Enfaldens vishet

 eller Brevväxling emellan Tomas, Nikodemus och Kristofilus, till ledning för salighetssökande själar författad av Teol. Doktorn Anders Carl Rutström (Joh. 15:20-21) 

Denna brevväxling var första anledningen till den långvariga förföljelse, som övergått samme, i Gud upplyste, lärare. 

Tomas och Nikodemus första brev. 

Vår i Kristus älskade broder Kristofilus! 

Under en obeskrivlig själsångest, och då vi nu i hela 10 års tid förgäves hava sökt hugsvalelse för vår ädla och odödliga ande, kunna vi ej längre bärga oss utan att söka någon utväg och hjälp, och i detta ärende vända vi oss härmedelst till dig, vår älsklige broder. Vi hade beklagligen förut bortslöst, med vårt fåfänga leverne efter fädernas sätt, en ovärderlig nådetid av runda 30 år; men det allt ligger oss dock nu ej till så stor last, som detta vårt 10-åriga otroliga elände. En svår längd av fulla 6 år hava vi släpat oss fram den vägen, som korsvis löper omkring Sinai berg, och det under en ontsäglig tyngd av träldom och förbannelse. — Vår själ, som av kärlek till sig själv och fruktan för helvetet åstundade himmelriket, gjorde snarare val av denna Mosaiska vägledningen; ty hon styggdes vid det allmänna och lösa hjärneverket (den kristendom, som har sitt rum blott i hjärnan, i förståndet), och trodde att den vägen var den rätta, som var den svåra, och där det synes vara allvar med bättring och omvändelse; men Sinai berg låg allt i medelkretsen, och Sinai var Sinai, det minns vi än i dag. Däremot hava vi dessa fyra senare åren legat som krymplingar i trakten av Sion, på det stället Bethesda, utan att ännu kunnat bliva försänkta i dammen, rätteligen helbrägdagjorda, saliga och förnöjda medlemmar i de heligas samfund. Ja, i vårt förstånd har strålat en mångfaldig glans av evangelium om världens Frälsare, och tusende resor har det kommit oss så väl underligt som hugneligt före, att Jesus Kristus är oss av Gud gjord till visdom, till rättfärdighet, till helgelse och förlossning. — Men som våra hjärtan härunder blott erfarit den förekommande nådens känningar, och utan tvivel genom otro och kallsinnighet hindrat den rättfärdiggörande och grundliga frälsningen, så hava vi ock blivit kvarstående under uppväckelsen, i en bedrövlig saknad av både salighet, helgelse, visshet och fröjd. 

Med mycken bedrövelse skriva vi detta. Vi gå här ännu under Guds tålamod, ofrälsta, djävulens trälar, ehuru vi längesedan hade kunnat vara saliga och fria Guds barn och arvingar till evinnerligt liv. — Skola vi vara nöjda, så måste vi göra oss det själva; är vi någonsin saliga och vissa sä är det varken i botten eller varaktigt, och både gott och ont kunna vi tillfälligtvis göra. — Således ser det ut som skulle det stå på vippen, att vi ännu med all vår kunskap och känning torde gä evinnerligen förlorade. 

Älskligaste broder! Härav ser du vår andliga krankhets vedermöda. Om nägon tarvar hjälp och nåd, så är det visst vi. Herren förbarme sig över oss! Tag nu icke till misstyckes, käre broder, att vi med dessa våra angelägnaste angelägenheter nödsakas falla dig besvärliga. Vi binda dem vid dig inför Herren, och tvivla icke, att du både vill och kan meddela oss råd. Här ligga vi. På en landsbygd, vars allmänna mörker är så kolsvart och tjockt, som det Egyptiska, vilket man kunde taga på; och under den kännbaraste saknad av vänner och samråd, sjunga vi två tårögda våra jämmerliga klagovisor, och stanna till slut i radlösa frågor. 

Ack Herre! om vi en gäng finge höra glädje och fröjd, att de ben, som du förkrossat haver, måtte fröjda sig! Men nu är det i synnerhet en huvudsaklig knut, som vi med all vår kunskap och sorgfällighet aldrig ännu kunnat upplösa; och det är förnämligast över denna, sä väl som ock över vårt nu omnämnda tillstånd, vi härmedelst velat begära vår älskade broders grundliga yttrande. Frågan är denna: Vad är rätta orsaken, att de av Herrens ord och Ande fattade och uppväckta själarna ofta på så läng tid icke komma till åtnjutande av en grundlig frälsning, rättfärdiggörelse eller syndernas förlåtelse, varefter sedermera kunde följa den sannfärdiga och beständiga helgelse, den visshet och fröjd, som uti den heliga Skrift och alla evangeliska Predikningar så allmänt och oundgängligen påyrkas? 

Vår hjärtans vän och broder! Tillfredsställ äntligen genom ett skyndsamt och grundligt svar våra av denna punkten så läng tid kvalda, bekymrade och utmattade hjärtan. Vi äro och bliva dig därför tillgivna. Förgät oss icke, ehuru vi äro av alla dina bröder de eländigaste. 

Nikodemus, Tomas. Bethesda*) den 28 Mars 1751. 

Kristofilus svar. 

Mina i Jesus Kristus älskade bröder Nikodemus och Tomas! 

Nåd vare med eder och frid av Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus! 

Med vad hjärtligt deltagande jag genomläst eder sorgfälliga skrivelse, daterad Bethesda den 28 Mars 1751, kan jag icke beskriva. Även tackar och stämmes jag av hjärtat för edert till mig hysta förtroende, och vill även, genom min Herres nåd, uti hjärtlig enfald säga min mening. Och fäster jag mig allenast vid de 4 sista åren och den uppgivna svåra frågan, helst I själva synens rätt betrakta edert förra tillstånd. 

Jag försäkrar, mina vänner, I ären ingalunda de enda, som plågens av hjärteängslan över denna sak. Än mer: jag känner ingen om sin salighet bekymrad själ, som icke (om hälsodammen Bethesda i Jerusalem läs Joh. 5. 8) härav gnagits i sitt inre, ehuru det icke alltid brustit ut, förrän frågan av en annan blivit vidrörd. — Just nyligen betygade tvänne upplyste män, att de som oftast hjärtligen bekymrats just av denna sak. Mänga andra, som hava bäde ljus och allvar i sin salighets angelägenhet, säga med en mun: "just här är saken, här håller det, och sä länge ej denna knut löses, är och förbliver alltsammans evinnerligen ohulpet." 

Men innan jag egentligen företager detta stora ämnes utredning, är nödigt att först visa, huru man i allmänhet härtills lärt och förfarit i denna sak. Hela felet har bestätt däruti, att vär Herres Jesu Kristi evangelium icke har blivit rent och enfaldigt lärt. — Man har visserligen lagt grunden till hela människosläktets salighet i Jesus Kristus, vär Frälsare; men tillika infört en omvändelseordning, som varit hopvecklad av vissa sä kallade uew8 ZrutiB, eller nädesverk, ibland viilka kallelsen är gjord till det första, väckelsen till det andra, upplysningen till det tredje, nya födelsen till det fjärde, rättfärdiggörelsen till det femte, och omsider helgelsen till det sjätte. Nu äro wäl alla dessa ord, säväl som sakerna, skriftenliga, men deras vanliga användande, nämligen deras sönderdelande, rangerande och numrerande, är ingalunda skriftenligt, har alldeles icke grund eller exempel för sig i Kristi och apostlarnes predikosätt, utan är alster av människokonst och förnuft, är uppfunnet i de lärda men döda teologers verkstäder, vilka lärda, i stället för att själva leva och erfara det andliga livet, vilket allena hade lärt dem rätteligen tala därom, tagit sin tillflykt till ett slags andlig anatomi, d. ä. till det andliga fostrets, nädeverkets i människan, sönderdelande och delarnas rangerande, numrerande, benämnande, beskådande och beskrivande; — men av det arbetet blir ingen levande kropp, huru än anatomen rycker pä senorna och sätter vissa lemmar i nägon rörelse. 

Just sä har man förfarit med det andliga — och det till mänga enfaldiga och allvarliga själars stora förbryllelse, förvillelse och fördärv. Ty det har ofta hänt sälunda: sedan Herren först givit dem ett styng i deras hjärtan, sä att de verkligen vaknat upp, känt sig olyckliga och börjat söka räddning, hava de ock genom ordet om Kristus fätt en gudomlig upplysning om näden i hans blod, ja, fätt tröst därav, fatt frid och fröjd därav och sannfärdeligen smakat hans näd i sina hjärtan; men se, när satan snart angripit dem för deras enkla och gena väg till nädastolen och satt i fråga, om de ej börjat tro för tidigt, om deras bättring varit rättskaffens, dä hava de, med eller utan andra människors tillgörande, blivit införda uti den nämnda förnuftsställningen, med dess grader och steg, vilken visserligen lätit väl, sävida den varit färgad ined Kristi blod och klädd i evangelii dräkt. Nn har man en rund tid mäst taga en sä kallad uppväckelse-väg, pä vilken man efter den nämnda gradordningen skall göra en ny bättring och sä äntligen komma till nädastolen, där nu rättfärdiggörelsen skall ske — icke förstäende, att det första hade varit en fullkomlig salighet nog, om de därvid enfaldigt förblivit; men man må gå så länge, huru och vart man vill, sä bliver ingen annan rättfärdiggörelse utav, utan, sedan man en läng tid förgäves väntat därpä, befinner man sig sent omsider i en saknad av de salighetsvedermälen, som Guds Ande beskriver, säsom en sannfärdig helgelse, en trons visshet, en innerlig och andlig fröjd m. m., och nu är bekymret tiodubbelt större. — 

Fär man nu icke av umgänget med andra fromma själar njuta nägon känning av fröjd och salighet, sä vet man dä icke var man är hemma, eller vilketdera man är, antingen salig eller fördömd. Och således har det hänt, att flera med eder och I med dem, som icke haft tillgäng pä dylika andliga sällskap och kännbar salighet, fjärran ifrän medelpunkten, känna ingen hjärtats frid i sina samveten, äga intet Andens vittnesbörd om barnaskapet. — Ja, jag vågar lägga detta till, att den som håller den ovannämnda förnuftsställningen ända fram, utan att räka i ett slikt bekymmer, som nu omtalat är, har antingen aldrig bekommit eller ock återigen förlorat nåden. 

Nu vänder jag mig till själva frågan, och svarar rent av sälunda: Ingen syndare varder rätteligen salig, som icke, förgätande den omnämnda förnuftsordningen, i dess ställe antager och vidhäller en enda grundsats, som är att fly till och förbliva vid Jesus Kristus, vär Herre och Frälsare. Och den första stunden en syndare tror och omfattar Jesu näd i sitt hjärta, sä är han hos Jesus och Jesus hos honom; och om han dä framgent fore efter att fatta Jesus pä intet annat sätt, än han då av Jesus är och blev fattad, sä förbleve hau ock framgent salig, helig, viss och nöjd: — och utom detta gives aldrig i tid eller evighet nägon annan rättfärdiggörelse eller helgelse; du mä gä i tusende år och vänta därefter, sä är du och förbliver osalig och ohelig, missnöjd och förtvifvad intill den stunden du kommer tillbaka igen till detta enda gudomliga och rent evangeliska lärostycke. 

Pä denna eviga grundsats ligger nu hela kristendomsbyggnaden med all sin välsignade vidd och längd ihopfogad; och bliver pä denna grund all världen i evighet bäde stäende och fallande. 

Nu, till förekommande av alla de irriga slutsatser, som häremot till äventyrs torde göras, sä upptaga vi här och besvara nägra dylika inkast, säsom: 

1:o Det bleve en allt för kort väg till bäde rättfärdiggörelse och helgelse, om vi följde blott denna enda, enkla grundsats. 

Svar: Sä mena även verkhelgonen; men Herrens heliga skrift visar, att de tretusen själar, som hörde en Petri predikan, genom det enda, att de trodde, blevo icke allenast saliga, utan ock att de sä väl som de tvätusen, vilka innan kort på samma sätt tillkommo, voro jämväl heliga; ty det säges om hela hopen bara att han "trodde", och i honom var ett hjärta och en själ. 

2:o Men bör man dä icke en gång komma till en grundlig frälsning, dä hela skuldregistret skall utplänas, vilket ju endast sker i rättfärdiggörelsens punkt eller handling! Svar: Min vän, vet, att den grundliga frälsningen sker nu aldrig mer, utan den skedde för 1717 är och 6 mänader sedan (skrivet 1751) pä avrättsplatsen Golgata vid Jerusalem, varom sälnnda stär skrivet: och när Jesus hade tagit ättikan, sade han: „det är fullkomnat", böjde ned huvudet och gas upp anden. Märk väl: „Fullkomnat!" Se där den grundliga frälsningen! Dä tillfredställde Gud, igenoni Jesus Kristus och blodet pä hans kors, allting i himmelen och pä jorden (Kol. 1: 20). Se där den grundliga frälsningen! Dä "naglades skuldregistret eller handskriften fast vid korset" och Gud blev försonad (Kol. 2: 14). Se där den grundliga frälsningen! Dä "helgade Han sig själv för oss ena reso" (Joh. 17:19). Och detta var, är och bliver den enda rätta och grundliga frälsningen, utom vilken ingen annan grund läggas kan, ja, en sädan fullkomlig frälsning och försoning, att Gud Fader, Gud Son och Gud den Helige Ande är efter lag fullkomligt förnöjd och aldrig mera i nädatiden pä syndaren vred och bortstötande, utan världen är i Guds ögon sä försonad och rättfärdiggjord, sä täckelig och god, som hon var då han säg pä allt det han gjort hade, och det var ganska godt; varande Jesu Kristi nu övriga fordran allenast om tron, sä lydande: Den där tror, skall varda salig, och den där icke tror, han skall varda fördömd. 

Med ett ord: den som skall tro sig salig, skall tro 1700 är tillbaka pä vad som dä i Jesus skett är. "Uti Hans död min synd försvann, så, och då, märk då, är jag salig vorden." Sä ligger i Jesus Kristus all världens salighet — och tillbjudes pä fullt allvar detta allt och helt ät var och en syndare, „ty här är ingen åtskillnad" (Rom. 3: 23). Var och en som med den säkra, döda världen av förakt, eller med fariséerna as egenrättfärdighet, blir borta frän Kristus, han blir ock osalig, 'därför att han icke trodde i Guds ende Sons namn", men sä snart en arm syndare, förskräckt och olycklig som han är, syndig och oren som han är, hör, förstår, gillar och erfar dessa obestridliga rikedomar av näd, försoning, rättfärdighet och salighet, som ligga i Jesus Kristus, vär Frälsare, så är där i samma ögonblick en sann tro, och följaktligen en fulltgällande rättfärdiggörelse, tillika med det nya och fördolda livet med Kristus i Gud; och allt detta behåller man sä länge man pä detta enfaldiga sätt häller sig till Kristus, söker eller har sin tröst, rättfärdighet och salighet endast i honom. 

3:o Alltsä kunna räa människor strax frälsas? Svar: Är icke det den satsen vi ständigt förfäktat emot verkhelgonen? Är icke allt redo? Äro vi icke allesamman syndare? Heter det icke till goda och onda utan ätskillnad: kommen till bröllopet! och till apostlarna: prediken evangelium för hela skapelsen! — Här ser man igen orsaken, att tretusen syndare i en predikan blevo alla lika och tillika frälsta, omvända och saliga; varvid var sund människa nogsamt förstär att aldrig nägon rä människa, säsom sådan, eller utan Kristi kunskap blir saliggjord; men Guds evangelium gör de enfaldiga visa och till himmelriket lärda. 

4:o Huru skall en människa bliva bibehållen i nädens tillstånd? Visa ock det! Svar: Pä samma sätt, som hon kom därtill: "igenom tron bevaras vi till salighet", och den som är i Jesus Kristus, han är salig, han är ock "en ny skapelse".

5:o Men var ser man nu igen alla nädeshandlingar (kallelsen, uppwäckelsen, upplysningen m. fl.), som bäde den heliga Skrift och teologerna omtala? Svar: I själva sakens natur; därför ser man tydligt att den Helige Ande i Skriften kallar alltsammans (som tillhör nädens verk i människan), ömsom kallelse, upplysning, uppväckelse, rättfärdiggörelse, försoning, bättring, omvändelse, helgelse, tro, även dä Han därmed icke ment nägra 86- xarntn eller Ltskillda handlingar, utan givit en och samma sak än det, än ett annat namn, som alla hava sin rntionsm. cisnomirintionm, eller sitt skäl, varför de sä kallas, i själva den välsignade sakens natur, vilken innefattar i sig alla sädana nädeshandlingar. Ty se pä en, som pä det enfaldiga sätt, vi visat, kommit till Kristus, om icke alla now8 Aratiss finnas där! Visst har han varit kallad, visserligen även väckt, även upplyst, även rättfärdiggjord, även pänyttfödd o. s. v,, ehuru alla dessa uädeshandlingar utgöra ett helt, sammanhängande och fördolt nädaliv, likt deu levande kroppen, som har alla inre delar inom sig förborgade. 

6:o Har ock en sädan själ en hjärtats visshet om sina synders förlätelse, ett Andens vittnesbörd om sin salighet? Svar: Det kan omöjligt vara annorlunda, än att man vet när, att och huru man fick ljus och tröst i evangelium, och livskänningar i sin själ. "Den tid gär aldrig ur min häg, dä jag först Jesus säg." Detta synes klarligen av alla omvändelsesexempel i den heliga Skrift, och styrkes av vär egen erfarenhet. Dock är det skillnad pä visshet och visshet: stundom har en själ av näden sä fägnesamma välplägningar, ett sä kännbart medvittnande av den Helige Ande i sitt hjärta, att även de naturliga sinnena överflödigt njuta därav, men stundom kunna dessa saknas, dels genom att Gud själs till trons övning döljer sig för själen, dels ock genom tillfälliga orsaker, säsom sjukdom, svårt temperament, yttre brydsamma sysslor, uraktlätande af Guds ords bruk och enskild böneumgängelse med Gud o. s. v. Men under allt detta mäste vissheten bestä i en ren, redig och gudomlig övertygelse i förståndet, vilket man väl alltid mäste betjäna sig av, men i synnerhet under saknaden av den kännbara saligheten, pä det själen ma äga en beständig frid i huvudsaken, som icke beror af oss eller värt befinnande efter känslan, utan af den näd, som i Kristus given är. 

7:o Igenfinnas ock de tillbörliga trons frukter hos sädana omvända själar? Svar: Ja, hos dessa och inga andra. Se på den dagliga erfarenheten i den punkten, och du skall finna först huru böjda, glada, artiga, enfaldiga, kärleksfulla och villiga de själar äro, som stä i första nåden eller kärleken; men för det andra, huru dryga, högmodiga, kallkloka, eller kallsinniga och självkloka de äro, som efter gamla tägordningen blivit förda upp i översta graden av ställningen, vilka svårligen tro sig fela, och dä är den senare villan värre än den förra. 

Men för att giva ett egentligt svar pä frågan, sä är oförnekligt, att hos de människor, som blott enfaldigt hälla sig vid Frälsaren, finnes: 

1:o Ändans fattigdom; ty de hava ej kunnat bliva nöjda med sin bättring, med sin andliga fattigdom, sin ånger, bön, helgelse, utan satt tröst i Kristus allena. Därför veta de ej mer, än sin teologi pä nageln, d. ä. Jesus Kristus och honom korsfäst, samt om sig, att de äro syndare.

2:o Andlig fröjd över Guds oändliga kärlek i Kristus, den dem vederfaren är utan konst, arbete eller förtjänst, samt över evangelii korta och enfaldiga väg. 

3:o En beständig tillwäxt; ty de äro inympade Pä det rätta stället i lifwets träd och planterade säsom pilträd wid wattubäckar: under dagligt och idkeligt städande och behjärtande af försoningens under, tilltaga de i wisdom, älder och näd för Gud och människor. 

4:o Kärlek till Gud i Kristus, som först älskat och sedan af blotta näd tagit och behällit dem. 

5:o Kärlek till bröderna; ty de äro nu alla lika i Kristus, de äro lemmar i samma kropp, kwistar i samma träd, — Kristus är nu deras gemensamma hufwud och enda allt; sä tror ock hwar och en, att han är den sämste; därjämte äro deras hjärtan nu wordne brinnande. Äswen sä en ny kärlek till alla människor, efter de alla äro skapade, äterlösta och kallade. 

6:o Willighet i lidande för ewaugelii skull; ty Kristi kärlek twingar dem sä. 20 

7:o Frimodighet i döden; ty Jesus är deras lis, sa är ock döden deras winning. 

Ware nu detta i ensald insör Herran sagdt, säsom swar ä edert bref. I hafwen bundit denna sak wid min själ; sä binder ock jag henne sammaledes tillbaka wid eder. Läsen, behjärten och beden — och I stolen fä upplysta hjärtan, att se urim och tummim, ljus och rätt, ja, Herrens härlighet i hans ewiga ewangelium. Haswen I härwid nägot att erinra, sä gören det; jag will i enfald och kärlek samräda med eder. 

Sist, mina bröder, Päminner jag eder med ett ord, hwad jag widlystigt strifwit, nämligen, att Jesus ware och blifwe wärt enda, wärt stora, wärt tillräckliga, wärt ewiga allt, wär wisdom, wär rättfärdighet, wär helgelse och wär förlossning, amen; allt folk säge amen, brud och Ande säge amen, ifrän ewighet till ewighet! Amen. 

Jag lefwer och dör Pä Lammets räkning, eder fattige och förbundnaste broder och tjänare Kristofilus. *) Sion d. 10 April 1751. *) Kristofilus betyder Kristi rvän. 2

Tomas och Nikodemus andra bref. 

Wär i Jesus Kristus hjärteligen älskade broder Kristofilus! Guds Ande styre wärt begär, att hälla Jesus endast kär! Haf mer än mycken tacksägelse för din stora osörtrutenhet att hjälpa oss arma landtmän till rätta. Wi bekänna uppriktigt, att wi uti ditt wälsignade bref, af Sion d. 10 April, hafwa funnit sä mycken hugswalelse och sötma, att wi aldrig i ewighet kunna nog tacka wär Gud och Frälsare därför. Nu först blir det ewangelium af, eller ett ljufligt och godt budskap; ja, amen, halleluja! Däri ligger hela saligheten, att Jesus Kristus redan för 1700 är tillbaka har betalt och godtgjort alltsammans, bäde Adams synd och wära. Nu se wi, att all slags swärmodighet är mer än onödig. Nu se wi, hwad de orden betyda: Hwar man mä nu wäl glädja sig, här är stor fröjd Pä särde; ty Gud är oss nu nädelig, som woro döden wärde. Wi märka, man slipper widlyftiga omgängar, höglärda griller, tillika med en hjärnewis anatomi öswer omwändelsens ordning, innan den gätt för sig. Detta sista, bekänna wi, har warit wär teologi. 22 Sä är nu allt detta wäl och godt; men, wär hjärtans broder, har du gjort början att tjäna oss, sä fullfölj äswen widare den goda begynnelsen. Wär begäran är nämligen, det dn, säwida din tid medgifwer det, wille framställa hela nädens werk i ett mera redigt och fullständigt sammanhang, till tjänst dels för oss själfwa, dels ock i synnerhet för dem, hwilka wi nu önska gifwa del af det goda, wi själfwa funnit. Äswen är det nägra, som tillfälligtwis anfört hwarjehanda anmärkningar öfwer ditt förra bref, för hwilkas del en tydlig utredning möjligtwis wore god. Men det wälsignade A och O haf grann akt uppä. Därom behöss dock wisst ej uägon Päminnelse. Jfrän wärt gamla lasaret, Bethesda, haflva wi nu flyttat och bo nu här ibland wärt folk i mycken frid och trefnad. Fägnar du oss nu, wär käre broder, med det wi bedit dig om, sä belöne dig Herren! Wi äro och förblifwa, igenom wär Guds innerliga barmhärtighet, dina i honom, som för oss död och uppständen är, förbundnaste bröder Nikodemus Palingeneteis*). Tomas Kristegnoca*). Filadelfia H d. 5 Dec. 1751. *) „Filadelfia" betyder: broderlig kärlek — till den kommer man genom tron. — En af de 7 församlingar 

 Kristofilus swar. 

Mina i Kristus älskade bröder, Nikodemus Palingeneteis och Tomas Kristegnoca! Näd ware nied eder, och srid as Gud, wär Fader, och Herren Jesus Kristus! Det fagnade mig icke ringa, när jag erhöll mina älskliga bröders förtrogna skrifwelse, daterad Filadelfia den 5 Dec. förlidet är. I styrkten mig med eder tro och gladden mitt hjärta! Lofwad ware Gud, att sanningen finner hus Pä landet, dä den bortwisas utur städerna. Den tjänst, I äter begären af mig, gör jag eder sä gärna, dä I hällen min swaga förmäga till godo. Icke heller undrar jag, att mitt förra bres kunnat förefalla somliga nägot besynnerligt, ja, anstötligt; men jag wet ock, att den, som werkligen har lust att finna den oskyldiga sanningen, och söker densamma i sakernas sammanhang i en skrift, wäl skall finna, att i det brefwet ligger ingenting annat, det döden wärdt är, än det ewiga ewangelium, som härntinnan möter i Mindre Asien bar ock detta namn (Uppb. 3: 7). „Palingeneteis" betyder: som blifwit född pä nytt. „Kristegnoca": som lärt känna Kristus. Betydelsefulla namn för Nikodemus (Joh. 3: 3) och Tomas (Joh. 20: 24—29). 24 sitt gamla och oundwikliga öde, hwilket warit, är och bliswer, att wara en stötesten och en förargelseklippa för de förnumstiga, och att endast begripas af dem, som mera älska „Guds galenskap", än „människors wisdom" (1 Kor. 1: 18, 23, 25—28; 2: 4—7). Men för att nn gä eder önskan till mötes, will jag lägga till grund trenne Guds Andes allraheligaste sprak i Skriften, nämligen: 2 Kor. 5: 19; Rom. 3: 23 -25; 2 Kor. 7: 1, hwilka jag för redighetens skull utlägger med frägor och swar. Detta första lyder sä: Gud war i Kristus och försonade wärlden med sig själs, och förebrådde dem icke deras synder. 2 Kor. 5: 19. 1:o Hwad will det säga, att „Gud war i Kristus?" — Swar: Att gudomens fullhet bodde i Kristi mandom. Kol. 2: 9. 2:o Hwilken är Kristus? — Swar: Medlaren emellan Gud och människor, den ifrän begynnelsen utlofwade Messias, född af Fadren i ewighet, och, dä tiden wardt fullkomnad, född af jungfru Maria, säledes sann Gud och sann människa, som för 1700 är sedan*) har lefwat, lidit, dött och uppstätt *) Skrifwet 1751. 25 ifrän de döda m. m. som den bibliska historien berättar. 3:o Till hwad ändamäl war Gud i Kristus? — Swar: Att försona wärlden med sig själs, att frälsa det förtappade människosläktet. 4:o Att „Gud i Kristus försonade wärlden med sig själs", hwad är det? Swar: Att han i och genom sitt människoblifwande, sin werkande och lidande lydnad, sin bittra sörsoningsdöd, sin härliga uppständelse och gäng till Fadren, förwärfwade ät wärlden den näd, det hjärtelag, son: Gud hade emot henne före fallet, i det han fullgjorde lagen, led straffet, godtgjorde brottet, framhade den ewiga rättsärdigheten, segrade öfwer döden, djäswulen och helwetet och sälunda fann en ewig förlossning för människan. Häras följer: att Gud är icke wred pä människan (Rom. 5: 8); att människan ej bör stä i nägon trälaktig räddhäga för Gud (Ebr. 2: 15); att synderna skola ej mer betalas, försonas, förlätas eller förglömmas, genom förwärfwande, utan de äro betalta (Ps. 69: 5, Jerem. 16:18); de äro afplanade (Kol. 2: 14), de äro försonade (Kol. 1: 20); de äro förlätna (Matt. 26: 28, Kol. 2: 13, 2 26 Ebr. 10: 17, 18); de äro förglömda (Jerem. 31: 34); att männistan skall nu icke mera, märk wäl i Guds ögon. renas, förlikas, tillfredsställas, rättfärdiggöras, förlossas o. s. w., utan hon är, i Guds ögon, renad (Jerem. 33: 8); hon är förlikt (Rom. 5: 10); hon är rättfärdiggjord (2 Kor. 5: 21); hon är helgad (Joh. 17: 19, Ebr. 10: 10); hon är förlossad (1 Kor. 1: 30); hon är frälst (Matt. 1: 21); hon är lefwandegford (Kol. 2: 13); och sälunda ä Guds sida allt full kom na dt. (Joh. 19: 30.) 5:o „Och förebrådde dem intet deras synder," hwad är det? Swar: Att Gud, enligt rättwisan, ej tillskrifwer de Pä Kristus troende syndare det som ej mera ligger uppä dem, ej stär Pä deras räkning, sedan deras Medlare tagit det pä sig, utan att han anser dem werkligen osörwitliga, rena och fullkomligt rättfärdiga; att om han will förebrä synder, mäste han wända sig till den, som har dem pä sig kastade (Es. 53: 6), nämligen ende Sonen. Häras följer, att ingen människa warder utestängd frän näd och salighet egentligen för skulder, alldeustund allt hwad syndaskuld heter inför Gud, äfwen den otrognes och ogudaktiges, afplanades i Lammets blod; 27 utan endast hennes bortablifwande frän bröllopet och fadershuset, endast hennes förakt och otro blir orsaken till hennes fördömelse. Häraf följer, att människan kan nu, lika wäl som före fallet, blifwa salig, blott hon will; att hon endast genom otrons förakt för Medlaren, eller säsoin Jesus själs uttryckte det, „efter det hon icke trodde i Guds ende Sons namn", warder fördömd. — Ja, af allt detta följer, att hos Gud är intet hinderligt för människors salighet; utan att man bör, man mä, och nian fär tröstligen framga till nädens anammande i Kristus Jesus, sä okunnig man är, sä härd*) man är, sä oren man är, sä from man är, sä ogudaktig man är, sä ung man är, fä gammal man är, sä syndig man är, sä osalig och fördömd man är m. m., att emottaga och undfä den näd, som i Jesus Kristus gifwen är till salighet och helgelse. Ja, nian fär och man bör gä fram Härd? Bör dä icke en rätt bättring och förkrosselse gä förut? — Swar: Just i den rätta bättringen och förkrosselsen känner man sig härd, ogudaktig, och i allt missnöjd med sig. Men nu mar dessutom frägan här egentligen därom, att det „hos Gud är intet hinderligt för människors salighet". Och nu är det ej för Gud din bättring och förkrosselse behöfwes, utan för dig; ej för att Gud skall bewekas att giswa näd, utan att du skall bewekas att söka den. — Gud fick nog uti sin Sons försoningsoffer, det är wi, som behöfwa förkrosselsen, ängern, m. m. 28 och emottaga näd och förlåtelse; dä först kan kärlek och sann helgelse följa, och dä följa de äfwen. Allesammans äro de syndare och hafwa intet att berömma sig af för Gud; och warda rättfärdiga utan förskyllan, af hans näd, genom den förlossning, som i Kristus Jesus skedd är; hwilken Gud har satt till en nädastol genom tron i hans blod, i hwilken han läter se sin rättfärdighet, därföre att han förläter synderna, som blefna woro under Guds tälamod. Rom. 3: 23, 24, 25. 1:o Att „allesammans äro syndare och hafwa intet att berömma sig af för Gud", hwad är det? — Swar: Att alla människor äro inför Guds ögon („för Gud") lika brottsliga, förtappade och aflägsna frän all rätt till himmelen — ehuru de inför människor äro mycket olika — och att de säledes alla behöfwa samma näd och samma wäg därtill; ja, att jude, grek, hedning, turk, kristen, katholik, reformert, lutheran, den ene med den andre, är, utan tron Pä Frälsaren, lika fördömd och fjärran frän nädens delaktighet. 2:o „Och warda rättfärdiga utan förskyllan, af Hans näd, genom den förlossning, som i Kristus Jesus skedd är; hwilken Gud 29 har satt till en nädastol genom tron i hans blod", hwad är det? — Swar: Det är: Likasom allesammans äro för Gnd lika syndare, brottsliga och fördömda, sä skola de ock alla, som wilja, fä en lika oförskyld näd, nämligen en annans dem tillräknade rättfärdighet, som alldeles utan nägon den ringaste deras egen „förskyllan", förtjänst eller wärdighet, skänkes dem blott af hans näd — dock likwäl icke för intet, utan „ genom den förlossning, som i Kristus Jesus skedd är".— Detta sker dem nämligen i den stunden, dä de uti sin syndanöd och förlägenhet höra, till sin tröst anamma och tro, att de genom Jesus Kristi blod och död äro fullkomligt förlikta med Gud, hwilket de med en innerlig förtröstan mä lita uppä och sägna sig öswer. 1 den stunden bliswa de sä i sin egen själ friade frän den i samwetet öswer synden hwilande domen, som de redan förut woro det inför Gud, nämligen, „wi wordo förlikta med Gud genom Hans Sons död, den stund wi ännu woro owänner", Rom. 5: 10; — och bliswa berättigade till all den salighet, hwartill de äro skapade, äterlösta och kallade. (Ebr. 2: 15; Rom. 4: 5 och 5: 10, 18, 19; 2 Kor. 5: 18). Sädant ligger i orden: „Och warda rättfärdiga, utan förskyllan, af Hans 30 näd, genom den förlossning, som i Kristus Jesus skedd är, hwilken Gud har satt till en nädastol genom tron i hans blod." Rom. 3: 24,25. Häras följer, att tron Pä Jesus Kristus är det enda, som ä människans sida fordras till nädens delaktighet, och att denna rättsärdiggörelse är just den samma, som skedde i Kristi död (Rom. 5: 9, 10), allenast med den ätskillnad, att hon här anammas genom tron. Joh. 1: 12 och 15: 3, m. fl. 3:o „J hwilken Gnd läter se sin rättfärdighet därnti, att Han förlåter synderna, som blesna woro under Guds tälamod", hmad är det? —Swar: Gud wisar nu sin rättfärdighet eller rättwisa, därutinnan, att Han icke tar eller kräswer betalning af människorna för de synder, som Han redan sätt betalning för i Kristus; utan det som är betaldt, det läter han wara betaldt, säwida de själswa sä wilja, säwida de tro pä Kristus; hwartill han äswen lämnar dem tid, kallar och tillbjuder dem näd, och werkligen meddelar dem, som tro, den i Kristus skedda förlätelsen. Häras följer, att äswen läran om Guds rättfärdighet, eller rättwisa, är ett ewangelium, när försoningens ord lägges till grund. 1 Joh. 1: 9. Ps. 51: 16. 31 Af allt detta ser man, att den Helige Ande, hwilkens egentliga ämbete är att förhärliga Jesus (Joh. 16: 14), här föreställer hela omwändelsen under namn af rättfärdiggörelse, hwaremot omwändelsen Pä andra ställen i Skriften kallas: Ef. 5: 14 upplysas; Ap. G- 28: 27 första med hjärtat; Joh. 3: 3 födas Pä nytt; 1 Kor. 15: 34 maka upp rätteligen; Ap. G. 2: 38 göra bättring; 2 Tim. 2: 26, Luk. 24: 47 besinna sig och fä syndernas förlätelse; Jerem. 31: 19 omwändas; 2 Kor. 5: 20 försonas; Ap. G. 15: 9 rengöras genom tron; Rom. 5: 11 undfä förlikning; Joh. 8: 36 frigöras; 1 Kor. 6: 11 aftwäs och helgas; Ef. 2: 8 frälsas; Kol. 1: 14 förlossas; Joh. 5: 25 lefwandegöras; Rom. 6: 5 inplantas i Kristi död; Joh. 17: 3 känna den sanne Gud och Jesus Kristus;Ebr. 7: 25 saliggöras Mom. 11: 23, 24 inympas i Kristus; Rom. 8:15 fä utkorade barns Ande m. fl. Dessa och flera ordasätt uttrycka allena werkan af en och samma näd, ehuru icke ett och samma nädens werk isynnerhet i syndares hjärta; men den Helige Ande har i Skriften kallat det med Lts-killiga namn, dels därför, att näden yttrar sig än i förständets upplysning, än i wiljans böjande, dels för att lämpa sig efter flera- 32 handa sätt att tänka och tala, ty den Helige Ande talar ock efter människans sätt. Af de 3:ne hufwudspräk, som wi lagt till grund för betraktelsen, handlade det första (2 Kor. 5: 19) om nädens sörwärfwande eller försoningen genom Kristus; det andra (Rom. 3: 23, 24, 25) om nädens anammande eller rättsärdiggörelsen genom tron. Nu wilja wi betrakta den därpä följande helgelsen i anledning as följande tredje spräk: Efter wi nu hafwa sädana löften, mina käraste, sä lätom oss rena oss af all köttets och andens besmittelse, fullbordande helgelsen i Guds räddhäga. 2 Kor. 7: 1. 1:o Ester wi hafwa sädana löften", hwad är det? — Swar: Det löfte, hwarom aposteln här talar, mäste wisserligen stä skrifwet näst söre dessa orden. Där stär ock ett stort löste: nämligen det, att Gud är wär försonte Fader, som will bo uti oss och w andra uti oss, sasom han själs säger (i närmaste orden före wärt spräk): och jag skall nndfä eder, och wara eder Fader, och I skolen wara mina söner och döttrar, säger den allswäldige Herren. Nu säger aposteln: Efter wi nu hafwa sädana löften, sä lätom oss rena 33 oss af all köttets och andens besmittelse, fullbordande helgelsen i Guds räddhäga. Häraf följer, att grunden till helgelsen är den förut undfängna näden, barnaskapet och föreningen med Gud genom Kristus. 1 Kor. 1: 30; Rom. 6: 22. 2:o Sa lätom oss rena oss frän all köttets och andens besmittelse, hwad är det? — Swar: Just därför att wi hafwa sä stor och rik näd, äro Guds söner och döttrar, Kristi bröder och medarfwingar, och den Helige Andes tempel, och detta af idel näd, utan wär förskyllan, sä att wi ej behöswa göra det ringaste sör att förtjäna, sä lätom oss, bewekta as fädan näd, allt mer och mer kännas wid, hata, förbanna och aflägga alla fyndaoarter och förnya oss uti wärt sinnes ande. (Ef. 4: 22, 23, 24). Häraf följer, att en i Jesu blod rättfärdiggjord själ har wäl i trou fätt „lust till Guds lag efter den inwärtes människan", har ocksä nya, andliga krafter till utöfning af sitt goda uppsät; men likwäl ännu, dels ej alltid förstär sig Pä denna utöfning, dels ock är owan därwid (Ebr. 5: 14), ja, äfwen af glömska, swaghet och fiendens öfmerrumpling lätt felar; hwarför en beständig wak- 34 samhet och rening frän all köttets och andens besmittelse är de trogna anbefalld. 3:o Fullbordande helgelsen i Guds räddhäga, hwad will det säga? — Swar: Att i ätanken af Guds wilja, samt pä sätt, som sagdt är, i tron pä Jesus och den däras flytande kärleken, wakta sig för alla de tillfällen, som kunna hindra tillwäxten i näden och wär Herres Jesu Kristi kunskap, samt noga taga i akt de lägenheter, som befordra denna tillwäxt, pä det man med tiden mätte bliswa en fullkommen man den där är uti Kristi fullbordiga älders mätt. Es. 4: 13, 14, 15. Häraf följer, att helgelsen ingalunda är fullbordad, fastän man är rättfärdiggjord; ty ordet: „fullbordande helgelsen," wittnar att den blott är börjad, och mäste dagligen öfwasoch fullbordas —„i Guds räddhäga", d. ä. med mycken omsorg, och i barnslig fruktan och wördnad för den närwarande, nädige, men helige Guden. 1 Petr. 1: 17. Detta till lärdom för dem, som, när de förstätt den Kristi rättfärdighet, som oss tillräknas, och hört att Kristus är oss af Gud gjord „bäde till rättfärdighet och helgelse", (1 Kor. 1: 30), mena, att Kristus pä samma sätt är wär helgelse, som han är wär rätt- 35 färdighet, nämligen genom tillräknelse. De böra här se, att helgelsen är nägot, som skall äga rum uti oss, som är uti oss börjadt, sä snart wi börjat tro, och skall allt mer fullbordas under Guds räddhäga; ehuru detta endast sker genom Kristus, d. ä. när wi kommit till trons frid och tröst i honom, dä „Kristus leswer i oss", „Kristus bor genom tron i wära hjärtan" och werkar där helgelse, werkar bäde wilja och gärning ester sitt goda behag. Blott sä är han oss gjord till helgelse; ty att han är wär helighet (eller rättfärdighet) inför Fadren, det hörer till rättfärdiggörelsen. Widare finnes det ock nägra människor, som af ewangelii predikan hämta en sädan tro och Kristi kunskap, en sädan tröst i Kristi rättfärdighet, som icke werkar i dem „lust till Guds lag," lust till helgelse och köttets dödande, utan twärtom gör, att de „icke lida sädan hälsosam lärdom", utan söregiswa, att man därmed blott binder samwetet med lag, förer folk under träldomens ok och egen rättfärdighet o. f. w. Dessa böra här lära, att en sädan deras tro är död, — efter den icke werkar lust till Guds lag, lust till allwarlig helgelse, — att deras tröst af Kristi rättfärdighet är falsk, deras lis skrymtarens, deras 36 hopp förtappadt. Därför, om du blifwit Pa ett wisst sätt omwänd. gätt ut frän ditt förra fria wärldslif, förra sällskaper och wärldslustar, till ett mera indraget, religiöst och fromt umgänge med Guds ord och Guds wänner; men du har ingen omsorg om, eller lust till den dagliga och werkliga helgelsen, till försakelse och köttets korsfästande; utan de synder, du förr hällit mest kära, dem will du ännu behälla, dölja eller ursäkta, säsom t. ex. en och annan afgud, eller egensinnighet och olydnad mot föräldrar och husbondefolk, oförsonlighet och hat mot dem, som förolämpat dig, ohjälpsamhet mot nödlidande, hemlig okyskhet och lösaktighet, girighet och egennytta, o. s. w., sä att du icke widgär, erkänner, förbannar och med waksamhet och bön emotstär dessa synder, utan du will hellre ursäkta och behälla dem; sä bör du genast bestämt förstä, att din omwändelse icke warit rättskaffens, utan att ännu nägot bedrägeri däruti äger rum; ty den rätta tron, den rätta nyfödelsen werkar genast helgelse. „Är nägon i Kristus, sä är han en ny skapelse." „Utan helgelse sär ingen se Herren." Därför, sä skadligt det är att inblanda helgelsens lära uti rättsärdiggörelsens, sä an- 37 gelägen och nyttig är den efterät: dels Pä det hwar och en mä hafwa tillfälle pröswa halten och wärdet af sin tro, sin omwändelse; dels ock pä det de lefwande rättsinniga, i Kristi blod rättfärdiggjorda själarna, — hwilka dock ännu bära ett argt och illsundigt hjärta, ett trögt och lättjefullt kött, som strider emot den goda, williga anden, mä lära att hwar dag förnyas till Guds beläte (Kol. 3: 10); att de mä bliswa skickliga lemmar i Guds församling, till att befrämja Herrens ära och samfundets bästa. Hwarsör ock aposteln Paulus, som i början höll sig före ej weta nägot annat att tala och driswa, än Jesus Kristus och honom korsfäst (1 Kor. 2: 2), försoningen i hans blod och rättfärdigheten af tron, utan gärningar, — sedan förehäller samma själar, när de blifwit rättfärdiggjorda, mängahanda warningar och förmaningar till helgelse, som ses af alla hans epistlar, sä att han lika litet fastställde, det all anstalt till helgelse wore tillika med rättfärdiggörelsen asgjord, som att huset är byggt därmed att dess grnndwal är lagd. (1 Petr. 2: 5.) Sä längt sträcker sig nädens werk här i tiden, och härpä följer trons ändalykt, som är själarnas ewiga salighet. Rom. 6: 22. 

Atlskelige bröder! detta är nu min en- 38 faldiga mening, den jag pä eder begäran härmed läter afgä. Uttyden allting till det Lästa! Gören härnied det som länder till wär Herres förhärligande och de dyrt köpta själarnas bästa! — Talen I med nägon härom, sä striden icke; den som will taga det, han tage det, och Pä den, som är en fiende härtill, tänke Jesus i näd! Ja, näd och frid ware med alla, som wär Herre Jesus Kristus rättsinneligen kär hafwa! Kristofilus. Oljoberget den 25 Febr. 1752

Döm först dig själv - högmässopredikan av Ärkebiskop Erling Eidem

i Ockelbo kyrka på Fjärde söndagen efter Heliga Trefaldighets dag, den 2 juli 1939, då Ärkestiftets ungdomsförbund högtidlighöll tjuguårsminnet av sin tillblivelse.

Text: Lukas 13:1-5

Mina kära.

Utomordentligt strängt och allvarligt är det Herrens ord vi idag har att stanna inför. Genom märg och ben går oss vår Herres och Frälsares två gånger upprepade: "Nej", säger jag er, "men om ni inte gör bättring, ska ni alla sammalunda förgås." Såsom ljudet av en domsbasun, hotfullt och skakande, klingar Herrens stämma: bättring eller - undergång, total undergång.

Svårligen skulle en präst vid ett tillfälle som detta, då han har glädjen att få förkunna Guds ord för så många ungdomar, komna tillhopa från när och fjärran, av eget, fritt val ha stannat för ett Herrensord sådant som det vi nyss lyssnade till, såsom utgångs- och medelpunkt för sin predikan. Och när i dag här i Ockelbo mäktiga helgedom unga skaror är samlade, tillika med den stora Gästrikesocknens egna medlemmar, då kommer vi med glädje och tacksamhet ihåg att denna vår högtid betecknar en minnessten på vägen, den sköna och goda väg som vill leda fram till att göra fädernas kyrka kär för de unga, mer och mer kär, och att vinna dem för Jesus Kristus, vår Herre.

Tjugo år har i år förflutit sedan ett hela vårt ärkestift omfattande kyrkligt ungdomsförbund blev bildat, och detta skedde just här i Ockelbo. Förvisso höves det oss att i denna stund och på detta heliga rum med hjärta och mun tacka vår gode Gud och Fader för att han, trots all vår skuld och brist, givit sin välsignelse åt verket, och för att han bevisat så stor trofasthet, fast vi så ofta svikit honom och i klenmod tänkt alltför ringa om hans nåds vilja och hans kärleks makt.

Och dock, kära vänner, yngre och äldre, kan det vara nyttigt och hälsosamt för oss - jag är viss därom - att vi, både ni och jag, genom vår kyrkas ordning, idag på denna vår minnes- och högtidsdag ställs inför en bot- och bättringsmaning, ett skakande allvarsord sådant som vår predikotext.

Det går nämligen så förunderligt, så ödesdigert lätt både för präst och menighet på det sättet, att bilden av vår Herre Kristus blir förvanskad och förfalskad, i och därigenom att dess ena sida, den omutliga, heliga strängheten blir obeaktad och undanskymd. Den sannskyldige Jesus Kristus, sådan han tecknas för oss i våra evangelier - och någon annan finns det inte utom i människors självgjorda inbillningar - framstår icke blott såsom den oändligt, den gudomligt gode och hulde, utan också såsom den där utan hänsyn, utan prutmån nitälskar för Guds heliga viljas krav. Jesu Gud är den på samma gång barmhärtige och rättfärdige Fadern, helig i sin kärlek och kärleksfull i sin helighet.

Huvudsumman av vad vår Herre Kristus i vår söndags bibelställe allvarligt vill lägga sina åhörare - och därmed också oss - på hjärtat, skulle vi kunna sammanfatta i maningen:

Döm först dig själv.

Denna korta uppfordran må därför utgöra ämnet för dagens predikan. Den må vara det minnesord som vi var för sig tar med oss hem för att med Guds nåd och hjälp dagligen och redligen efterkomma och praktisera i våra liv. Ty icke den är salig som allenast hör Guds ord, utan den som hör och gör det.

Till en början må något sägas till belysning och förklaring dels av själva de båda tilldragelser vilka omtalas i vårt Herrensord, dels av Jesu judiska samtidas bedömande av olycka och ofärd, som kunna träffa människor.

Jesus fick vid något tillfälle - så förtäljer evangelisten - mottaga det högeligen upprörande meddelandet om ett blodsdåd, begånget av den romerske landshövdingen Pontius Pilatus, vilken regerade över landskapet Judeen, i Palestinas sydliga del - hans namn är oss sorgligt välbekant från den evangeliska berättelsens sista skede, ja det har t o m fått en plats - jämfte Herrens moders - i den kortfattade, urgamla kristna trosbekännelse som vi av ålder brukar kalla den apostoliska och som söndagligen läses i våra kyrkor. Pilatus hade hetlt nyligen - detta förmälde budbärarna, upprörda och skräckslagna - utan dom och rannsakan låtit nedhugga en skara galiléer - alltså invånare från Palestinas nordligare del, där Jesus själv hade vuxit upp och huvudsakligen haft sin verksamhet - och detta i själva den högheliga helgedomen i Jerusalem och medan de just var sysselsatta med att frambära offer åt Israels Gud. Vilken avskyvärd ogärning! Vilket fasaväckande dåd! Men hur kunde Gud låta något sådant ske? Måste det inte ligga något annat bakom? Ty hur skulle Gud kunna lämna sina fromma till pris åt tyrannens blodtörst?

Vi mkänner icke något vidare om denna hemska tilldragelse, från annat håll, vare sig från den övriga evangeliska berättelsen eller från vittnesbörd utanför vårt Nya testamente. Men dådet passar väl samman med hänsynslösheten och brutaliteten i Pilati karaktär, sådan den framstår för oss i den samtida judiska historieskrivningen.

Ej heller äger vi kunskap från annat håll om den svåra olyckan med tornet i Siloam. Vid ett ras av rotnet - ssannolikt ett torn i Jerusalems stadsmur invid den strax därutanför belägna Siloakällan, stadens enda naturliga källa, eller invid den med vatten därifrån matade Siloadammen - hade ej mindre än aderton personer på  en gång oförtänkt omkommit. I vår tid skulle väl olyckan nästa dag eller redan samma dag ha tillkännagivits i tidningar och på löpsedlar under väldiga fetstilsrubriker: Fruktansvärd katastrof! Dödstornet i Siloa! eller dylikt - för att en eller ett par dagar efteråt vara förgäten av den stora allmänheten. Uppenbart är att man på Jesu tid lade dylikt bättre på minnet. Men också, vilken oerhörd skillnad på olyckskrönikans längd och omfattning mellan då och nu.

Men vi måste vidare, för att rätt förstå bakgrunden till Jesu ord, såsom jag nyss antydde ta i betraktande hur Herrens judiska samtida uppfattade och bedömde olycka och ofärd som kan träffa människor.

Längre tillbaka än minne och hävd sträcker sig, har människan kring hela jordnes rund stått frågande, bävande inför tanken på lidandet och olyckan i världen. Men ojämförligt mera djupgående och pinande än eljest blir på sitt sätt detta problem, när det stiger upp och tränger sig på den människa som fruktar Gud, den som vill ta livets tilldragelser som skickelser, d v s som uttryck för Guds, den rättfärdiges och allgodes vilja. Varför får den gudfruktige, den fromme lida?

Åter och åter möter oss denna fråga i Israels heliga skriftsamling. Och den möter oss ej såsom en tankesvårighet, utan såsom ett marterande livsproblem, ja, såsom en sannskyldig jakobskamp mellan själen och Gud. Hela den djuptänkta och skaldiskt mäktiga Jobsboken i Gamla testamentet är i själva verket en enda väldig brottning med problemet angående den gudfruktiga rättfärdiges lidanden och olyckor.

Gamla testamentets fromma finner ingen egentlig lösning, men de anar en sådan, i det att de ödmjukar sig under den Allvise och Allgode och Allsmäktige och i överlåtelse lämnar sig och allt åt honom.

Inom senjudendomen, alltså på Jesu tid, tycks den äldre, mekaniska straff- och vedergällningstanken på nytt ha gjort sig starkare gällande. Olycka och lidande betraktas såsom ett ofelbaret tecken och bevis på ogudaktighet hos den som drabbas av ofärden. Är han i det yttre en gudfruktig man, så är dock hans gudsfruktan innersta allena sken och bedrägeri. Fördolt bär han på synd och skuld. Det bevisas just av hans ofärd.

Så ställer t ex Jesu lärjungar en gång, då de möter en blindfödd man, till sin Mästare frågan om hos vem skulden till denna stora olycka kan ligga. De ifrågasätter rent av - såsom vi minns - att den arme blindfödde själv, alltså före sin födelse, gjort sig skyldig till någon svår synd. Så säker är man på sin teori att en olycka är en följd av personlig skuld, att man för konsekvensens skull inlåter sig på dylika verklighetsfrämmande funderingar.

Skarpt och klart ser Herrens öga den stora, den fruktansvärda själafaran i det till synes gudfruktiga, men i grund och botten själviska och därmed alltigenom ogudaktiga bedömandet av en annans olycka. Den som själv gått fri ifrån ofärden, sätter sig i högmod och kärlekslöshet till doms över den andre och aktar sig för bättre, förmer. Men detta är just den gamla människans onda väsende. Det är fariséen som i sitt stilla sinne med kanske nog så vackra ord tackar Gud, för att han ej är såsom andra människor, publikaner och syndare.

Hårt och genomträngande ljuder Jesu stämma: Det är dårskap och förblindelse om ni menar att de som fick lida sådant, galiléerna som stacks ned medan de offrade och Jerusalemsborna som begravdes under det störtande Siloatornet, att dessa var större syndare än alla andra invånare i Galiléen och Jerusalem. Nej. Nej, säger jag er: men om ni inte gör bättring, ska ni alla förgås på samma sätt. Döm först er själva.

Vår Herre och Frälsare inlåter sig inte på någon tankemässig förklaring av olyckan och ofärden här i världen. Livets skickelser ligger i Guds, den Allsmäktiges hand, honom tillhör både regementet och domen, honom allena. Jesus sätter fastmer in hela sin kraft för att slå ned det egenkära och självrättfärdiga väsendet hos oss människor, vår inrotade benägenhet att jämföra oss med andra, i den övermåttan fåvitska tanken att vi skulla vara bättre än den eller den, än de eller de.

Men det är förvisso väl värt att lägga märke till, att Herren i detta yttre som sker ingalunda ser vare sig nyckfulla tillfälligheter eller ett blint ödes ofrånkomligheter. Han finner i tilldragelserna, och nu närmast i de olycksbringande, tecken och förebud, vilka enligt Guds avsikt skulle bringa oss manande bud från honom.

Icke minst vi, i vår tid, behöver allvarligen ta detta atill hjärtat. Hela tidsandan, och detta ej minst bland de s k kristna folken, har i fruktansvärd grad förvärldsligats, utan att vi ännu riktigt lagt märke till det. Vi har kommit långt bort ifrån våra fäders tro och ifrån den rätta, enkla barnatron, den tro som sätter det som sker i förbindelse med den levande Guden. Vi har vant oss vid att betrakta tilldragelserna från en övermåttan jordisk synvinkel, åtminstone i det dagliga livet. Gud har så lätt blivit oss en söndagens, en gudstjänstens Gud, utan samband med jordens skeenden. Vi förlorar så ofta historiens allsvåldige Konung, den handlande, den skapadne, den tuktande, den dömande Guden, ur sikte. Därmed är vår gudstro och vår gudsfruktan i grunden vorden ett sken, något overkligt och meningslöst.

Vår Herre Kristus är levande och bergfast övertygad om att allt vad som sker står i den himmelske Faderns händer och bör tas ur dem. Han ser i de båda olyckliga tilldragelser han talar om tecken, som varslar om en stundande dom, och - icka mindre - gudomliga maningar till bättring för alla och envar.

När man läser vårt bibelstycke i sitt sammanhang inom Lukasevangeliets tolfte och trettonde kapitel, står det klar fram, att den som som här åsyftas framför allt avser den förintande straffdomen över folket, som obotfärdigt sluter sitt hjärta till för ropet till bättring och evangelii predikan. "Om ni inte gör bättring, ska ni alla sammalunda förgås." Jesus ser sitt folks ofärd stunda, om det ej i sista ögonblicket vill låta sig väckas. Det är samma tanke som framhålls i Herrens gripande liknelse om det ofruktbara fikonträdet som får ett sista kort anstånd, och denna liknelse har sin plats just omedelbart efter vår text. Och i de Jesusord som går närmast före den är Herrens tankar inriktade på den stora slutdomen i världens yttersta tider. Åter och åter manar han därför till allvar, till vaksamhet, till trohet, vid åtanken av vad som komma skall, förebådat och dock plötsligt, oförtänkt.

Mina älskade. Har inte maningen att vi först ska döma oss själva på ett särskilt sätt sin tillämpning på oss och vår tids människor, på vår egen värld?

Mer än en ibland oss grips inför det världsläge vi just genomlever, nej, genomlider, av den mer eller mindre klara förnimmelsen av att vi lever i världens yttersta tider. Ångest och fruktan, uppenbar eller förtegad, ruvar över jordens hela krets. Olyckor av förut oanade mått inträffar tid efter annan. Människoblod flyter i strömmar på skilda håll i världen. Samhällsordningar och livsåskådningar störtar med brak i gruset. Och med bävan frågar vi oss: Vad skall slutet bli?

Och medan folk reser sig mot folk, och ras mot ras, och livsåskådning mot livsåskådning, och samfundsordning mot samfundsordning, är världsrymden uppfylld av anklagelser och domar och fördömanden, bittra och hatfulla och förgiftade. Den ena riktningen, det ena folket anklagar och dömer och fördömer den andra, det andra.

Vänner. Detta gäller också oss och vårt folk, ja, ingalunda minst oss. Vi, som i politiskt avseende vill hålla oss utanför de stora makternas kamp och tävlan om väldet, faller så lätt för frestelsen till fariseisk självgodhet. Vi förgäter så ofta Herrens maning att vi först måste döma oss själva. Vi besinnar inte, att också vi förvisso bär på vår dryga andel i världens olyckliga tillstånd, genom nya synder och gamla.

Och hur är det inom vårt folk? Det ena politiskt-sociala partiet fördömer det andra, den ena klassen ger den andra skulden, det ena religiösa samfundet riktar anklagelser mot det andra.

Detta är okristligt. Vi måste först döma oss själva och våra egna. Vi får ingalunda ställa oss och de våra utanför domen. Om vi inte gör bättring, ska vi alla sammalunda förgås.

"Bättring". Det ordet kan med sanning gälla ett folk, ett samfund. Men det leder oss djupare, fram till den enskilde. Det är den enskilde, det är dig och mig det till sist kommer an på. Du och jag måste först döma oss själva.

Bättring, det betyder sinnesändring, är vad som krävs. Med intet mindre går det. Upplysning, goda samfundsordningar, allmänt ekonomiskt välstånd, folksundhet och annat mer är över måttan värdefulla ting, men de gör inte till fyllest.

Bättring, sinnesändring, det är det enda som kan rädda oss. Dig och mig, så väl som vårt folk och jordens andra folk. Om vi inte gör bättring ska vi alla sammalunda förgås.

Min minns det, vare sej du är ung eller gammal, rik eller fattig, frisk eller sjuk: du måste först döma dig själv.

Gud hjälpe dig och mig att så på allvar göra bättring, innan det är försent. Ja, Gud hjälpe oss för sin stora barmhärtighets skull. Amen.

(Ur Julhälsning från ärkestiftet 1939)

Gustaf Wingren om demokrati i folkkyrkan

"Kyrkan vilar odiskutabelt på sändning. Där står en Herre som sänder. Stode icke Kristus där vid kyrkans begynnelse med sin befallning, skulle det icke finnas någon kyrka, varken i Sverige eller i något annat land. Och det är ingen självklarhet att kyrkan skall vara kvar i Sverige för all framtid. Är hon kvar, så beror det uteslutande på att det finns människor som lyder – och lyder Kristus. Annars är hon borta. 

Men hur skall lydnad för Kristi stiftelse kunna garanteras av en demokratisk ordning? Man kan på demokratisk väg naturligtvis lika gärna komma till beslutet att stryka Kristi stiftelse och i stället etablera den kult folkets flertal önskar. Det demokratiska resonemanget är, när det appliceras på kyrkan, icke ett problemfritt resonemang.” 

(Gustaf Wingren, Demokrati i folkkyrkan, Gleerups, Lund 1963, s 32)

Linderot om den dårskap Gud låter predika

"Genom syndafallet hava människorna blivit så konstiga och söka i alla sina företag många konster. Den visdom, som de förskaffa sig, skall således ock vara konstig, annars är den av intet värde, inte brukbar ibland dem. Med denna sin konstiga visdom löpa de även in i salighetsläran, så att den bliver konstig. Om Guds ord därför skall smaka dem, så måste det vara prytt med åtskilliga blomster av köttslig vältalighet och kryddat med världslig visdom. Bara det klingar ljuvligt i öronen, bara det är grant och städat efter konstens regler, det må annars vara tomma och torra skalet, så äro de nöjda, då berömma de den ståtlige predikanten. Verkställigheten kommer aldrig i fråga. Och i övrigt: det Guds ord, som är för grant, konstigt och bortskämt, huru skulle det kunna verkställas? Åtminstone, då det smakar så mycket av världslig visdom, och så litet eller allsintet av Guds kraft, kan det omöjligen leda till Guds sanna kännedom. Världen kan icke genom sin visdom känna Gud i hans visdom, ty den är så långt under Gud och allt gudomligt, som jorden är under himmelen. 

Vad angår åter den nakna och enfaldiga himlasanningen, som inte roar det sinnliga örat med några konstiga och artiga vändningar, utan går ända rätt fram; den finna de sig icke uti, den stå de icke ut med att höra, den är så kärv och tråkig, den är så gammal och alltid lik sig, den vämjas de vid; och när man predikar Guds sanning så ända rätt fram, i dess gudomliga enfald, och intet går vackert i krok med henne; så kalla de det en dåraktig predikan, och kan då den korsfäste Guden sätta, i deras tanke, största dårskapsstämpeln på en sådan predikan. Men det är lika mycket vad dessa konstiga människorna, dessa av sin egen visdom förblindade och bortskämda människorna nu tycka; det har dock täckts Gud, och han har dock fattat det rådet, som änglarna och alla utvalda själar i himmelen vörda och välsigna, att med en sådan dåraktig predikan, med försoningens enkla ord, med läran om korset, frälsa och saliggöra dem som tro."

Aposteln Petri pastoralexamen eller Älskar du mig?

Det är i år 100 år sedan predikanten och riksdagsmannen Anders Victor Isaksson i Västervik avled. Själv känner jag honom bäst genom hans predikan "Aposteln Petri pastoralexamen eller Älskar du mig?" hållen den 13 april 1902 (1 sönd e påsk) i Gladhammars kyrka och därefter utgiven som småskrift i tusentals exemplar (här språkligt något bearbetad). Något för både påvar, präster och andra predikanter att beakta.

Detta förord från 1971 års utgåva (utg. Östra Smålands Missionsblad) återger jag in extenso:

Anders Victor Isaksson (1855-1925) var predikant i Östra Smålands Missionsförening. Från 1897 till sin död var han föreningens ordförande och under många år redaktör för dess tidning. 1912-23 var han ledamot av riksdagens andra kammare (där han någon gång kunde ta sig för att läsa Bibeln för de samlade riksdagsmännen).

Isaksson brukade beskriva sig själv med citat ur en sång: "Svart, fördömd, förlorad i mig själv, / sådan synden stämplat har personen, / står jag täck och ren i nådens älv, / ren i Jesus, som är nådatronen."

Vi som ännu minns de gamla predikanterna har ofta en känsla av att våra dagars förkunnare aldrig fyller fädernas mått. Hur gärna man skulle velat ha de gamlas förkunnelse bevarad, så som dagens vältaighet fixeras på band och i tryck. Men deras stämma har tystnat, och endast få av dem har tecknat ner sina predikningar.

Isaksson gjorde det ibland. Han har lämnat efter sig uppbyggelseskrifter som idag tyvärr är ganska svåråtkomliga. Missionsbladet tror sig göra rätt i att på nytt ge ut föreliggande lilla skrift. Vid utgivningen har några mindre uteslutningar gjorts; det är sådant som var aktuellt vid århundradets början men i dag saknar all relevans.

Må nu den gamle predikanten genom tron få tala till oss, fastän han är död, och må Herrens Ande föra ordet in i våra själar!

(Så långt det gamla förordet).

Och nu till Isakssons predikan:

APOSTELN PETRI PASTORALEXAMEN

eller

ÄLSKAR DU MIG?

I.

När de nu hade ätit, sade Jesus till Simon Petrus: Simon, Johannes´ son, älskar du mig mer än dessa gör? Han sade till honom: Ja, Herre, du vet att jag har dig kär. Han sade till honom: För mina lamm på bete! Åter sade han till honom för andra gången: Simon, Johannes´ son, älskar du mig? Han sade till honom: Ja, Herre, du vet att jag har dig kär. Han sade till honom: Var en herde för mina får! Han sade till honom för tredje gången: Simon, Johannes´ son, har du mig kär? Petrus blev bedrövad över att Jesus för tredje gången frågade "Har du mig kär?" och han svarade: Herre, du vet allting, du vet att jag har dig kär. Jesus sade till honom: För mina får på bete! (Joh. 21:15-17) 

De fyrtio dagar då Herren Jesus vandrade efter sin uppståndelse synlig bland lärjungarna kan vi kalla en "avvänjningstid", eftersom Jesus då förde sina lärjungar in i övningen att tro utan att se. Han dolde sig för dem så lång tid att de blev riktigt oroliga och modlösa; då uppenbarade han sig åter för dem, och "lärjungarna blev glada när de såg Herren". Och så förflöt dessa fyrtio dagar under omväxling mellan sorg och fröjd: sorg och saknad då de inte visste var de hade sin Frälsare, och glädje då han uppenbarade sig.

Uppenbarelsen vid Tiberias sjö skedde just vid ett sådant tillfälle då lärjungarna var i mörker och nöd. De hade inte sett Herren Jesus på flera dagar, deras matförråd var slut och ställningen mycket bekymmersam och hopplös. Därför tycktes Petrus vilja återgå till sitt gamla yrke för att åteminstone kunna försörja sig och slippa gå så där som ett frågetecken både inför sig själv och andra. "Jag går bort för att fiska", sa han till sins sex närvarande medbröder i bedrövelsen.

Petrus hade inte under sitt treåriga sällskap med den store Mästaren fått en falsk uppfattning av livet på jorden. Han ansåg inte den höga kallelsen till apostel göra honom för fin till kroppsarbete, utan han kunde då tillfälle gavs gå bort till sitt gamla näringsyrke. Han blygdes inte att uppträda såsom en vanlig fiskare. Och denna hans ringhet gjorde honom inte mindre lämplig till apostel.

Den predikant som ska vara till gagn för Guds rike, behöver framför allt ha herdesinne för Kristi hjord. "Herresinnet" behöver dagligen korsfästas och dödas och "herdesinnet" dagligen underhållas hos en som ska tjäna Kristi hjord. Bibeln och historien visar att Herren kallar till och i predikoämbetet insätter både lärda och olärda, bildade och obildade; men han kallar ingen till predikant, som han inte kan få ge det rätta herdesinnet.

Petrus aktade inte sitt gamla yrke så ringa eller sig själv så stor att han höll sig för god att vara fiskare. Och det är skönt att se. Men ser vi denna händelse från en annan synpunkt, då kan man känna sig böjd att fråga: "Vad tänker du göra, Petrus? Tänker du verkligen söka upp din båt och dina nät och gå bort till ditt gamla yrke? Du har ju högtidligt förklarat att du övergivit allt och följt Jesus! Hade då denna försakelse inte djupare grund, än att du kan gå bort till din båt och dina gamla nät, så snart Jesus döljer sig och ställer sig något underlig?"

Dock, vi når inte Petrus med våra frågor, ty han är för evigt hemma hos Herren. Men det bör vi besinna, att om vi tycker oss ha gjort några framsteg på helgelsens väg, då visar det att vi istället gått tillbaka. Menar vi oss ha försakat mycket för Herrens skull, så är den försakelsen ganska liten. Tycker vi oss vara kärleksfulla och ödmjuka, så bevisar det tycket att vi är egenrättfärdiga och stolta. Det är Herrens barmhärtighet om vi blivit bevarade från syndafall. Och inbillar vi oss att vi övervunnit synden, eller att Herren ur oss rensat bort åtminstone den eller den synden, då är det inte alls underligt om vi med det snaraste faller för samma syndafrestelse som vi trodde vara utrensad från oss. Må fördenskull Herren få behålla alla sina barn vid andlig nykterhet och sans!

Petrus hade inte svårt att få sina bröder med sig ut på fiske. De var sju tillsammans, och alla dessa begav sig ut på Tiberias sjö - men den natten fick de ingenting. Det var en mörk och hopplös natt: men det blev så mycket ljuvligare att på morgonen finna Jesus. Hade de fått mycket fisk den natten, så hade de i framtiden under förföljelser och trångmål kunnat tänka: vi hade haft lugna och goda dagar, om vi inte för Jesu skull hade försakat vårt inbringande yrke. Men en sådan berömmelse låter Jesus dem inte ha. Han undanhöll alla fiskar i sjön, och så fick lärjungarna lära sig, den sista natt de var ute på fiske, att de inte ens kunde försörja sig själva och att alla fiskar i vattnet och alla djur i skogen är Herrens - och att han ger dem åt vem han vill och den stund han själv behagar.

Sedan Jesus hela natten osynligt varit nära de sju fiskarvännerna och undanhållit fisken från deras nät, visar han sig på morgonen vid stranden och framställer denna moderligt ömma men också triumferande fråga: "Barn, inte har ni väl något att äta? Det har väl inte lyckats för er, ni sju vana, arbetsamma fiskare, att ens skaffa er lite frukost till idag?" De svarade honom: "Nej".

Nu var lärjungarnas oförmåga uppenbar. De hade ingenting uträttat i andligt avseende, ända sedan skärtorsdagen. Och nu hade den sista nattens erfarenheter visat dem, att de inte heller kunde uträtta något till sitt lekamliga uppehälle. Nu var de förlorade i allt och stod såsom odugliga endast för Jesu räkning. Kunde och ville han av oförskylld nåd och förbarmande ta vård om dem till både kropp och själ, så kunde de fortfarande hoppas. I annat fall vore det ute med dem.

Och då var Jesu stund kommen. Han hade eldat vid stranden så att han redan hade glöd, men även fisk och bröd hade han utan att använda lärjungarnas nät. Därtill befallde han så många stora fiskar att gå på de omkring tvåhundra alnar från land liggande näten, att det var ett under att näten inte gick sönder. Nu fick de hungrande och uttröttade lärjungarna äta sig mätta. Och vad som var mer än allt annat, de fick åter se och höra sin käre Mästare. En sådan glad morgon avlöste den bekymmersamma natten. Både själanöd och brödbekymmer försvann vid denna Jesu ljuvliga uppenbarelse. Och Petrus blev så tröstad och glad att han tålde vid att genomgå den allvarsamma examen som vår text berättar om.

Denna examen var så närgående, prövande och allvarsam, att Petrus nog inte förrän just nu kunnat genomgå den. Men nu var han tröstad och glad. All hopplöshet och nöd hade försvunnit vid Jesu ljuvliga uppenbarelse. Och nu kunde han och nu fick han genomgå den allvarsamma självprövning, som har blivit kallad "aposteln Petri pastoralexamen."

II.

När de nu hade ätit, sade Jesus till Simon Petrus: Simon, Johannes´ son, älskar du mig mer än dessa gör? "Älskar du mig?" var den första och andra frågan som Jesus ställde till Petrus. "Har du mig kär?" var den tredje och sista frågan. Herren Jesus examinerade hjärtat och inte kunskapen. Han frågade efter kärleken och inte efter känslan eller hänförelsen. Och Jesu allvarliga ord och närgående frågor trängde igenom Petri hjärta, så att han blev mycket bedrövad.

Även vi måste, om vi ska räddas, gå igenom en liknande examen. Även till oss ställer Herren Jesus denna fråga: "Älskar du mig?" Och det är ju en stor nåd av Jesus, att han frågar efter vår kärlek och vill vara älskad av oss. Vi må besinna att Jesus är alla konungars konung och alla herrars herre, och vi däremot är stoftets barn och därtill skuldbelastade brottslingar och upproriska rebeller. Om en person ur folket och därtill en mindre hederlig sådan trädde fram inför en prins eller kung och förklarade: "Jag älskar Er och vill vara i Er närhet hela mitt liv", så bleve han bortdriven. Och om han gjorde motstånd, så bleve han fängslad. Men det är en ringa skillnad mellan den uslaste människa och den härligaste konung mot den skillnad som är mellan härlighetens Herre och oss fattiga syndare. 

Sett från denna synpunkt vore det ju inte underligt, om den syndare bleve bortstött och straffad, som i efterhängsen kärlek ville sluta sig till Herren Jesus. Men ingen syndare behöver befara en dylik behandling. Nej, man får verkligen älska Jesus. Man kan aldrig älska honom för mycket, utan ju mer efterhängsen man blir, desto mer gläder man Herren Jesus. Och är är inget anseende till person. Jesus säger: Den - det må vara vem som helst - som kommer till mig, ska jag sannerligen inte kasta ut. Han älskar alla, och därför vill han bli älskad av alla. Han frågar efter vår kärlek, eftersom han längtar efter den. Och nog borde vi ta detta nådefulla förhållande till våra hjärtan! Det är en evighetsförlust att förakta Jesu kärlek eller lämna den obesvarad.

"Älskar du mig?" Måtte Gud få göra oss uppriktiga inför honom som gör oss denna fråga! Han frågar inte: "Älskar du?" En sådan fråga är överflödig, eftersom varje människa älskar. Hon älskar sina anhöriga, sina vänner och mycket annat, och framför allt, hon älskar sig själv. Men Jesus frågar: "Älskar du mig?" Och denna fråga ställer han till oss alla, alltså även till dig. Och frågan rör sig inte om likgiltiga ting, utan om vår allra viktigaste angelägenhet, nämligen om hur vi ska ha det för den kommande, ändlösa evigheten. Ty det borde vara uppenbart för var och en, att om man ska kunna trivas i himmelen måste man hålla Jesus, som är himmelens salighet, dyrbar och kär.

Men fast det är av allra största betydelse om vi älskar eller inte älskar Jesus, så är ändå de allra flesta människor fiender till honom, och det bekymrar dem inte alls. Och även många av dem som menar sig vara Jesu vänner tar denna fråga ganska lättsinnigt. Somliga menar att de älskat Jesus i hela sitt liv; men ändå är han inte dyrbarare för dem än att de kan missbruka hans namn och förakta hans vilja. Och de gör det lika fritt, som de lättsinnigt besvarar hans kärleksfråga med ja. Sådant hör till det grövre skrymteriet. Men det finns även ett finare skrymteri. Det finns många som har gått igenom ett slags omvändelse, men eftersom de aldrig blivit vakna över hjärtats ogudaktighet eller fått kännedom om naturens ondska, så tror de att de är fromma och heliga framför alla andra människor. Liksom fariséen tackar de Gud att han har gjort dem frommare än andra människor. De gläder sig över tillväxten i helgelsen och de kristliga dygderna och kan bli så hänförda över sin fromhet att hjärtat sväller av - egenkärlek. Men de är alldeles förvissade om att denna ljuvliga känsla, som kommer av deras självbehag, är en ren och äkta kärlek till Herren Jesus. Och lätt och glättigt besvarar de Herrens Jesu fråga med ett obetingat ja.

Helt annorlunda går det till när Herren Jesus examinerar sina lärjungar. Tillhör du dessa, då har du mer än en gång stått bävande inför denna fråga. Du vet att här gäller det varken kunskap eller ett vackert leverne, utan frågan gäller hur hjärtat står i förhållande till Jesus. Du vet att även om man genomgått en djupgående väckelse och kommit till klart ljus i evangelium och därigenom blivit införd både på den rätta vägen och i verksamhet för Guds rike, så kan man ändå förlora kärleken till Jesus och det oaktat fortsätta med sin verksamhet för Guds rike och inför människor framträda som förr. Man kan vara vänlig mot syskonen, besöka sjuka, hjälpa fattiga, ömma för människors andliga och lekamliga nöd samt predika till människors gagn och uppbyggelse, även sedan man förlorat den första kärleken. (Upp. 2:1-5). Ja, man kan ha Andens gåva att tjäna andra men själv sakna barnaskapets Ande. O, vad detta är närgående! Det kan sätta en ärlig själ i bekymmer och nöd. 

Någon torde härvid tänka: Inte är det möjligt att man kan ha Andens gåva att tjäna andra och själv stå i ett falskt förhållande till Gud? Som svar på denna fråga kan vi påminna om hur Guds Ande kom över den ogudaktige översteprästen Kajafas och tvang honom att uttala en dyrbar profetia (Joh. 11:49-51). Ännu mera gripande är det att läsa om kung Saul. Samuel sa till honom: "När du kommer där in i staden, möter dig en hop profeter som har kommit ner från höjden, och före dem psaltare och trumma och pipa och harpa, och de profeterar. Och Herrens Ande ska komma över dig, så att du profeterar med dem, och då skall du bli en annan man. När nu dessa tecken kommer över dig, så gör allt det som kommer dig för handen, ty Gud är med dig." Och som han vände ryggen åt Samuel och gick ifrån honom, gav Gud honom ett annat hjärta, och alla dessa tecken kom på den dagen. Och då de kom till höjden, se, då mötte honom en hop profeter, och Guds Ande kom över honom, så att han profeterade med dem." (1 Sam. 10:5-10, se även 1 Sam. 11:6).

"Guds Ande kom över honom"; "han blev en annan man"; Gud gav honom "ett annat hjärta". Genom Guds Ande blev han "en annan man", nämligen en modig kung; han fick ett annat hjärta, så att han kunde regera med vishet och kraft. Men någon sann hjärteomvändelse till Herren eller barnaskapets Ande till pånyttfödelse och trosförening med Gud, det kan vi inte märka hos honom. Men hur tydligt framstår inte barnaskapets ande hos kung David, trots alla hans synder! Redan från ungdomen ägde David den med Gud förtroliga barnaskapets Ande, det finner vi av bibelns berättelse om honom.

Inför ovan nämnda allvarsamma förhållanden har jag många gånger stått förskräckt och bävande. Jag har då suckat till Herren: "Käre Herre Gud, kan jag inte behålla din tuktans, fruktans och barnaskaps Ande, så låt mig inte heller ha Andens gåva att predika och bekänna ditt namn! För om jag har det sista kan jag lättare sova över den stora förlusten och mindre märka min falska ställning. Låt mig därför hellre förlora Andens gåvor, så att jag därigenom väcks upp ur min sömn och blir välsignad med din tuktans Ande, så att jag även må kunna erhålla och sedan behålla barnaskapets Ande!"

Ja, farorna för bedrägeri är stora, hemvägen är smal, och far man vilse i dessa stycken, då är allt förlorat. Och detta vet Herrens fattiga. De kommer därför ofta i fruktan för sig själva. Den ena gången efter den andra står de undrande och frågande inför Jesu kärleksfråga. De undrar hur det har det och vilket svar de ska våga ge. De vill inte bli bedragna, och därför vill de inte tillägna sig en falsk tröst eller inbilla sig att de älskar Jesus, ifall de saknar den sanna kärleken. Och eftersom de inte är idel ande utan även kött och köttet aldrig kan älska Gud utan bara förakta och förargas på honom och hans regering, och eftersom de inte sover utan hålls vakna över hjärtats ogudaktighet och sin likgiltighet för och gensträvighet mot Herren, så blir det många gånger omöjligt för dem att hos sig finna någon kärlek till Herren Jesus. Och vad ska de då svara Herren Jesus, då han frågar: "Älskar du mig?" 

Ja, de står ofta färdiga att svara: "Herre Jesus, du vet att jag inte älskar dig." Men de vet att ett sådant förhållande innebär evig skilsmässa från Herren Jesus, och det blir dem odrägligt att tänka på att de för tid och evighet ska vara skilda från Jesus, ty han är dem verkligen både dyrbar och kär. Därför sjunker de ner inför Herren med syndabekännelse och rop om förbarmande. De bekänner sin kallsinnighet, världslighet och andliga tröghet. Och ingenting i himmelen eller på jorden kan mätta, trösta och tillfredsställa deras själs behov och begär mer än Herren Jesus, som dött för deras synder och gjort dem rena i sitt blod. Han och ingen annan är deras tröst och deras allt. Han är dem kärare än kroppens bröd, ty han är deras liv och de kan inte leva utan honom.

O vilka underliga förhållanden! Många som tycker sig älska Jesus med den mest varma och brinnande kärlek, de älskar endast sig själva och inte Herren Jesus. Andra som är färdiga att förtvivla om sin räddning, eftersom de tycker sig alldeles sakna kärlek till Jesus men känner sig fulla av kärlek till jorden, världen och de fåfängliga tingen, de har en outsläcklig och oövervinnelig kärlek till Jesus. Nog är detta underbart! Men det går såsom Jesus har sagt, att den som får mycket förlåtet älskar mycket, och den som får litet förlåtet älskar litet (Lukas 7:47).

Kärleken till Jesus kommer alltså av många synders förlåtelse. Och eftersom förhållandet är sådant, så blir ingen av Jesu lärjungar, inte ens den uslaste, "kuggad" då Herren Jesus examinerar. Ty synd, det har man, och Jesus, Frälsaren, och hans förlåtelse, behöver man, och så blir Jesus kär och oumbärlig.

Är det ett lyckligt förhållande mellan ett par unga makar som nyligen ingått äktenskaplig förening, så älskar de varandra och har även varma känslor för varandra. Denna kärlek är äkta men föga beprövad. Efter femtio års lycklig sammanlevnad har de varma känslorna lagt sig betydligt, men kärleken har vuxit till, och den kärleken är prövad. De har mer och mer vuxit samman med varandra, och de är i sina hjärtan mera i behov av varandra efter alla dessa år, än vad de var i den allra första tiden.

En Jesu lärjunge bekymras ofta över att den varma känslan för Jesus, ordet och syskonens liksom har försvunnit. Han ser tillbaka på sina andliga "bröllopsdagar" och jämför sin nuvarande köld med den tidens varma känslor, och därvid fruktar han att han förlorat den första kärleken. Och förhållandet kan verkligen vara så. Faran är ganska stor. Här beror det på om man somnat över sin synd och inte tar emot Herrens tuktan och bestraffning. Har man slutit vänskapsförbund med en eller flera synder som man vill fortsätta leva i, och därför försöker dölja dem undan Herrens öga och Ordets undervisning och dom, då har man också förlorat den första kärleken. Vi känner hur vi behärskas av dem vi verkligen älskar, och deras önskan vill vi inte gärna sätta oss emot. Kärleken till Jesus uppkommer genom syndernas förlåtelse, men den bevisas däri att man gärna vill hålla hans bud.

Men nog kan kärleken till Jesus vara lika verklig och sann, fastän de varma känslorna har lagt sig! Livlighet, hänförelse, minne och mycket annat avtar med åren, men inte blir Jesus därför mindre behövlig. Och här är fråga om vilken betydelse Jesus såsom Frälsare har för hjärtat. Och ju längre man lever i Jesu förening, desto fattigare blir man i sig själv, och desto innerligare måste man sluta sig till Jesus såsom till sin ende räddande vän. Det går efter aposteln Petri ord: "Herre, till vem skulle vi gå?" Man har ingen annan att gå till i sin fattigdom, nöd och andliga vanmakt; men man har Jesus och vet att hans hjälp och frälsning är tillräcklig. Syndanöden - vari även inbegrips nöden över saknaden av rivande syndanöd - driver till Jesus, och försoningsnåden tillfredsställer såväl den uppskakade som den torra själen, och så växer den nödställda själen samman med nödhjälparen. Och denna förenande kärlek är störst hos de svagaste och mest nödställda, och den upphör inte under mörker, nöd, trångmål och frestelsetider, fastän det ofta tycks så för den anfäktade själen. Alltså kan den kärlek som Jesus frågar efter saknas i en för Guds rikes framgång verksam och av varma känslor hänförd människa, medan den kan finnas under mycken synd och skröplighet i ett fattigt, nödställt syndarehjärta. Måtte vi alla uppriktigt pröva oss inför Herren: hur har vi det?

III.

Vi går nu till texten för att se hur Petrus blev examinerad.

När de nu hade ätit, sa Jesus till Simon Petrus: Simon, Jonas´ son, älskar du mig mer än dessa gör?

Som vi förut har påmint om, framställde inte Herren Jesus denna fråga förrän Petrus blivit riktigt tröstad. Först fick han äta i lugn och ro så att han blev mätt till kroppen. Och till själen fick han ro, så snart han fick syn på Jesus och kom in i hans ljuvliga närhet. Men sedan det var skett fick han en allvarlig fråga, åtföljd av Jesu prövande blick.

Frågan älskar du mig mer än dessa? kunde ju häntyda på vad Petrus strax förut hade gjort. Han hade nämligen kastat sig i sjön och gått till Jesus, då de andra lärjungarna tog båt och nät med sig. Han hade alltså skyndat sig till Jesus före de andra och därmed liksom bevisat att han älskade Jesus "mer än dessa". Men frågan hade en mycket djupare betydelse. Den framställde inför Petrus hans stora skuldregister och svåra syndafall. Jesus påminde därmed Petrus om hans försäkran skärtorsdagskvällen, att han älskade Jesus mer än de andra. Jesus sade den kvällen till sina lärjungar: "I denna natt skall ni alla komma på fall för min skull." De andra lärjungarna teg, men Petrus svarade: "Om än alla andra kommer på fall, skall jag dock aldrig komma på fall." Med dessa ord försäkrade Petrus att han älskade Jesus mer än de andra.

Vi vet hur illa han höll denna försäkran och hur djupt han föll. Då Jesus mitt under Petri lögner och svordomar såg på honom, kom han åter till sans. Att han sedan inte vågade räkna sig till Jesu lärjungar utan ansåg sig som en förlorad avfälling, det kan vi märka därav att då Jesus sände bud till lärjungarna att de skulle gå till Galileen, nämnde han Petrus särskilt vid namn. Då Jesus efter sin uppståndelse första gången uppenbarade sig för Petrus, var denne nog så förtvivlad över sitt fall att han inte tålde vid någon förebråelse. Jesus försäkrade då honom om syndernas förlåtelse och om sin nåd och vänskap. Och vid de två övriga tillfällen som Jesus talade till lärjungarna, förkunnade han endast försoningens frukt, nämligen frid, utan någon antydan om Petri svåra synd.

Men synden är ett förfärligt ont. Den har ovillkorligen bedrövelse, ångest och vånda med sig. Det får alla de erfara, som Gud får gå till rätta med i nådetiden. Och de som inte låter kalla sig till räkenskap i tiden, de får i evighet erfara syndens hemska lön.

Petrus hade fått förlåtelse för sin egenkärlek och sin osanna försäkran om en oövervinnelig kärlek till Jesus och för sina lögner och svordomar, såväl som alla sina övriga synder, men han måste fram i ljuset med dem. Om än Jesus måste uppenbara sig fyra gånger, innan Petrus blir så tröstad att han tål vid att såras genom den allvarsamma rättegång som hans svåra syndafall krävde, så måste det ändå därhän. Och på stranden vid Tiberias hav stod denna rättegång. Med en enda fråga blottade Jesus Petrus ända in i hjärtegrunden och ställde honom såsom en opålitlig och trolös lärjunge, ja, ännu mer: såsom en avfälling. Och frågan var denna: "Älskar du mig mer än dessa?"

Med denna fråga har Jesus uttalat detsamma som: Sist jag talade med dig om din trolöshet och sade att du skulle komma på fall för min skull, då försäkrade du att du älskade mig mer än de andra. Då sade du: "Jag är redobogen att gå med dig både i fängelse och i döden." Du bedyrade: "Mitt liv vill jag ge för dig." Är du ännu av samma åsikt? Älskar du mig mer än dessa, du Simon, Jonas´ son? Du hade avlagt en god bekännelse om mig, att jag är Kristus. På grund av denna din kännedom om mig gav jag dig namnet Petrus. Men nu har du förnekat mig, och därför kallar jag dig Simon, Jonas´ son.

O vilken rättegång! Just som Petrus hunnit bli riktigt tröstad och säker på Jesu nåd oh vänskap, då kastas han dit där han låg innan Jesus kallade honom till lärjunge. Jesus nämnder honom inte med det namn han givit honom såsom lärjunge, utan han får nu åter heta Simon, Jonas´ son. Där står nu den benådade och älsklige Petrus med sitt gamla namn och ser tillbaka på skärtorsdagens händelser och sina hemska försyndelser. Det var en allvarsam rättegång, en svår examen och en uppskakande stund.

Och samme domare, herde och själavän som examinerade Petrus, lever ännu och vårdar sin hjord. Petri erfarenheter är därför inte främmande för Jesu lärjungar i vår tid. Visserligen blir det inte lika trångt varje dag, för det tål de inte, och Petrus behövde inte heller alla dagar gå igenom en sådan hjärtskärande uppgörelse. Men det kommer stunder då Jesu förtrognaste vänner har det ganska bekymmersamt i fråga om hur de ska kunna undgå helvetets fördömelse. Det nya namn man bär såsom förenad med Kristus, nämligen kristen, troende, pånyttfödd, det rycks undan, och den mest gudfruktige står där med sitt gamla namn: syndare, ogudaktig, förbannad, och ser ingenting annat än sin olydnad, falskhet, otrohet och sitt stora syndaregister. Då blir det värdefullt, ja, den enda räddningen, att ge akt på vad Jesus gjort för världen och för de ogudaktiga, för man känner då igen sig såsom en medlem av den ogudaktiga världen. Dock ser man sig själv vara mycket mer skuldbelastad än köttets trälar som aldrig smakat Guds frid.

Att Gud givit sin Son åt världen och att Sonen i sin görande och lidande lydnad uträttade lika mycket för den ogudaktiga världen som för de troende och pånyttfödda, det är en stötesten för alla självfromma människor, men det är också den grundsten på vilken man måste låta uppbygga sig om man skall bli salig. Det är "den levande stenen, som väl av människor är förkastad men hos Gud utvald och dyrbar." Herren Gud har själv lagt denna grundsten: därför är den fast, hållbar och förblivande. Ingen synd och ingen otrohet kan göra om intet, vad Kristus gjorde genom sin görande och lidande lydnad. "Han är utgiven för våra synders skull, och han var lydig intill döden, ja, intill korsets död." Och genom denna hans lydnad "har rättfärdighet till liv kommit över alla människor." Herren kastade allas våra synder på honom, och han bar dem på sin kropp upp på trät. Och sedan han genom sig själv verkställt en rening från synderna, satte han sig på majestätets högra sida i höjden. "Han led en gång för synder, rättfärdig för orättfärdiga, på det han skulle föra oss till Gud.". "Medan vi ännu var svaga, har Kristus när tiden var inne dött för ogudaktiga." "En har dött för alla och därför har alla dött." "Den som har dött, han är friad från synden." (Rom. 4:25, Fil. 2:8, Rom 5:18, Jes. 53:6. 1 Petr. 2:24, Hebr. 1:3, 1 Petr. 3:18, Rom. 5:6, 2 Kor. 5:14, Rom. 6:7).

Dessa anförda och otaligt många andra bibelställen säger oss att Kristus dog för syndare och ogudaktiga, ja, för alla mäniskor, och att han genom sin död sonade och utplånade allas synder. Så har då Herren Jesus genom sin lydnad intill döden och i sitt blod gjort lika många rättfärdiga, som Adam genom sin olydnad bragte död och fördömelse över, det är alla människor. Det är denna allmänna frälsning som mna kallat "den allmänna nåden". Och den står tillgänglig för alla, ty den är allas tillhörighet. Till denna allmänna nåd måste den enskilda omvändas, om han skall bli räddad. Och på denna fasta klippa måste man vila för att kunna ha en fast och säker grund för sitt salighetshopp. 

Ingen människa vill dock förtvivla på sig själv i salighetsfrågan eller ge sig själv förlorad, utan man har istället stort förtroende till sig själv. Det är därför ett nådefullt Guds verk när en människa ser sig fattig, skuldbelastad, fördömd och förlorad och denna nöd tvingar henne att se efter hjälp och frälsning utom sig själv och sina gärningar. Det är Gud själv som leder människan in i detta trångmål. Och när så sker får man erfara att porten är trång. Men under vandringen får man också erfara att vägen är lika smal som porten var trång.

Då Herren sätter våra synder framför våra ögon och dömer oss för dem på mångahanda sätt, så sker detta inte bara därför att synden är en lagöverträdelse som Gud beivrar och bestraffar, utan också därför att vi inte skall somna in och hålla oss själva för fromma och så avfalla från den allmänna nåden. Därför regerar Herren sina barn och vänner så underligt, att de mest trogna och gudfruktiga ser sig såsom de mest ohjälpligt förlorade. Och i detta trångmål står ingenting annat kvar till räddning än vad Jesus gjort för alla.

Det finns ej annat råd 

för den som intet kan 

än leva uppå nåd 

och det går också an.

Ja, det är också det enda som går an. Ty det går naturligtvis inte an att tro nåd på grund av någon egen fromhet, vore den än aldrig så äkta. Och så kommer man in på rätta vägen, just då man fruktar att man kommit så långt bort från vägen att man inte vet hur man någonsin ska komma till rätta.

I detta trångmål ställde Herren Jesus sin älskade Petrus med denna fråga: "Simon, Jonas´ son, älskar du mig mer än dessa?" Men om än Petrus vid denna fråga blev bedrövad, så var han ändå inte i någon synnerlig fara vid detta tillfälle. Skärtorsdagen däremot, då han djärvt och tvärsäkert bedyrade att han älskade Jesus mer än de andra lärjungarna, då var han i stor fara. För detta obefogade självförtroende blev han grundligt tuktad. Och hade han förut ansett det som en heder att hålla sig till Jesus, så hade det nu blivit mera ett behov. Visserligen hade Petrus förut känt en livlig hänförelse för Jesus, men aldrig förr hade han känt ett så stort behov av Frälsaren Jesus, som han nu kände. Nu såg han sig mer nödställd än förr, mer i behov av en Frälsare och nödhjälpare, och dessa sina behov hade han funnit tillfredsställda i Jesus; och därför var han fästad vid honom såsom sin enda försvarare, räddare och Frälsare och älskade honom såsom sådan innerligare nu än förr, ty den mycket förlåtes, den älskar mycket.

Med bävande hjärta och under misstro till sig själv men ärligt och sant svarade han Herren Jesus: Ja, Herre, du vet att jag har dig kär. Han varken ville eller kunde säga att han hade större kärlek till Jesus än sina medbröder. Nej, där han nu stod hade han inte några höga tankar om sig själv utan ansåg sig som den uslaste av alla. På frågan "älskar du mig mer än dessa?" uttalade han inte svaret nej, men i hjärtat stod detta nej inristat djupare än vad Petrus med ord kunde uttala. Och att Petrus i hjärtat erkände sin synd, var nog för hjärterannsakaren, som redan hade förlåtit honom alla hans synder. Inte heller säger Petrus att han älskar Jesus, ty nu är han rädd för att lova för mycket och så bedra sig själv, utan han väljer det milda och mindre sägande ordet kär, han säger Du vet att jag har dig kär.

IV.

När Petrus, orolig och bävande men därför inte mindre uppriktigt och sant, betygat att han hade Jesus kär, då sade Jesus till honom: För mina lamm på bete! Petrus hade nu en djup erfarenhet av hur usel och eländig människan är, hur illa det kan gå och hur de frommaste och allvarligaste föresatser kan i ett enda ögonblick upplösas till de svåraste försyndelser. Han borde därför kunna förstå felande bröders frestelser och ömma för de svaga samt trösta dem i deras nöd. Herren Jesus, den gode och ömme herden för fåren, anbefaller därför särskilt åt den felande Petrus att ge lammen föda. Och vid detta tillfälle, då Petrus hade så färska erfarenheter av syndens nöd och den oförskyllda nådens tröst, lade Herren Jesus det särskilt ömt och allvarligt på Petri hjärta att han skulle föra de svaga lammen på bete.

Då en fårahjord släpps ut på bete och där finns några lamm som är så svaga att de knappt kan gå, så springer fåren ifrån dem och lammen blir efter. Där står då lammen med en längtande åtrå att hinna fram till fåren, och deana åtrå tar sig luft i ett skriande och bräkande, så att det skär i våra öron, om vi står i närheten. 

Så förhåller det sig också i Kristi hjord. Där är många svaga lamm, ty alla känner sig svaga så länge de har andlig sans och är nyktra.  Du ser dig till äventyrs stå långt efter andra både i insikt, tro, kärlek, tålamod och i nitälskan för andras frälsning; du ville så gärna hinna fram till klarhet i sanningen, visshet i tron, frimodighet i bekännelsen samt vishet och fast hållning i hela din vandel, men du har blivit efter och står där med ditt skriande: "Gud, misskunda dig över mig syndare!" 

Detta är för många ett obegripligt skärande ljud, ty det stör dem i deras glädje över andlig tillväxt, seger och framgång. De säger till dig: "Du skall vara glad och frimodig." Du svarar: "Ack ja, jag vet att jag skall vara glad, men då jag nu inte är glad, hur skall jag då kunna bli salig?" "Men varför är du inte glad? Tror du att du hedrar Gud med att sucka och ängslas, då han uppmanar dig att fröjdas?" "Nej, jag vet att jag försyndar mig med min otro och suckan, och då jag nu inte kan värdera Kristus så att jag blir hänförd och frimodig, så kan jag väl inte hjälpas? O Gud, hur skall det gå med mig arma förtappade och fördömda människa?" "Men du är då alldeles ohjälplig, du bara talar om att du är syndare och förtappad, och när vi säger dig att du får tro så är du lika ängslig. Dig kan ju varken människor eller Gud hjälpa." "Ja, det är just vad jag många gånger har tänkt: jag är nog en sådan usel och förlorad varelse att jag aldrig kan hjälpas."

Ungefär så där låter det när Jesu svaga lamm råkar ut för "de feta fåren", som med fötterna trampar ner det goda betet och stöter de svaga med sina horn (Hes. 34). Men av Petrus, som hade erfarenhet av synd och svaghet samt nåd och hjälp, kunde ju Jesus fordra att han skulle bli en öm herde, som inte stötte bort utan förde Jesu svaga lamm på bete.

Uppmaningen "för mina lamm på bete" angår dock inte uteslutande Petrus utan alla präster och predikanter, men inte bara dessa utan också barnens lärare, lärarinnor och föräldrar, som har Jesu dyrbara hjord, barnen, under sin fostran och vård. Ja, denna uppmaning är ställd till alla som tror på Jesus och alltså lever av den sanna maten (Joh. 6:56). Vem du än är och vilken jordisk kallelse du än har, så är det dock din heliga och ljuvliga plikt att, då du själv har tröst i försoningens nåd, säga ett tröstens ord till din nödställda broder och syster i bedrövelsen. Du får inte stöta bort eller dra dig undan de svaga, vacklande, efterblivna och skriande lammen. Jesus har både hjärta och mat för dem, och han vill att du skall föra dem på bete. "Jag! Skall jag föra Jesu lamm på bete? Jag som är den sämste av alla och odugliga till allt gott, jag som ofta vandrar i mörker om min egen själs frälsning, hur skall jag kunna predika för och trösta andra?" torde du utropa. 

Min vän, det är nog inte meningen att alla skall beträda den offentliga predikstolen; men om ovan uttalade bekännelse är din sanna erfarenhet, då bör du ju inte ha mod och kraft eller "horn" att stöta bort dina svaga medbröder. Du bör då inte kunna lägga lass på de betungade genom att krävande säga till dem: "Du skall tro, du skall vara glad, du får inte gå och sucka och klaga över synden, utan du måste fröjda dig o s v." Nej, är du själv svag, så vet du att de svaga behöver mat för att kunna leva. Och du behöver inte skaffa eller anrätta maten, för det har Jesus själv gjort, utan du behöver bara läsa de trösteord som du i din egen nöd blivit tröstad med och som Herren själv påminner dig om. Och det inträffar ganska ofta, att då två nödställda träffas och den ene klagar sin nöd och den andre, som sitter i samma trångmål, läser tröstens ord för denne, de båda blir mättade. och glada.

Naturligtvis är det Herren själv som åstadkommer sådant. Men det är så i alla avseenden, att Herren till alla delar själv måste utföra vad han befaller eller uppmanar oss att göra. Men detta att Herren själv utför sina befallningar, berättigar inte oss till lättja, försumlighet och olydnad mot Herrens befallningar. Ty får han oss inte till hörsamhet och lydnad, så kan han heller inte genomföra sin vilja med oss.

"För mina lamm på bete!" Vilken ljuvlig uppmaning! Hur skröpligt det än må gå att efterkomma uppmeningen, så innehåller den ändå så mycket kärlek till och ömhet om de svaga, att orden borde kunna smälta våra kalla hjärtan. Herren Jesus vill att hans lamm skall föras på bete. Han vill att de skall känna honom för att ha tröst, frid och ro i honom och gå mättade med den sanna maten. Och den maten är han själv, för han säger: "Jag är livets bröd, och det bröd som jag skall ge är mitt kött, som jag skall ge för världens liv." Han har alltså dukat bordet för hela världen; han har gjort "ett fett gästabud åt allt folk". (Joh. 6:48,51. Jes. 25:6)

För världen har Jesus utgivit sig i en helig, ställföreträdande avlelse och födelse. Se, där är mat för dem som är avlade och födda i synd! Han har utgivit sig i den mest hängivna lydnad för sin Fader. Han sade: "Min mat är att göra dens vilja som har sänt mig, och fullborda hans verk."

Han fullgjorde vad vi borde

och blev vår rättfärdighet.

Han avvände vårt elände

för båd´ tid och evighet.

Han förvärvde att vi ärvde

ljus och frid och salighet.

Se, där har han dukat bordet för dem som aldrig i tiden kan uppfylla sina förbindelser! Nu kan de leva, dessa arma, svaga lamm, som står där ensamma och efterblivna - såsom de själva tycker - darrande av köld och inte kan hinna med den övriga hjorden eller ens söka upp något bete. Nu får de äta, och nu får de leva. De kan inte föda sig själva, men det kan föras på bete.

Jesus har utgivit sig för världen i en blodig offerdöd. Han har smakat dödens fasor och alla helvetets kval, ty han har varit övergiven av Gud och hängt som en förbannelse för oss. Vi hade förtjänat att evinnerligen vara av Gud övergivna, ty vi hade brutit Guds heliga lag och därmed ådragit oss dess tunga men rättvisa förbannelse. Men Jesus kom och tog vår plats och trädde in under vår förbannelse. Han kom till oss där vi låg. Så uppsökte och frälste han de förtappade, och så dukade han försoningens och välsignelsens trösterika matbord för de förbannade. Jesus utgav sig själv i döden och dog i rätt tid för de ogudaktiga. Men "det var inte möjligt att han skulle behållas av döden", utan han tillintetgjorde döden och satte sig på majestätets högra sida i himmelen. Så, på det sättet, har han givit sitt kött för världens liv. För världens liv! Märk, att Jesus gjorde allt detta för världen! Guds heliga lag bjuder. Liv för liv. Ty syndens lön är döden (5 Mos. 19:21, Rom. 6:23). Och när Jesus utgav sitt liv, då blev försoningen - minnst sagt - lagenlig. Tänk: Jesus har givit sitt liv för världens liv, för att den genom överträdelser och synder döda och till evig död dömda världen skulle få liv! För det ändamålet och i den avsikten att världen skulle få leva, gav det eviga livet sig i döden.

Det är alltid sorgligt att en människa dör och går förlorad, men nu är det mer än sorgligt eftersom det är alldeles onödigt. Tänk vilken smärta Jesus känner för varje själ som går förlorad! Han har ju givit sitt liv även för den, och då är det hans allvarliga vilja att var och en skall leva. Och tänk vad det smärtar Jesus, då en över sin synd vaken själ kastar sig i fördärvet genom att misströsta om nåd och räddning! När Jesus har givit sig för världens liv, då är Guds nåd uppenbarad med frälsning för alla människor, och då är den alla människor omfattande nåden lagenlig och frälsningen både viss och fri. Varför skall då någon människa gå förlorad? Och när de sovande går lättsinnigt till helvetets eviga mörker och nöd, så må vi inte undra över att Jesus med en brinnande kärlek nitälskar för att åtminstone de tvivlande och svaga måtte komma till ljus i frälsningens och försoningens hemligheter, så att de hålls vid liv. För mina lamm på bete! säger han. Och han nitälskar för att uppmaningen skall bli hörsammad, ty han säger återigen: Var en herde för mina får! och återigen: För mina får på bete!

Vi säger det ännu en gång: det går skröpligt för oss att efterkomma uppmaningen, men det är ljuvligt att Herren har mat åt oss och vill att vi skall äta. Meningen är inte den att somliga endast skall ge andra föda, utan Jesus vill att alla skall äta och därför har han dukat matbordet för alla. Vi får tillförse oss Kristus och vad han har gjort såsom vår tillhörighet. Och vi behöver aldrig söka efter annan själaföda eller räkna på något annat namn till salighet än vad Kristus är och har gjort för oss. Och vi är strängt förbjudna att blanda samman våra gärningar och Guds nåd. "Ty är det av nåd, så är det inte mer av gärningar, annars blir nåden inte mer nåd; men är det av gärningar, så är det inte mer nåd, annars är gärningen inte mer gärning."

Vi behöver inte och vi får inte blanda in våra känslor, rörelser, erfarenheter, bättre eller sämre gärningar i den mat som Jesus har tillagat. Utan vi får sådana vi är äta maten sådan den är. Om det har gått oss bättre eller sämre, om vi är kalla eller varma, förströdda eller andäktiga, så står ändå matbordet dukat. Vi får sjunga med Rosenius: "När jag är skröplig, kall och svag, förströdd av allt vad ögat möter, då..." - är då allt hopp om räddning förlorat? Finns då ingen tröst? Ja, så ljuder det ofta i hjärtat. Men den rösten är inte sann. Vid matbordet hörs en annan sång, nämligen denna: "då har jag, då har jag". Ja, så låter det då man äter, då tillförser man sig med vad man har, och då - "har jag En, som natt och dag / i himmelen min gudstjänst sköter, / som i Guds åsyn står för mig / och uti allt framställer sig / ock för mig. Då jag är kall, så är han varm. /  Är jag förströdd, är han andäktig. / Då jag är syndig, svag och arm, / då är han helig, rik, allsmäktig. / Blott skröplighet har jag i mig; / min helighet har han i sig, / ja, i sig." Ja, Herren Jesus är både vår rättfärdighet och starkhet. Och han vill att vi skall låta honom gälla i våra hjärtan och samveten såsom vårt allt. Och gör vi det, då har vi både mat och ro. Och har vi lärt känna honom, så vill han att vi skall bekänna honom till räddning och hjälp för andra. 

V.

Efter dessa erinringar vill vi återgå till texten:

Åter sade han till honom för andra gången: Simon, Jonas´ son, älskar du mig?

Vad? Får han åter heta Simon? Han har ju blivit återinsatt i det ämbete som han med sitt syndafall hade förverkat? Varför skall han då ännu såras med erinran om vad han själv är? Svar: Jo, Petrus fick bära det gamla namnet jämte det nya, så länge han levde. Hans frid vilade inte på så dåliga grunder, att han inte kunde tåla vid att påminnas om vad han var av naturen. Han kallar sig själv i sina brev för Simon Petrus. Han var alltid den syndige Simon och den salige klippmannen Petrus, som bodde på klippan Kristus.

Så får även vi ha det. Vi behöver inte och vi får inte heller glömma, att vi i oss själva är förtappade och förlorade syndare. Om vi än vilat på klippan Kristus i många år, så har vi ändå inte blivit annat i oss själva än förtappade och fördömda syndare. Men det hindrar oss inte att i och genom Kristus stå rena och rättfärdiga och oförvitliga, Gud vare lov! Och inte hindrar oss de synder som vi själva dömer och mottar förlåtelse för, samt strider emot, att älska Jesus. För kärleken kommer ju just av syndernas förlåtelse!

Då Jesus andra gången till Petrus framställde sin prövande fråga, så uteslöt han orden "mer än dessa". Första gången frågade han: "Älskar du mig mer än dessa?" Men Petrus hade bittert erfarit och djupt erkänt att han inte älskade mer än de andra. Och Herren påminner inte oupphörligt om synder och fall, "han träter inte till evig tid". Människor, de kan ta upp gamla förseelser som blivit förlåtna och därför borde vara glömda, men de kan ta upp dem och på ett köttsligt sätt såra och riva samt ha sin förnöjelse i detta. Men så gör inte Herren.

Men vad Herren ouphörligt frågar efter, det är kärleken. Han vill vara älskad av oss. Och eftersom vi alltid står i den faran att kärleken kan kallna, så framställer Herren ofta denna prövande fråga: Älskar du mig?

Sedan Petrus även andra gången svarat: "Ja, Herre, du vet att jag har dig kär", sade Jesus till honom: "Var en herde för mina får!" Fåren skall ha samma mat som lammen. Men då de svaga, efterblivna lammen inte kan hjälpas med annat än mat, så kan de mera erfarna och försigkomna fåren ofta räddas från avvägar och fall genom goda råd, varningar och förmaningar. Detta får inte fattas så som om varningar och förmaningar skulle kunna ersätta maten och användas för fåren istället för mat. O nej! Ännu en gång sagt: ingenting kan ersätta maten. Kommer fåren från matbordet, då är de förlorade och kan då visst inte hjälpas med varningar för synd och förmaningar till ett kristet leverne. 

Men det uppstår olika faror under olika själslägen, fastän farorna kan föra till samma slut, nämligen avfall från Herren. Under mörka svaghetstider, då synden förskräcker samvetet och Gud syns som en vred hämnare och man inte vågar tillförse sig Guds nåd, då står man i fara att kasta bort evangeliets tröst och frimodighet, och då kan inte varningar för synd eller förmaningar till ett kristet leverne hjälpa, utan då behövs mat, då behöver tillförsikten till Herren och hans nåd upprättas. Men då man tror nåden och skådar in i frihetens fullkomliga lag, så är ändå köttet så ont och illfundigt att det vill ta sig tillfälle till köttslig frihet. Och detta har nog alla Kristi får fått erfara. 

Ingen vaken själ kan säga: "Mig har aldrig köttet lurat till att försumma mina plikter mot Gud, nästan och min egen själ." Men försummar man ordets bruk och böneumgänget med Herren, så blir man mer och mer oandlig och världslig. Man går lugn utan att öva förtrolig vänskap med Gud; köttet har till en viss grad fått överhanden, men man oroas inte synnerligen över det, ty man sover såsom jungfrurna Jesus talar om i Matteus 25. I denna stora fara, som vi ofta står i, har man ingen matlust och känner inget större behov av nåden, ty man sover till en viss grad. Och denna sömn gör att man inte ser eller förskräcks för faran. Hur gott och välbehövligt är det inte då, om en broder som ser faran i kärlek säger ett väckelsens, varningens och förmaningens ord till den sovande. Och sådant ingår i själavården.

Men man kan även vara förtrolig med Herren och andligt nykter för övrigt och ändå sova över någon viss synd som man inte fruktar utan otuktat lever i. Då är det den seendes plikt att upplysa om det syndig och farliga i ett sådant handlingssätt. Många handlingar kan också vara farliga utan att de i och för sig är orätta eller syndiga. Det är en lovlig sak att ha jordagods och idka handel, men nog kan dessa ting inta hjärtat, så att det medför avfall från Herren. Så gick det med Demas, och så har det gått med många andra. Och ser vi en medbroder fika efter jordagods eller kasta sig i onödiga affärer, så att fara uppstår för hans andliga liv, så är det vår plikt att i kärlek varna honom. Och tar han emot varningen, så har vi därmed vunnit honom åt Herren.

En stor fara för Kristi hjord består i att många av nyfikenhet eller andra orena bevekelsegrunder läser böcker som de vet är vilseledande, eller hör predikanter som inte predikar sanningen ren och oförfalskad. Det är inte något gott tecken när man blivit så stark och djärv, att man inte härvid fruktar någon fara utan tror att man skadeslöst kan pröva allting och ta det som duger. De sansade bör då med råd och varningar komma dessa besinningslösa till hjälp. Sådant hör också till själavården, såväl som otroligt många andra förhållanden i livet, där den ene brodern bör vara den andre till hjälp genom undervisning, råd, varning och uppmuntran. Därför är det vår gemensamma plikt att, då vi ser en broder eller syster bli sömnig, vårdslös och försumlig eller eljest råka ut för någon fara, räcka en hjälpsam hand.

I orden "var en herde för mina får" har Jesus sagt mer än i orden "för mina får på bete". Han befaller sin lärjunge Petrus att ge akt på hjorden, följa den med ett vaksamt öga och såsom en god herde leva för och ibland fåren. Han får inte sätta sig makligt och vänta tills fåren kommer och anmäler sin nöd, utan han ska söka upp dem och upptäcka nöden samt "förmana de oordentliga och trösta de klenmodiga och ta sig an de svaga" (1 Tess. 5:14)

VI.

Sedan Jesus för andra gången uppmanat Petrus att vårda hjorden, frågade han åter efter hans kärlek. Han sade till honom för tredje gången: Simon, Jonas Son, har du mig kär? "Simon, Jonas son" fick han heta hela examen igenom. Och examensfrågorna blev mer och mer fina och genomträngande. Första gången frågade Jesus: "Älskar du mig mer än dessa?" Andra gången frågade han: "Älskar du mig?" Båda gångerna besvarade Petrus frågorna med detta: "Ja, Herre, du vet att jag har dig kär." Men tredje gången frågade Jesus: "Har du mig kär?"

Så länge Jesus inte upptagit Petri svar att han hade Jesus kär, utan upprepat sin fråga "älskar du mig?" så tänkte förmodligen Petrus: "Jesus erkänner nog att jag har honom kär", och så länge var Petrus tämligen lugn. Men då Jesus upptog Petri svar, så kunde Petrus inte se annat än att Jesus tvivlade på att han hade honom kär, och då blev Petrus bedrövad. Och vad skulle han nu svara? Skulle han säga: "Herre, du vet om jag har dig kär?" Eller kanske detta: "Herre, du vet att jag inte har dig kär?" 

O nej. Han bör inte göra det säkra osäkert eller det sanna till osanning, och det vill inte heller Herren Jesus. Petrus kan inte säga annat än att Jesus var kär och dyrbar för honom. Det var en betydelsefull och dyrbar bekännelse Petrus hade uttalat, men sann vara den. Och Petrus hade så färska erfarenheter av hur dyrbar Jesus var för hans hjärta, att han inte kunde annat än vidhålla den avlagda bekännelsen.

Man kan aldrig värdera en skatt som man har i sin ägo, så som man kan då man förlorat den. Om vi tänker på hälsa, maka, barn, hem och vänner, förstår vi aldrig att vi är så djupt fästa vid dem, som vi märker då vi förlorat dem. 

Dels genom sitt djupa syndafall och dels genom Jesu död gick Petrus några dagar i det medvetandet att han för alltid förlorat Jesus. Och det var hemska och kvalfulla dagar. Då fick han känna hur kär han hade Jesus. Och denna kärlek minskade inte, då Jesus på påskdagen uppenbarade sig för honom och förkunnade honom syndernas förlåtelse och tillsade honom frid och försäkrade honom om sin vänskap.

Efter sin uppståndelse dolde Jesus sig så ofta och så länge, att lärjungarna hölls i en ständig längtan efter honom. Så hade han även gjort dagarna före uppenbarelsen vid Tiberias´ strand. Och Petrus blev så glad, då han igenkände och återfann sin Jesus på stranden denna morgon, att han inte kunde stanna i båten hos bröderna eller sköta om fisken, utan han kastade sig i sjön och vadade i land till sin Jesus. Det var alltså inte osäkert, huruvida Petrus hade Jesus kär eller inte. Han kunde omöjligt säga annat än att han hade Jesus kär. Och Jesus ville inte att han skulle säga annat. Men han ville att han skulle säga det i ödmjuk anda och under fruktan för sig själv.

Det passar ganska illa och vittnar mot vår egen bekännelse, om vi med en stolt ton och i en högdragen anda bekänner: "Jag älskar Jesus, jag tror på Jesus, jag är ett Guds barn." Skall vi då inte bekänna detta? Jo, det skall vi göra. Men inte ett stort egenkärt jag utan Herrens stora barmhärtighet bör framstå i vår bekännelse. Är vår bekännelse sann, då är det synden, nöden och eländet som drivit oss till Jesus. Och vi är därför medvetna om vår uselhet och vad vi är i oss själva och vilken nåd det är att vi är barn till Gud och har fått ljus i evangelium, så att vi vågar tro på Jesus och hålla honom kär. Vi känner då vår otro och kallsinnighet mot Jesus och de skärande motsägelserna mot vårt barnaskap. Det går då, såsom Petrus sedan skriver till de kristna, att vi med saktmodighet och fruktan får avlägga vår bekännelse (1 Petr. 3:15). 

Själva andan och tonen i bekännelsen bör vittna om att vi inte håller oss för mer än andra utan att vi är vad vi är genom Guds barmhärtighet; och den är tillgänglig för alla. Bekänner vi oss vara saliga och lyckliga Guds barn, så avser ju den bekännelsen att locka andra, även den allra uslaste, till samma nådastol som vi ligger vid. Och då bör vi inte med högdragenhet och stolthet stöta bort våra medmänniskor och ge dem det intrycket att vi fått tag i en salighet som är helt oåtkomlig för dem.

Och ännu en gång säger vi: är vår bekännelse sann, då har vi sådana erfarenheter av vår egen uselhet, att vi nödgas avlägga bekännelsen "med saktmod och fruktan". Och så gick det för Petrus, ty vi läser: Petrus vart bedrövad över att Jesus för tredje gången sade till honom: har du mig kär? och han sade till honom: Herre, du vet allting, du vet att jag har dig kär.

Med ödmjuk anda, bedrövat hjärta och under vädjan till Jesu allvetenhet förklarade Petrus för tredje gången att han hade Jesus kär. Och Jesus motsade inte här sin älskade Petrus, utan han erkände hans kärlek såsom sann och äkta och kallade honom för tredje gången till herde och apostel genom att förnya uppmaningen: För mina får på bete.

På ett mycket grovt sätt har Petrus tre gånger förnekat sin Herre och Mästare, och tre gånger har han älskligt och allvarligt förklarat att han hade honom kär. Med sin trefaldiga förnekelse hade han gjort sig ovärdig att vara en Jesu apostel, och med den trefaldiga uppmaningen "för mina lamm på bete, var en herde för mina får, för mina får på bete" har Jesus högtidligt kallat honom till herde för sin hjord och insatt honom i det apostoliska ämbetet.

VII.

Så har då Petrus, sig själv till tuktan och tröst, gått igenom denna allvarliga examen. Jesus har med sin hjärterannsakande fråga avslöjat honom i hjärtegrunden och avslöjat honom och hans synd; men han har inte med denna examen drivit bort honom, utan han har tröstat honom, förvissat honom om sin nåd och upptagit honom i sin tjänst samt förenat honom närmare med sig.

Aldrig glömde Petrus denna examen. De intryck han då fick kan vi spåra i de brev som han skrev mer än trettio år senare. Visserligen förnyades både examen och intrycken av den, men ingen erfarenhet i Petrus´ liv fästes så djupt i hans hjäräta som hans fall skärtorsdagen och hans examen vid Tiberias´ hav. Ett tydligt återljud från hans egna erfarenheter är dessa ord, som han skriver till de utkorade främlingarna:

Välsignad vare Gud och vår Herres Jesu Kristi Fader, som efter sin stora barmhärtighet har fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, till ett oförgängligt, obefläckat och ovanskligt arv, som i himmelen är förvarat åt er, som med Guds makt bevaras genom tron till den frälsning som är beredd att uppenbaras i den yttersta tiden, i vilken får ni fröjda er, efter att nu en liten tid, om så måste vara, ha lidit bedrövelse under mångahanda prövningar, för att er beprövade tro må befinnas mycket dyrbarare än det förgängliga guld, som prövas i eld, till lov, ära och pris vid Jesu Kristi uppenbarelse. Honom älskar ni fast ni inte har sett honom, och på honom tror ni, fast ni inte har sett honom, och ni ska fröjda er med en outsäglig och härlig glädje, då ni vinner er tros mål, era själars frälsning. 

Men Herren Jesus skall ni hålla helig i era hjärtan och var alltid redo att svara var och en, som av er begär skäl till det hopp som är i er, och det med saktmod och fruktan. De äldsta bland er förmanar jag, som även är en av de äldsta och vittne till Kristi lidanden och som också har del i den härlighet som skall uppenbaras: vårda Guds hjord som är hos er, och ha akt på den, inte av tvång utan självmant, inte för slem vinning utan beredvilligt, inte som herrar över församlingen utan som föredömen för hjorden. Och då överherden blir uppenbar, ska ni få härlighetens ovanskliga krona. På samma sätt: ni yngre, underordna er de äldre och alla varandra. Håll er hårt vid ödmjukheten, ty 'Gud står emot de högfärdiga, men de ödmjuka ger han nåd.' Ödmjuka er därför under Guds mäktiga hand, på det att han må upphöja er i sinom tid, och kasta allt ert bekymmer på honom, ty han har omsorg om er.

Men all nåds Gud, som har kallat er till sin eviga härlighet i Kristus Jesus, sedan ni en liten tid lidit, han skall fullkomna, stödja, styrka och stadfästa er. Honom vare ära och makt i evigheters evighet! Amen!