Linderot om den dårskap Gud låter predika

Genom syndafallet hava människorna blivit så konstiga och söka i alla sina företag många konster. Den visdom, som de förskaffa sig, skall således ock vara konstig, annars är den av intet värde, intet brukbar ibland dem. Med denna sin konstiga visdom löpa de även in i salighetsläran, så att den bliver konstig. Om Guds ord därför skall smaka dem, så måste det vara prytt med åtskilliga blomster av köttslig vältalighet och kryddat med världslig visdom. Bara det klingar ljuvligt i öronen, bara det är grant och städat efter konstens regler, det må annars vara tomma och torra skalet, så äro de nöjda, då berömma de den ståtlige predikanten. Verkställigheten kommer aldrig i fråga. Och i övrigt: det Guds ord, som är för grant, konstigt och bortskämt, huru skulle det kunna verkställas? Åtminstone, då det smakar så mycket av världslig visdom, och så litet eller allsintet av Guds kraft, kan det omöjligen leda till Guds sanna kännedom. Världen kan icke genom sin visdom känna Gud i hans visdom, ty den är så långt under Gud och allt gudomligt, som jorden är under himmelen. 

Vad angår åter den nakna och enfaldiga himlasanningen, som intet roar det sinnliga örat med några konstiga och artiga vändningar, utan går ända rätt fram; den finna de sig icke uti, den stå de icke ut med att höra, den är så kärv och tråkig, den är så gammal och alltid lik sig, den vämjas de vid; och när man predikar Guds sanning så ända rätt fram, i dess gudomliga enfald, och intet går vackert i krok med henne; så kalla de det en dåraktig predikan, och kan då den korsfäste Guden sätta, i deras tanke, största dårskapsstämpeln på en sådan predikan. Men det är lika mycket vad dessa konstiga människorna, dessa av sin egen visdom förblindade och bortskämda människorna nu tycka; det har dock täckts Gudi, och han har dock fattat det rådet, som änglarna och alla utvalda själar i himmelen vörda och välsigna, att med en sådan dåraktig predikan, med försoningens enkla ord, med läran om korset, frälsa och saliggöra dem som tro.

Aposteln Petri pastoralexamen eller Älskar du mig?

Det är i år 100 år sedan predikanten och riksdagsmannen Anders Victor Isaksson i Västervik avled. Själv känner jag honom bäst genom hans predikan "Aposteln Petri pastoralexamen eller Älskar du mig?" hållen den 13 april 1902 (1 sönd e påsk) i Gladhammars kyrka och därefter utgiven som småskrift i tusentals exemplar (här språkligt något bearbetad). Något för både påvar, präster och andra predikanter att beakta.

När de nu hade ätit, sade Jesus till Simon Petrus: Simon, Johannes´ son, älskar du mig mer än dessa gör? Han sade till honom: Ja, Herre, du vet att jag har dig kär. Han sade till honom: För mina lamm på bete! Åter sade han till honom för andra gången: Simon, Johannes´ son, älskar du mig? Han sade till honom: Ja, Herre, du vet att jag har dig kär. Han sade till honom: Var en herde för mina får! Han sade till honom för tredje gången: Simon, Johannes´ son, har du mig kär? Petrus blev bedrövad över att Jesus för tredje gången frågade "Har du mig kär?" och han svarade: Herre, du vet allting, du vet att jag har dig kär. Jesus sade till honom: För mina får på bete! (Joh. 21:15-17) 

De fyrtio dagar då Herren Jesus vandrade efter sin uppståndelse synlig bland lärjungarna kan vi kalla en "avvänjningstid", eftersom Jesus då förde sina lärjungar in i övningen att tro utan att se. Han dolde sig för dem så lång tid att de blev riktigt oroliga och modlösa; då uppenbarade han sig åter för dem, och "lärjungarna blev glada när de såg Herren". Och så förflöt dessa fyrtio dagar under omväxling mellan sorg och fröjd: sorg och saknad då de inte visste var de hade sin Frälsare, och glädje då han uppenbarade sig.

Uppenbarelsen vid Tiberias sjö skedde just vid ett sådant tillfälle då lärjungarna var i mörker och nöd. De hade inte sett Herren Jesus på flera dagar, deras matförråd var slut och ställningen mycket bekymmersam och hopplös. Därför tycktes Petrus vilja återgå till sitt gamla yrke för att åteminstone kunna försörja sig och slippa gå så där som ett frågetecken både inför sig själv och andra. "Jag går bort för att fiska", sa han till sins sex närvarande medbröder i bedrövelsen.

Petrus hade inte under sitt treåriga sällskap med den store Mästaren fått en falsk uppfattning av livet på jorden. Han ansåg inte den höga kallelsen till apostel göra honom för fin till kroppsarbete, utan han kunde då tillfälle gavs gå bort till sitt gamla näringsyrke. Han blygdes inte att uppträda såsom en vanlig fiskare. Och denna hans ringhet gjorde honom inte mindre lämplig till apostel.

Den predikant som ska vara till gagn för Guds rike, behöver framför allt ha herdesinne för Kristi hjord. "Herresinnet" behöver dagligen korsfästas och dödas och "herdesinnet" dagligen underhållas hos en som ska tjäna Kristi hjord. Bibeln och historien visar att Herren kallar till och i predikoämbetet insätter både lärda och olärda, bildade och obildade; men han kallar ingen till predikant, som han inte kan få ge det rätta herdesinnet.

Petrus aktade inte sitt gamla yrke så ringa eller sig själv så stor att han höll sig för god att vara fiskare. Och det är skönt att se. Men ser vi denna händelse från en annan synpunkt, då kan man känna sig böjd att fråga: "Vad tänker du göra, Petrus? Tänker du verkligen söka upp din båt och dina nät och gå bort till ditt gamla yrke? Du har ju högtidligt förklarat att du övergivit allt och följt Jesus! Hade då denna försakelse inte djupare grund, än att du kan gå bort till din båt och dina gamla nät, så snart Jesus döljer sig och ställer sig något underlig?"

Dock, vi når inte Petrus med våra frågor, ty han är för evigt hemma hos Herren. Men det bör vi besinna, att om vi tycker oss ha gjort några framsteg på helgelsens väg, då visar det att vi istället gått tillbaka. Menar vi oss ha försakat mycket för Herrens skull, så är den försakelsen ganska liten. Tycker vi oss vara kärleksfulla och ödmjuka, så bevisar det tycket att vi är egenrättfärdiga och stolta. Det är Herrens barmhärtighet om vi blivit bevarade från syndafall. Och inbillar vi oss att vi övervunnit synden, eller att Herren ur oss rensat bort åtminstone den eller den synden, då är det inte alls underligt om vi med det snaraste faller för samma syndafrestelse som vi trodde vara utrensad från oss. Må fördenskull Herren få behålla alla sina barn vid andlig nykterhet och sans!

Petrus hade inte svårt att få sina bröder med sig ut på fiske. De var sju tillsammans, och alla dessa begav sig ut på Tiberias sjö - men den natten fick de ingenting. Det var en mörk och hopplös natt: men det blev så mycket ljuvligare att på morgonen finna Jesus. Hade de fått mycket fisk den natten, så hade de i framtiden under förföljelser och trångmål kunnat tänka: vi hade haft lugna och goda dagar, om vi inte för Jesu skull hade försakat vårt inbringande yrke. Men en sådan berömmelse låter Jesus dem inte ha. Han undanhöll alla fiskar i sjön, och så fick lärjungarna lära sig, den sista natt de var ute på fiske, att de inte ens kunde försörja sig själva och att alla fiskar i vattnet och alla djur i skogen är Herrens - och att han ger dem åt vem han vill och den stund han själv behagar.

Sedan Jesus hela natten osynligt varit nära de sju fiskarvännerna och undanhållit fisken från deras nät, visar han sig på morgonen vid stranden och framställer denna moderligt ömma men också triumferande fråga: "Barn, inte har ni väl något att äta? Det har väl inte lyckats för er, ni sju vana, arbetsamma fiskare, att ens skaffa er lite frukost till idag?" De svarade honom: "Nej".

Nu var lärjungarnas oförmåga uppenbar. De hade ingenting uträttat i andligt avseende, ända sedan skärtorsdagen. Och nu hade den sista nattens erfarenheter visat dem, att de inte heller kunde uträtta något till sitt lekamliga uppehälle. Nu var de förlorade i allt och stod såsom odugliga endast för Jesu räkning. Kunde och ville han av oförskylld nåd och förbarmande ta vård om dem till både kropp och själ, så kunde de fortfarande hoppas. I annat fall vore det ute med dem.

Och då var Jesu stund kommen. Han hade eldat vid stranden så att han redan hade glöd, men även fisk och bröd hade han utan att använda lärjungarnas nät. Därtill befallde han så många stora fiskar att gå på de omkring tvåhundra alnar från land liggande näten, att det var ett under att näten inte gick sönder. Nu fick de hungrande och uttröttade lärjungarna äta sig mätta. Och vad som var mer än allt annat, de fick åter se och höra sin käre Mästare. En sådan glad morgon avlöste den bekymmersamma natten. Både själanöd och brödbekymmer försvann vid denna Jesu ljuvliga uppenbarelse. Och Petrus blev så tröstad och glad att han tålde vid att genomgå den allvarsamma examen som vår text berättar om.

Denna examen var så närgående, prövande och allvarsam, att Petrus nog inte förrän just nu kunnat genomgå den. Men nu var han tröstad och glad. All hopplöshet och nöd hade försvunnit vid Jesu ljuvliga uppenbarelse. Och nu kunde han och nu fick han genomgå den allvarsamma självprövning, som har blivit kallad "aposteln Petri pastoralexamen."

När de nu hade ätit, sade Jesus till Simon Petrus: Simon, Johannes´ son, älskar du mig mer än dessa gör? "Älskar du mig?" var den första och andra frågan som Jesus ställde till Petrus. "Har du mig kär?" var den tredje och sista frågan. Herren Jesus examinerade hjärtat och inte kunskapen. Han frågade efter kärleken och inte efter känslan eller hänförelsen. Och Jesu allvarliga ord och närgående frågor trängde igenom Petri hjärta, så att han blev mycket bedrövad.

Även vi måste, om vi ska räddas, gå igenom en liknande examen. Även till oss ställer Herren Jesus denna fråga: "Älskar du mig?" Och det är ju en stor nåd av Jesus, att han frågar efter vår kärlek och vill vara älskad av oss. Vi må besinna att Jesus är alla konungars konung och alla herrars herre, och vi däremot är stoftets barn och därtill skuldbelastade brottslingar och upproriska rebeller. Om en person ur folket och därtill en mindre hederlig sådan trädde fram inför en prins eller kung och förklarade: "Jag älskar Er och vill vara i Er närhet hela mitt liv", så bleve han bortdriven. Och om han gjorde motstånd, så bleve han fängslad. Men det är en ringa skillnad mellan den uslaste människa och den härligaste konung mot den skillnad som är mellan härlighetens Herre och oss fattiga syndare. 

Sett från denna synpunkt vore det ju inte underligt, om den syndare bleve bortstött och straffad, som i efterhängsen kärlek ville sluta sig till Herren Jesus. Men ingen syndare behöver befara en dylik behandling. Nej, man får verkligen älska Jesus. Man kan aldrig älska honom för mycket, utan ju mer efterhängsen man blir, desto mer gläder man Herren Jesus. Och är är inget anseende till person. Jesus säger: Den - det må vara vem som helst - som kommer till mig, ska jag sannerligen inte kasta ut. Han älskar alla, och därför vill han bli älskad av alla. Han frågar efter vår kärlek, eftersom han längtar efter den. Och nog borde vi ta detta nådefulla förhållande till våra hjärtan! Det är en evighetsförlust att förakta Jesu kärlek eller lämna den obesvarad.

"Älskar du mig?" Måtte Gud få göra oss uppriktiga inför honom som gör oss denna fråga! Han frågar inte: "Älskar du?" En sådan fråga är överflödig, eftersom varje människa älskar. Hon älskar sina anhöriga, sina vänner och mycket annat, och framför allt, hon älskar sig själv. Men Jesus frågar: "Älskar du mig?" Och denna fråga ställer han till oss alla, alltså även till dig. Och frågan rör sig inte om likgiltiga ting, utan om vår allra viktigaste angelägenhet, nämligen om hur vi ska ha det för den kommande, ändlösa evigheten. Ty det borde vara uppenbart för var och en, att om man ska kunna trivas i himmelen måste man hålla Jesus, som är himmelens salighet, dyrbar och kär.

Men fast det är av allra största betydelse om vi älskar eller inte älskar Jesus, så är ändå de allra flesta människor fiender till honom, och det bekymrar dem inte alls. Och även många av dem som menar sig vara Jesu vänner tar denna fråga ganska lättsinnigt. Somliga menar att de älskat Jesus i hela sitt liv; men ändå är han inte dyrbarare för dem än att de kan missbruka hans namn och förakta hans vilja. Och de gör det lika fritt, som de lättsinnigt besvarar hans kärleksfråga med ja. Sådant hör till det grövre skrymteriet. Men det finns även ett finare skrymteri. Det finns många som har gått igenom ett slags omvändelse, men eftersom de aldrig blivit vakna över hjärtats ogudaktighet eller fått kännedom om naturens ondska, så tror de att de är fromma och heliga framför alla andra människor. Liksom fariséen tackar de Gud att han har gjort dem frommare än andra människor. De gläder sig över tillväxten i helgelsen och de kristliga dygderna och kan bli så hänförda över sin fromhet att hjärtat sväller av - egenkärlek. Men de är alldeles förvissade om att denna ljuvliga känsla, som kommer av deras självbehag, är en ren och äkta kärlek till Herren Jesus. Och lätt och glättigt besvarar de Herrens Jesu fråga med ett obetingat ja.

Helt annorlunda går det till när Herren Jesus examinerar sina lärjungar. Tillhör du dessa, då har du mer än en gång stått bävande inför denna fråga. Du vet att här gäller det varken kunskap eller ett vackert leverne, utan frågan gäller hur hjärtat står i förhållande till Jesus. Du vet att även om man genomgått en djupgående väckelse och kommit till klart ljus i evangelium och därigenom blivit införd både på den rätta vägen och i verksamhet för Guds rike, så kan man ändå förlora kärleken till Jesus och det oaktat fortsätta med sin verksamhet för Guds rike och inför människor framträda som förr. Man kan vara vänlig mot syskonen, besöka sjuka, hjälpa fattiga, ömma för människors andliga och lekamliga nöd samt predika till människors gagn och uppbyggelse, även sedan man förlorat den första kärleken. (Upp. 2:1-5). Ja, man kan ha Andens gåva att tjäna andra men själv sakna barnaskapets Ande. O, vad detta är närgående! Det kan sätta en ärlig själ i bekymmer och nöd. 

Någon torde härvid tänka: Inte är det möjligt att man kan ha Andens gåva att tjäna andra och själv stå i ett falskt förhållande till Gud? Som svar på denna fråga kan vi påminna om hur Guds Ande kom över den ogudaktige översteprästen Kajafas och tvang honom att uttala en dyrbar profetia (Joh. 11:49-51). Ännu mera gripande är det att läsa om kung Saul. Samuel sa till honom: "När du kommer där in i staden, möter dig en hop profeter som har kommit ner från höjden, och före dem psaltare och trumma och pipa och harpa, och de profeterar. Och Herrens Ande ska komma över dig, så att du profeterar med dem, och då skall du bli en annan man. När nu dessa tecken kommer över dig, så gör allt det som kommer dig för handen, ty Gud är med dig." Och som han vände ryggen åt Samuel och gick ifrån honom, gav Gud honom ett annat hjärta, och alla dessa tecken kom på den dagen. Och då de kom till höjden, se, då mötte honom en hop profeter, och Guds Ande kom över honom, så att han profeterade med dem." (1 Sam. 10:5-10, se även 1 Sam. 11:6).

"Guds Ande kom över honom"; "han blev en annan man"; Gud gav honom "ett annat hjärta". Genom Guds Ande blev han "en annan man", nämligen en modig kung; han fick ett annat hjärta, så att han kunde regera med vishet och kraft. Men någon sann hjärteomvändelse till Herren eller barnaskapets Ande till pånyttfödelse och trosförening med Gud, det kan vi inte märka hos honom. Men hur tydligt framstår inte barnaskapets ande hos kung David, trots alla hans synder! Redan från ungdomen ägde David den med Gud förtroliga barnaskapets Ande, det finner vi av bibelns berättelse om honom.

Inför ovan nämnda allvarsamma förhållanden har jag många gånger stått förskräckt och bävande. Jag har då suckat till Herren: "Käre Herre Gud, kan jag inte behålla din tuktans, fruktans och barnaskaps Ande, så låt mig inte heller ha Andens gåva att predika och bekänna ditt namn! För om jag har det sista kan jag lättare sova över den stora förlusten och mindre märka min falska ställning. Låt mig därför hellre förlora Andens gåvor, så att jag därigenom väcks upp ur min sömn och blir välsignad med din tuktans Ande, så att jag även må kunna erhålla och sedan behålla barnaskapets Ande!"

Ja, farorna för bedrägeri är stora, hemvägen är smal, och far man vilse i dessa stycken, då är allt förlorat.

(forts)

Abela Gullbranssons nyårshälsning på 1810-talet

Må du i detta nya år i samband med alla trogna besinna, i vems stam vi äro grenar, och i följd därav vara verksam! Vi få ingalunda grava ned våra pund, inte gömma oss inom oss själva utan vara tillgängliga för alla. Note bene dock så, att vi ej löpa opåkallade än hit än dit, utan genom anledning, antingen då vi bliva bjudna eller själar komma till oss, må vi ingen förakta eller sky, därför att han är gudlös, utan oss hör till att på vår sida stå vakande och i Jesu kraft söka odla vårt pund.  Det är ingen liten villfarelse att - under förevändning att man är så svag - sky de oomskurna. Gud i himmelen vet, huru ett sådant ogräs bland dem, som fått så bokstavens som andans lärdom, har kunnat inrota sig. Jesu apostlar hava icke predikat en sådan lära, än mindre vandrat i de kärlekslösas spår. 

Ur Från sista seklets gryning i Göteborgs stift, Göteborg 1922, s 22, brev till Maria Lundström i Örby)