Några ord om hundskall

Det var en mäkta stor fyllhund, som sade till prästen: "Prästen och hunn förtjänar födan med mun". Det kunde fyllhunden inte ha så orätt i. Ty om man får tro, vad profeten Esaias säger om de stumma hundar som inte skäller, så syns det verkligen vara såsom fyllhunden yttrade sig, att "prästen och hunn förtjänar födan med mun." Men om hunden ska förtjäna födan med munnen, så måste han skälla antingen på villebråd eller på tjuvar. Om han inte duger att skälla så blir han snart hängd. 

Nu finns det verkligen mycket vilt i skogen som jägaren kunde fånga, om han hade goda jakthundar. Men tyvärr! Herren måste klaga över lärarna i Israel, att de är stumma hundar, de skäller inte. I synnerhet menas här sådana hundar som skäller på tjuvar, jag menar nådetjuvar. Lutherska kyrkan är nu full av nådetjuvar. Men de stumma hundarna skäller inte, emedan de anser för bekvämare att sitta framför brasan och sola sig i eldskenet eller ligga under bänken och vila sig i all maklighet. En god fähund bör inte få för mycket mat, ty då blir han lat och skäller inte. Han följer inte herden till skogen för att valla hjorden, utan kryper hellre under sängen för att smyga sig undan eller undandrar sig besväret. 

 (Lars Levi Laestadius)

Alexis de Tocqueville (1805-59) om franska kyrkan och åsiktsspiralen under revolutionen

De nöjde sig inte med att bara välkomna otron utan spred den i sin förblindelse bland de nedre skikten; de gjorde otron till en sorts tidsfördriv i sitt sysslolösa liv.

Frankrikes kyrka, fram till dess så rik på talare, övergiven av alla dem som ett gemensamt intresse borde ställt på dess sida, tystnade. En tid kunde man tro att om den bara tilläts behålla sina rikedomar och sin ställning skulle den vara beredd att fördöma sin tro.

I det att de som förnekade kristendomen höjde sin röst och de som ännu trodde teg, inträffade det som vi så ofta har bevittnat hos oss, inte bara i religiösa utan i alla andra sammanhang. De som behöll den gamla tron fruktade att vara de enda som förblev den trogna, och då de mer bävade för isoleringen än för villfarelsen slöt de sig samman med massan, utan att tänka som den. Den uppfattning som ännu bara hystes av en del av nationen föreföll sålunda vara allas åsikt och tycktes följaktligen oemotståndlig även i ögonen på dem som gav den detta falska sken.

(Tocqueville: Den gamla regimeno och revolutionen, Atlantis 2007 s 234)