Äkta Franciskus-böner

Som bl.a. Anders Piltz framhållit har den bön som spridits under namnet "Franciskus´ bön" inte formulerats av Franciskus själv utan tillkommit först 1913.

Men det finns ju även äkta Franciskusböner. T.ex. följande två, som vittnar om att Franciskus var ett verkligt helgon som i den Korsfäste såg sin och världens gudomlige återlösare, trons begynnare och fullkomnare:

DEN HELIGE FRANCISKUS´ HÄLSNING I KYRKAN
Ur Franciskus´ testamente.
Man knäböjer när man ber denna bön:

Adoramus Te, Sanctissime Domine, Jesu
Christe, hic et ad omnes ecclesias quae
sunt in toto mundo et benedicimus Tibi,
quia per Sanctam E Crucem Tuam
redemisti mundum.

Översättning:

Vi tillber Dig, Herre Jesus Kristus, här och
i alla Dina kyrkor som finns i hela världen,
och vi välsignar Dig ty genom Ditt Heliga
Kors har Du återlöst världen.

BÖN INFÖR KRUCIFIXET
Denna bön bad Franciskus troligen i januari år 1206 inför den
Korsfästes bild i San Damianokapellet i Assisi.
Du Allrahögste, ärorike Gud, upplys mitt
hjärtas mörker och ge mig en rätt tro, ett
fast hopp och en fullkomlig kärlek samt
känsla och insikt, Herre, så att jag kan
uppfylla Ditt heliga och sanna uppdrag.

Ur "Om vägen kunde berätta" (av Per Hulthén), s. 91f

När vi nu konsekvent vidhåller de inom fornkyrkan så strängt hävdade läropunkterna om arvsyndens tillräknelighet och nyfödelse i dopet, så undrar mången hur det blir med dem som dö utan döpelse. Frågan behöver icke vara framsprungen ur någon sorts spetsfundighet, man kan bliva ställd inför den ute i det praktiska livet. Den har ock sysselsatt teologerna åtskilligt.

I sin uppmärksammade avhandling "Om Arfssyndens Tillräknelighet" har Wilhelm Flensburg framkastat "den förmodan, att Gud i en annan tillvaro har sina särskilda, för oss obekanta medel varigenom frälsning bliver möjlig" för "det barn, vars späda liv döden utsläcker, innan det ännu av dopets nådegåva blivit delaktigt." Kyrkan har enligt den citerade författaren heller aldrig påstått, att ett sådant barn "skulle vara dömt till evig osalighet."

Det där sista kan man hålla med om. Vad så funderingarna om frälsning efter döden beträffar, så visar de endast, och den saken är tillräckligt bevittnad av kyrkohistorien, att när det teologiska tänkandet söker bemästra en svårighet, så råkar det ofta in i en annan och större. Och i detta fall brukar det gå så, att den som börjar spekulera över frågan om bättring efter döden brukar sluta vid den av Schleiermacher hävdade ståndpunkten, att alla till slut blir saliga. Och under den förutsättningen tjänar det inte mycket till att orda om vare sig syndaförlåtelse eller nyfödelse, tro eller dop.

Men det finnes en annan och bättre lösning av ovan berörda svårighet, och det är om denna vi till sist ville nämna något.

Här i landet fick män sådana som Hammar, Fjellstedt, Rosenius m.fl. föra ett s. k. tvåfrontskrig i dopfrågan. Samma var förhållandet i Norge, där Gisle Johnson och Caspari befann sig i skottgluggen - den sistnämndes "Historisk-kritiska Afhandlingar over en Del virkelige och formentlige orientalske Daabsbekjendelser var dock huvudsakligen riktade mot grundtvigianismen i Danmark. I sin av oss förut citerade bok har Johnson uppehållit sig vid förenämnda svårighet och därvid citerat följande ord i norska kyrkoritualet:

Dör ett barn i moderlivet eller förrän det kan komma till dop och kristendom utan föräldrarnas förseelse eller försummelse i något avseende, så kan dessa äga ett lugnt samvete och vara förvissade, att deras barn är ett Guds barn, som funnit nåd för Gud i Kristus Jesus enligt hans löfte, varigenom han förklarat, att han vill vara icke allenast alla troendes Gud utan även deras säds Gud (1 Mos. 17:7, Apg. 2:39). Ty änskönt detta barn efter Guds outrannsakliga vilja icke fick tillgodonjuta de rätta anordnade nådemedlen, så är dock intet tvivel därom, att Gud, som icke är bunden av vissa medel, av sin översvinnliga nåd och efter sin outgrundliga vishet upptager det till salighet på ett annat mindre allmänneligt sätt.

Att så är förhållandet grundar sig givetvis på världens rättfärdiggörelse i Kristus, det allmänna barnaskapet och den allmänna försoningsnåden. Och när en individ kommer till världen, är den icke blott delaktig av Adams syndafall utan även av Kristi upprättelse. De hemligheter, som innefattas i detta Frälsarens verk, har det lilla barnet icke genom uppsåtlig synd och otro förspillt eller förkastat.

Gäller det sedan för oss att komma i åtnjutande av dessa salighetens skatter, har Gud hänvisat oss till nådemedlen, men själv har han icke ovillkorligen bundit sig vid dessa. Härom säger David Hollatius (1648-1713): "Vi är väl bundna vid bruket av salighetens medel, men Gud kan dock verka på ett utomordentligt sätt, liksom vi ordentligtvis begagna oss av födan när vi hungra och läkemedel när vi är sjuka; men Gud förmår väl nära oss utan mat och hela oss utan läkemedel på ett utomordentligt sätt."

I samma riktning går följande yttrande av Luther: "Gud har icke så bundit sig vid sina sakramenter - men genom sitt ord har han förbundit sig med oss - att han icke detsamma förutan på ett annat oss obekant sätt skulle kunna göra de odöpta barnen saliga. Alltså håller jag före och hoppas, att den gode barmhärtige Guden tänker något gott även om dessa barn, vilka utan sin egen skull och utan förakt för denna offentliga befallning icke hava undfått det heliga dopet."

Och i Kristliga Visitations-Artiklar av år 1592, som åtminstone i Sachsen erhöll symboliskt anseende, heter det: "Dopet är nya födelsens bad, emedan vi i det blir födda på nytt och beseglade och benådade med barnaskapets Ande. Utan att en människa varder född av vatten och Ande kan han icke ingå i Guds rike. Härvid är dock ej tänkt på nödfall." Sådana nödfall förelåg ofta i fornkyrkan, då katekumener led martyrdöden utan att ha blivit delaktiga av vare sig det ena sakramentet eller det andra. På samma sätt fick ju rövaren flytta från avrättsplatsen till Guds paradis utan både dop och nattvard. Men skulle han förblivit på jorden någon tid, hade han förvisso behövt båda delarna. Till detta må endast fogas följande bekanta (?) ord av Augustinus: "Icke avsaknaden av dopet utan föraktet för detsamma är det som ådrager dom."

Odöpta barns öde

Kyrkohistorikern prof. Carl Fredrik Wislöff (1908-2004) skriver följande (min övers.):

Vem har inte hört att Augustana lär att odöpta barn hamnar i helvetet? Detta är ett påstående som framställs rätt vad det är. Sammanhanget är ofta det att man vill visa hur omöjligt det är att kräva trohet mot kyrkans bekännelse. Ni tror inte på den själva, sägs det. Augustana säger att odöpta barn blir förtappade - och det tror ni väl inte?

Många föräldrar har gjort sig oroande tankar kring denna fråga. Det finns all orsak att undersöka om det är riktigt, det som påstås om vår kyrkas bekännelse.

Avgörande för vår tro är inte det som står i Augustana (den augsburgska bekännelsen). Bibeln avgör saken. Men nu vill vi ta upp denna fråga, och se om nämnda påstående är riktigt.

Var tar påståendet sin utgångspunkt? Den bygger på uttrycken i artiklarna 2 och 9 i den augsburgska bekännelsen (Confessio Augustana). I artikel 2 sägs att alla människor föds med arvsynd, d.v.s. utan gudsfruktan och tillit till Gud, och med ont begär - och denna arvsynd lägger alla människor under Guds vrede, om de inte föds på nytt genom dopet och Den Helige Ande.

I artikel 9 sägs att dopet är nödvändigt till frälsning och att barnen måste döpas; vederdöparna, som förkastar barndopet och lär att barnen blir saliga utan dop, fördöms (fördömelsen avser deras lära, inte deras personer). Detta efter den latinska texten. Det var även en tysk text till Augustana, och där heter det: Vederdöparna förkastas, de som lär att barndopet inte är rätt.

Som vi ser läggs här fram en mycket allvarlig syn på människans syndafördärv, sådan hon är i sig själv. Den medfödda syndiga naturen är en så allvarlig sak, att man måste födas på nytt genom dopet och Den Helige Ande för att bli salig. Skriftställen som Ef. 2:3 och Joh. 3:5 har legat till grund. Vidare har det gjorts allvar av Bibelns ord om dopet som pånyttfödelsens bad (Tit. 3:5).

Men så är det detta att några ger sig till att dra en negativ slutsats av dessa ord. De säger: Alltså måste alla som inte döps gå förlorade! Till och med ett litet barn, som varken har gjort gott eller ont - bara för att föräldrarna var för sent ute med dopvattnet!

Är detta meningen med orden i Augustana 2 och 9? I så fall måste detta ha varit tanken hos dem som skrev Augustana och undertecknade den. Det var Melanchton som skrev Augustana. Undertecknad blev den efterhand av alla ledande lutheraner, lekmän och teologer. Menade då alla dessa att odöpta odöpta barn går förlorade? Har de sagt något som pekar i den riktningen?

Svert är att det har de inte.

När det gäller Melanchton, så har han flera gånger givit uttryck för en helt annan syn. Från 1553 har vi sålunda ett uttalande som kort och gott går ut på att dopet och tron normalt hör samman, men om en som tror dör utan att ha fått dopet, så blir han frälst genom tron på Kristus. När det gäller barnen, så blir de i ett sådant fall frälsta genom att föräldrarna i bön och tro bär dem till Kristus. Det finns också andra uttalanden av Melanchton i samma riktning.

Det kan också nämnas att frågan om de odöpta barnen ofta omtalas i de lutherska kyrkoordningarna. Detta är skrifter som blev utgivna i reformationstiden, med riktlinjer för kyrkans liv och praxis sedan de reformerats efter Guds ord.

I dessa kyrkoordningar heter det då regelmässigt att man inte ska tro att de odöpta barnen inte kan bli saliga. Man ska tvärtom trösta oroliga mödrar med Jesu ord: "Det är er Faders vilja att ingen av dessa små skall gå förlorad" och: "Låt barnen komma till mig." Så sägs det t.ex. i den danska kyrkoordningen av 1539, som skulle gälla också för Norge. I det senare kyrkoritualet av 1685 blir samma sak sagd, och det gäller också den norska "Altarboken" från 1920, som alla präster skall följa (1972).

Denna vägledning i de lutherska kyrkoordningarna har bl.a. sin bakgrund i den romersk-katolska kyrkans lära om limbus puerorum, barnastället, som romarkyrkan talat så mycket om. Det var en vanlig tanke att odöpta barn varken kom till himlen eller helvetet, men till ett ställe mitt emellan. Där fick de inte del av den fulla saligheten, men hade det för övrigt ganska bra - om detta var det f.ö. en del olika tankar.

Men allt detta är utan stöd i Bibeln, där det varken står om skärseld eller limbus. Därför förkastades sådana tankar. Odöpta barn blev av sina föräldrars böner förda till Jesus - så tänkte man.

- - -

Under källstudier som jag har bedrivit i dessa och liknande spörsmål kom jag över en bok som nu måste sägas vara glömd. Den är skriven av Johannes Bugenhagen, som var församlingspräst i Wittenberg och Luthers gode vän, och som kallades till Danmark för att sätta kyrkan i sitt rätta skick efter Guds ord. Boken heter (i svensk översättning): "Den 29 psalmen utlagd av Dr Johannes Bugenhagen från Pommern. I vilken också (talas) om barndopet, och om de ofödda barnen och om de barn man inte kan döpa. En Tröst av Dr Martin Luther för de kvinnor som det gått galet för under barnafödsel. 1542."

Det är intressant att läsa den gamla boken. Bugenhagen har tillägnat den kung Kristian III av Danmark och Norge, och författaren säger i förordet att han vill lägga fram den syn som han har förkunnat både i Kungens riken och i de nordtyska städerna. Vi ska här ta fram några av huvudtankarna.

Bugenhagen talar då först om dopet, pånyttfödelsens bad - och om barndopet. Han polemiserar mot döparna, som inte ville att småbarnen skulle döpas. Gud ville ju att barnen i det gamla förbundets tid skulle få omskärelsens förbundstecken; ska då inte vi kunna ge våra barn del i förbundets välsignelse?

Han vänder sig mot döparna och frågar om de tror att människonaturen i sig själv är så ren och oskyldig att en ny födelse inte är nödvändig. Om de verkligen tror det, hur kommer de då förbi Bibelns allvarliga ord om vårt medfödda syndafördärv? Och å andra sidan, om de tror Guds ord om detta syndafördärv som vi är födda med, hur menar de då att barnen ska bli hjälpta om vi inte ska döpa dem?

Ska vi leva i ovisshet om en så viktig sak? Nej, vi ska inte det. Jesus har sagt att vi ska föra barnen till honom - och det gör vi i dopet.

Men så vänder han blad och bemöter de romersk-katolska teologer som har skrivit om "barnastället". Han håller sig särskilt till ett mycket allvarligt ställe, som härstammar från Fulgentius, en författare från omkring år 500. Han hade en mycket pessimistisk syn på de odöpta barnens öde. P.g.a. ett missförstånd trodde man i allmänhet att detta citat var från Augustinus. Men av stilistiska skäl tror Bugenhagen inte att det är Augustinus som har skrivit det - och därmed visar han sig som en fin humanist, citatet är som sagt hämtat från en annan mans bok.

Men varför skulle vi tro så galet om de odöpta barnen, säger Bugenhagen. Jesus tar emot de kristna barnen. Och så tar han till en bild:

Då Israels barn gick igenom det Röda havet, då var det också många små barn med. Några av dem var så¨små att de bars i moderlivet. Men de räddades allesamman. Farao fick inte ta dem. Far och mor bar över dem.

Och nu har Jesus gett oss dopet för att vi ska bära våra barn till honom i den, sägs det vidare. Men ibland kan vi inte få våra barn döpta. Det händer att födelsen bli mycket svår, så att barnen dör under födelsen. Kanske dör både mor och barn - sådant hände nog oftare i äldre tid än i våra dagar. Läkarvetenskapen hade inte samma medel och den kunskap som nu.

Men om något sådant händer, då får vi ju inte barnet döpt - och likafullt var det ett levande barn. Och hur tänker vi då? Ska vi tänka att Gud har förkastat barnet?

Alls inte. Kan vi inte föra barnet till dopet, så kan vi anbefalla det till Gud i vår bön. Då Jesus har lovat att våra böner ska höras när vi ber om något efter hans vilja, och då det är hans vilja att de små inte ska gå förlorade, så är det helt säkert och visst att Jesus tar emot dessa små barn.

Denna skrift av Bugenhagen har Luther läst, och han tyckte så bra om den att han fick lust att skriva ett efterord till den. Han ville trösta de kvinnor som hade mist sina barn utan att de var döpta.

Tankegången hos Luther svarar helt emot den vi finner hos Bugenhagen. Gud hör den bön vi sänder till honom i vår nöd. Ja, även om modern i sin nöd inte orkar formulera en bön, så blir själva nöden en bön i Guds ögon, så som det heter hos Moses: han var så full av sorg och ångest att han inte kunde tala, men Gud sa: Varför ropar du till mig? (2 Mos. 14:15). Gud har bundit oss till nådens medel, men han har inte bundit sig själv.

Denna lilla skrift av Bugenhagen och Luther hade på sin tid stor utbredning. Det hänvisas till den i flera av de lutherska kyrkoordningarna, och i Slesvig-Holstein måste alla präster ha ett exemplar.

Här ser vi ett exempel på hur reformatorerna tänkte. Denna skrift är inte skriven av vem som helst, det är Luther själv och en av hans närmaste medarbetare som skriver.

Detta har sin betydelse för oss, inte för att dessa mäns ord i och för sig förpliktigar oss i vår tro. Det är till sist bara Guds ord som avgör alla spörsmål. Men här är det tal om hur en viktig punkt i vår kyrkas bekännelse ska uppfattas. Några ger den en tolkning som verkar meningslös, och drar så den slutsatsen att ingen av oss är bekännelsetrogen.

I en sådan situation är det gott att få klarhet över hur de män tänkte som skrev Augustana eller underskrev den. Vi ser då vad som är sammanhanget. Dessa män gjorde allvar både av arvsynden och av dopets makt och kraft. Men de var inte villiga att dra negativa slutsatser utöver det Guds ord säger.

Bugenhagens tankar har pastoral betydelse den dag som i dag är. De håller sig nämligen till det som Bibeln säger. Gud har bundit oss till nådens medel. Men han har inte bundit sig själv.

(Carl Fredrik Wislöff, ur boken "I Jesu navn", Lunde 1972. Övers. A.H. 2011).