Kyrkoherden Anders Carl Rutström (1721-1772) skrev följande 10 strofer för omkring 250 år sedan (mycket lätt bearbetade). En ovanligt rik och bibelanknuten dikt, som också är tonsatt och sångbar.
Mycket av Uppenbarelseboken återklingar i texten, men också andra delar av bibeln. Dikten är extra intressant mot bakgrund av att Rutström ständigt anklagats för s.k. "hyperevangelism". Här ger han dock i mina ögon en sund och balanserad bild av både tro och helgelse.
Diktens titel är "GRAVSKRIFT", och jag har ofta undrat om avslutningens "Farväl en stund, Johannes" endast syftar på aposteln, eller om dikten kanske är skriven i samband med någon annan Johannes´ död och begravning. Än så länge en öppen fråga.
1. Johannes en stark röst från himlen hörde tala:
Skriv: Salig är den själ, som nu i Herren dör.
Ja, Anden säger att dess död är blott en dvala,
en vila från besvär, ej mer att frukta för.
Vi gå i Herrens frid att över natten sova
och stiga sedan upp att Herren evigt lova.
2. Se, dessa hava dött, förrän de blivit döda,
och deras liv var dolt med Kristus uti Gud.
Sitt syndamått de sett, dock nåden överflöda
i kraft av livets ord och utav lagens bud.
De äro gångna fram i tron till nådastolen
och hava undfått liv och kraft utav den solen.
3. De hava brutit upp och gått ur träldomshusen
och icke stannat kvar vid berget Sinai.
De hava känt sin skuld, de punden tio tusen,
för vilken Herren själv försoning velat bli.
De äro komna fram till Sions berg och boning,
där Herren skänker nåd och världen fått förskoning.
4. Till levande Guds stad de hunnit här i tiden
och vunnit borgarrätt i Guds Jerusalem.
De hava dragit på de kläder utav siden,
som Lammet i sitt blod så dyrt förvärvat dem.
De nalkats Medlaren i Nya Testamentet
och svurit hans baner och nådesregementet.
5. Det dyra reningsblod har deras själ hugsvalat,
som Gud av nåd oss gav till salighetens grund.
Det blodet ljuvare än Abels blod har talat,
och det har skett för dem uti en salig stund.
De hava väpnat sig mot mörkrets makt att strida,
den de med smärta in- och utifrån måst lida.
6. Den gamle Adams art har sökt att sig inblanda
i nådens sötma och har satt dem göra nog.
Förnöjda uti tron men med en fattig anda
dock var och en av dem sig genom öknen drog.
Ja, deras nådetid ett ständigt krig har varit,
men hjälten har för dem som segerherre farit.
7. De hava älskat Gud med helt och hållet hjärta,
de hava älskat ock sin nästa som sig själv.
Vad nånsin mindre skett har blivit dem en smärta,
en fläck, som ej gått av förrän i nådens älv,
dit de som fattiga och syndare sig skyndat
och fått förlåtelse för det som de ha syndat.
8. Det goda de ha gjort, de aldrig sig påminte,
det sågo de ej an som sitt, men nådens verk.
Som usla tjänare de sagt sig ha gjort intet,
fast de haft nåd av Gud att göra allt, och märk:
när Simei fått lov om dem att illa döma,
de mera hans förlust än egen ofärd ömma.
9. Allt detta dem till skänks av Herren blivit givet:
en gåva är att tro och lida för hans namn.
Vad nya människan i nådens tillväxt blivit,
vart framsteg hon har gjort till härlighetens hamn,
att Anden henne lärt att hålla sig ovärdig,
var henne så av nåd som det att bli rättfärdig.
10. Johannes har gått hem. Den väg han gick var denna,
som du, min läsare, i dessa rader ser.
Ack, kära, skynda dig den vägen rätt att känna,
vid härlighetens bord är ännu rum för fler.
För dig den salighet i evig klarhet sannes,
som du i hoppet sett! Farväl en stund, Johannes!
(Anders Carl Rutström, 1721-1772)
