I en Linderot-postilla från 1856 fann jag följande predikan för Kyndelsmässodagen eller Jungfru Marie kyrkogångsdag. Nog märks det att Linderot framför allt var den väckande botspredikanten, men han sätter inte heller evangeliets ljus under skäppan. Den som har öron till att höra, den höre:
Linderots predikan på Kyndelsmässodagen:
"DRÖJSMÅL MED DEN ANGELÄGNA BÄTTRINGEN."
De fåvitska dröjde för länge. Så sjunga vi i en kyrkopsalm, som är skriven över evangeliet om de tio jungfrurna. Vi veta av detta evangelium, att de fem fåvitska jungfrurna dröjde till midnattsanskriet hördes, tills Brudgummen Jesus var i annalkande med den dom, som han fäller över själar i evigheten; och detta deras dåraktiga uppförande uttryckes i vår psalmbok med dessa orden: De fåvitska dröjde för länge.
I den högmässotext, som denna dag i kristenheten förklaras, omtalas en gammal, gudfruktig man, som hade den nåden av Gud, att på sina gamla dagar, kort före sin död, få i själva sina lekamliga armar innesluta den nyfödde, den fyrtio dagar förut i världen ankomne Frälsaren. Simeon hette denne redlige mannen. Ack, han liknade icke de fåvitska jungfrurna, som dröjde med sina lampors beredande, tills brudgummen var för dörren. Han liknade icke våra nuvarande säkra syndare, som uppskjuta sin bättring till en annalkande ålderdom och till inbrytande dösstund. Nej; Simeon hade länge varit bekant med sin Gud. Simeon var både gammal i åren, och gammal i nåden.
Han stod nu, vid Jungfru Marie Kyrkogång, i Jerusalems tempel, och hade Jesus i sin famn; men Gud giver honom det herrliga vittnesbördet här i texten, att han var rättfärdig, och gudfruktig, och väntade efter Israels tröst; och att den helige Ande var med honom. O se, han kunde säga: Herre, nu låter du din tjänare fara i frid! Han kunde lägga sina ögon tillsamman i en salig död, när Gud behagade kalla honom härifrån, ty han var alla dagar och timmar väl beredd till sin hädanfärd; hans bättring, hans tro, hans hopp, hans kärlek, hela hans nådastånd, allt var i god ordning.
Ack, jag predikar för mången gammal syndare i dag, som bör blygas och skämmas, när han hör talas om den gamle, gudfruktige Simeon. Så vist och försiktigt som han har icke du handlat, du bedagade, du ålderstigne satans träl, som står nu på gravens brädd och är alldeles obekant med din Gud. Simeon var gammal i nåden; men du är gammal i synden. Hur är det med din bättring? Ack, ack, vem kan nog beklaga dig? Ännu har du ingen bättring gjort. Du har dröjt med bättringen allt intill denna dagen. Du liknar de fåvitska jungfrurna. De fåvitska dröjde för länge. Jesus låte dig ännu komma till eftertanke, innan du far dit, där du evinnerligen bliva skall (Pred. 12:5). Jesus välsigne denna predikan både på din syndasäkra själ och på andra själar. Amen. Fader vår...
Evangelium: Luk. 2:22ff
I Herrens namn betrakta vi nu:
DRÖJSMÅL MED DEN ANGELÄGNA BÄTTRINGEN
Detta dröjsmål vilja vi föreställa:
1) Såsom bedrövligen allmänt
2) Såsom obeskrivligen vågsamt
3) Såsom förskräckligen liderligt och
4) Såsom försmädligen otacksamt
FÖRSTA DELEN
Om något är angeläget, så är det visserligen bättringen; ty dessförutan är det omöjligt att bliva salig. Men ehuru angelägen den är, så har man likväl orsak till att klaga, att dröjsmål med bättringen är bedrövligen allmänt bland syndare. Jesus talar i Matteus 24 kapitel om en ond tjänare, som säger i sitt hjärta: Min Herre kommer icke ännu brått (v. 48). Och känner du icke igen dig i dessa Jesu ord, du obotfärdiga själ? Du är ju densamme onde tjänaren, som säger detta i ditt hjärta. Hur ofta hyser du icke dessa tankar i ditt hjärta: Jesus kommer icke så brått. Jag dör icke så brått. Jag har goda krafter och en stark kroppskomplexion. Det har ingen hast med min bättring och omvändelse.
O, vad dröjsmål med bättringen är allmänt! Det är så allmänt, att man kan nästan vara säker på, att här finnes icke en enda oomvänd syndare, som icke hyser den hemliga tanken, att det går an till att dröja med bättringen. Det är så allmänt, att den lärde rätt så väl som den olärde, den kvicke rätt så väl som den dumme, den förnäme rätt så väl som den ringare, den sovande prästen rätt så väl som hans sovande åhörare, alla äro de så blinda och oförståndiga, att de uppskjuta sin bättring. Det är så allmänt, att till och med den beslutar att dröja med sin omvändelse, den, som man aldrig skulle kunna tro om sådana dåraktiga tankar.
Vem skulle kunna tro att en gammal man, som har rasat sig trött och syndat sig mätt i satans tjänst, en ålderstigen man, som står på brädden av sin grav, vem skulle kunna tro att även han skall vara så dåraktig att uppskjuta med sin bättring? Men fråga den av satan förtjuste dåren, och du skall få höra, att även hans stapplande tunga skälver fram den invändningen: jag skall väl omvända mig längre fram.
Ja, vad mer är, vad man aldrig skulle kunna föreställa sig: tänk, att människor som dagligen dragas med tärande sjukdomar, människor som i beständiga krämpor hava ständiga dödspåminnelser; och än värre, än fasligare, tänk, att människor som redan äro kastade på en sjuksäng, ofta i en betänklig sjukdom, människor som hava fått läkarens ärliga tillsägelse att här är ej ett halvt dygn igen, ja ofta ej så lång tid, innan själen är gången utur kroppen: även sådana människor vilja vänta med omvändelsen; nära inpå död, grav och helvete vilja de vänta. Ja, man har bedrövliga exempel på människor, som i själva sina sista stunder tiga och ledsna, om man vill föra dem in på något samtal om deras arma själars salighet; men lyssna och höra till, då en ogudaktig människa berättar dem nyheter, eller pratar om allehanda lapprisaker.
Ack, ack! gå vart man vill, tale med vem man vill av den stora oomvända hopen, så länge ej detta har blivit en själs allvarliga uppsåt: Omvänd till Gud vill jag bliva, koste mig vad det kosta vill; så kan man lita på att den själen har föresatt sig att dröja med bättringen. Korteligen: man kan vara säker på, att varannan obotfärdig syndare går till helvetet blott för att han har dröjt med den angelägna omvändelsen. Är ej detta högst beklagligt? O I säkra syndare, given någon gång akt på Syraks viktiga förmaning: Fördröj icke from varda, och töva icke med ditt levernes bättring allt intill döden! (Syr. 18:22)
ANDRA DELEN
Är dröjsmål med bättringen bedrövligen allmänt, så är det även obeskrivligen vågsamt. Något så vågsamt som detta hade ej den redlige Simeon i vår högtidsdagstext företagit sig. Han hade i god tid berett sig till en salig död; och när då döden slutligen kom, så var han ej en främmande gäst för honom. Han hade varit ett Guds barn i många års tid. Länge hade han nu överlegat Gud i en trägen bön, att han icke skulle få se döden innan han hade fått se världens Frälsaren i världen ankommen. Länge hade han gått för sig själv och suckat: Herre, du store Gud, du har lovat att Messias skall komma på jorden till att frälsa människorna. Ack, låt mig få uppleva den önskade dagen, då han är hitkommen! Låt den nåden vederfaras mig, att mina gamla ögon få se Kristus i köttet, innan de skola tillslutas i döden! Simeon bad så länge härom, tills den helige Ande måste giva honom svar. Han fick svar: Du skall ej dö, förrän du har sett Herrens Krist.
Vad händer? Kyndelsmässodagen gryr. Jesus hade nu redan i sex veckors tid varit i denna usla världen, där han skulle förrätta återlösningsverket. Jungfru Maria höll nu sin kyrkogång i Jerusalems tempel; där stod hon nu och bar den nyfödde Frälsaren framför Herren: Simeon satt hemma i sitt hus i staden; men rätt som han sitter, känner han invärtes en tillskyndelse av Guds Ande. Det liksom ropade i hans hjärta: skynda dig nu till templet, så skall du vinna din åstundan; då skall du få se Kristus. Simeon går, och just som han kommer i templet, bära föräldrarna in barnet Jesus. Nu tog han den nyfödde Frälsaren i sin famn. Han slöt honom i sina armar just som en kostbar skänk, som han hade fått ovanifrån himmelen. I sin tros armar hade han länge hållit honom; men nu omfattade han honom även med sina lekamliga armar.
Ack, se den gamle gudfruktige mannen, huru glad han står, hållande Kristus i famnen! Här var nu ingenting mer, som han åstundade i denna världen! Därför sade han: Herre, nu låter du din tjänare fara i frid. Efter grundspråket heter det: Husfader! Husherre! nu låter du din tjänare gå bort i frid. Husfader, jag har tjänat dig i långan tid; men låt mig nu komma hem till ditt kära husfolk däruppe i himmelen! Husfader, låt mig nu få frihet! Jag behöver förlossning ifrån denna onda världen. Husfader, nu har jag fått min åstundan! Jag har sett din son. Jag håller honom i mina armar. Nu begär jag icke längre leva. Nu vill jag gärna dö.
Åhörare! Du som läser detta i Kyndelsmässodagens evangelium, jag frågar dig på ditt samvete: är du så väl beredd till din död, som denne gamle mannen? Ack, tyvärr äro de flesta i kristenheten oberedda! Och huru kunna de annat vara? De dröja så länge med bättringen, som är likväl så obeskrivligen vågsamt. Man säger ofta i dagligt tal om dristiga företag: det eller det är alltför mycket vågat. Det är ett verkligt vågspel. Men det må jag väl säga i detta ämne: att dröja med sin bättring, det är allför mycket vågat, ja, det är ett stort vågspel.
Du unga människa! Vill du dröja med bättringen tills du blir gammal, så vågar du för mycket, ty du vet ju ej om du någonsin bliver gammal. Än om din vackra hy, ditt täcka ansikte, din livliga färg någon vecka härefter bliver förtärd såsom av mal, och man får stå vid dins huses dörr och säga: Se, nu bärs där ut en död (Luk. 7:12)!
Du gamla människa! Vill du dröja med bättringen tills du blir äldre, o huru förskräckligen har icke då djävulen förblindat ditt otrogna sinne! Jag vet icke lindrigare att säga till dig, än detta: Min själ komme icke i ditt råd, och min herrlighet vare icke i ditt förbund. Förbannad vare din vrede, att hon så styv är, och din grymhet, att hon in på senaste åldern så hård är! (1 Mos. 49:6-7).
Du friska människa! Vill du dröja med bättringen tills du bliver sjuk, så vågar du ju alltför mycket. Ty vad vet du, när du bliver sjuk, i vad tillstånd du bliver sjuk, huru länge du bliver sjuk; ja, jag lägger till, vad vet du om du bliver sjuk? Kanhända du dör utan något sjukdomsförebud, kanhända det blir knall och fall. Eller kanhända din grav skall bliva på havets botten! Kanhända du skall antingen frysa ihjäl på öppna marken, eller olyckligt falla och stöta dig till döds, eller överfallas och dräpas av någon mordisk människa, eller bliva levande innebränd i ett brinnande hus och begravas under en eldhög! Händer detta, vad bliver det då av din bättring? Är du icke då för hela evigheten olycklig?
Du sjuka människa! Vill du dröja med bättringen tills du bliver sjukare, så vet jag ej vad jag skall säga om dig. O jag säger dig mitt i ansiktet: ditt företag är ett vågspel, över all beskrivning hiskligt. Ty bliver du sjukare, så bliver du ju naturligtvis mattare; och för det nära bandets skull, som är emellan kropp och själ, så måste sinnet bliva trögare, minnet slappare, tankekraften slöare, och följaktligen omvändelsen svårare, ja, merendels blir den omöjlig.
Du förströdda människa! Vill du dröja med bättringen tills du, vad din jordiska belägenhet angår, kommer i någon bättre ordning, så kan du få dröja länge nog, ja, så länge, att det med detta hinder aldrig blir någon omvändelse av. Ja, ja, du skall få se att djävulen skall lägga hinder i vägen för dig, tid efter annan, till dess han äntligen får det som han gärna vill hava: du dör i dina synder, far efter dina fäder, och får aldrig se det himmelska ljuset. (Psalt. 49:20).
Ännu en gång tilltalar jag dig, du raska, muntra och livliga människa! Har du olyckligtvis beslutit att dröja med din omvändelse, till sjukdom infaller, så har du ju gått in i ett förskräckligt vågspel. Kan icke en sjukdom komma så häftigt, så att du får nog till att beställa med din plågade kropp, och orkar slätt icke tänka på din arma, odödliga själ? Det kan ju bliva slag, yrsel och tanklöshet ifrån första början, och det kan hålla uti därmed tills kropp och själ skils åt. Och vad vill det då bliva av? Ack, då kunna ju alla Guds barns böner icke bedja dig lös, alla Herrens tjänares tårar icke gråta dig lös ifrån helvetets pina.
Men det som i synnerhet gör dröjsmål med bättringen till något fasligen vågat, det är det, att omvändelsen står ej i din egen förmåga. Kunde du omvända dig själv, så kunde man ändå tycka att det vore någon tanke vid ett dröjsmål med bättring. Men nu är du ej i stånd till att giva dig den första bättringstanken, den första bättringsföresatsen själv. Du är ej i stånd till att bedja en bön, eller sucka en suck av dig själv med andakt och hjärta. Gud är den, som verkar både vilja och gärning, efter sitt goda behag. (Fil. 2:13). Men tänk! än om du är så snärd i en hisklig vana att synda, så bunden i stora laster, och ditt hjärta så sammanpackat av gammal hårdhet, att du, när nöd och sjukdom komma, ligger alldeles känslolös för alla den helige Andes rörelser, Gud må ock röra, klappa och slå på ditt samvete så hårt, som han någonsin vill! Är du icke då en ohjälplig helvetets brand, som ej står till att rädda? O, det bliver då därvid: Dröjsmål med bättringen är vågsamt!
TREDJE DELEN
Detta dröjsmål är ock förskräckligen liderligt. Man skulle ju säga att den vore liderlig, som på en enda natt och i ett syndigt lag spelade bort stora gårdar och rikedomar. Men vad skall man då säga om dig, du förblindade satans träl, som vet att du har en boning beredd för dig i den himmelske Faderns hus i himmelen (Joh. 14:2), vilken boning din Frälsare förvärvade dig, när han gick här i våra usla bygder, och hade varken hus eller gård på jorden (Matt. 8:20), och i denna boning kunde du en gång komma, allenast du ville göra bättring; men nu dröjer du med den angelägna bättringen ifrån den ena dagen till den andra, och genom detta olycksaliga dröjsmål spelar du slutligen bort ditt tillärnade rum i den himmelska staden, och i dess ställe måste du hålla till godo hus och härbärge i mörker och eld bland djävlar och fördömda. Vad skall man kalla detta förhållande? O, det är ju förskräckligen liderligt! På ett sådan förhållande må jag väl tillämpa profeten Jesajas´ ord: Om än dem ogudaktigom nåde tillbuden varder, så lära de dock icke rättfärdighet; utan på jordene, där rätt ske skulle, göra de det ont är, ty de se icke Herrens härlighet (Jes. 26:10).
Man säger ju att den är liderlig som, blott för att få tillbringa sina dagar i ett syndigt överflöd, säljer kläderna av kroppen; men var skall jag då få färger att därmed avmåla din förskräckliga liderlighet, du som för en stackot lust, för en syndig ro på jorden, liksom säljer bort salighetens kläder och rättfärdighetens kjortel; du som blott med dröjsmål och försummelse är skuld därtill, att himmelen skall stängas för dig på slutet, ja, stängas så fast, att varken bön eller gråt kan i evighet öppna himmelens dörr mera. O syndare, o syndare, din liderlighet är större än all mänsklig beskrivning kan uttrycka!
Eller döm själv: Vad synes dig? Till att vara så lycklig, att man har blivit återlöst med själva Guds Sons dyrbara och välsignade blod; till att vara besläktad med Gud, för Jesu mandoms anammelses skull; till att vara så älskad i Guds hjärta, att han förr sände sin ende Son ifrån himmelen, än han ville se dig bliva fördömd; till att hava en Frälsare, som med en bitter pina och med en smädefull död har skaffat människan rättighet till att bliva salig, om hon endast ville bruka sin rättighet; till att hava Guds nåd och hela himmelen i tillbud varenda dag; till att kunna bliva förd i Abrahams sköte, kunna få vara med Jesus i Paradis, kunna få skiljas så väl och saligt ifrån denna världen som den gamle Simeon, kunna bliva en arvinge till evinnerligt liv; men med dröjsmål, uppskov och försummelse göra sig urarva, och bliva arvelös, när det gäller som allramest, så att denna fasliga domen skall gå i fullbordan: De orättfärdiga skola icke ärva Guds rike (1 Kor. 6:9). Vad skall jag väl kalla ett sådant uppförande? O det är ej för mycket sagt, när man kallar det liderligt. Detta namn ljuder plumpt, det stöter det fina örat, men bättre kan man ej giva ett så ovärdigt förhållande av en återlöst människa.
FJÄRDE OCH SISTA DELEN.
Dröjsmål med den angelägna bättringen är ock slutligen förskräckligen otacksamt. Här frågar jag dig, o syndare, eho du är, på ditt eget samvete; jag frågar dig, och ditt samvete svare mig inför den allseende Gudens ögon: du uppskjuter din omvändelse ifrån en tid till en annan; men är det den tacksägelsen din himmelske Fader skall hava för det han har skapat dig till en förnuftig människa, för det att hans händer hava fliteligen gjort dig, och allan gamman berett dig (Job. 10:8)? Är det den tacksägelsen han skall hava utav dig för det att han varenda dag lyser dig med sin sol, och håller fram för dig sin rika brödkorg i hela den tacksamma naturen? Är det den tacksägelsen han skall hava för det att han hindrar så många olyckor, avstyrer så många svåra händelser, och liksom bär dig på sin barmhärtighets armar undan så många faror, de där annars långt före detta skulle hava berövat dig all din hälsa, ja, själva livet? Är det den tacksägelsen din Jesus skall hava för alla de svåra fjät han gått, alla de blodsdroppar han låtit rinna, allt det kval han har utstått till sin heliga själ, och alla de marter han genomgått till sin heliga kropp, blott för att kunna frälsa din arma kropp och själ? Skall du på detta sättet löna honom för all hans utståndna pina? Är det den tacksägelsen den helige Ande skall hava för alla de kärleksslag, han slagit på din hårda själ? Skall du så belöna honom för det han så flitigt gått efter din själ i många års tid, och bjudit till att föra henne till rätta? Skall du så belöna honom för att han i nåd har sökt dig på dina syndavägar, och givit dig mången god rörelse och dragning till bättring? Skall du så belöna honom för att han dagligen så troget arbetar därpå, att han måtte få dig omvänd i tiden och salig i evigheten? Tackar du så Herren, din Gud, du galne och ovise syndare (5 Mos. 32:6). O ett sådant uppförande av dig är ju försmädligen otacksamt!
SLUT
Man har av ålder kallat denna dag Kyndelsmässodagen; det är Ljusmässodagen. De gamla hava givit den detta namn, säkert av det skäl, att Simeon i denna dags evangelium kallar Jesus ett ljus till hedningarnas upplysning. Till påminnelse härom hade man även i forna dagar den seden, att på Kyndelsmässodagen upplysa kyrkorna med en mängd av ljus. Nu, Gud låte på denna dag bliva en rätt Ljusmässodag för någon blind själ, som hittills har suttit i syndens mörker! Gud give att Jesus, det sanna ljuset, måtte med sina genomträngande strålar få bryta in i något mörkt hjärta i dag! Gud låte dig, som ännu vandrar i din villa, bliva upplyst om dina stora synders faslighet i dag! Och är här någon, som sitter i ett ångestmörker i sin själ, så att han icke vågar tro på Guds nåd: Gud låte ett trösteljus komma till att lysa i den själen på denna Ljusmässodagen!
I dag bar jungfru Maria världens ljus in i Jerusalems tempel; ty där framställde hon Jesus framför Herran. Om detta ljuset heter det i dagens evangelium, att Gud har berett det för alla folk, men det bör egentligen heta, att Gud har berett det inför allt folks ansikte. Jerusalems tempel låg högt. Där bars Jesus in på denna dag, på det att detta stora ljus från detta upphöjda ställe skulle så mycket bättre synas inför allt folks ansikte.
Ja, ja, du arme syndare! Ännu lyser Jesus, det sanna ljuset, för dig. Ännu skiner det klart på nådens himmel. Ännu är det möjligt att din mörka själ kan bliva upplyst av detta ljuset. Det lyser på denna Kyndelsmässodagen så visst i denna kyrka, som det lyster i Jerusalems tempel på jungfru Marie kyrkogångsdag. Ack, syndare, se det ljus som skiner över berg och dalar! Dröj icke med din bättring tills portlåsningen sker, jag menar, dröj icke tills dörren till den himmelska bröllopssalen tillstänges så hårt, att den sedan aldrig i evighet blir öppnad för dig. Ack, vad du en gång ångrar och förbannar dig själv om du dröjer! De fåvitska dröjde för länge, men den som är förståndig handlar som de visa jungfrurna, han skyndar sig och undsätter sin själ.
Amen.
No comments:
Post a Comment