna svarade: nej. Om han ångrar sina synder och tror? vartill han borde svara: jag vet icke. Om han är rädd för Gud? varpå han ock borde svara: ja. Om han hungrar efter den heliga nattvarden, till att därmed försona sig med sin Gud? vartill han borde svara: månn det kan hjälpa? Om han begråter sin oförsonlighet mot nästan, och alla sina övriga synder? varpå han borde svara: "men kan mitt blod och all min gråt / min syndaskuld avplana?" Jag säger allenast vad han borde svara, jag säger icke vad han svarar, men därpå följer en halv eller en fjärdedels timma skriftning och därpå kommunionen. Om det är herrnhuteri, att syndigt göra vägen kort och mödan lätt, så ären I visserligen de största herrnhutare på jorden. Nu gån I ånger, bättring, kamp, strid, syndernas förlåtelse förbi. Nu allena tro, allena Frälsare, nu blod, sår och död kunnen I icke nog beskriva, Frälsaren, Lammet, Tron, Golgata, Getsemane m m, nu den förvärvade nåden, den allom tillbjudna syndernas förlåtelse, nu bara evangelium, nu lösenyckeln fram att upplåsa himmelens dörr, att släppa dem in; nu måste det heliga köttet taga det bort, nu kommer den versen först till pass:

Styrk mig allenast i den tro, 
att du för mig har lidit.
Så får mitt samvet´ ljuvlig ro.

Nu allena tro, nu allena för mig. Nu allena Kristi lidande, nu allena samvetsro. Nu bara ljuvligt, inte nu predika lagen; man kunde förstöra hans tro, som är svag nog förut.

Ack, I usla själasörjare! I ären de rätta männen, med eder lärer visheten bliva död (Job 12:2). Är det någon annan salighetsordning i biktstolen än i predikstolen? på sotsängen än i kyrkobänken? varför ären I icke likaså evangeliska på det senare stället? och varför ären I icke så stränga på det förra? I sägen ju på predikstolen, att denna väg skall vara den lätta och falska, och nu öppnen I alla dörrar och fönster för naturalister, epikuréer och fariseer m m. Att efter en sådan förtjusande och allt hans bekymmer upphävande beredelse kunna göra ett luftsprång in i himmelen. I bryten hans yttersta omsorg tvärt av med nattvarden, ty får han nattvarden, som är ett Guds testamente för de trogna, så tror han, att han är ibland dem. Han tror då att han har tron, och det är all hans tro; men att tro på Jesus, det vet han inte vad det är, ty den tron har han varit förutan i all sin tid. Det går nu inte så lätt att komma till vår Herre Jesus Kristus eller tro på honom på en timma.

Ack, man måste icke göra vägen lätt. sägen I på predikstolen, det går icke så fort, sägen I. Men i biktstolen vänden I bladet om, där går det fort. På predikstolen prediken I lagen utan evangelium, och i biktstolen prediken I evangelium utan lag. Uti ettdera måsten I ju fela, ty tvenne mot varandra stridande satser kunna icke båda vara sanna och riktiga. Antingen förvänden I Guds råd till vår salighet på predikstolen, eller bedragen I de olyckliga människorna på sotsängen.

Huru skall man då efter Dr Rutströms tanke predika på båda ställen?

Svar: På båda ställen skall man predika lika, lag och evangelium på båda rummen; men därjämte visligen dela sanningens ord.

Vad borde man då efter Dr Rutströms tanke göra vid en sotsäng?

Svar: Bedja. Mina herrar, för att rent ut tala svenska med eder, finnen då i Jesu namn att jag har rätt, att I faren vilse, och att det aldrig på detta sättet bliver väl. Vad lärer väl folket tänka om religionen, när det examinerar noga vad I prediken och håller det emot edra kommunioner och tacksägelser för de döda, dem I prisen alla saliga. När de jämföra det ena med det andra av edra göromål, skulle de icke kunna komma på de tankar, som jag här icke får nämna; men skulle medföra för riket i gemen de gruvligaste följder. Lyckan är, att det bliver för eder en evig omöjlighet, att inbilla någon människa att I ären ofelbara, som dock till Israels stora olycka var möjligt i profeten Jeremie tid. Läs Jer. 18:18!

Den 4:e frågan till eder, mina herrar! lyder sålunda:
Huru haven I förhållit eder de förflutna tjuge år i bokcensuren?

Här går det icke an för eder att neka; de tryckta sakerna, som utkommit med eder approbation, ligga för allas åsyn. På 20-talet ogilladen I boken så kallad "Det eviga evangelium", som I på 40-talet anfäktade. År 1749 fördömden I flera utlåtelser i Sions sånger, och gillade samma år samma talesätt i prosten Kolmodins Qvinno-Spegel. I hovrätten haven I anfallit de huvudsakligaste sanningar, jag där anfört. vilka I själva uti Dr Lutheri postilla och fleras skrifter utgivit. Vad I icke egentligen förkastat, det haven i förkättrat. Vad andra konsistorier, ja, fakulteterna i riket rätteligen approberat, det haven I ogillat, t ex boken kallad: "Kärnan av Lutheri lära", med flera sådana. Huru var eder censur med Menoza? Huru se Dr Petterssons predikningar och komminister Murbecks över Dr Hallman, ja, eder egen provpsalmbok ut?

När man betraktar alla dessa varandra motsatta och anstötliga censurer, så stannar man i högsta förundran, huru det har kunnat så uppenbarligen och fritt så många år passera så nära under höga överhetens ögon. Och, som man aldrig bör tänka, att religionen är en vaxnäsa, som kan drejas huru man vill, utan en i all evighet oombytlig himmelsk sanning, så måste man av detta edert uppförande sluta, att I förstån varken religion eller vad I gören. Dock haven I ägt den lyckan, att den politiska armen måst tid efter annan gå eder tillhanda med en bedrövlig handräckning. Var sak har blivit nu vit och nu svart, allt efter som I haven förklarat henne, och den I haven behagat sätta ett kättarenamn uppå, den har måst passera därföre. En Tolstadius, en Båld, en Kellin måste av eder först anfäktas, och sedan måsten I uppbygga deras gravar och pryda de rättfärdigas grifter, sägande: hade vi varit i våra fäders tid, vi skulle icke varit delaktiga med dem i profeternas blod! Så betygen I då över eder själva, att I ären deras barn, som dråpo profeterna. Nuväl! så uppfyllen I ock edra fäders mått (Matt. 23:29-32).

Uti dessa skrifter I konsurerat haven finner man:

1) Mycket liten men oftast mörk och otydlig beskrivning om den stora grundartikeln i vår sanna himlalära, som handlar om Guds nåd, förvärvad genom Jesus Kristus, varav få människor kunna taga rediga och högst nödiga begrepp till sin omvändelse och salighet.

2) Haven I blandat så tillsammans nådens förvärvande med dess tillämpning, att de enfaldiga i en så högst nödig sak äga blott en konfus kunskap därom.

3) Haven I så grumligt beskrivit nåden å Guds sida och saligheten å människans, att, så snart man påstår, att Gud är nådig emot alla människor för Jesu skull, så tro de enfaldiga, att alla människor äro saliga.

4) Ehuru man aldrig kan nog förklara och beprisa Guds eviga människokärlek, som skänkt oss sin Son, vilken dött för oss, den tid vi ännu voro syndare (Rom. 5:6), så har likväl sådant av eder blivit uttytt, såsom befordrande säkerhet och ett lättsinnigt väsende.

5) I haven uti Dr Fresenii traktat om rättfärdiggörelsen statuerat att Gud skall hava skänkt oss sin Son därföre, att våra första föräldrar blevo bedragna av satan, och att vi icke synligen voro med i Adams fall.

6) I haven på många ställen infört helgelsen i rättfärdiggörelsens verk. Och detta ligger så öppendags i edra konsurerade skrifter, att man må väl gråta däröver. Menen I, mina herrar, att det är för mycket att jag understår mig att säga eder sanningen i Guds och människors åsyn? Vad ären I då för folk? Ären I infallible? Ären I över religion och lag? Skall man få skriva sanning om överhet, om ständers och Kungliga kollegiers göromål, men om eder icke? Ägen I ensamma rättighet att göra vad I viljen? Ären I herrar över samvetet? Månne det har någon farlig verkan på rikets sällhet att säga, det ett konstitorium felar, och att taga Guds sanning i försvar? I kunnen ställa emot mig vad förföljelse I behagen. När man talar inför Gud, så måste man tala efter sin övertygelse. Gud vet att jag icke ljuger, då jag säger, att I ären avgångna ifrån vägenom och haven förargat många i lagen, och haven brutit Levi förbund; därföre haver ock Herren gjort, att I föraktade och försmådda ären för allo folkene (Mal 2:8-9).

7) Vad edra kättarmakerier angår, så äro de otaliga. I haven med en okristlig hårdhet framfarit i den delen. Sökt sak med folk igenom edra falska slutsatser, dragit förgift utur oskyldiga och enfaldiga ord och utlåtelser, vilket ingen oväldig och rättsinnig människa kan finna, när hon betraktar dessa skrifter, som mot eder vilja kunnat komma undan edra och i allmänhetens händer. För detta edert oandliga svärd har jag måst stupa och bliva ett offer och främmande för min moders barn, däröver Gud och vederbörande vare en rättvis domare emellan mig och eder!

8) Vad möda har icke Kungl. Kanslikollegium ofta haft innan I behagat uppgiva de egentliga satser, för vilka I förkastat en hel bok? Bevisar icke detta tydligen att edra skäl hava varit svaga?

Jag behöver icke anföra flera momenter än dessa 8 till att påminna eder dessa censurer. Tagen I eder härav och hädanefter till vara, så är det allt nog och allt väl; men retar det eder till vrede, så må det ena såväl som det andra vara sagt, jag får ändå av eder lika mycken tack för alltsammans. Sägen själva om icke jag har rätt i följande syllogism: Ären I fromme, så ären I tacknämliga, men ären I icke fromma, så bliver icke synden säker eller fördold, men städjen I icke hennes vilja, utan råden över henne (1 Mos. 4:7)

Så se nu edra censurer ut, mina herrar! Vad verka väl de i Guds församling och i det världsliga regementet? Käre, haven I kunnat göra allt detta? Hur har det varit möjligt, att I så litet gjort eder plikt emot Gud och fäderneslandet? Vad tour skulle väl det välmentaste hjärta taga till att göra eder till Guds Nazirer och få folket till att tro, det I ären rättsinniga arbetare i Guds vingård? Jo jo, I ären de rätta helgonen, av vilka man skulle kunna sätta samman en ecclesia representativa. Då vore religionen, som är grundvalen till hela rikets lycksalighet, i goda händer.

Man skulle väl aldrig hava förmodat att någon svensk skulle hava understått sig att yrka en så vederstygglig sats i Sverige, som ecclesia representativa är, eller där en eller flera präster tillhopa skola hava domsrätt i religionsmål sedan Sverige antagit den evangeliska religionen och avsvurit framför allt den andliga souverainiteten. Har någon fördristat sig att sådant påyrka tvärt emot Guds ord och alla besvurna lagar, månne jag icke kan med Guds ord och lagarna våga mig att svara därpå!

Det är, mina herrar, under den religionskrigseld, som I emot mig haven upptänt, som denna avgrundsprincipen blivit framkläckt. Lycka för riket att man röjde sig själv, så att faran och den eljest hemliga point de vue, synepunkten för de grymmaste fiender till Jesu evangelium, i tid blev bekant och kan förekommas. En ecclesia representativa skall väl, efter auktors mening, vara en liten kropp, som bör hava ett hvuud, en påve, vilket auktor själv torde bliva, vars rätta antikristiska beskrivning Guds Ande själv oss givit (Hes. 8). Ett beläte husherranom till förtret, norrut i Guds hus (v. 5), som är Guds kyrka och församling, vilket beläte åstadkommer den stora styggelse och driver Gud långt ifrån sin helgedom (v. 6), i vilket bliver ett hål i väggenom (v. 7), och de återstående väggarna äro fulla med allehanda beläten, slemma styggelser, maskar och djur, som äro Israels avgudar, och I.S. med ett rökverk i handen uti ett tjockt band (v. 10-11).

Herre Jesus! förskona nådeligen den porten norrut i ditt hus för en sådan förödelsens styggelse! Jag fruktar att eder självtagna plägsed till att immediate ingiva edra a parta relationer om kyrkosakerna vid riksdagarna har en hemlig och fördold grund, som, tvärt emot alla lagar, pekar på en statum in statu, och en ecclesia representativa. Ack, Svea barn! I haven väl icke glömt den tiden, då I regerades av en representant i andliga saker, och dess åskvigg, konung Kristian Tyrann, då vår nåd drack eders nåd till, och prelaten vid altaret i Uppsala domkyrka band svärdet vid sidan och drog i fält att fördärva sin konung! Behåll, Sverige, det du haver, att ingen tager din krona!

Men hörer, I av Herrens hus i Norden, vad Herren i sin vrede härom säger uti samma kapitel till det avfälliga Juda, v 18: "därför skall och jag handla emot dem med grymhet, och mitt öga skall varken skona dem eller överse med dem, och om de än ropa med högan röst för mina öron, så vill jag dock icke höra dem."

Vidare beskrivning på detta vederstyggliga beläte giver Guds Ande i Nya testamentet, nämligen att det försmår herrskapet och försmädar väldigheterna (2 Pet. 2:10), att det är en motståndare och förhäver sig över allt det Gud heter, att det sätter sig i Guds tempel såsom en Gud, och giver sig före som vore han Gud (2 Tess 2:4). Detta beläte är den kvinna som beskriver i Upp. 17. Den detta läser, give akt därpå. Nog sagt.

Den 5:e frågan till eder, mina herrar, lyder sålunda:
Huru utöven I edert överinseende över de präster som stå under eder i tillsyn? 

Ack! huru lyckliga skulle icke dessa underherdar och med dem största delen av Stockholms andliga fårahjord vara, om I, mina herrar, härutinnan behagade skicka eder som Kristi och hans apostlars rätta efterföljare! Vad ljus i förståndet skulle icke hos dem upprinna? Vad erfarenhet i andliga saker, vad styrka i deras ämbete, vad frid i deras vägom? Med ett ord: vad Urim och Thummim i deras hjärtan! 

Dessa edra underhavande, jag menar förnämligast de unga, som komma ifrån akademierna med teori, lärdom i andliga saker, som är utstakad, utredd och iordningställd på papperet genom filosofiens regler och lagar, som nödvändigt, om den skall gagna, bör genast och dagligen förvandlas till praxis eller utövning, liksom de unga läkare, som vid lärosäten hava inhämtat goda grunder i anatomien, botaniken och farmacien, komma till Stockholm och äga den lyckan för sig och den båtnad för de allmänna, att få följa de äldre vid utövningen av läkarekonsten, och under deras beledsagande göra teoretiska vetenskaper levande och gagnande för det mänskliga släktet; så borden ock I, mina herrar, vara dessa unga och oförfarna läkares nya läromästare i den höga visdomen att kunna sköta fåren, såsom de betarva.

De borde till eder få samma förtroende som profeternas söner till Elia och Elisa (2 Kon. 2). De borde vid alla tillfällen, rörande deras ämbete, kunna gå till eder såsom till sina fäder, såsom till vishetens källor och Herrens medelbara orakler, vilkas läppar borde bevara läran, att man må befråga lagen av eder mun (Mal. 2). I borden i läran, levernet och själaskötseln vara deras närmaste efterdöme. I borden intaga deras hjärtan, icke med rydhet, oangenäma tvång, såsom herrar och befallningsmän, de där injaga uti dem en bävande träldomsanda, utan med saktmodighet, tålamod, ömhet och ett Jesu överherdahjärta liknande sinne; i ord och gärningar draga dem som starkast till en innerlig lust, åhåga, drift och tillväxt till att i andens enhet och fridens band med eder göra satan avbräck och Guds rike biträde. Och vem skulle icke vara glad, då han betraktar sitt dyra ämbetes stora vikt tillika med dess stora ansvar inom honom, som fordrar sitt pund igen med ocker, och kräver syndares blod utur lärares händer? Vilken skulle icke vara glad, säger jag, att han ägde den oskattbara förmån att bliva uppeldad av eder värma, styrkt av edra råd, hugsvalad av eder tröst, varnad av edra förmaningar, bibehållen av edert tålamod, tillväxande av eder mognad, utrustad med eder frimodighet? Den har visserligen ett hjärta av sten, som icke skulle smälta under eder uppvärmande och livgivande solvärme. Och vore någon en så gudlös och grovsint bov, att han icke av hjärtat lydde, följde och vördade dessa edra goda efterdömen, så voro Guds namn och överhetens svärd mäktiga nog över honom.

På sätt, som nu sagt är, borden I, andliga fäder, göra gagn för namnet och bevisa eder styrka, icke med köttsliga vapen utan i Andens kraft; då skullen I med mångdubbel nytta kunna planta, så och vattna Herrens vidsträckta åkerjord; och edra underhavande prästmän skulle bliva ett seminarium, en välartad trädskola i Herrens örtagård. Stockholm är dessutom den lycksaligaste orten för en ung lärare, varest han finner så mångfaldiga händelser och tillfällen att lära, så många vetenskaper levande, så många människor av åtskilligt stånd, tänkesätt, ljus och förmåner, så många bibliotek att nyttja, så många kloka att rådfråga sig med, så många predikanter att höra, att, om styrelsekraften i konsistorium vore apostolisk, så skulle dessa underlydande lärare icke allenast vara Stockholm till en välsignad frukt i Herranom, utan ock, då de varda befordrade i riket, över allt bliva Guds brinnande lampor och jordens salt i landen.

Konsistorium har ingenting att undskylla sig med, när allt sådant saknas, ty överheten är icke emot eder, än mindre emot kristendomens flor. Ty aldrig har någon överhet i alla världens tider gått emot Sions rike i fält, utom då hon därtill blivit förledd av prästerna. Guds heliga ord är eder överlämnat, lagarna äro tillräckliga och på eder sida. Felar någon, så är konsistorium förnämsta skulden därtill. Förlåten mig, mina herrar, att jag säger så; jag talar efter mitt bästa vett och samvete.

På sätt, som nu ovan anfört är, borden I, mina herrar, utöva edert överinseende ämbete över de andra prästerna till Guds ära och samfundets nytta. Men det är en annan fråga, om I gören så? Nej, utan I ären:

1) Herrar i edert ämbete, som härska över dem, som böra älska och lyda eder.

2) Blinda ledare och kunnen icke leda de blinda.

3) Ären I egennyttiga och krafsen allt under egen gryta.

4) Avundsjuka och förtryten om någon har fler åhörare än I.

5) Högdragna och stränga och stänga de andra ifrån ett familjärt umgänge med eder.

6) Oförfarna och veten icke att bruka edra stridsmän, var och en efter dess pund och dess gåva.

7) Världsligt sinnade och sköten icke det hjorden, utan det jorden tillhörer.

8) I ären ovisa och nitälsken ovisliga.

9) I ären ordkrämare och bättren ordasätt, men icke syndares hjärta.

10) I ären rabbiner och tolken den vishet som gör prästernas hjärna full med teori och hjärtat tomt på kristendom.

11) I ären svaga och hämten icke styrka av sanningen, och kunnen således icke övervinna dem, som däremot säga.

12) I ären kättarmakare, som silen myggor och sväljen kameler.

13) Misstänken I de unga prästernas allvarliga omtankar om sin och andras salighet för nyheter och villovägar, och långt ifrån att efter Messiae sätt smälta och feja Levi söner såsom silver och guld (Mal. 3:3) så kasten I dem bort, anfallen dem med hårdhet och fientlighet, varav dessa proselyter ofta bliva förvillade, skrämda ifrån ett gott uppsåt, avfälliga, döda och skadliga arbetare i Herrens vingård.

14) I ären partihållare, som då I själva icke förmån att dämpa det ena partiväsendet, så tålen I att ett annat uppkommer och vänder sig till krig emot det förra. Bägge äro ofta välmenande, bägge förfalla i ett stridstillstånd och sekteriska själaställningar, bägge förlora kärnan och behålla skalet. Och I följen de gamla tyranners valspråk: dela, så få vi regera.

I ären obarmhärtiga, hårda, otåliga och fientliga, och skolen därför en gång stå en Rosén, Molin, Gradin till ansvar på Herrens dag, då alla domar i religionsmål även komma under Guds revision, då prästerna skola göra Gudi räkenskap för sitt fögderi, och visa huruvida de hava utövat den kristliga skyldigheten, som pålägger dem, att med ömhet och saktmodig anda upprätta de fallna, igenhämta de förvillade, tåla de svaga, noga, oväldigt och i Guds åsyn pröva allt och behålla, det gott är, tyda vad tydas kan till det bästa, se uppå vars och ens välmening och uppsåt samt befordra välgång och ens salighet.

Mina herrar! huruvida jag med denna målning har träffat både dem, som ibland eder redan med döden avgångna äro, och dem, som ännu leva, det vare Guds och alla rättsinnigas sak att säga. Och har det kunnat göras av eder, varför skulle det icke kunna sägas av mig? Är kroppen sjuk, vi skulle man icke få upptäcka invärtes orsaken till krankheten, vilken materia peccans, huru den smärtar, skadar, smittar och dödar? Den behöver icke vidare beskrivas, än att den blivit upptäckt till sin art, sitt huvudsäte och fått sitt rätta namn. Så bättrer eder nu och vänder eder om, på det edra synder måga avskrapade varda. Och vederkvickelsens tid då kommer för Herrens ansikte, när han sändandes varder den eder nu tillförne predikad är, Jesus Kristus.

Den 6:e frågan inbegriper uti sig 
huru I haven fört edert konsistoriella ämbete, i anseende till kristendomen i gemen.

Jag har varit ledamot med eder uti konsistorium i sju år, och under tiden ganska få gånger varit frånvarande. Jag frågar eder, och svaren mig, om I kunnen utur protokollerna, om I en enda gång under den tiden haven överlagt med varandra om kristendomens tillstånd och förbättring? Om I gjort eder underrättade om edra åhörares invärtes själstillstånd? Om I sökt utröna orsaken till den ogudaktighet, kallsinnighet och oenighet, som eljest så allmänt syns och överklagas i Stockholm? Om I någonsin inom eder rådslagit huru allt sådant kunde hjälpas? Jag frågar eder, mina herrar, på edra samveten, om sådant någonsin skett? Jag vet väl, att I bekymrat eder över otidiga komedier och maskerader, men vad är det annat än att göra tvättekaret rent utantill? Att I påmint överheten om förordnandet angående kyrkodisciplin. Med författningar i den saken, som I haven, kunden I även väl komma till ändamålet, om I voren eniga inbördes, allvarsamma, flitiga, arbetsamma och oförfärade. 

Det är skam att tänka på, att när några välmenta personer i sin enfaldighet finna nöje en aftonstund att sitta och talas vid om sin kristendom och sjunga en psalm, sitta de för eder i större fara än de som spela, supa och dobbla hela nätterna.

I en stad, där ett konsistorium finnes, som är försett med en så med Guds sanna ord överensstämmande lära, så herrliga symboliska böcker, en så sig tillgiven överhet, så åt sig lutande kyrkolagar och förordningar, omgivet utav så lagbundna och ärligt sinnade åhörare, som det svenska folket merendels är, borde och kunde det stå långt bättre om icke väl till, om konsistorium gjorde sin skyldighet. Där borde himlasanningarna kraftigt kunna tränga sig igenom till varenda ledamot i församlingen, där borde fjärde parten av Herrens jord bära frukt i tålamod (Luk 8:15). Men huru vill sådant ernås på sätt, som hittills skett? Då jag i S:t Hedvig Eleonora församling har velat giva mina åhörare redigt begrepp om Guds nåd och dess verkan, samt utan stridslärighet fördriva de falska tänkesätt, som sig där hade insmugit, och jag hade hunnit så långt, att det hade vaknat till livs, och att kyrkan var alltid full med åhörare, som med uppmärksamhet och nöje avhörde Herrens ord och bekymmersamt frågade efter sitt förlorade liv,  så togen I upptingade och i allt sunt förnuft fåkuniga angivelser emot mig an, ställde alltsammans genast under en juridisk action, utan att med ett enda ord efterfråga huru därmed hängde tillsammans, huru tillståndet var i församlingen, huru prästerna predikade och vad förståndigt och erfaret folk sig därom yttrade.

Kristi rike var eder icke om hjärtat. I föregåven gudlöst i hovrätten, att själafara var i S:t Hedvig Eleonora församling, där likväl allt gick i sin stillhet till och Herren var kommen såsom i ett lugnt väder till Horeb (2 Kon. 19:12), och bragte många själar till ljus och till att med allvar tänka på sin kristendom. Men detta var fördolt, eller voren I seende blinda; hela Jesu sak i Hedvig Eleonore församling var icke ämne för eder, mina herrar, att undersöka; jag skulle allenast överantvardas domarenom. Guds eld utslocknade, övertygelsen hos hela församlingen var dock så stark, att en ansenlig pluralitet hos hans Kungl Maj:t intygade min oskuld och beklagade mitt lidande.

Huru är det möjligt, mina herrar, att någon rättsinnig lärare på detta sättet under eder tillsyn kan gripa kristendomsverket an med allvar? Honom kunna ju möta hinder och fiender, ty satan verkar i otrons barn, och fientligheten emot kvinnans säd är odödlgi. Så borde läraren näst Gud uti eder finna sitt bästa ryggvärn, Men I utställen honom mellan tvenne eldar, de oförståndigas eller ock de argas anfall och deras ämbetes oandliga åtgärd. Är personen eder icke angenäm, så hållen I emot honom. Men är personen eder vän, så veten i alltför väl att taga Guds ords tjänare i försvar.

När en rörelse sker i en församling, jag menar, en uppväckelse, en andelig levandegörelse, och folket följaktligen varder delat och av olika tankar om sitt själstillstånd, vilket kommer därav, att den ena mer än den andra låtit Guds Ande väcka sig, så kallen I det strax för en orolighet och ett oväsende. Veten I icke, att när ordet verkar med kraft, så uppväcks genast strid emellan ljus och mörker, Kristus och Belial, och den korsfäste Kristus bliver somligom en galenskap, somligom en förargelse och somligom en Guds kraft och Guds visdom (1 Kor. 1:23-24). Haden I något därvid att påminna, så borde ju sådant ske till läraren, visligen, kärligen, förtroligen, kristeligen, prästerligen och biskopligen. På det sättet borden I befrämja Kristi rike, och där I märken, att de enfaldiga och illa sinnade icke ville av hans lärdom låta sig rätta, så kunden I anmoda eder praeses, att själv göra dem en eller annan predikan, varav folket kunde kanske bättre övertygas om sanningen och skingringen försvinna, när de sågo, att hos eder regerade samma anda, samt andarnas enhet och fridens band.

Vore ock läraren egensinnig och vilsefarande, så haven I ju tillfälle att tala med honom inför konsistorii protokoll; gören då prepositionerna reella, rena, oväldiga och kristliga; låten honom svara därå otvunget, påtrugen honom intet mer än han är skyldig till. Är han kättare, så måste han statuera och försvara ett kätteri, försvarar han inte något kätteri, låter han sig rätta, är han oskyldig. Vill han icke låta sig rätta, då I icke förkättrat eller förtytt, eller andra beljugit honom, utan protokollet vittnar tydligt om hans oriktiga satser, och edra kristliga föreställningar hos honom icke verka, så skonen honom icke en minut, låten lagen hantera honom, han resisterar då icke länge.

Domaren behöver icke i flera år draga ut en sådan tydligen given sak, hålla en vidlyftig undersökning, fråga pigor om prästen är renlärig, vilket med mig skett, han stupar strax och hans ämbete tager en annan. Men gören I icke så! Så gören I Kristi församling och Sveriges rike en obotlig skada. I gäckens med heliga saker, I hindren en sann gudaktighet, I förstören andliga bekymmer och uppväckelser. Arbetet i Guds vingård, som bör ske i lugn, blir försatt i krigsställning, förvandlat ifrån verklighet till akademiska dispyter och trätor om ord och talesätt; enfaldiga folket vet ej vad det skall hålla för rätt. De uppväckta kvida, de arga få luft, I lyckas efter handen, under denna krigslåga, genom döden bort; den anfallna blir under denna religionstid och ofta andra tillstötande förändringar i regementet ett offer, och Guds kyrka står kvar, skövlad och söndrad som en fårahjord utan herde.

I haven lämnat efter eder otaliga trätoämnen och efterdömen. Både präster och åhörare i framtiden lära bliva här satta under mörker, tvetydighet och ovisshet. Själabekymret försvinner och Herrens vrede förgrymmar sig över landet, hans hämnande rättfärdighet utbreder sig över allt kött. I, som leven, sen det, men icke med det hjärta, att I skullen bekänna edra synder, att I varit därtill vållande. Överheten, som har händerna fulla med allmänna riksärenden, känner vid alla tillfällen en fördold och bedrövlig verkan av en så förfallen kristendom i landet, utan att äga den höga politiska insikten att ett land står eller faller i den mån Sion nedrives eller uppbygges, och törhända utan att våga allvarsamt föreställa eder vad I haven gjort för en stor skada uti riket i så många år, samt att tillhålla eder att göra eder skyldighet.

Menen I, mina herrar, att hela edert konsistoriella och överinseende ämbete är fullgjort allenast därmed, att I uppsätten förslagen till ämbetet? Sådant kan ett kyrkoråd av pastor och lekman även i var församling så väl om icke bättre uträtta, och äktenskapstvisten kunde fortare avgöras i kämmersrätten; så sker det på många ställen i Lutherdömet utomlands. Ack! nej, mina herrar, att vara superintendent i Guds församling vill säga något mer. Kommen ihåg, när I sköten ordentligheten i den utvärtes gudstjänsten, vad Herren säger genom Hosea: Israel förgäter sin Skapare och bygger kyrkor (Hos. 8:14). Utvärtes gudstjänst är ju icke annat än medel till att uppväcka, åstadkomma, underhålla och fullborda den invärtes kristendomen, som är Guds rike i själen. Viljen I allena handhava ytan och icke kärnan? Bören I icke framför allt sträcka eder därhän, att kunna bringa Jesu Kristi dyrköpta arvedel till en församling, ett helgamannasamfund, som i liv, rättfärdighet och helgelse inför Gud i hjärtat är utan vank, utan fläck och skrynka. Bören I icke gå åstad och noga se efter vad I haven sått, om det fallit i ond eller god jord, samt, i senare fallet, om det blivit brodd, ax och fullbordat vete i axena (Mark. 4:28).
Huru kunnen I, utan att så mycket som möjligt är veta vars och ens av edra åhörares själstillstånd, kalla, upplysa, straffa, truga, trösta, ledsaga, styrka, stödja och stadfästa samt sköta var och en i sin belägenhet såsom de betarvat? (Hes. 34:6).

Borde således icke konsistorium, vars ledamöter en gång i veckan råkas, kunna hava sig, framför alla andra konsistorier i riket, bekant ordets verkan samt kristendomens tillstånd, hinder, styrka och tillväxt i Stockholm, och kunna sig därefter rätta, samt foga de kristliga anstalter som vederbör. Men detta göromål är främmande för eder, mina herrar; det heter nyheter och villfarelser. Ja ja, om jag än mycket predikar om min lag, så kalla de det kätteri (Hos. 8:12). Åtminstone har den sanna kristendomens förkovran hos eder i min tid aldrig varit på tal allt sedan 1743, då jag i justitiekanslerns närvaro påminde därom. Konsistorium! konsistorium! kunnen I försvara sådant inför Gud? Har en präst av Herranom fått ett viktigt och laggrant ämbete, förknippat i tid och evighet med hårt ansvar, fastmera haven I, mina herrar, att tänka på, som skolen hålla vård över präster. I, som haven den stora detaljen på edra skuldror, att se till huru kriget mot satan rätteligen föras skall. Huru Guds levande tempel skall byggas, evangelium predikas och den Helige Andes verk i syndares hjärtan begynnas, utföras och fullbordas intill Jesu Kristi dag. Så haven nu akt både på eder själva och hela hjorden, vilkom I ären satta till biskopar att regera Guds församling, vilken han förvärvat med sitt blod (Apg. 20:28). Herren lägge på edert hjärta detta språket!

Men vad tager jag mig före, som läser för eder så allvarsamma läxor? Jo, orsaken är, vet Gud, att jag tänkt i tio år göra detta, men religionskriget har förhindrat mig. Jag tycker det är så vackert att säga vad man menar åt den det angår, rent ut i ögonen. Jag tycker Sverige är icke Spanien, och Spanien är icke heller mer vad det förr har varit. Dessutom, mina herrar, tycker jag ock att jag av eder nu har varit tystad trenne gånger, och således håller jag före, nu vara min tid att Petri hane galer tredje resan för eder. Ack! att detta mitt tredje hanerop måtte komma eder att gråta bitterligen, älska Jesus rättsinneligen och föda hans lamm och får.

Jag har nu intet mer att säga eder, vad min förra fråga beträffar, nämligen på vad sätt I haven varit väktare på Sions murar.

Tillåten mig nu även att säga
huru I hanterat mig i tjugu år.

Låtom oss likvidera saken med varandra medan vi leva. Jag vill ingenting fördölja, ej heller något andraga som ej är sant.

Sedan man i 200 år i Sverige haft den sanna religionen i böcker, sedan man hunnit inbilla de levande att de därför hava varit och äro rätta kristna, sedan man väckt många tusende strider om blotta ordasätt, sedan man förmått domare, överhet och blinda åhörare till otaliga förgripelser och det blindaste nit emot sanning och oskyldiga människor; sedan man spökat sig ut med en maskerad andlighet, ett det oförskämdaste föregivande att man fäktade för Guds ära och lärans renhet, sedan man icke desto mindre låtit åhörarna gå till bikt och avlösning så gudlösa, döda och okunniga, som synden gjort dem, sedan man för tjugu år tillbaka begynte, med all upptänklig list fortsatt, och med yttersta grymhet slutat ett religionskrig om ingenting; sedan man därunder förlett illasinnade människor till falska angivelser och synbaraste menederier, sedan man tvungit domare till de orättfärdigaste beslut, sedan man med politisk styrka under den falskaste täckmantel av ortodoxi har fördömt sanningens evangelium, sedan man vunnit sitt gudlösa syftemål och drivit en oskyldig medborgare utur riket, utan att någon människa i hela världen, ja, icke ens han själv vet varför han är dömd, vad kätteri hans kulle hava försvarat, eller emot vilken artikel i himlaläran han skulle hava felat; sedan man skulle tro att detta spökeri och denna andliga massaquer vore nu äntligen lupen till sin punkt, och hade fått en ände: så återstår nu intet mer än att tillklistra ögonen på allmänheten, som gemenligen tänker först efteråt, söka att under vad intrig och fin list man kan till att billiga vad hela världen kan se vara det största narrspel, som åstadkommas kan; det återstår nu intet mer, säger jag, än till att inbilla åtminstone de svaga att något kätteri skulle hava varit å färde, och att man dock skulle hava haft någon anledning till så mycket buller, till så mycket religionsnit.

Om detta har nu en stadskonsistorii i Stockholm, nu med döden avgångne, ledamot, i livstiden mag. Olof Gråberg, ävenledes dragit försorgen, då han kort före sin död på trycket utgav en liten skrift under titel: Tankar om och huruvida någon syndaavlåtelse kan hava rum innan syndaförlåtelsen verkligen erhålles.

Uti själva titeln ligger den första listen, varutinnan man med flit gör titeln vidsträckt, på det man må få tillfälle att skriva mycket om ingenting, och om det, som aldrig någonsin varit i fråga och aldrig någon har vetat, och på det man med vidlyftigt omsvep oförmärkt må inveckla och betäcka sin list, som däri består, att, ehuru man ännu måste, såsom man ifrån början alltid har nödgats, medgiva, nämligen att den omtvistade avlåtelsen, det är helgelse, aldrig har rum före syndaförlåtelsen, så skulle man ändå genom titelns vidsträckta begrepp i avhandlingen få anledning att bevisa, att likväl en annan slags avlåtelse, som aldrig har frågats om, hade före förlåtelsen rum, och således konfundera och bortblanda den omtvistade med den aldrig omtvistade avlåtelsens bemärkelse, på det man dymedelst måtte försöka att förvilla allmänheten och förleda dem att tro, som skulle Dr Rutström uti något hava varit felaktig, utan att auktor har kunnat eller understått sig att säga, mindre bevisa, att sådant någonsin har skett. Om auktor hade varit renhjärtad, så hade han inrättat titeln till denna sin skrift efter den förelupna disputen, och då hade titeln bort bliva denna, nämligen: Tankar om och huruvida syndaavlåtelsen, det är en sann helgelse, har rum innan syndaförlåtelsen verkligen erhålles. 

Då hade frågan om det, som varit omtvistat, då hade auktor skrivit som en ärlig man, oväldigt och kristligt. Men i samma stund hade ock ingen skrift behövt att skrivas, ty det hade Dr Rutström aldrig nekat, utan endast och alltid påstått. Och vem är den, som icke vet, att rättfärdiggörelsen föregår helgelsen i salighetens ordning? Men när då ingen skrift hade behövt att skrivas, så hade man icke heller vunnit sitt syftemål, nämligen att uti mörkt och vidlyftigt tankespel söka att inbilla publikum om ett förment och å färde varet kätteri.

Men Herren, som är en rättfärdig Domare, låter icke gäcka sig. Han kommer i sinom tid, och tål icke att en så gudlös och listig avsikt skall befrämjas och betäckas under andlighetens mantel.
 
SLUT

Saturday, June 12, 2021

Unge Anders kör med ärkebiskop Svebilius vid visitationen 1690!

Prosten Knut Lenaeus (1688-1776) delger oss i sin sockenbeskrivning över Delsbo, "Delsboa illustrata", tr 1764, följande dråpliga historia. Här något bearbetad av mig Andreas Holmberg, för att kunna publiceras i diverse jultidningar och konfirmandböcker:

Vid denna visitation (Delsbo 16/2 1690, skr anm) tilldrog sig en realexamen, som är värd att något omtalas. Nämligen, när herr ärkebiskop Svebilius låtit kalla fram hela socknens manliga ungdom i koret, och själv, efter sin utgivna spörsmålskatekes, hade förhört dem ända från början och gått igenom den förra tavlan (budorden 1-3, skr anm), och nu i förhöret kom till en yngling i 15- eller 16-årsåldern, som var väl klädd med päls och utanpå den hade en ny vadmalströja, så frågade han honom: "Vad följer nu vidare i 10 Guds bud?" Gossen svarade: "Den andra tavlan." Ärkebiskopen frågade: "Vad handlar den om?" Gossen svarade: "Om kärleken till vår nästa." Ärkebiskopen frågade: "Vem är din nästa"? Gossen svarade med de ord som står i spörsmålskatekesen. Ärkebiskopen frågade: "Hur förstår du detta, att man skall älska sin nästa såsom sig själv?" Gossen svarade: "Jag förstår det så, att vad jag vill att min nästa ska göra för mig i mitt trångmål, det bör också jag göra för honom när han behöver det." 

"Allt väl", svarade ärkebiskopen, som i detsamma blev varse en intill honom stående gosse, som var av samma längd och ålder som den förra, men tunt och illa klädd, så att han frös, skalv och skallrade tänderna. Ty på visitationsdagen var en ganska sträng köld. Därför ställde herr ärkebiskopen till den välklädde gossen åter en fråga: "Är denne illa frysande gossen din nästa?" Gossen svarade: "Javisst!" Ärkebiskopen frågade: "Älskar du honom då som dig själv?" Gossen svarade: "Ja, det gör jag." "Om du gör det", sade herr ärkebiskopen, "så bör du nu efter din egen utsago i detta hans trångmål låta honom få din yttersta tröja, för att han inte må skadas av vår skarpa köld. Eftersom han nu så väl behöver den och du ändå klarar dig med bara pälsen. Ty vår Frälsare Jesus befaller (Luk. 3:11) att den som har två kjortlar ska ge en åt den som ingen har." Gossen svarade: "För att visa att jag älskar honom som mig själv, skall jag också gärna göra det." Så drog han strax av sig tröjan, och drog den på den närstående och illa frysande gossen. För vilket ärkebiskopen rosade honom, och påminde att han igenom hela sin livstid aldrig skulle glömma att vid liknande tillfällen med själva gärningen bevisa att han uppriktigt älskade sin nästa som sig själv.

När förhöret var avslutat, fick kvinnorna och ungdomen av bägge könen frihet att gå sin väg hem. Men gossen som gav bort sin tröja gick då ej hem, utan ställde sig bak i kyrkan på läktaren, och avbidade där visitationsaktens äntliga slut. När nu ärkebiskopen skulle gå ut ur kyrkan till prästgården, och gossen på läktaren såg att pedellen kom till ärkebiskopen i koret, tog av honom hans sidentygskappa och i dess ställe satte på honom en resekappa fodrad med loskinn, för att han på vägen till prästgården skulle ha så mycket mindre känning av den stränga kölden, stiger gossen ner från läktaren och ställer sig på gången i ärkebiskopens väg, samt tillspörjer honom oblygt: "Käre far, är inte jag er nästa?" Då ärkebiskopen svarade honom: "Ja, visst är du det!" frågade gossen ytterligare: "Älskar ni då mig som er själv?" När ärkebiskopen jakade också till detta, sade gossen vidare: "På käre fars ord gav jag nyss av mina dubbla kläder bort min yttersta tröja. Men det får jag hugg för, när jag kommer hem, eftersom jag gjorde det utan mina föräldrars lov och minne. Slipper jag också hugg, så undgår jag dock icke att frysa innan jag hinner hem. Nu har jag sett att käre far också har två kappor, men inte så lång väg till prästgården, så om käre far älskar mig såsom sig själv, så ger han mig den kappa han nu har på sig." Ärkebiskopen svarade: "Hade jag inte längre väg hem än till Delsbo prästgård, så skulle du gärna få denna fodrade kappa. Men på vägen hem till Uppsala kan jag inte umbära den i så bitter köld." Varemot gossen invände: "Så ge mig då den andra kappan, som den där mannen (pekande på pedellen) bär efter er." Ärkebiskopen svarade: "Den är för tunn, min käre gosse, så att du ingen värme kan ha av den. Den är också för lång för att du ska kunna ta dig fram med den. Men eftersom du har rätt att fordra endera kappan av mig, så låt mig då lösa den ena av dig med penningar." Gossen svarade: "Ja, må göra!" Varpå gossen tacksamt tog emot 4 specie caroliner som ärkebiskopen gav honom, och gick sedan sin väg hemåt. 

Denne oblyge gosse hette Anders, och var Jost Mässingssmeds eller Häktemakares son i Näsbyn, efter berättelse av gamle nämndemannen Nils Persson i Hagen år 1754, som betygade sig då nästan varit jämnårig med denne Anders, samt under ärkebiskopens förhör ha stått jämte honom i koret och sett och hört vad som då passerade. Denna berättelse är så mycket mera trovärdig, som framlidne presidenten i Kungliga Kommerskollegium och Ständernas Manufakturkontor, välborne herr Anders von Drake, på riksdagen år 1743 berättade alltsammans för mig, Knut Lenaeus, med försäkran att han hade det från notarie Rönquists egen mun, han som följde med Svebilius på denna visitation.