eller Brevväxling
emellan
Tomas, Nikodemus och Kristofilus,
till ledning för salighetssökande själar
författad av Teol. Doktorn Anders Carl Rutström (Joh. 15:20-21)
Denna brevväxling var första anledningen till den långvariga
förföljelse, som övergått samme, i Gud upplyste, lärare.
Tomas och Nikodemus första brev.
Vår i Kristus älskade broder Kristofilus!
Under en obeskrivlig själsångest, och då vi nu i hela 10 års tid förgäves hava sökt
hugsvalelse för vår ädla och odödliga ande,
kunna vi ej längre bärga oss utan att söka någon utväg och hjälp, och i detta ärende vända vi oss härmedelst till dig, vår älsklige broder. Vi hade beklagligen förut bortslöst, med vårt fåfänga leverne efter fädernas sätt, en
ovärderlig nådetid av runda 30 år; men det
allt ligger oss dock nu ej till så stor last,
som detta vårt 10-åriga otroliga elände.
En svår längd av fulla 6 år hava vi
släpat oss fram den vägen, som korsvis löper omkring Sinai berg, och det under en
ontsäglig tyngd av träldom och förbannelse.
— Vår själ, som av kärlek till sig själv och
fruktan för helvetet åstundade himmelriket, gjorde snarare val av denna Mosaiska vägledningen; ty hon styggdes vid det allmänna
och lösa hjärneverket (den kristendom, som har sitt rum blott i hjärnan, i förståndet), och trodde att den vägen var den rätta, som var den svåra,
och där det synes vara allvar med bättring
och omvändelse; men Sinai berg låg allt i
medelkretsen, och Sinai var Sinai, det minns vi än i dag.
Däremot hava vi dessa fyra senare åren legat som krymplingar i trakten av Sion,
på det stället Bethesda, utan att ännu kunnat bliva försänkta i dammen, rätteligen
helbrägdagjorda, saliga och förnöjda medlemmar i de heligas samfund.
Ja, i vårt förstånd har strålat en mångfaldig glans av evangelium om världens
Frälsare, och tusende resor har det kommit
oss så väl underligt som hugneligt före, att
Jesus Kristus är oss av Gud gjord till visdom, till rättfärdighet, till helgelse och förlossning. — Men som våra hjärtan härunder blott erfarit den förekommande nådens känningar, och utan tvivel genom otro
och kallsinnighet hindrat den rättfärdiggörande
och grundliga frälsningen, så hava vi ock blivit kvarstående under uppväckelsen, i en
bedrövlig saknad av både salighet, helgelse, visshet och fröjd.
Med mycken bedrövelse skriva vi detta. Vi gå här ännu under Guds tålamod,
ofrälsta, djävulens trälar, ehuru vi längesedan
hade kunnat vara saliga och fria Guds barn
och arvingar till evinnerligt liv. — Skola vi vara nöjda, så måste vi göra oss det
själva; är vi någonsin saliga och vissa
sä är det varken i botten eller varaktigt,
och både gott och ont kunna vi tillfälligtvis göra. — Således ser det ut som skulle
det stå på vippen, att vi ännu med all vår kunskap och känning torde gä evinnerligen förlorade.
Älskligaste broder! Härav ser du vår
andliga krankhets vedermöda. Om nägon
tarvar hjälp och nåd, så är det visst vi.
Herren förbarme sig över oss! Tag nu
icke till misstyckes, käre broder, att vi med
dessa våra angelägnaste angelägenheter nödsakas falla dig besvärliga. Vi binda dem vid dig inför Herren, och tvivla icke, att du
både vill och kan meddela oss råd.
Här ligga vi. På en landsbygd, vars
allmänna mörker är så kolsvart och tjockt,
som det Egyptiska, vilket man kunde taga på; och under den kännbaraste saknad av vänner och samråd, sjunga vi två tårögda våra
jämmerliga klagovisor, och stanna till slut i
radlösa frågor.
Ack Herre! om vi en gäng finge höra
glädje och fröjd, att de ben, som du förkrossat haver, måtte fröjda sig!
Men nu är det i synnerhet en huvudsaklig knut, som vi med all vår kunskap
och sorgfällighet aldrig ännu kunnat upplösa;
och det är förnämligast över denna, sä väl
som ock över vårt nu omnämnda tillstånd, vi härmedelst velat begära vår älskade broders grundliga yttrande. Frågan är denna: Vad är rätta orsaken, att de av Herrens
ord och Ande fattade och uppväckta själarna
ofta på så läng tid icke komma till åtnjutande av en grundlig frälsning, rättfärdiggörelse eller syndernas förlåtelse, varefter sedermera kunde följa den sannfärdiga och beständiga helgelse, den visshet och fröjd, som
uti den heliga Skrift och alla evangeliska Predikningar så allmänt och oundgängligen påyrkas?
Vår hjärtans vän och broder! Tillfredsställ äntligen genom ett skyndsamt och grundligt svar våra av denna punkten så läng
tid kvalda, bekymrade och utmattade hjärtan. Vi äro och bliva dig därför tillgivna. Förgät oss icke, ehuru vi äro av alla dina bröder de eländigaste.
Nikodemus, Tomas.
Bethesda*) den 28 Mars 1751.
Kristofilus svar.
Mina i Jesus Kristus älskade bröder Nikodemus och Tomas!
Nåd vare med
eder och frid av Gud, vår Fader, och Herren
Jesus Kristus!
Med vad hjärtligt deltagande jag genomläst eder sorgfälliga skrivelse, daterad
Bethesda den 28 Mars 1751, kan jag icke
beskriva. Även tackar och stämmes jag av hjärtat för edert till mig hysta förtroende,
och vill även, genom min Herres nåd, uti
hjärtlig enfald säga min mening. Och fäster
jag mig allenast vid de 4 sista åren och den
uppgivna svåra frågan, helst I själva synens
rätt betrakta edert förra tillstånd.
Jag försäkrar, mina vänner, I ären
ingalunda de enda, som plågens av hjärteängslan över denna sak. Än mer: jag känner
ingen om sin salighet bekymrad själ, som icke (om hälsodammen Bethesda i Jerusalem läs Joh. 5.
8) härav gnagits i sitt inre, ehuru det icke alltid
brustit ut, förrän frågan av en annan blivit vidrörd. — Just nyligen betygade tvänne
upplyste män, att de som oftast hjärtligen
bekymrats just av denna sak. Mänga andra,
som hava bäde ljus och allvar i sin salighets angelägenhet, säga med en mun: "just
här är saken, här håller det, och sä länge ej
denna knut löses, är och förbliver alltsammans evinnerligen ohulpet."
Men innan jag egentligen företager detta
stora ämnes utredning, är nödigt att först visa, huru man i allmänhet härtills lärt och
förfarit i denna sak.
Hela felet har bestätt däruti, att vär
Herres Jesu Kristi evangelium icke har blivit rent och enfaldigt lärt. — Man har visserligen lagt grunden till hela människosläktets salighet i Jesus Kristus, vär Frälsare;
men tillika infört en omvändelseordning, som varit hopvecklad av vissa sä kallade uew8
ZrutiB, eller nädesverk, ibland viilka kallelsen är gjord till det första, väckelsen
till det andra, upplysningen till det tredje,
nya födelsen till det fjärde, rättfärdiggörelsen till det femte, och omsider helgelsen till det sjätte.
Nu äro wäl alla dessa ord, säväl som
sakerna, skriftenliga, men deras vanliga användande, nämligen deras sönderdelande, rangerande och numrerande, är ingalunda skriftenligt, har alldeles icke grund eller exempel
för sig i Kristi och apostlarnes predikosätt,
utan är alster av människokonst och förnuft,
är uppfunnet i de lärda men döda teologers verkstäder, vilka lärda, i stället för att
själva leva och erfara det andliga livet, vilket allena hade lärt dem rätteligen tala
därom, tagit sin tillflykt till ett slags andlig
anatomi, d. ä. till det andliga fostrets, nädeverkets i människan, sönderdelande och delarnas rangerande, numrerande, benämnande, beskådande och beskrivande; — men av det arbetet blir ingen levande kropp, huru än
anatomen rycker pä senorna och sätter vissa
lemmar i nägon rörelse.
Just sä har man förfarit med det andliga — och det till mänga enfaldiga och allvarliga själars stora förbryllelse, förvillelse
och fördärv. Ty det har ofta hänt sälunda:
sedan Herren först givit dem ett styng i deras hjärtan, sä att de verkligen vaknat upp,
känt sig olyckliga och börjat söka räddning,
hava de ock genom ordet om Kristus fätt
en gudomlig upplysning om näden i hans blod, ja, fätt tröst därav, fatt frid och fröjd
därav och sannfärdeligen smakat hans näd i
sina hjärtan; men se, när satan snart angripit dem för deras enkla och gena väg till
nädastolen och satt i fråga, om de ej börjat
tro för tidigt, om deras bättring varit rättskaffens, dä hava de, med eller utan andra
människors tillgörande, blivit införda uti
den nämnda förnuftsställningen, med dess
grader och steg, vilken visserligen lätit väl,
sävida den varit färgad ined Kristi blod
och klädd i evangelii dräkt. Nn har man
en rund tid mäst taga en sä kallad uppväckelse-väg, pä vilken man efter den
nämnda gradordningen skall göra en ny bättring och sä äntligen komma till nädastolen,
där nu rättfärdiggörelsen skall ske — icke förstäende, att det första hade varit en fullkomlig salighet nog, om de därvid enfaldigt förblivit; men man må gå så länge, huru
och vart man vill, sä bliver ingen annan rättfärdiggörelse utav, utan, sedan man
en läng tid förgäves väntat därpä, befinner man sig sent omsider i en saknad av de
salighetsvedermälen, som Guds Ande beskriver, säsom en sannfärdig helgelse, en
trons visshet, en innerlig och andlig fröjd
m. m., och nu är bekymret tiodubbelt större. —
Fär man nu icke av umgänget med andra fromma själar njuta nägon känning av fröjd och salighet, sä vet man dä icke var
man är hemma, eller vilketdera man är,
antingen salig eller fördömd. Och således
har det hänt, att flera med eder och I med
dem, som icke haft tillgäng pä dylika andliga
sällskap och kännbar salighet, fjärran ifrän
medelpunkten, känna ingen hjärtats frid i
sina samveten, äga intet Andens vittnesbörd
om barnaskapet. — Ja, jag vågar lägga detta
till, att den som håller den ovannämnda
förnuftsställningen ända fram, utan att räka
i ett slikt bekymmer, som nu omtalat är, har
antingen aldrig bekommit eller ock återigen
förlorat nåden.
Nu vänder jag mig till själva frågan,
och svarar rent av sälunda:
Ingen syndare varder rätteligen salig,
som icke, förgätande den omnämnda förnuftsordningen, i dess ställe antager och vidhäller
en enda grundsats, som är att fly till och
förbliva vid Jesus Kristus, vär Herre och
Frälsare. Och den första stunden en syndare
tror och omfattar Jesu näd i sitt hjärta, sä
är han hos Jesus och Jesus hos honom;
och om han dä framgent fore efter att fatta
Jesus pä intet annat sätt, än han då av Jesus är och blev fattad, sä förbleve hau
ock framgent salig, helig, viss och nöjd: —
och utom detta gives aldrig i tid eller evighet nägon annan rättfärdiggörelse eller helgelse; du mä gä i tusende år och vänta därefter, sä är du och förbliver osalig och ohelig, missnöjd och förtvifvad intill den stunden du kommer tillbaka igen till detta enda
gudomliga och rent evangeliska lärostycke.
Pä denna eviga grundsats ligger nu
hela kristendomsbyggnaden med all sin välsignade vidd och längd ihopfogad; och bliver pä denna grund all världen i evighet
bäde stäende och fallande.
Nu, till förekommande av alla de irriga
slutsatser, som häremot till äventyrs torde göras, sä upptaga vi här och besvara nägra
dylika inkast, säsom:
1:o Det bleve en allt för kort väg till bäde rättfärdiggörelse och
helgelse, om vi följde blott denna
enda, enkla grundsats.
Svar: Sä mena även verkhelgonen; men Herrens heliga skrift visar, att de tretusen själar, som hörde en Petri predikan,
genom det enda, att de trodde, blevo icke
allenast saliga, utan ock att de sä väl som
de tvätusen, vilka innan kort på samma sätt tillkommo, voro jämväl heliga; ty det
säges om hela hopen bara att han "trodde",
och i honom var ett hjärta och en själ.
2:o Men bör man dä icke en gång
komma till en grundlig frälsning,
dä hela skuldregistret skall utplänas, vilket ju endast sker i rättfärdiggörelsens punkt eller handling!
Svar: Min vän, vet, att den grundliga frälsningen sker nu aldrig mer,
utan den skedde för 1717 är och 6 mänader
sedan (skrivet 1751) pä avrättsplatsen Golgata vid Jerusalem, varom sälnnda stär skrivet: och när
Jesus hade tagit ättikan, sade han: „det är
fullkomnat", böjde ned huvudet och gas
upp anden. Märk väl: „Fullkomnat!" Se
där den grundliga frälsningen! Dä tillfredställde Gud, igenoni Jesus Kristus och blodet
pä hans kors, allting i himmelen och pä
jorden (Kol. 1: 20). Se där den grundliga frälsningen! Dä "naglades skuldregistret eller handskriften fast vid korset" och
Gud blev försonad (Kol. 2: 14). Se där
den grundliga frälsningen! Dä "helgade
Han sig själv för oss ena reso" (Joh. 17:19).
Och detta var, är och bliver den enda rätta och grundliga frälsningen, utom vilken ingen annan grund läggas kan, ja,
en sädan fullkomlig frälsning och försoning,
att Gud Fader, Gud Son och Gud den Helige Ande är efter lag fullkomligt förnöjd och
aldrig mera i nädatiden pä syndaren vred
och bortstötande, utan världen är i Guds
ögon sä försonad och rättfärdiggjord, sä täckelig och god, som hon var då han säg pä allt
det han gjort hade, och det var ganska godt; varande Jesu Kristi nu övriga fordran allenast om tron, sä lydande:
Den där tror, skall varda salig,
och den där icke tror, han skall varda
fördömd.
Med ett ord: den som skall tro
sig salig, skall tro 1700 är tillbaka pä vad
som dä i Jesus skett är. "Uti Hans död
min synd försvann, så, och då, märk då, är
jag salig vorden."
Sä ligger i Jesus Kristus all världens
salighet — och tillbjudes pä fullt allvar detta
allt och helt ät var och en syndare, „ty här är ingen åtskillnad" (Rom. 3: 23). Var och
en som med den säkra, döda världen av förakt, eller med fariséerna as egenrättfärdighet,
blir borta frän Kristus, han blir ock osalig, 'därför att han icke trodde i Guds ende Sons
namn", men sä snart en arm syndare, förskräckt och olycklig som han är, syndig och
oren som han är, hör, förstår, gillar och erfar
dessa obestridliga rikedomar av näd, försoning,
rättfärdighet och salighet, som ligga i Jesus
Kristus, vär Frälsare, så är där i samma
ögonblick en sann tro, och följaktligen en fulltgällande rättfärdiggörelse, tillika med det nya
och fördolda livet med Kristus i Gud; och
allt detta behåller man sä länge man pä
detta enfaldiga sätt häller sig till Kristus,
söker eller har sin tröst, rättfärdighet och
salighet endast i honom.
3:o Alltsä kunna räa människor
strax frälsas?
Svar: Är icke det den satsen vi ständigt
förfäktat emot verkhelgonen? Är icke allt
redo? Äro vi icke allesamman syndare?
Heter det icke till goda och onda utan ätskillnad: kommen till bröllopet! och till apostlarna:
prediken evangelium för hela skapelsen!
— Här ser man igen orsaken, att tretusen syndare i en predikan blevo alla lika
och tillika frälsta, omvända och saliga; varvid var sund människa nogsamt förstär att
aldrig nägon rä människa, säsom sådan, eller
utan Kristi kunskap blir saliggjord; men
Guds evangelium gör de enfaldiga visa och
till himmelriket lärda.
4:o Huru skall en människa bliva bibehållen i nädens tillstånd? Visa ock det! Svar: Pä samma sätt, som hon kom
därtill: "igenom tron bevaras vi till salighet", och den som är i Jesus Kristus, han
är salig, han är ock "en ny skapelse".
5:o Men var ser man nu igen alla
nädeshandlingar (kallelsen, uppwäckelsen, upplysningen m. fl.), som bäde den heliga Skrift
och teologerna omtala?
Svar: I själva sakens natur;
därför ser man tydligt att den Helige Ande
i Skriften kallar alltsammans (som tillhör
nädens verk i människan), ömsom kallelse,
upplysning, uppväckelse, rättfärdiggörelse, försoning, bättring, omvändelse, helgelse, tro,
även dä Han därmed icke ment nägra 86-
xarntn eller Ltskillda handlingar, utan givit
en och samma sak än det, än ett annat namn,
som alla hava sin rntionsm. cisnomirintionm, eller sitt skäl, varför de sä kallas,
i själva den välsignade sakens natur, vilken innefattar i sig alla sädana
nädeshandlingar. Ty se pä en, som pä
det enfaldiga sätt, vi visat, kommit till Kristus, om icke alla now8 Aratiss finnas där! Visst har han varit kallad, visserligen även väckt, även upplyst, även rättfärdiggjord, även pänyttfödd o. s. v,, ehuru alla
dessa uädeshandlingar utgöra ett helt, sammanhängande och fördolt nädaliv, likt deu
levande kroppen, som har alla inre delar inom sig förborgade.
6:o Har ock en sädan själ en hjärtats visshet om sina synders förlätelse, ett Andens vittnesbörd om sin salighet?
Svar: Det kan omöjligt vara annorlunda, än att man vet när, att och huru
man fick ljus och tröst i evangelium, och
livskänningar i sin själ. "Den tid gär aldrig
ur min häg, dä jag först Jesus säg." Detta
synes klarligen av alla omvändelsesexempel
i den heliga Skrift, och styrkes av vär egen erfarenhet. Dock är det skillnad pä visshet
och visshet: stundom har en själ av näden
sä fägnesamma välplägningar, ett sä kännbart medvittnande av den Helige Ande i sitt
hjärta, att även de naturliga sinnena överflödigt njuta därav, men stundom kunna dessa
saknas, dels genom att Gud själs till trons
övning döljer sig för själen, dels ock genom
tillfälliga orsaker, säsom sjukdom, svårt temperament, yttre brydsamma sysslor, uraktlätande af Guds ords bruk och enskild böneumgängelse med Gud o. s. v. Men under
allt detta mäste vissheten bestä i en ren, redig och gudomlig övertygelse i förståndet, vilket man väl alltid mäste betjäna sig
av, men i synnerhet under saknaden av den
kännbara saligheten, pä det själen ma äga
en beständig frid i huvudsaken, som icke beror af oss eller värt befinnande efter känslan,
utan af den näd, som i Kristus given är.
7:o Igenfinnas ock de tillbörliga trons
frukter hos sädana omvända själar?
Svar: Ja, hos dessa och inga andra.
Se på den dagliga erfarenheten i den punkten, och du skall finna först huru böjda, glada,
artiga, enfaldiga, kärleksfulla och villiga de
själar äro, som stä i första nåden eller kärleken; men för det andra, huru dryga, högmodiga, kallkloka, eller kallsinniga och självkloka de äro, som efter gamla tägordningen
blivit förda upp i översta graden av ställningen, vilka svårligen tro sig fela, och dä
är den senare villan värre än den förra.
Men för att giva ett egentligt svar
pä frågan, sä är oförnekligt, att hos de människor, som blott enfaldigt hälla sig vid Frälsaren, finnes:
1:o Ändans fattigdom; ty de hava
ej kunnat bliva nöjda med sin bättring, med
sin andliga fattigdom, sin ånger, bön, helgelse, utan satt tröst i Kristus allena. Därför veta de ej mer, än sin teologi pä nageln, d. ä. Jesus Kristus och honom korsfäst, samt om sig, att de äro syndare.
2:o Andlig fröjd över Guds oändliga
kärlek i Kristus, den dem vederfaren är utan
konst, arbete eller förtjänst, samt över evangelii korta och enfaldiga väg.
3:o En beständig tillwäxt; ty de äro
inympade Pä det rätta stället i lifwets träd
och planterade säsom pilträd wid wattubäckar:
under dagligt och idkeligt städande och behjärtande af försoningens under, tilltaga de
i wisdom, älder och näd för Gud och människor.
4:o Kärlek till Gud i Kristus, som först
älskat och sedan af blotta näd tagit och behällit dem.
5:o Kärlek till bröderna; ty de äro nu
alla lika i Kristus, de äro lemmar i samma
kropp, kwistar i samma träd, — Kristus är nu
deras gemensamma hufwud och enda allt; sä
tror ock hwar och en, att han är den sämste;
därjämte äro deras hjärtan nu wordne brinnande. Äswen sä en ny kärlek till alla människor, efter de alla äro skapade, äterlösta och
kallade.
6:o Willighet i lidande för ewaugelii
skull; ty Kristi kärlek twingar dem sä.
20
7:o Frimodighet i döden; ty Jesus är
deras lis, sa är ock döden deras winning.
Ware nu detta i ensald insör Herran
sagdt, säsom swar ä edert bref. I hafwen
bundit denna sak wid min själ; sä binder
ock jag henne sammaledes tillbaka wid eder.
Läsen, behjärten och beden — och I stolen
fä upplysta hjärtan, att se urim och tummim,
ljus och rätt, ja, Herrens härlighet i hans
ewiga ewangelium.
Haswen I härwid nägot att erinra, sä
gören det; jag will i enfald och kärlek samräda med eder.
Sist, mina bröder, Päminner jag eder med ett ord, hwad jag widlystigt strifwit, nämligen, att Jesus ware och
blifwe wärt enda, wärt stora, wärt tillräckliga, wärt ewiga allt, wär wisdom, wär rättfärdighet, wär helgelse och wär förlossning,
amen; allt folk säge amen, brud och Ande säge
amen, ifrän ewighet till ewighet! Amen.
Jag lefwer och dör Pä Lammets räkning, eder fattige och förbundnaste
broder och tjänare
Kristofilus. *)
Sion d. 10 April 1751.
*) Kristofilus betyder Kristi rvän.
2
Wär i Jesus Kristus hjärteligen älskade
broder Kristofilus! Guds Ande styre wärt
begär, att hälla Jesus endast kär!
Haf mer än mycken tacksägelse för din
stora osörtrutenhet att hjälpa oss arma landtmän till rätta. Wi bekänna uppriktigt, att
wi uti ditt wälsignade bref, af Sion d. 10
April, hafwa funnit sä mycken hugswalelse
och sötma, att wi aldrig i ewighet kunna nog
tacka wär Gud och Frälsare därför.
Nu först blir det ewangelium af, eller
ett ljufligt och godt budskap; ja, amen, halleluja! Däri ligger hela saligheten, att Jesus Kristus redan för 1700 är tillbaka har
betalt och godtgjort alltsammans, bäde Adams
synd och wära. Nu se wi, att all slags
swärmodighet är mer än onödig. Nu se wi,
hwad de orden betyda: Hwar man mä nu
wäl glädja sig, här är stor fröjd Pä särde;
ty Gud är oss nu nädelig, som woro döden
wärde. Wi märka, man slipper widlyftiga
omgängar, höglärda griller, tillika med en
hjärnewis anatomi öswer omwändelsens ordning, innan den gätt för sig. Detta sista,
bekänna wi, har warit wär teologi.
22
Sä är nu allt detta wäl och godt; men,
wär hjärtans broder, har du gjort början att
tjäna oss, sä fullfölj äswen widare den goda
begynnelsen. Wär begäran är nämligen, det
dn, säwida din tid medgifwer det, wille framställa hela nädens werk i ett mera redigt och
fullständigt sammanhang, till tjänst dels för
oss själfwa, dels ock i synnerhet för dem,
hwilka wi nu önska gifwa del af det goda,
wi själfwa funnit. Äswen är det nägra, som
tillfälligtwis anfört hwarjehanda anmärkningar öfwer ditt förra bref, för hwilkas del en
tydlig utredning möjligtwis wore god. Men
det wälsignade A och O haf grann akt uppä.
Därom behöss dock wisst ej uägon Päminnelse.
Jfrän wärt gamla lasaret, Bethesda, haflva
wi nu flyttat och bo nu här ibland wärt folk
i mycken frid och trefnad.
Fägnar du oss nu, wär käre broder,
med det wi bedit dig om, sä belöne dig Herren! Wi äro och förblifwa, igenom wär Guds
innerliga barmhärtighet, dina i honom, som
för oss död och uppständen är,
förbundnaste bröder
Nikodemus Palingeneteis*).
Tomas Kristegnoca*).
Filadelfia H d. 5 Dec. 1751.
*) „Filadelfia" betyder: broderlig kärlek — till
den kommer man genom tron. — En af de 7 församlingar
Kristofilus swar.
Mina i Kristus älskade bröder, Nikodemus Palingeneteis och Tomas Kristegnoca!
Näd ware nied eder, och srid as Gud, wär
Fader, och Herren Jesus Kristus!
Det fagnade mig icke ringa, när jag erhöll mina älskliga bröders förtrogna skrifwelse, daterad Filadelfia den 5 Dec. förlidet
är. I styrkten mig med eder tro och gladden
mitt hjärta! Lofwad ware Gud, att sanningen finner hus Pä landet, dä den bortwisas
utur städerna.
Den tjänst, I äter begären af mig, gör
jag eder sä gärna, dä I hällen min swaga
förmäga till godo. Icke heller undrar jag,
att mitt förra bres kunnat förefalla somliga
nägot besynnerligt, ja, anstötligt; men jag
wet ock, att den, som werkligen har lust att
finna den oskyldiga sanningen, och söker densamma i sakernas sammanhang i en
skrift, wäl skall finna, att i det brefwet ligger ingenting annat, det döden wärdt är, än
det ewiga ewangelium, som härntinnan möter
i Mindre Asien bar ock detta namn (Uppb. 3: 7). „Palingeneteis" betyder: som blifwit född pä nytt. „Kristegnoca": som lärt känna Kristus. Betydelsefulla namn
för Nikodemus (Joh. 3: 3) och Tomas (Joh. 20: 24—29).
24
sitt gamla och oundwikliga öde, hwilket warit,
är och bliswer, att wara en stötesten och en
förargelseklippa för de förnumstiga, och att
endast begripas af dem, som mera älska
„Guds galenskap", än „människors wisdom"
(1 Kor. 1: 18, 23, 25—28; 2: 4—7).
Men för att nn gä eder önskan till
mötes, will jag lägga till grund trenne Guds
Andes allraheligaste sprak i Skriften, nämligen: 2 Kor. 5: 19; Rom. 3: 23 -25; 2
Kor. 7: 1, hwilka jag för redighetens skull
utlägger med frägor och swar. Detta första
lyder sä:
Gud war i Kristus och försonade wärlden med sig själs, och förebrådde dem icke
deras synder. 2 Kor. 5: 19.
1:o Hwad will det säga, att „Gud war
i Kristus?" — Swar: Att gudomens fullhet bodde i Kristi mandom. Kol. 2: 9.
2:o Hwilken är Kristus? — Swar:
Medlaren emellan Gud och människor, den
ifrän begynnelsen utlofwade Messias, född af
Fadren i ewighet, och, dä tiden wardt fullkomnad, född af jungfru Maria, säledes sann
Gud och sann människa, som för 1700 är
sedan*) har lefwat, lidit, dött och uppstätt
*) Skrifwet 1751.
25
ifrän de döda m. m. som den bibliska historien berättar.
3:o Till hwad ändamäl war Gud
i Kristus? — Swar: Att försona wärlden
med sig själs, att frälsa det förtappade människosläktet.
4:o Att „Gud i Kristus försonade
wärlden med sig själs", hwad är det?
Swar: Att han i och genom sitt människoblifwande, sin werkande och lidande lydnad,
sin bittra sörsoningsdöd, sin härliga uppständelse och gäng till Fadren, förwärfwade ät
wärlden den näd, det hjärtelag, son: Gud
hade emot henne före fallet, i det han fullgjorde lagen, led straffet, godtgjorde brottet,
framhade den ewiga rättsärdigheten, segrade
öfwer döden, djäswulen och helwetet och sälunda fann en ewig förlossning för människan.
Häras följer: att Gud är icke wred pä
människan (Rom. 5: 8); att människan ej
bör stä i nägon trälaktig räddhäga för Gud
(Ebr. 2: 15); att synderna skola ej mer betalas, försonas, förlätas eller förglömmas,
genom förwärfwande, utan de äro betalta
(Ps. 69: 5, Jerem. 16:18); de äro afplanade
(Kol. 2: 14), de äro försonade (Kol. 1: 20);
de äro förlätna (Matt. 26: 28, Kol. 2: 13,
2
26
Ebr. 10: 17, 18); de äro förglömda (Jerem.
31: 34); att männistan skall nu icke mera,
märk wäl i Guds ögon. renas, förlikas, tillfredsställas, rättfärdiggöras, förlossas o. s. w.,
utan hon är, i Guds ögon, renad (Jerem.
33: 8); hon är förlikt (Rom. 5: 10); hon
är rättfärdiggjord (2 Kor. 5: 21); hon är
helgad (Joh. 17: 19, Ebr. 10: 10); hon är
förlossad (1 Kor. 1: 30); hon är frälst (Matt.
1: 21); hon är lefwandegford (Kol. 2: 13);
och sälunda ä Guds sida allt full kom na dt.
(Joh. 19: 30.)
5:o „Och förebrådde dem intet deras synder," hwad är det? Swar: Att
Gud, enligt rättwisan, ej tillskrifwer de Pä
Kristus troende syndare det som ej mera
ligger uppä dem, ej stär Pä deras räkning, sedan deras Medlare tagit det pä sig, utan att
han anser dem werkligen osörwitliga, rena
och fullkomligt rättfärdiga; att om han will
förebrä synder, mäste han wända sig till den,
som har dem pä sig kastade (Es. 53: 6),
nämligen ende Sonen.
Häras följer, att ingen människa warder utestängd frän näd och salighet egentligen
för skulder, alldeustund allt hwad syndaskuld heter inför Gud, äfwen den otrognes
och ogudaktiges, afplanades i Lammets blod;
27
utan endast hennes bortablifwande frän
bröllopet och fadershuset, endast hennes förakt
och otro blir orsaken till hennes fördömelse.
Häraf följer, att människan kan nu, lika wäl
som före fallet, blifwa salig, blott hon will;
att hon endast genom otrons förakt för Medlaren, eller säsoin Jesus själs uttryckte det,
„efter det hon icke trodde i Guds ende
Sons namn", warder fördömd. — Ja, af
allt detta följer, att hos Gud är intet hinderligt för människors salighet; utan att man
bör, man mä, och nian fär tröstligen framga
till nädens anammande i Kristus Jesus, sä
okunnig man är, sä härd*) man är, sä oren
man är, sä from man är, sä ogudaktig man är,
sä ung man är, fä gammal man är, sä syndig man är, sä osalig och fördömd man är
m. m., att emottaga och undfä den näd, som
i Jesus Kristus gifwen är till salighet och
helgelse. Ja, nian fär och man bör gä fram
Härd? Bör dä icke en rätt bättring och förkrosselse gä förut? — Swar: Just i den rätta bättringen och
förkrosselsen känner man sig härd, ogudaktig, och i allt
missnöjd med sig. Men nu mar dessutom frägan här egentligen därom, att det „hos Gud är intet hinderligt för människors salighet". Och nu är det ej för Gud din bättring och
förkrosselse behöfwes, utan för dig; ej för att Gud skall bewekas att giswa näd, utan att du skall bewekas att söka
den. — Gud fick nog uti sin Sons försoningsoffer, det är wi,
som behöfwa förkrosselsen, ängern, m. m.
28
och emottaga näd och förlåtelse; dä först kan
kärlek och sann helgelse följa, och dä följa
de äfwen.
Allesammans äro de syndare och hafwa
intet att berömma sig af för Gud; och
warda rättfärdiga utan förskyllan, af hans
näd, genom den förlossning, som i Kristus
Jesus skedd är; hwilken Gud har satt till en
nädastol genom tron i hans blod, i hwilken han läter se sin rättfärdighet, därföre
att han förläter synderna, som blefna woro
under Guds tälamod. Rom. 3: 23, 24, 25.
1:o Att „allesammans äro syndare och
hafwa intet att berömma sig af för Gud",
hwad är det? — Swar: Att alla människor
äro inför Guds ögon („för Gud") lika
brottsliga, förtappade och aflägsna frän all
rätt till himmelen — ehuru de inför människor äro mycket olika — och att de säledes
alla behöfwa samma näd och samma wäg
därtill; ja, att jude, grek, hedning, turk, kristen, katholik, reformert, lutheran, den ene
med den andre, är, utan tron Pä Frälsaren,
lika fördömd och fjärran frän nädens delaktighet.
2:o „Och warda rättfärdiga utan förskyllan, af Hans näd, genom den förlossning,
som i Kristus Jesus skedd är; hwilken Gud
29
har satt till en nädastol genom tron i hans
blod", hwad är det? — Swar: Det är:
Likasom allesammans äro för Gnd lika syndare, brottsliga och fördömda, sä skola de ock
alla, som wilja, fä en lika oförskyld näd,
nämligen en annans dem tillräknade rättfärdighet, som alldeles utan nägon den ringaste
deras egen „förskyllan", förtjänst eller wärdighet, skänkes dem blott af hans näd — dock
likwäl icke för intet, utan „ genom den förlossning, som i Kristus Jesus skedd är".—
Detta sker dem nämligen i den stunden, dä
de uti sin syndanöd och förlägenhet höra, till
sin tröst anamma och tro, att de genom Jesus
Kristi blod och död äro fullkomligt förlikta
med Gud, hwilket de med en innerlig förtröstan mä lita uppä och sägna sig öswer.
1 den stunden bliswa de sä i sin egen själ
friade frän den i samwetet öswer synden
hwilande domen, som de redan förut woro
det inför Gud, nämligen, „wi wordo förlikta
med Gud genom Hans Sons död, den stund
wi ännu woro owänner", Rom. 5: 10; —
och bliswa berättigade till all den salighet,
hwartill de äro skapade, äterlösta och kallade.
(Ebr. 2: 15; Rom. 4: 5 och 5: 10, 18, 19;
2 Kor. 5: 18). Sädant ligger i orden: „Och
warda rättfärdiga, utan förskyllan, af Hans
30
näd, genom den förlossning, som i Kristus Jesus skedd är, hwilken Gud har satt till en nädastol genom tron i hans blod." Rom. 3: 24,25.
Häras följer, att tron Pä Jesus Kristus
är det enda, som ä människans sida fordras
till nädens delaktighet, och att denna rättsärdiggörelse är just den samma, som skedde i
Kristi död (Rom. 5: 9, 10), allenast med
den ätskillnad, att hon här anammas genom
tron. Joh. 1: 12 och 15: 3, m. fl.
3:o „J hwilken Gnd läter se sin
rättfärdighet därnti, att Han förlåter synderna, som blesna woro under
Guds tälamod", hmad är det? —Swar:
Gud wisar nu sin rättfärdighet eller rättwisa,
därutinnan, att Han icke tar eller kräswer
betalning af människorna för de synder, som
Han redan sätt betalning för i Kristus; utan
det som är betaldt, det läter han wara betaldt, säwida de själswa sä wilja, säwida
de tro pä Kristus; hwartill han äswen
lämnar dem tid, kallar och tillbjuder dem
näd, och werkligen meddelar dem, som tro,
den i Kristus skedda förlätelsen. Häras följer, att äswen läran om Guds rättfärdighet, eller rättwisa, är ett ewangelium,
när försoningens ord lägges till grund. 1 Joh.
1: 9. Ps. 51: 16.
31
Af allt detta ser man, att den Helige
Ande, hwilkens egentliga ämbete är att förhärliga Jesus (Joh. 16: 14), här föreställer
hela omwändelsen under namn af rättfärdiggörelse, hwaremot omwändelsen Pä andra
ställen i Skriften kallas: Ef. 5: 14 upplysas;
Ap. G- 28: 27 första med hjärtat; Joh. 3:
3 födas Pä nytt; 1 Kor. 15: 34 maka upp
rätteligen; Ap. G. 2: 38 göra bättring; 2
Tim. 2: 26, Luk. 24: 47 besinna sig och
fä syndernas förlätelse; Jerem. 31: 19 omwändas; 2 Kor. 5: 20 försonas; Ap. G.
15: 9 rengöras genom tron; Rom. 5: 11
undfä förlikning; Joh. 8: 36 frigöras; 1
Kor. 6: 11 aftwäs och helgas; Ef. 2: 8
frälsas; Kol. 1: 14 förlossas; Joh. 5: 25
lefwandegöras; Rom. 6: 5 inplantas i Kristi död; Joh. 17: 3 känna den sanne Gud
och Jesus Kristus;Ebr. 7: 25 saliggöras Mom.
11: 23, 24 inympas i Kristus; Rom. 8:15 fä
utkorade barns Ande m. fl. Dessa och flera
ordasätt uttrycka allena werkan af en och
samma näd, ehuru icke ett och samma nädens
werk isynnerhet i syndares hjärta; men den
Helige Ande har i Skriften kallat det med Lts-killiga namn, dels därför, att näden yttrar
sig än i förständets upplysning, än i wiljans
böjande, dels för att lämpa sig efter flera-
32
handa sätt att tänka och tala, ty den Helige
Ande talar ock efter människans sätt.
Af de 3:ne hufwudspräk, som wi lagt
till grund för betraktelsen, handlade det första
(2 Kor. 5: 19) om nädens sörwärfwande eller försoningen genom Kristus; det andra (Rom. 3: 23, 24, 25) om
nädens anammande eller rättsärdiggörelsen genom tron. Nu wilja wi betrakta den därpä följande helgelsen i anledning as följande tredje spräk:
Efter wi nu hafwa sädana löften,
mina käraste, sä lätom oss rena oss af all
köttets och andens besmittelse, fullbordande
helgelsen i Guds räddhäga. 2 Kor. 7: 1.
1:o Ester wi hafwa sädana löften", hwad är det? — Swar: Det löfte,
hwarom aposteln här talar, mäste wisserligen
stä skrifwet näst söre dessa orden. Där stär
ock ett stort löste: nämligen det, att Gud är
wär försonte Fader, som will bo uti oss
och w andra uti oss, sasom han själs säger
(i närmaste orden före wärt spräk): och jag
skall nndfä eder, och wara eder Fader,
och I skolen wara mina söner och
döttrar, säger den allswäldige Herren.
Nu säger aposteln: Efter wi nu hafwa
sädana löften, sä lätom oss rena
33
oss af all köttets och andens besmittelse, fullbordande helgelsen i Guds
räddhäga.
Häraf följer, att grunden till helgelsen
är den förut undfängna näden, barnaskapet
och föreningen med Gud genom Kristus. 1
Kor. 1: 30; Rom. 6: 22.
2:o Sa lätom oss rena oss frän
all köttets och andens besmittelse,
hwad är det? — Swar: Just därför att wi
hafwa sä stor och rik näd, äro Guds söner
och döttrar, Kristi bröder och medarfwingar,
och den Helige Andes tempel, och detta af
idel näd, utan wär förskyllan, sä att wi ej
behöswa göra det ringaste sör att förtjäna,
sä lätom oss, bewekta as fädan näd, allt mer
och mer kännas wid, hata, förbanna och aflägga alla fyndaoarter och förnya oss uti
wärt sinnes ande. (Ef. 4: 22, 23, 24).
Häraf följer, att en i Jesu blod rättfärdiggjord själ har wäl i trou fätt „lust till
Guds lag efter den inwärtes människan", har
ocksä nya, andliga krafter till utöfning af
sitt goda uppsät; men likwäl ännu, dels ej
alltid förstär sig Pä denna utöfning, dels
ock är owan därwid (Ebr. 5: 14), ja, äfwen
af glömska, swaghet och fiendens öfmerrumpling lätt felar; hwarför en beständig wak-
34
samhet och rening frän all köttets och andens
besmittelse är de trogna anbefalld.
3:o Fullbordande helgelsen i Guds
räddhäga, hwad will det säga? — Swar:
Att i ätanken af Guds wilja, samt pä sätt,
som sagdt är, i tron pä Jesus och den däras
flytande kärleken, wakta sig för alla de tillfällen, som kunna hindra tillwäxten i näden
och wär Herres Jesu Kristi kunskap, samt
noga taga i akt de lägenheter, som befordra
denna tillwäxt, pä det man med tiden mätte
bliswa en fullkommen man den där är uti
Kristi fullbordiga älders mätt. Es. 4: 13,
14, 15.
Häraf följer, att helgelsen ingalunda är
fullbordad, fastän man är rättfärdiggjord; ty
ordet: „fullbordande helgelsen," wittnar
att den blott är börjad, och mäste dagligen
öfwasoch fullbordas —„i Guds räddhäga",
d. ä. med mycken omsorg, och i barnslig fruktan och wördnad för den närwarande, nädige,
men helige Guden. 1 Petr. 1: 17.
Detta till lärdom för dem, som, när de
förstätt den Kristi rättfärdighet, som oss tillräknas, och hört att Kristus är oss af Gud
gjord „bäde till rättfärdighet och helgelse",
(1 Kor. 1: 30), mena, att Kristus pä samma
sätt är wär helgelse, som han är wär rätt-
35
färdighet, nämligen genom tillräknelse. De
böra här se, att helgelsen är nägot, som skall
äga rum uti oss, som är uti oss börjadt,
sä snart wi börjat tro, och skall allt mer fullbordas under Guds räddhäga; ehuru detta
endast sker genom Kristus, d. ä. när wi kommit till trons frid och tröst i honom, dä
„Kristus leswer i oss", „Kristus bor genom
tron i wära hjärtan" och werkar där helgelse, werkar bäde wilja och gärning ester
sitt goda behag. Blott sä är han oss gjord
till helgelse; ty att han är wär helighet (eller rättfärdighet) inför Fadren, det hörer till
rättfärdiggörelsen.
Widare finnes det ock nägra människor,
som af ewangelii predikan hämta en sädan
tro och Kristi kunskap, en sädan tröst i Kristi rättfärdighet, som icke werkar i dem „lust
till Guds lag," lust till helgelse och köttets
dödande, utan twärtom gör, att de „icke lida
sädan hälsosam lärdom", utan söregiswa, att
man därmed blott binder samwetet med lag,
förer folk under träldomens ok och egen rättfärdighet o. f. w. Dessa böra här lära, att
en sädan deras tro är död, — efter den icke
werkar lust till Guds lag, lust till allwarlig
helgelse, — att deras tröst af Kristi rättfärdighet är falsk, deras lis skrymtarens, deras
36
hopp förtappadt. Därför, om du blifwit Pa
ett wisst sätt omwänd. gätt ut frän ditt förra
fria wärldslif, förra sällskaper och wärldslustar, till ett mera indraget, religiöst och
fromt umgänge med Guds ord och Guds
wänner; men du har ingen omsorg om, eller
lust till den dagliga och werkliga helgelsen,
till försakelse och köttets korsfästande; utan de
synder, du förr hällit mest kära, dem will
du ännu behälla, dölja eller ursäkta, säsom
t. ex. en och annan afgud, eller egensinnighet och olydnad mot föräldrar och husbondefolk, oförsonlighet och hat mot dem, som förolämpat dig, ohjälpsamhet mot nödlidande,
hemlig okyskhet och lösaktighet, girighet och
egennytta, o. s. w., sä att du icke widgär,
erkänner, förbannar och med waksamhet och
bön emotstär dessa synder, utan du will hellre
ursäkta och behälla dem; sä bör du genast
bestämt förstä, att din omwändelse icke warit
rättskaffens, utan att ännu nägot bedrägeri
däruti äger rum; ty den rätta tron, den
rätta nyfödelsen werkar genast helgelse. „Är
nägon i Kristus, sä är han en ny skapelse." „Utan helgelse sär ingen se
Herren."
Därför, sä skadligt det är att inblanda
helgelsens lära uti rättsärdiggörelsens, sä an-
37
gelägen och nyttig är den efterät: dels Pä
det hwar och en mä hafwa tillfälle pröswa
halten och wärdet af sin tro, sin omwändelse;
dels ock pä det de lefwande rättsinniga, i
Kristi blod rättfärdiggjorda själarna, — hwilka
dock ännu bära ett argt och illsundigt hjärta,
ett trögt och lättjefullt kött, som strider emot
den goda, williga anden, mä lära att hwar
dag förnyas till Guds beläte (Kol. 3: 10);
att de mä bliswa skickliga lemmar i Guds
församling, till att befrämja Herrens ära och
samfundets bästa. Hwarsör ock aposteln Paulus, som i början höll sig före ej weta nägot annat att tala och driswa, än Jesus
Kristus och honom korsfäst (1 Kor. 2: 2),
försoningen i hans blod och rättfärdigheten
af tron, utan gärningar, — sedan förehäller
samma själar, när de blifwit rättfärdiggjorda,
mängahanda warningar och förmaningar till
helgelse, som ses af alla hans epistlar, sä att
han lika litet fastställde, det all anstalt till
helgelse wore tillika med rättfärdiggörelsen
asgjord, som att huset är byggt därmed att
dess grnndwal är lagd. (1 Petr. 2: 5.)
Sä längt sträcker sig nädens werk här
i tiden, och härpä följer trons ändalykt, som
är själarnas ewiga salighet. Rom. 6: 22.
Atlskelige bröder! detta är nu min en-
38
faldiga mening, den jag pä eder begäran härmed läter afgä. Uttyden allting till det Lästa!
Gören härnied det som länder till wär Herres förhärligande och de dyrt köpta själarnas
bästa! — Talen I med nägon härom, sä
striden icke; den som will taga det, han tage
det, och Pä den, som är en fiende härtill,
tänke Jesus i näd!
Ja, näd och frid ware med alla, som
wär Herre Jesus Kristus rättsinneligen kär
hafwa!
Kristofilus.
Oljoberget den 25 Febr. 1752
