Trosbekännelsen och den moderna världsbilden

Föredrag av Teol dr., Prof. Miikka Ruokanen, f. 1952:

TROSBEKÄNNELSEN OCH DEN MODERNA VÄRLDSBILDEN

(Hållet vid Lappo stifts synodalmöte 29.9.2010)

Förringande av läran

*Tidens "postmodernistiska" anda i kyrkan förringar, rentav föraktar lära och läromässighet. "Det viktiga är inte läran, livet och kärleken är väsentliga." Bestämda påståenden undviks och kritiseras. All slag av "dogmatism" är av ondo.

*En anti-auktoritär religiositet råder: frälsningen står till buds utan auktoritära strukturer, tyngdpunkten läggs vid den erfaranden individen. Fritt andligt sökande, inte läromässig eller kunskapsmässig säkerhet. Sund kritik mot andlig maktutövning.

*En radikal vändning mot människan och det enskilda subjektet. De individuella känslorna, sinnestillstånden, livserfarenheterna, minnena osv. uppfattas som normativa.

*Strävan mot eget personligt välbefinnande och kraftfullhet – allt förväntas tjäna detta. Individens välbefinnande är det väsentliga, inte frågan om sanningen i sig.

*Även känslan av social tillhörighet är viktigare än läromässig övertygelse.

*I synodalboken hänvisar Aku Visala (s. 39) till nyateisten Sam Harris, enligt vilken "religiös tro, ogrundad tro, till sin natur är våldsam, eftersom man inte kan förhandla om den". Harris förnekar att religionen skulle kunna framställa sanningspåståenden.

Trender i den västerländska teologin

*Finland är västerlandets bakland, periferi. Många utvecklingstrender, som vi ser förverkligas inom västerlandets kärnområden i detta nu kommer till oss med fördröjning. Därför ämnar jag granska några av den västerländska kyrkliga teologins aktuella trender, vilkas inflytande med största sannolikhet kommer att öka även i Finland.

*Den amerikanske katolske teologen James F. Carroll har föreslagit ett sammankallande av ett nytt globalt ekumeniskt koncilium, det tredje Vatikanska kyrkomötet dvs. konciliet (det anda Vatikanska konciliet 1962-1965) för att besluta om bl.a. följande frågor: kyrkan skall

-deklarera, att den inte besitter en allmängiltig sanning som gäller alla människor

-medge, att Jesus inte är den enda vägen till sanningen

-erkänna, att evangelierna är judefientlig litteratur

-konstatera, att läran om den heliga Treenigheten är irrationell och betydelselös

-överge försoningsläran, enligt vilken Kristus dog för världens synder

*Den episkopala biskopen James Pike konstaterade i en intervju i tidskriften Time: ”Treenighetsläran är inte central i den kristna tron.” Han övergav även läran om arvssynden och hånade uppfattningen om Jesu jungfrufödsel.

*Den amerikanska pressen lovordade biskop Pikes "briljanta, intelligenta, klara och uppfriskande” åsikter. Han blev också en hjälte för flera av sina biskopskollegor.

*En annan, för oss finländare mera känd episkopalbiskop John Spong tog över där biskop Pike slutade:

-Spong tror inte att det finns någon personlig Gud, ett övernaturligt väsen.

-Han avvisar Jesus som Gud kommen i köttet. Jesu jungfrufödsel och uppståndelse är rena myterna.

-Jesus gjorde inga under och steg självfallet inte upp till himlen.

-Paulus var "en ångestfull och frustrerad homosexuell".

-Det är ”skrattretande” att tro att Bibeln skulle vara Guds ord. Etc.

*Newarks stift, som leds av biskop Spong, har under 35 år förlorat hälften av sina medlemmar. I västerlandet gäller regeln: ju liberalare kyrkan är i lärofrågor, desto snabbare mister hon sina medlemmar. De kyrkor som betonar Bibelns auktoritet och trovärdighet växer i stället

*I USA har de traditionella protestantiska kyrkorna, dvs de sk mainline-kyrkorna i allt snabbare takt förlorat sina medlemmar till nya evangelikala, pentekostala och karismatiska kyrkor.

*De episkopala och lutherska kyrkorna, metodistkyrkan och de presbyterianska kyrkorna och de övriga mainline-kyrkorna utgjorde i tiderna den amerikanska religiositetens kärna, vilken omfattade en stor del av medborgarna, numera hör endast ca 8 % av amerikanerna till dessa.

Fokus på sekulära teman

*Walter R. Mead konstaterar: Västerlandets liberala teologer är inte längre intresserade av egentliga teologiska och trosrelaterade frågor. Hela deras uppmärksamhet tar fasta på aktuella sekulära etiska teman i samhället, såsom de mänskliga rättigheterna, försvarandet av sexuella minoriteter, och miljöskyddet. Man förhåller sig skyggt och undvikande till Bibeln. Man vill ”översätta” Bibelns teologiska begreppsapparat till sekulärt språkbruk.

*Ett exempel: diskussionen om homosexualitet.

*I Finland har i kyrkliga kretsar det huvudargumentet för välsignelse av homopar varit, att människorna av födseln varit utrustade med en viss sexuell egenskap, de har inte själva valt sin homosexuella läggning. Därför skall man inte klandra dem för den, utan man bör garantera dem såväl i samhället som i kyrkan fullt ut samma rättigheter som de heterosexuella.

*I Nord-Amerikas lutherska och övriga teologiska diskussion betraktas detta argument redan som föråldrat. Numera talas det om sk GLBTQ-kristna (gay, lesbian, bi, trans och queer), som har fritt valt en viss sexuell identitet, och denna identitet kan under livets gång förändras rentav upprepade gånger.

*Den sexuella identiteten är inte en naturlig, given eller bestående essentiell egenskap, utan det är fråga om en ”glidande” (fluid) identitet, som "performeras" (presenteras, förverkligas) genom ett visst valt agerande.

*"Jesus var queer", dvs han var en person med "glidande", inexakt sexuell identitet (t.x. Robert E. Goss, Marcella Althaus-Reid, Mary Elise Lowe etc.).

*Hos oss i Finland kommer diskussionen inte att stanna vid det s.k. könsneutrala äktenskapet.

*I studenttidningen Ylioppilaslehti 3.9.2010 ingick en förstasidesrubrik: "Tahdon naida monta" (Jag vill äkta många). De s.k. polyamorösa förbunden. "Jag ser ingen grund för att äktenskapet borde begränsas att gälla endast två personer", konstaterar en ung finsk student.

*Sveriges gröna kräver: ”Man borde godkänna en antalsneutral modell för samlivet". Människorna kunde samtidigt vara gifta med t.ex. en man och en kvinna eller med flera personer av samma eller motsatt kön.

*Om den finska kyrkan följer Svenska kyrkans modell och antar den lag om s.k. könsneutrala äktenskap som med första sannolikhet stiftas även hos oss, leder det med tiden till att de, som ännu undervisar om det traditionella kristna äktenskapet kriminaliseras: deras undervisning "främjar ojämlikhet, kränker de mänskliga rättigheterna, är diskriminerande".

*Man stiftar lagar, som förbjuder all slags "diskriminering av de homosexuella".

*Inom kort ställs vi inför frågan: Kommer det i framtiden att råda religionsfrihet för dem, som håller sig till Bibelns lära om det kristna äktenskapet?

Läropunkter under attack

*Då teologin koncentreras på etiska spörsmål har i flera västländer innehållet i kyrkans ekumeniska apostoliska tro blivit föremål för tvivel och rentav attack. Växande kritik riktas mot bl.a. följande punkter i den kristna trosbekännelsen:

1. Läran om Jesu jungfrufödelse. Även i Finland finns det allt fler teologer, även i kyrkans ledning, som säger: tron på Jesu jungfrufödelse är inte central, man kan på goda grunder vara av olika åsikt på den här punkten och ändå verka i samma kyrka.

*Man tillägnar sig en slags kunskapsteoretisk split-modell (split = "klyva"), som grundar sig på en viss sorts nominalistisk ontologi (vissa objekt eller egenskaper existerar i betraktarens sinne, inte som sådana i den reala världen; betydelsen av objekten/sakerna grundar sig inte direkt på fakticiteten och sättet hos deras reella essens; objektets/sakens vara och betydelse lösgörs från varandra; vi kan inte egentligen veta någonting om den här typen av objekt/saker) (ontologi = läran om varat; objekten/sakerna är enbart begrepp eller ”namn”, nomina i tänkarens sinne):

-Den teologiskt-religiösa betydelsen hos läran om jungfrufödelsen förutsätter inte det biologiska faktum, att Jesus skulle ha fötts utan en biologisk mans säd. Den teologiskt-religiösa betydelsen av denna läropunkt grundar sig inte på dess faktavärde. Vi kan i mässan stämma in i trosbekännelsen, även om vi inte håller det för sant, att Jesus skulle ha fötts utan en mans säd.

*Om man förfar på detta sätt, rasar hela kyrkans tidiga patristiska teologi samman. Den tidiga teologin grundade sig på realistisk ontologi (objekten eller egenskaperna har funnits som sådana i realvärlden oberoende av om de iakttas eller inte, eller hurudana de iakttas; objektens/sakernas varande och egenskaper är inte beroende av vilken betydelse iakttagaren tillerkänner dem; människan kan få tillförlitlig information om dessa objekt/saker):

-Man trodde att Jesus var reellt "samma väsende" (homoousios) med Fadern, så som den ekumeniska kyrkans viktigaste lärodokument den Nicenska trosbekännelsen (325/381) betonar. Han var "sann Gud och sann människa” (vere Deus et vere homo, Chalcedons Definitio fidei, 451, Nicenska trosbekännelsen apologi och kommentar), eftersom han var avlad av den Helige Ande och född av jungfru Maria.

-Under de tidiga århundradena hölls den kristna trons läromässiga sanningar för sanna på varats och kunskapens alla möjliga plan och sätt.

*Läran om Treenigheten och Kristus som sann Gud och sann människa var den hörnsten, som utgjorde grunden för kristendomens uppfattning av sig själv som nådereligion.

*Läran är inget egenvärde, utan den tjänar evangeliets fortbestånd. Om man ruckar på lärans hörnsten, leder det till att evangeliet fördunklas och småningom går under.

*Faran i denna tidsålder är nydoketismen: vår tro blir skenbar, Gud har endast skenbart blivit människa i Kristus (dokein = "verkar vara"). Nydoketismen sidsteppar den frälsningsmodell Gud själv har valt, ser ner på att Gud själv kom i materien.

*En sådan tro är en låtsas-tro på saker, som i själva verket inte anses sanna. I varje fall inte sanna på det sätt, som vi betraktar de flesta fenomen i vår värld för sanna.

*I synodalboken framför Outi Lehtipuu (s. 68) den tanke, som allmänt florerar bland exegeter: "Den teologiska sanningen kan dock vara en annan än den historiska sanningen. Därför behöver inte ens de mest rafflande rönen inom den historiska bibelforskningen underminera den religiösa tron."

*Detta påstående är ett uttryck för den tidigare nämnda nominalistiska ontologin, som splittar fakta och deras betydelse. Det är en filosofiskt tvivelaktig strategi.

*Den kristna tron utsagor är sanna på sanningen och kunskapens alla olika plan. De exegeter, som skiljer mellan fakta och dess religiösa innebörd, väljer som sin högsta norm för sin bibeltolkning och förståelse av den kristna tron en modell som är lämplig för dem, men filosofiskt tvivelaktig.

*Det är även en teologiskt tvivelaktig strategi: Ett sådant tänkesätt är en motsats till det urkristna tänkesätt, som vilar på en realistisk ontologi, enligt vilken Gud i Jesus har tagit steget in i mänskligheten, köttet, historien, den konkreta materiella världen för att förena oss med sitt eget gudomliga, oförgängliga liv. Den kristna tro, som grundar sig på inkarnationen av Guds Son är en mycket materiell religion.

*Den treenige Guden inte bara rycker upp vår själ någonstans in i en andesfär – så tänkte man i antikens irrläror, vilka bekämpades av kyrkans tidiga lärare bekännelserna. Enligt vår kristna tro frälser Gud oss som helhet, som de människor han har skapat: han frälser vår kropp, själ och ande. Gud verkar för att rädda denna konkreta värld.

*Enligt den kristna tron förverkligas den Treenige Gudens frälsningsgärning på ett historiskt och konkret sätt som Gud själv har valt. Guds nåd är inte bara allmän, obestämd God is nice to everybody anyway -teologi.

2. Försoningsläran, kristendomens utsaga om att Jesus Kristus, Guds Son, sonade vår syndaskuld genom sin död på korset, är föremål för växande kritik i internationell teologi.

*I synodalboken citerar Aku Visala (s. 40) den engelske nyateisten Richard Dawkins, som säger, att försoningsläran är ”ondskefull, sadomasochistisk och motbjudande. Vi borde också avfärda den som spritt språngande galen".

*Det pågår en livlig teologisk diskussion om en "grym och våldsbenägen barntorterargud" (divine child-abuser), som inte kan förlåta, innan han sett blodet flyta och sitt eget barn lida.

*I synodalboken säger Kari Syreeni (s. 100): "Snarare kommer åskådaren att undra över om en enda persons lidande, hur oerhört det än är, faktiskt kan överskyla världens synder i det förflutna och i framtiden, och vem som över huvud taget behöver detta våld – Gud? Den kristna försoningsläran behöver diskuteras kontinuerligt."

*Hur svarar vi? Till en början sålunda: På korset är Jesus inte i första hand föremål för Guds, sin Faders, vrede, utan han suger upp, absorberar i sig själv hela mänsklighetens ondska, stolthet, aggression, vrede mot Gud, förakt för sanningen... Han blir den ”syndofferbock”, där människoartens ondska och skuld naglas fast och överförs, för att sedan förintas och annihileras (jfr. 3. Mos. 16: den stora försoningsdagens två syndofferbockar; jfr. Mel Gibsons film The Passion of the Christ).

*På korset är Gud framför allt försoningens subjekt, den lidande. Guds Son inte bara "tar bort världens synd" utan ger också sin kropp och sitt blod som "odödlighetens läkemedel", för att vi genom att äta och dricka honom kunna förenas med honom och leva i all evighet (Joh. 6: 54-57).

3. Läran om Jesu kroppsliga uppståndelse. Redan i slutet av 1700-talet framställde den upplysningsorienterade teologen Johann Salomo Semler sin idé, som senare vann stort understöd: Det var inte Jesu kropp utan hans ”sak” som uppstod!

*Det är fullständigt irrelevant att fråga vad som hände med Jesu kropp, då endast hans budskap om Guds kärlek och människans oändliga värde lever vidare. I bakgrunden finns här igen ett split-fenomen som baserar sig på nominalistisk ontologi.

4. Det kristna missionsarbetet är föremål för växande kritik. Religiös pluralism: Gud kan frälsa de icke-kristna genom deras egen religion. Kristne mission är något förlegat, man skall inte sträva efter att omvända icke-kristna till kristendomen och be dem ta emot dopet; det är nog om de uppriktigt följer sin egen religion. Så tänker t.ex. hälften av Tysklands lutherska präster.

"Ta bort de fasta påståendena och du har tagit bort hela kristendomen"

*För inemot 500 år sedan fick reformatorn Martin Luther försvara trons sanning mot den tidens skeptiska humanism. Samtidens ledande humanist Erasmus beklagade sig över att ”Bibeln är oklar” och mångtydig, hur flera sanningar å ena sidan är klara och trovärda men å den andra sidan även synnerligen oklara och därför tvivelaktiga. ”Jag tilltalas inte av säkra utsagor”, sade Erasmus. Så säger även flera av vår tids teologer.

*I sitt verk Om den trälbundna viljan (1525) avvisade Luther Erasmus’ å ena-å den andra sidan-tänkande genom att säga så här: Bibeln är full av ”klara” ställen, även om det också finns ”dunkla” sådana; de klara orden förklarar de dunkla orden. Bibeln är ”i sig själv klar, genomskinlig, förståelig, självförklarande”; Bibelns centrum och självlysande ”sol” är Kristus.

*Luther "Ta bort de fasta påståendena och du har tagit bort hela kristendomen

– Den helige Ande är ingen skeptiker och har inte skrivit tvivelaktiga ting eller subjektiva åsikter i våra hjärtan, utan fasta och vissa ting, säkrare och oryggligare än själva livet och all erfarenhet.

*Guds sanna, i evighet orubbliga, fullständig säkra ord besegrar syndens, dödens, Satans och helvetets makter. Utan Guds fullständigt tillförlitliga ord är vi bortom allt hopp. Detta var den kristna tron för Luther.

*Prof. Eeva Martikainen har påvisat i sin forskning, att rätt lära för Luther var en i det närmaste sakramental storhet: den rätta läran är det nödvändiga yttre ”kärlet”, som värnar det inre evangeliets renhet. Evangeliet och läran är oskiljaktiga; läran skyddar evangeliet, om läran fördunklas går evangeliet under. Läran vakar över evangeliets renhet och fortbestånd. En förkunnelse utan lära förvrider evangeliet.

*Temat i dispyten mellan Luther och Erasmus lever vidare i våra dagar. Catherine McShea konstaterar: Numera behärskas de teologiska fakulteterna vid universiteten i Harvard och Yale av ”en djupt rotad anda av motstånd mot religiösa sanningar". Flera teologer ser framförandet av säkra åsikter som "andlig fascism".

*Hos oss företräder bl.a. Terho Pursiainen (i sin bok Jumala (Gud)) samma kritik av säkra påståenden: ”Inget påstående om Gud som framförs som sanning syftar ens till sanningen och antyder inte ens någonting, som skulle vara sant om Gud. Det är en komplett lögn utan någon som helst förmildring. Talet om Gud måste förstås som ett finger som pekar på Gud. Fingret, som man pekar med, är någonting helt annat än det, som man pekar på. När man talar om Gud, pekar man med kött på Anden. Den skamlösa teologin ljuger, eftersom den förklarar, att själva fingret skulle vara den Gud, som det pekar på. Det faktum, att man bedrivit skamlös teologi i årtusenden i alla kyrkor, gör den inte mindre skamlös.”

*För Pursiainen är uttryckligen det, att Gudstron håller några saker för sanna, tecken på att den kommit fel, dvs. på ”fundamentalism”. Fundamentalism är ett slagord, med vilket man försöker stämpla dem, som håller Bibeln för Guds ord, som tvivelaktiga och opålitliga.

*Trosbekännelsen skall enligt Pursiainen tolkas med sådan ”metateologi”, att det inte alls handlar om faktapåståenden om exempelvis att Kristus skulle ha avlats av den Helige Ande, utan manlig säd.

*Pursiainens påståenden är ett utmärkt exempel på split-metod som bottnar i nominalistisk ontologi: trosbekännelsens språk och de faktiska händelserna bör skiljas från varandra.

*För flera västerländska teologer och kyrkliga arbetare är det viktigast att vara ”intellektuellt redbara”. Till skillnad från den klassiska teologin är nu ”intellektualism” liktydigt med ifrågasättande och kritik av kristendomens centrala sanningar. Den intellektuelle bör ifrågasätta trons sanningar för att framstå som modern.

*Den tidiga kyrkans och medeltidens kristna intellektuella, som uppskattas även av filosoferna, såsom t.ex. Augustinus eller Thomas av Aquino, var starka försvarare av tron, inte tvivlare.

Den ekumeniska apostoliska tronhåller fast vid Bibelns centrala, uppenbara budskap

*Luther betonade, att den ”gudomligt inspirerade lära”, som förkunnades av gamla förbundet profetiska personer och nya förbundets apostlar är ofelbar, även om Bibelns författare kunde missta sig i frågor gällande världsbild, historia, naturvetenskap, geografi etc

*Bibelns centrala budskap om en kärleksfull och nåderik Gud – dvs evangeliet – är oföränderligt och ofelbart. Bibelns uppenbart ”klara” texter är oemotsägliga, Bibeln tolkar sig själv utifrån sitt eget centrala budskap, betonar Luther.

*Uppfattningen av Bibeln utifrån Chalcedons kristologi som en "sant gudomlig" och "sant mänsklig" bok; det gudomliga och det mänskliga finns där alltid samtidigt "utan att sammanblanda, förändra, dela och åtskilja".

*Exegeterna betonar, att varje tolkning av någon bibeltext är bunden vid någon förförståelse, "ideologi" eller "intresse". I synodalboken säger Outi Lehtipuu (s. 76) : "Det finns inget oskyldigt sätt att läsa, utan all läsning är bunden till olika intressen och syftar alltid till något. Läsarens egen position – bakgrund, förpliktelser, traditioner – påverkar förståelsen av texten."

*Lehtipuu konstaterar, att texterna i själva Bibeln är förknippade med "ideologiska" bindningar (s. 76): "På samma sätt som läsarna är texterna bundna till sin position. Också de har sina intressen som de driver, också de är ideologiskt bundna.”

*Till detta kan vi säga: Ja och amen, precis så är det!

*Men det är ”intresset” är inte vilken som helst nyckfull individuell religiös eller mänsklig upplevelse, utan vår "förutfattade mening" är den för alla kristna över tid och rum gemensamma ekumeniska apostoliska tro, som har formulerats i den Apostoliska (200-talet) och Nicenska (300-talet) trosbekännelsen samt i Chalcedons kristologiska definition (451).

*Robert W. Jenson: Nya Testamentet har "trinitarisk logik".

*Den apostoliska "trosregelns" (regula fidei) logik väller fram från Bibelns inre och leder läsaren: De bibliska texternas inre ”ideologi” är nådereligionens ”intresse", den Heliga Treenighetens verksamhet, Jesus Kristus – sann Gud och sann människa.

*Den profetiskt-apostoliska tron stiger fram ur själva texterna och bildas samtidigt till den förförståelse som leder förståelsen hos den som litar och tror på Guds ord. Det är alltså inte fråga om vilket som helst självvalt eller utifrånkommande slumpmässigt ”intresse” eller sådan ”ideologi”.

Finns det hopp ännu för finländsk kristenhet?

*I de finländska församlingarna finns det ännu väldigt mycket god och sund kristen tro. Den kommer till synes bl.a. i kärleken till missionen.

*Den apostoliska tron bevaras i kyrkan så länge man firar den heliga mässan i respekt för den tvåtusenåriga traditionen: man läser Bibeln, firar den heliga nattvarden enligt Jesu instiftelse, stämmer in i Fader vår, uttalar Herrens välsignelse och ber de traditionella liturgiska bönerna, sjunger psalmer – och bekänner tillsammans den Apostoliska eller Nicenska trosbekännelsen.

*Rationell spekulation och anpassning till den västerländska tidsandan utgör ett verkligt hot mot kyrkan, men om den heliga mässan stannar i centrum för dess andliga liv, spiritualitet, har vi ännu hopp. Kristna som tänker olika och företräder olika teologiska riktningar kan, när allt kommer omkring, uppleva gemenskap – om inte i det rationella samtalet, så när de samlas för att vårdas av den heliga och nåderika Treeniga Guden i den heliga mässan.

*Man strävar efter att förleda Finlands kristenhet att acceptera sådana tänkesätt, som den upplever som främmande och fel på basen av en sund tro som stöder sig på Bibeln och bekännelsen och helt enkelt på basen av sunt förnuft.

*I Finland, liksom i andra västländer, är den krets av aktivister inte särskilt stor, som för in i kyrkans diskussionsagenda nya, tvivelskapande teman. Men verkan av deras aktivitet är enorm. ”Lite surdeg syrar hela degen.” (Gal. 5: 9; 1. Kor. 5: 6)

*Ett exempel: Teologen och journalisten Sirkku Nyström presenterar i en stort uppslagen artikel "Ylhäältä annettua vai itse löydettyä? (Det från ovan givna eller själv funna?") i tidningen Kirkko ja kaupunki 21.4.2010 den amerikanske religionspsykologen James W. Fowlers teori om människans religiösa utveckling. Enligt denna än människan i början av sin religiösa utveckling auktoritetstroende, senare utvecklas hon mot en öppen och tillåtande religiositet, där det " inte längre är viktigt att ha absolut rätt", det väsentlige för dem är Bibelns "storas linjedragningar och bärande tankar".

*Nyström tillämpar tanken på den diskussion, som fördes i samband med valet av ärkebiskop senaste vår. De sk. konservativa, som hänvisar till Bibeln är i sin religiösa utveckling på en lägre nivå än de, som på basen av en öppnare, själv upptäckt bibeltolkning är beredda att t.ex. välsigna registrerade parförhållanden i kyrkan. "Personer som är av olika åsikt är i olika stadier av sin utveckling i tron och de som lever på ett ’tidigare’ stadium kräver bestämt att de andra skall återvända till deras nivå” klagar Nyström.

*Nyströms artikel är ett utmärkt exempel på hur bibeltrogna kristna stämplas som företrädare för outvecklad auktoritetstrogen religiositet och hur kyrkofolket förleds att betrakta den liberala bibeltolkningen som psykologiskt mera ”utvecklad”. Nyströms artikel ger också uttryck för tanken hur den religiösa erfarenheten upphöjs över Guds uppenbarelse.

*Ur vetenskapsfilosofiskt perspektiv är Fowlers teori en modell som bygger på en viss västerländsk humanistisk värdegrund, som också blivit föremål för skarp vetenskaplig kritik.

Hur kunde kyrkan förnyas?

*Den berömde tyske teologen Dietrích Bonhoeffer, som hängdes av nazisterna i slutskedet av andra världskriget, talade om "den billiga och den dyrbara nåden".

*Billig nåd är sådan tro, som inte leder till trogen Jesu efterföljelse:

-”Den billiga nåden är nåd utan Kristi efterföljelse, nåd utan korset. Den billiga nåden är nåd som realisationsvara, förlåtelse som erbjuds för en spottstyver, lågprissatt tröst utan kallelse till sann Kristi efterföljelse, att ta på sig hans ok. Den billiga nåden innebär förnekelse av Guds levande ord”, säger Bonhoeffer.

*Bonhoeffer sörjde över att hans egen kyrka anpassade sig efter samhällets påtryckningar och anammade dess värden, fogade sig räddhågset efter fascismens ideologi. Hans kyrka var ”den billiga nådens” kyrka, som inte orkade eller vågade modigt vara sin Herre trogen.

*Dyrbar är enligt Bonhoeffer en sådan nåd, som leder oss att offra hela vårt liv för honom, som offrade sig själv för vår skull.

¨Den dyrbara nåden är en skatt som är gömd i en åker, för vars skull människan går och glad i hågen säljer allting, som hon äger; det är den dyrbara pärlan, som får handelsmannen att offra hela sin egendom för att få köpa; det är Jesu Kristi kallelse, som får lärjungen att lämna sina nät för att följa honom. Dyrbar är nåden framför allt därför, att den var dyr för Gud, den kostade honom hans egen Sons liv. Den dyrbara nåden är nåd som det levande ordet, som Guds ord, som han själv talar så som han vill”, konstaterar Bonhoeffer.

*Allra bästa kan vår kyrka förnyas så, att det bland medlemmarna finns allt fler av dem, som fått upp ögonen för den dyrbara nåden, sådana, som vill vara Jesu verkliga efterföljare och trogna lärjungar.

*Om det bara funnes flera av dem, som dagligen frågar, hur de kunde i sitt vardagsliv och sitt kall vara lydiga inför Gud och förverkliga Guds vilja, vara salt och ljus, kanaler för sanningen och kärleken var de än lever.

*Gud vill inte att vi skall leva med oredligt, halvhjärtat med ont samvete stridande inbördes. Han vill förnya oss med sin nåd och Ande – såväl som enskilda människor som församlingar.

*Ånger, omvändelse och färsk nåd behöver vi alla, från kyrkans ledare och medarbetare till dess osäkraste medlemmar. Kyrkans förnyelse börjar, när den Treenige Guden skänker oss ångerns nåd och en färsk syndernas förlåtelse, styrker vår tro och fyller oss med sin Helige Ande och kärlek. Så leder han oss till trohet mot Guds ord. Låt oss be, att Gud ville skänka oss en allt mera brinnande kärlek till honom själv.

*Den svenske pingstpastorn Peter Halldorf, som forskat om kyrkofäderna, sade i en tidningsintervju: "Europas kristenhet kan räddas endast genom att klosterväsendet upplivas." Sedan förklarade han detta sitt provokativa påstående: Vi behöver levande modeller för hurudant ett helgat, Gud hängivet och hörsamt liv ser ut. Vi behöver karismatiska förebilder för en kristen vandel.

*Så förhåller det sig säkert: människan är socialpsykologiskt sett en varelse, vars trosföreställningar, värden och val kraftigt påverkas av olika förebilder. Visserligen torde man inte vara tvungen att söka sig ända till klostren för att finna inspirerande förebilder före en kristen vandel.

*Kyrkan förnyas inte i första hand genom strategier eller åtgärder, utan vi behöver en alldeles ny slags hörsamhet gentemot Kristus, såväl som individer, församlingar som kyrka. Endast på detta sätt kan kyrkan i reell mening förnyas.

*Även Heikki Kotila tar i sin artikel i synodalboken upp det för kyrkan centrala ämnet andlig förnyelse (s. 176-177); med hänvisning till svensken Owe Wikström säger han: "Kyrkan reduceras till en religiös institution, som förvaltar ett intressant religiöst och kulturellt arv om den inte klarar att nå den andlighet som finns i hjärtat av den kristna tron.”

*Genast efteråt citerar Kotila den i Sverige verksamma belgiska teologen Wilfried Stinissen: "Både kyrkan eget liv och hennes utstrålning i världen är beroende av att medlemmarna har personligt andligt liv.”

*När jag lyssnar på finländska förkunnare och kyrkoledare får jag intrycket, att allt fler har alienerats från det äkta andliga livet.

"Kyrkan bör ständigt förnyas enligt Guds ord"

*Den av de väckta respekterade läraren, professor Lauri Haikola skrev år 1971 i en festskrift till professor Lennart Pinomaa en artikel under rubriken "Ecclesia semper reformanda est" ("Kyrkan bör ständigt förnyas"). Där tolkar han Martin Luthers berömda slagord: "Kyrkan bör ständigt förnyas enligt Guds ord" (Ecclesia semper reformanda est secundum verbum Dei).

*Enligt Haikola hotas kyrkan alltíd av en lagisk tydning av evangeliet. Kyrkan löper ständigt risk att förvandlas till ett religionsvårdsverk eller en moralinstitution, som endast återspeglar det samtida samhällets normer: "Finlands kyrkolag har slaviskt följt den samhälleliga lagstiftningen, som även den alltid släpar efter i utvecklingen. Avsikten med de ursprungliga evangeliska kyrkoordningarna var inte att anpassa sig efter tidens juridiska lagstiftning. I det här hänseendet har det skett en avvikelse från den ursprungliga linjen. En reformation är av nöden", fastslår Haikola.

*Enligt Haikola föreligger det i kyrkans verklighet ständigt en stor risk för att evangeliet på något sätt får karaktären av lag, nådens evangelium hålls inte klart. Lagens och evangeliets linjer ”blandas ständigt samman”: "Evangeliet tillåts inte bestående härska över människans samvete och gudsrelation, utan lagen söker ständigt göra intrång där." Det värsta är, att kyrkans centrala budskap sekulariseras: "Människorna strävar efter att avlägsna evangeliet från dess eget verkningsområde och förvandla det till en samhällelig lag", beklagar sig Haikola.

*Haikola förkunnar: "Luthers slagord innebär alltså helt enkelt: församlingen måste ständigt återvända till sitt ursprungliga väsen. Församlingens ursprungliga väsen står att finna i 'det allra heligaste evangeliet om Herren Jesus Kristus' – Till detta evangelium bör församlingen återvända i sin ständiga reformation. – Kyrkans huvuduppdrag är alltid att förkunna evangeliet klart och rent."

*Enligt Haikola handlar kyrkans förnyelse om detta: "Principen Ecclesia semper reformanda betyder alltså: evangeliet måste återerövra det område som lagen tillförskansat sig. Evangeliet måste alltid befinna sig i en motanfallsposition. Reformation innebär återerövring.”

*I synodalboken citerar Heikki Kotila (S. 171) Andra Vatikankonciliet, som förnyade den katolska kyrkan: "Kyrkan kallas under sin jordevandring av Kristus till den fortlöpande reformation (perennis reformatio) som hon som mänsklig och jordisk institution ständigt behöver."

Slutord

*I Europa och Nordamerika är kyrkorna som bekant på väg att förlora sina medlemmar och ställningar. Det här sker hand i hand med lärolöshet och teologisk liberalism: ju mera läran ringaktas, desto mattare blir evangeliet; ju liberalare kyrka, desto snabbare minskar medlemsantalet. Det är oundvikligt, att dessa verkningar kan skönjas allt mer även i vår finländska situation.

*Inflytandet från de västerländska tongivande kulturerna gnager undan för undan på vår egen kyrkas teologiskt-andliga substans, får kyrkan att ruttna inifrån. Förändringen sker gradvis, så att man inte ens nödvändigtvis lägger märke till den (jfr. Den kinesiska berättelsen om den vita musen, som hamnade i en kastrull som långsamt värmdes upp; den märkte inte vattnets långsamt stigande temperatur innan det var för sent).

*Men det är inte nödvändigt för kyrkfolket, som ännu litar på Guds ord, att acceptera att man avstår från Guds ord, gradvis förvanskar trosbekännelsen och på sikt förgör nådens evangelium.

*Låt oss vara medvetna om faran, som är verklig. Man skrämmer dem som är trogna Guds ord genom att lögnaktigt stämpla dem som ”konservativa”, ”fundamentalister”, ”fastlåsta i ett tidigt stadium av sin religiösa utveckling”, "omoraliska motståndare till jämställdhet" etc.

*Vår nästan 900-åriga folkkyrka är inte biskoparnas kyrka, inte domkapitlens kyrka, inte kyrkomötets kyrka, inte kyrkostyrelsens kyrka, inte de teologiska kotteriernas kyrka, inte någon väckelserörelse kyrka – nej, utan är våra fäders och mödrars kyrka, förfädernas kyrka. Från denna vår folkkyrka avstår vi aldrig någonsin.

Una sancta ecclesia perpetuo mansura sit ("En helig kyrka består för evigt"; Den augsburgska bekännelsen, 7).

*Kyrkan består, för hon är den Treenige Gudens egendom: Guds folk, Kristi kropp och den Helige Andes tempel.

Föredrag av Miika Ruokanen, Lappo stifts synodalmöte den 29 september 2010.