Kyrkan i statens klor

När man läser nedanstående profetia av Lars Levi Laestadius, kan man verkligen fråga sej om det behövde gå så illa. Kunde inte kyrkan ha frigjorts från banden till konungen och det gamla förtryckarsamhället utan att bli en underavdelning till välfärdsstaten och socialdemokratin?

Det är så märkligt, så ytterst märkligt, att se vilka oheliga allianser som under 1900-talet bildades för att så långt möjligt bevara statskyrkan. Mycket få förde en konsekvent politik för en total skilsmässa mellan kyrka och stat - såväl konservativa som radikala teologer hoppades på ökat inflytande just för sin egen del genom att behålla banden till staten.

Det är t.ex. illa, mycket illa, att inte båda sidorna gemensamt kunde avfärda statens inblandning i kyrkans angelägenheter vid kyrkomötena 1957 och 1958. En skilsmässa mellan kyrka och stat hade bort ske redan då. Så hade alla resonemang om prästerna som "statstjänstemän" fallit bort och beslutet om att införa kvinnliga präster - eller ett eventuellt icke-beslut - fått en tydligare legitimitet än nu blev fallet.

Är Svenska kyrkan fri från staten nu då? Nej, inte så länge en majoritet av det avkristnade svenska folket står kvar som medlemmar. Kyrkans politisering och förstatligande upphör inte förrän dess medlemmar är sådana som "genom dopet är upptagna i Jesu Kristi församling och med församlingen bekänner honom som sin Frälsare och Saliggörare". (Första paragrafen i 1878 års katekesutveckling).

(Se t.ex. C.A.Hessler: Statskyrkosystemet).