Nyårshälsning: Vår Herres Jesu Kristi nåd och Guds kärlek och den helige Andes delaktighet vare med eder alla! Amen.

Vid tanken på den oräkneliga mängd av saker och händelser, onda och goda, som ett år bär i sitt sköte, då en enda stund, ett ögonblick ofta medför en händelse av evighetsviktig påföljd; - vid åtanken av de många och mångahanda erfarenheter, ljuva och bittra, lyckliga och olyckliga, som vi under ett förflutet år haft; de många synder och överträdelser, försummelser, svagheter och natursoarter vi haft att kämpa med; de många faror och frestelser, finare och grövre angrepp av djävulen, köttet och världen, vi varit utsatta för, de många sorgliga syner vi skådat i Kristi kyrka, avfall, förvillelser, förargelser; men ock å andra sidan, den myckna nåd och välsignelse, vi under allt detta åtnjutit; det tålamod, den oändliga förlåtelse som vår barmhärtige Fader för sin Sons skull skänkt oss; den myckna tröst och hugsvalelse, de många saliga stunder, vi njutit vid hans ord och sakrament och i trogna bröders umgänge, och vid betraktandet av Guds rikes framgång på jorden, av själars omvändelse och frälsning; korteligen, det myckna andliga och lekamliga goda, Herren under all vår ovärdighet bevisat oss; när vi betänka allt detta - vad skulle vi förena oss om, vad skulle vi tänka på, såsom det, som under allt varit vår hjälp, vår tröst, vår salighet - vad, om icke endast: Vår Herre Jesu Kristi nåd - och Guds kärlek - och den helige Andes delaktighet?

Då vi därjämte se framåt på allt vad ett kommande år kan medföra, evad vi skola bliva kvar här på jorden till dess slut, eller det skall bliva vårt flyttningsår från tiden till evigheten: vad skulle vi förena oss om, såsom vårt enda gemensamma hopp, vår tröst och vår bön för oss själva, för varandra, för Guds hela Israel, om icke blott detsamma: Vår Herre Jesu Kristi nåd - och Guds kärlek - och den helige Andes delaktighet? Dess ord innebära nämligen allt, som hör till liv och gudaktighet. Det var i dessa ord den helige Paulus sammanfattade allt, vad han ur sitt hjärtas fullhet önskade sina korintier; ty dessa ord äro hans sista, i senare brevet till dem. Ja, vilja vi hava ett gott nytt år, ett lyckligt liv och ett saligt slut, så behöva vi blott vad dessa ord innebära.

Vår Herre Jesu Kristi nåd vill nämligen säga: allt vad Herren Kristus oss förvärvat och skänkt, då han blev vår broder, vår Immanuel, då han blev vår Herre, vår Goel (lösare), vår Försonare och Försvarare; då han blev vår andre Adam, att stå i människosläktets ställe inför Gud; då han såsom sådan gjorde det vi bort göra, och led det vi bort lida, "rättfärdig för orättfärdiga", och ännu i dag "är i Guds åsyn för oss", "Herren vår rättfärdighet". Detta är "vår Herres Jesu Kristi nåd", och detta är den enda grunden till, att vi kunna åtnjuta "Guds kärlek och den helige Andes delaktighet", varför ock aposteln ställer vår Herres Jesu Kristi nåd uti första rummet, ehuru Kristus ibland gudomspersonerna kallas den andre. Det är denna vår Herre Kristi nåd, som vi nu hava att tacka för, att vi icke långt för detta blivit för våra synders skull förgätna, förkastade, fördömda, utan ännu, efter så många dagars syndaskuld, åtnjuta förlåtelse och behållas i Guds kärlek.

Och "Guds kärlek!" - vem kan uttala, vad som ligger däruti? - Guds kärlek är det obegripliga välbehag, som Gud för sin Sons skull har till sina barn, det välbehag, den benägenhet och fadershuldhet, som han hyser till alla dem, som äro iklädda hans Sons förtjänst - att han, oaktat alla våra skröpligheter, dock för sin Sons skull håller oss icke blott för rena och rättfärdiga, utan ock för täcka och älskliga, ja, för sina allra käraste barn och vänner, samt därför bevisar oss så oändligt mycket gott, välsignar oss med alla andliga och lekamliga välgärningar, med salighet både i tiden och i evigheten.

Men se, allt detta erhålla och åtnjuta vi endast genom den helige Andes delaktighet, den helige Andes gemenskap, närvaro och verksamhet i våra hjärtan - den helige Ande är föreningsbandet mellan Gud och oss; han allena verkar uti oss "bättringen till Gud" och gör, att vi söka Guds kärlek och "tron på vår Herre Jesus Kristus", och gör, att vi åtnjuta Guds kärlek. Allt Guds rike på jorden och i våra hjärtan är endast den helige Andes verk, vilken genom ordet besöker oss, väcker oss, upplyser oss, gör både lagen och evangelium levande och kraftiga i våra hjärtan, bor och regerar därigenom uti oss, omsorgsfullt leder oss i all sanning, upptäcker och avvärjer alla satans listiga anlopp, hjälper oss i alla de starka och ihärdiga frestelser, vi hava av köttet och världen, korteligen, som i alla stunder och vid alla behov, i all tidens farlighet och äventyrlighet sköter oss, såsom vi behöva, upplyser, livar, vårdar och värnar.

Se nu här, vad de, som under det förflutna året stått i Guds förbund, hava åtnjutit - vad de hava att tacka sin Gud för! Se ock här, vad vi behöva i det nya året, om vi skola hava ett gott år, en lycklig framtid och ett saligt slut! För att vara lyckliga behöva vi nödvändigt att vara inneslutna i Guds kärlek; men för att vinna Guds kärlek behöva vi nödvändigt vår Herre Jesu Kristi nåd, hans förtjänst, hans rättfärdighet; men för att iklädas Kristi nåd behöva vi nödvändigt den helige Andes delaktighet.

Vi tala nu icke om dem, som vilja försöka bliva lyckliga Gud förutan; - men du, som framför allt vill hava en nådig Gud, gör vad helst du kan, bed, ångra, vaka, kämpa mot synden, var from och andäktig - det hjälper icke, du får ej hans nåd, du förbliver under domen, så länge du icke ser endast på hans Sons förtjänst, mottager och ikläder dig vår Herre Jesu Kristi nåd - endast i honom klädd, vinner du hans kärlek. Och å andra sidan, om du ock vore den grövsta, den ohyggligaste syndare, men vänder dig till Kristus och med tron omfattar hans förtjänst, så blir du på stunden benådad, rättfärdigad, upptagen till Guds barn; ty så gruvligt kan du omöjligt hava syndat, att icke Guds Sons blod kan rikligen bota det och ställa allt till rätta. Har du vad Kristus förvärvade oss, då har du ock Guds kärlek.

Och nu - då du har Guds kärlek, då har du allt, som kan nämnas lycka och rikedom - en lycka och rikedom, som ingen människotunga kan utsäga, ingen människotanke kan fatta; en lycka och rikedom som ingen på jorden eller i helvetet kan beröva dig; - du har allt, vad som ligger i de höga orden "evigt liv och salighet". Ja, då du har Guds kärlek, då har du redan här på jorden himmel och paradis, om du blott visste och betänkte vad du har; då du har Guds kärlek, då har du en vän för andra vänner, så huld, så mäktig, så hedrande framför alla andra vänner, som Gud är större än människor; en vän i nöden och en vän i medgången, en vän i sorgen och en vän i glädjen, en vän för alla kommande dagar, särdeles då bedrövelse är på färde; då tiderna mörkna och mulna; är du ensam, faderlös, övergiven, fattig, bedrövad, se, denne store vännen är när dig, är huld emot dig och deltagande och trofast och mäktig: han säger: "Den som rör vid eder, han rör vid min ögonsten" (Sak. 2:8); han säger: "Frukta icke, ty jag är med dig, sök icke hjälp hos andra, ty jag är din Gud, jag stärker dig och hjälper dig och stöder dig med min rättfärdighets högra hand" (Jes. 41:10). "Han skall betäcka dig med sina fjädrar, och under hans vingar skall du finna tillflykt" (Psalt. 91:4). Korteligen: "Är Gud för oss, vem kan vara mot oss? Han som icke har skonat sin egen Son, utan utgivit honom för oss alla; huru skall han icke ock skänka oss allt med honom?" (Rom. 8:31). Se här borgen för vår lycka, för ett gott år: Kristi nåd och Guds kärlek!

"Men", säger du, "blott jag visste att jag hade denna vår Herre Kristi nåd och Guds kärlek! Och även om jag nu äger den lyckan, blott jag kunde behålla den och bliva ståndande intill änden! Fienderna äro ju så mäktiga, så listiga, så ihärdiga; farorna så många och stora i denna närvarande onda värld; huru skall jag vara viss om allt detta både för det närvarande och det kommande? Huru skall jag kunna stå fast och tillväxa i nåden, i tro och helgelse?"

Svar: Såsom redan är antytt, sker allt detta endast genom den helige Andes delaktighet. Den helige Ande skall själv "vittna med din ande, att du är ett Guds barn", den helige Ande skall ock "förvara det, som är dig ombetrott, till den dagen"; han skall "leda oss till hela sanningen" och göra allt, som fordras för vår helgelse, vår tillväxt och stadfästelse i nåden; han skall verka bättring, tro, kärlek och lust till Guds lag; straffa, väcka, varna, när det behöves; trösta och hugsvala, när det behöves: giva frid och frimodighet i striden, styrka i svagheten, ljus och ledning i mörkret, korteligen allt, som hör till liv och gudaktighet. Därtill är han sänd, och därför bär han sina utmärkande namn: Herrens fruktans Ande (Jes. 11:2), nåds och böns Ande (Sak. 12:10), Hugsvalaren (Joh. 15:26), sanningens Ande (16:13), vishets och uppenbarelses Ande (Ef. 1:17), kraftens och kärlekens och tuktens Ande (2 Tim. 1:7) m.fl. Tänk nu, när denne Ande bor i hjärtat, icke skall han väl vara fåfäng och död där inne, visst skall han uträtta och verka något där, om han än icke fullbordar allt sitt verk på en gång, icke heller utförer det alldeles efter våra tankar och uträkningar.

Men märk: icke kommer Anden omedelbart och sköter våra själar - visst fordras därtill att använda nådens medel, ordet - ordet och sakramenten! Vill du hava Anden, hans verk och gåvor uti ditt hjärta, så gå till ordet, Andens ord, läs det, hör det, skriv det, tala och sjung det, under bön om Anden, och se, han skall icke utebliva!

Emellertid, den som är med oss är starkare än den som är emot oss; icke behöva vi förgås - icke heller misströsta; vår Herre Jesu Kristi nåd är en tillräcklig, en fri och öppen brunn emot synder och orenligheter; Guds kärlek är en tillräcklig, en outtömlig källa av salighet, mitt i alla tiders vedermödor och vidrigheter; den helige Andes delaktighet genom ordet och sakramenten är ett tillräckligt, ett rikt apotek på all behövlig hjälp, kraft, tröst och hugsvalelse, i alla möjliga krankheter och farligheter. "Gud är vår tillflykt och vår starkhet, en hjälp i nödens tider, väl beprövad; därför frukta vi icke, om än jorden omvälvdes och bergen vacklade och sjönk i havets djup. En ström går fram, vars flöden giva glädje åt Guds stad, åt den Högstes heliga boning. Gud bor där inne, den vacklar icke." (Psalt. 46).

Nu:

Vår Herre Jesu Kristi nåd och Guds kärlek och den helige Andes delaktighet vare med er alla! Amen.

Inledningen av Wallins tal i Svenska Bibelsällskapet vid dess första offentliga sammankomst

Församlade kristne!

Att under denna benämning på denna tid och på detta rum kunna tilltala en samling av vad hov och huvudstad, börd och rikedom, kunskaper och bildning hava mest lysande och upphöjt utan att därigenom bliva anstötlig eller åtminstone synas enfaldig, det är i sanning en märkvärdig hyllning åt den bättre anda, som äntligen ej förskjutes, när den ur helgedomen vågar utflytta i allmänna levernet, lik arkens duva, som efter fruktlösa försök först då finner ett fotfäste, när syndafloden börjar avrinna och jorden förnyas.

Ty så långt voro vi komna i vad samtiden kallade ljus och en annan tid skall kalla mörker, att själva det gudomliga ordet, vars nyttjande man kunde förlåta vårt släktes barndom men ej dess fullmyndiga ålder, ansågs på sin höjd som ett slags bidrag till fornhistorien, vilket redan gjort sin tjänst och numera ej behövdes, då man till sin bildning eller sitt tidsfördriv ägde romaner, reglementen, encyklopedier och hushållskatekeser. Den himmelska sanningen, som ej kunde förlikas med jordiska begrepp och begärelser, blev till straff ett mål för det småkvicka skämtet, som, när det förlorade sin nyhet och sitt salt, övergick till föraktets tystnad i dessa ämnen och då kallade sig anständigt.

Guds hus ville man väl ej nedriva, emedan så mycket annat kunnat omedelbart därpå bliva nedrivet, men att helga sabbaten, att deltaga i den offentliga gudstjänsten, att gå till Jesu nattvardsbord - så långt trodde man sig ej behöva driva sin fruktan för Gud eller människor. Om man ock någon gång, oupptagen av beredelserna till världsliga förlustelser eller förlägen om en sysslolös timmas fördrivande, för ro skull besökte helgedomen, var det helst där, varest man fick beundra talarens konst att på det andeliga farvattnet som en skicklig pilot lovera sig fram mellan dogmatikens klippor och, sedan han behagligt gungat sina passagerare en stund på fantasiens känslosvall, återföra dem helbrägda i den kända hamnen av en maklig sedelära, som dock ej behövde följa utom kyrkdörrarna.

Här vidtogo andra levnadsregler. Här igenfann man sina vanliga klokhetsmaximer om världen och människan och återtog sitt förståndigare sätt att uttrycka dem. Att nu från en religiös synpunkt betrakta livets åligganden och tidens händelser skulle hava fallit sig löjligt och ännu löjligare att i sådan form utlåta sig. Det var nog, att man visste njuta sitt liv, låta allt gälla, vad det kunde, vara själv sin lyckas smed och, där man misslyckades, skylla på sin otur. Ville man någon gång vid stora tillfällen höja sig på stora ord över det alldagliga, så lät man det "allsvåldiga ödet" styra sakernas lopp eller ibland för omväxlings skull det "Högsta väsendet", vilket man dock sorgfälligt vaktade för alla attributer, som kunnat väcka en åtanke på den i Ordet uppenbarade himmelske Fadern. I övrigt skyndade man, så fort ske kunde, från sådana fraser att ej löpa fara att misstänkas för någon hemlig kristendom.

Fanns här och där någon eljest bildad och kunnig man, vilken noggrant iakttog gudaktighetens allmänna övningar, strax stämplades han som en skrymtare, vilken väl visste, vartill gudaktigheten var nyttig här i världen. Samlade ännu någon husfader på gamla världens sätt sina barn, sitt tjänstefolk, sina vänner omkring sig för att efter dagens eller veckans mödor tacka Gud och uppbyggas av Herrens ord, föga fattades, att han fick namn av sekterisk. Gudsfruktan kunde man såsom en, lindrigast sagt, oskadlig barnslighet förlåta den oerfarna ungdomen, den vidskepliga hopen och det kön, som man till armstyrkans pris behagat kalla det svagare; men hos den mogne, sluge och genomdrivne världsmannen skulle den hava varit en på samma gång oförlåtlig och oförklarlig fördom.

Då man härigenom kom efter hand så långt i detta slags ljus, att fromhet blev detsamma som fåkunnighet och andakt blott en paroxysm av periodisk sinnessjukdom, så gjordes ock snart den nyttiga upptäckten, att man kunde äga seder och ändå vara sedelös, kunde inviga och undervisa andra till kristendom och själv blygas vid Kristi evangelium, kunde vara medborgare, ämbetsman, vad man ville, och på samma gång uppenbart förakta grundvillkoren, själva de av yttre lag föreskrivna villkoren för sedlighet och samhällsordning.

Att de personer, som valt det ansvariga kall att vara det gudomliga ordets tolkar bland de dödliga, skulle såsom sådana för en sådan tid bliva av ringa värde, bliva onyttiga läromästare på en jord, där man växt ifrån läxorna, och onödiga vägvisare till en himmel, dit man ej ämnade sig, det följer av sig självt. Då de likväl, såsom ett nödvändigt ont i staten, måste tills vidare tålas, ville man åtminstone göra dem så brukbara som möjligt för de reella, timliga behoven. Såsom mantalsskrivare, taxeringsmän, fiskaler, expeditionsfogdar o.s.v. kommo de snart i ett nytt och märkvärdigt förhållande till sina åhörare.

Jag tager handen från den mörka tavlan, ehuru några drag ännu kunnat tilläggas. Den vore överdriven, jag medger det, om dess urbilder endast hämtades ur vårt fäderneslands historia. Den vore orättvis, om ej erkännandet av många och lysande undantag mildrade det skarpa i teckningen. Men dess enskilda undantag, ehuru tröstande, betaga ej det hela sin dystra sannfärdighet. Det vissa blir, att en betraktare av nyss förflutna tidevarv står villrådig, om han mer skall beundra skickligheten eller beklaga fördärvligheten av det väl genomförda system, som, ehuru anstruket med vackra färger, i själva verket gick därpå ut, att intet annat heligt gives för människan än hennes egen vinning eller fåfänga, intet annat sant än vad hennes mullvadsblick uppmäter, intet annat saligt än vad hennes djurlighet njuter, och att evad hon rasar såsom vilddjur eller vrider sig som en mask, är hon i bägge fallen ingenting mer och ingenting mindre än ett stoftskräk som när sig av jorden, så gott det kan, tills det åter blir jord.

Denna lära, född av en kall egoism som ville heta vishet, och utbildad av ett jollrande lättsinne som ville heta snille, steg till en början välkommen in i de lyckligas boningar att lossa de besvärliga banden från passionerna och spridde sig därifrån, genom det mäktiga efterdömet och det ännu mäktigare modet, förstörande till allmänna tänkesättet. Så fladdrar lustelden upp och leker i luften, ännu blott till nyfikenhetens fröjd och fåfängans pris; men stormen fattar det brännbara ämnet, på dess vingar sprider det sig med blixtens fart, och inom kort, om ej himmelen avvänder faran, ligga hyddor och palatser i aska.

Johan Olof Wallin 1816, återgivet efter "Svenska mästare, Sengustavianerna, urval med inledningar och förklarande noter av Bernhard Risberg, Stockholm 1935, sid. 251ff. Är texten verkligen nästan 200 år gammal?