Några ord om hundskall

Det var en mäkta stor fyllhund, som sade till prästen: "Prästen och hunn förtjänar födan med mun". Det kunde fyllhunden inte ha så orätt i. Ty om man får tro, vad profeten Esaias säger om de stumma hundar som inte skäller, så syns det verkligen vara såsom fyllhunden yttrade sig, att "prästen och hunn förtjänar födan med mun." Men om hunden ska förtjäna födan med munnen, så måste han skälla antingen på villebråd eller på tjuvar. Om han inte duger att skälla så blir han snart hängd. 

Nu finns det verkligen mycket vilt i skogen som jägaren kunde fånga, om han hade goda jakthundar. Men tyvärr! Herren måste klaga över lärarna i Israel, att de är stumma hundar, de skäller inte. I synnerhet menas här sådana hundar som skäller på tjuvar, jag menar nådetjuvar. Lutherska kyrkan är nu full av nådetjuvar. Men de stumma hundarna skäller inte, emedan de anser för bekvämare att sitta framför brasan och sola sig i eldskenet eller ligga under bänken och vila sig i all maklighet. En god fähund bör inte få för mycket mat, ty då blir han lat och skäller inte. Han följer inte herden till skogen för att valla hjorden, utan kryper hellre under sängen för att smyga sig undan eller undandrar sig besväret. 

 (Lars Levi Laestadius)

Alexis de Tocqueville (1805-59) om franska kyrkan och åsiktsspiralen under revolutionen

De nöjde sig inte med att bara välkomna otron utan spred den i sin förblindelse bland de nedre skikten; de gjorde otron till en sorts tidsfördriv i sitt sysslolösa liv.

Frankrikes kyrka, fram till dess så rik på talare, övergiven av alla dem som ett gemensamt intresse borde ställt på dess sida, tystnade. En tid kunde man tro att om den bara tilläts behålla sina rikedomar och sin ställning skulle den vara beredd att fördöma sin tro.

I det att de som förnekade kristendomen höjde sin röst och de som ännu trodde teg, inträffade det som vi så ofta har bevittnat hos oss, inte bara i religiösa utan i alla andra sammanhang. De som behöll den gamla tron fruktade att vara de enda som förblev den trogna, och då de mer bävade för isoleringen än för villfarelsen slöt de sig samman med massan, utan att tänka som den. Den uppfattning som ännu bara hystes av en del av nationen föreföll sålunda vara allas åsikt och tycktes följaktligen oemotståndlig även i ögonen på dem som gav den detta falska sken.

(Tocqueville: Den gamla regimeno och revolutionen, Atlantis 2007 s 234)

Smala vägen eller allmänna vägen?

Med anledning av en del resandes erinringar och synpunkter på den gamla smala vägen, utsändes detta meddelande för kännedom.

Vägen anses av många som otidsenligt smal, och presenteras av vissa, med låg eller ingen utbildning alls, vara försedd med en avskräckande, ja, t o m livsfarligt trång ingång. Det finns utanför infarten, och sedan med jämna avstånd efter hela vägen, tio trafikregler, från den tid då människan rätade upp sig och började gå på bakbenen för att få vidgade vyer, som synes ha förlorat sin aktualitet. I synnerhet 3:e, 4:e och 6:e synes inte längre vara normgivande för många, eller ens nödvändiga. Nu äntligen ska väl människans inneboende godhet få sitt tillfälle, menar man.

Vi har startat ett åtgärdsprogram, som vi tror på. AB Vägförbättringar har antagits som huvudentreprenör. Härmed anlitas ett stort, välkänt företag med lång erfarenhet inom branschen, med högt utbildade tjänstemän, däribland på senare år många kvinnor. En samverkan mellan manligt och kvinnligt skall bidraga till att eventuella kvarblivande kurvor skall bli olycksfria, strömlinjeformade och angenäma för resande.

Frågan om namnbyte har väckts. Ett förslag har vi redan, som torde motsvara mångas önskemål: Allmänna vägen. Mycket talar för att det blir antaget.

På vissa håll har redan breddning av vägen påbörjats, så att en del enskilda och grupper som hittills suttit trångt, skall få ett välbehövligt, senkommet erkännande som fullt likvärdiga reskamrater. Även infarten har breddats betydligt, och därmed blivit problemfri för de flesta, och vakterna har omskolats i takt med tidens krav. Vårt önskemål är nu, att där detta arbete ännu inte har kommit i gång, det skall påbörjas med det snaraste, så att vi kan minska irriterande störningar i den inerurbana trafiken och gemenskapen. Vi ser fram emot den tid då vi alla kan vara med i allsången: "Räck mig din hand, vi har samma väg att gå..."

Vare det nu allom kunnigt, att infarten inte längre är så avskräckande och riskabelt trång. Det fordras endast en rituell handling med bifogat intyg, och sedan att man inte avviker från mängden i tro och levnadssätt för att få fortsätta resan. Tidigare har detta beskrivits så svårförståeligt och snävt, att många som försökt komma in icke har förmått det. Många har också med viss framgång försökt att förhandla sig fram till ett acceptabelt certifikat. Deras starka skäl har ofta varit: Vi är visserligen ännu inte så fullkomliga, men vi hoppas vi ska bli det på resan, å för resten, ökeneremiter, pelarhelgon, pietister och domherrar som varit på resa länge har ju sina fula fläckar också, eller hur?

En distingerad man i 40-årsåren, som sade sig föra de ungas talan, gjorde gällande att de tio skyltarna med förbudskaraktär, i synnerhet 3:e, 4:e och 6:e, numera endast distraherar många resande då särskiljande tillämpning skapar osäkerhet och förvirring. Därtill bidrager också att det ännu finns en minoritet som energiskt anser att dessa punkter är omistliga, liksom de övriga sju, och uppträder i trafiken enligt dessa och därigenom orsakas svåra störningar i utvecklingen och förseningar i likriktningen.

Att snabbt montera ned skyltarna med de tio reglerna som någon föreslog anses inte så lämpligt, men förslaget att sätta upp dem på samma avstånd från vägen som annan reklam ansågs antagbart.

Då nu färgen på de tio trafikreglerna har börjat flagna, så att bokstäverna är oklara, har någon hittat på att ändra i texten. I 4:e tavlan har bokstaven h i hedra, ersatts med ett b, bedra din fader och din moder. På tavlan nummer 6 har ordet icke, som en del populära, ledande dignitärer skrapat på, så att det blivit i det närmaste oläsligt, målats över i tavlans färg, så att där står nu: Du skall begå äktenskapsbrott. Att ett kvickhuvud med pensel och färg ändrat lite på ordalydelsen, skall säkert väcka en allmän munterhet bland resande, så att man med tillfredsställelse kan sjunga: "Räck mig din hand, vi har samma väg att gå..."

En del tjänstemän på hög nivå har också uttalat sitt gillande, och betecknar dessa åtgärder som i högsta grad evangeliska, och torde man kunna se fram emot den tid då dessa rostiga, otidsenliga regler inte längre anses behövliga, och man rogivande kan nynna: "Varje själ har sin väg att gå". Då skall dogmen om människans inneboende godhet blomma ut.

Som synes bär vårt arbetsprogram klara kännetecken på att emanera ur människokärlekens och humanismens rena källor, varför vi ser framtiden an med itllförsikt. En ny tidsålder, "New Age", är inom synhåll. "Räck mig din hand, vi har samma mål att nå."

Å Allmänna Vägens interimstyrelses vägnar

Pur Adamsson

(Satiren skriven av predikanten, författaren och skärsvarvaren Bengt Gustavsson i Uttersjöbäcken).