God Jul!

Vilket fantastiskt uppdrag tystlåtne Josef fick! Hör här: DU ska ge honom namnet JESUS! För han ska rädda sitt folk från deras synder.

Och inte är synderna minst så här i juletid. Julefriden blir ofta julestress, och vi säger saker som borde ha blivit osagda. Kontrasten mellan ideal och verklighet kan bli förfärlig och skapa uppgivenhet. Men hos honom som ska rädda sitt folk från deras synder får vi stanna och finna ro. Ro för samvetet - och därmed även ro för kroppen!

En gång till: Josef, den enkle fosterfadern, skulle ge barnet dess stora namn. "Du ska ge honom namnet Jesus!" En otroligt stor uppgift med tanke på vad det namnet, d.v.s. den personen, betydde och betyder. Vi får också bekänna barnet som vår Frälsare och Herre

Gott Nytt Kyrkoår!

Lewi Pethrus om försoningen

Det var inte endast i katekesfrågan som Lewi Pethrus intog en annan hållning än P P Waldenström. Också i försoningsfrågan står Lewi Pethrus på den traditionellt lutherska sidan (i dopfrågan var det dock som bekant tvärtom). Följande stycke är liksom det tidigare citerade hämtat från boken "I dag lek - i morgon tårar" (Förlaget Filadelfia - Stockholm 1942).

Nyligen läste jag tre arbeten över försoningen, skrivna av framstående teologer: en professor, en biskop och en kyrkoherde, som är teologie doktor. Allesammans representerade de en ytterst fattig syn på ett så högt, rikt och underbart ämne.

Mycket av det som måste till, för att ett ämne som försningen skall få det djup och den innebörd, som tillkomma det, var bortkrånglat och förfuskat i dessa teologers framställning. Där fanns icke Guds helighet - där fanns icke Guds rättfärdighet. Det var egentligen bara en enda sak, de hade att komma med, och det var Guds kärlek. Allt det andra gingo de helt enkelt förbi. En mängd av de ting, som Bibeln har att säga i detta spörsmål, förekommo icke alls i deras framställning. De hade behandlat dem som luft!

Ser man på försoningen från Bibelns egen synpunkt, så finner man att den har en dubbel innebörd; den kan ses från två sidor: en objektiv och en subjektiv.

Den konflikt, som genom människans synd skapats mellan henne och Gud, är icke endast ett människans uppror mot Gud och en människans vägran att gå in på Hans villkor, utan den är även ett den gudomliga rättfärdighetens och helighetens motsatsförhållande till det syndiga släktet och den syndiga individen. Huru mycket det än är sant, att Gud är kärleken, så är detta faktum i och för sig på intet sätt tillräckligt för att det å Guds sida skall skapas en betingelse för försoning mellan Honom, den Helige, och människan - syndaren.

Denna betingelse kom till stånd i och med att Kristus led döden oskyldig för ett syndigt släkte. På Honom blev näpsten lagd, sedan Han hade blivit gjord till synd, och i Honom blev Gud försonad med världen. Detta är den objektiva innebörden av Kristi död på korset.

Den subjektiva innebörden upplever den enskilda människan när hon - ställd inför den absoluta heligheten och kärleken, sådana de äro uppenbarade i Kristi person på Golgata - kapitulerar inför Gud och går in på Hans villkor, varigenom hon för sin del försonas med Gud.

Att hålla samman dessa båda sidor av konflikten och försoningen mellan Gud och människor är av omätlig betydelse. Men faran för ensidighet ligger icke däri, att man tappar bort, att Gud är kärleken - ty denna sida av Guds väsen är det ju man helst betonar - utan däri, att man glömmer bort att Gud också är den Helige, som omutligt vedergäller det onda.

Vår utgångspunkt bör ej vara, att Gud endast är den kärleksfulle - utan även att Gud är den Helige. Därmed riktas blicken på oss själva - på vår synd - vår skuld. Blott den människa, som ställts inför detta allt överskuggande, obevekliga faktum, att Gud från sin egen synpunkt sett befinner sig i motsatsförhållande till synden och syndaren, och som därför accepterar vedergällningens lag i hela dess fruktansvärda ofrånkomlighet, blott den människan äger förutsättningen att - när hon vid Golgata låter försona sig med Gud - uppleva det verkliga djupet, rikedomen och härligheten av att komma i ett gott förhållande till Gud, som älskar hnne.

Den moderna kristendom som fuskat bort strängheten i Guds krav och därför icke har behov av Kristus såsom vår ställföreträdare, är ej den religion, som vår tid behöver, och ej heller den som kan rädda en gudsförgäten värld.

Lewi Pethrus om Luthers lilla katekes

Ett oväntat positivt inlägg om Martin Luthers katekes hittade jag i Lewi Pethrus´ essäsamling "Idag lek - i morgon tårar" (Stockholm 1942). Där skriver han följande (på sid. 72):

Ännu en sak: låt oss få bättre kristendomsundervisning i skolorna. Nyligen gjorde 7000 personer i en smålandssocken en framställning om att Martin Luthers lilla katekes måtte få komma till heders igen i skolorna. I denna petition vill jag av hjärtat instämma, om ingenting bättre i den riktningen kan åstadkommas. Denna fråga borde bli föremål för en gemensam aktion från de kristnas sida.

Vi behöva det stöd för skolans kristendomsundervisning, som katekesen på sin tid var. Borttagandet av katekesen har ej varit någon fördel för kristendomens sak i vårt land, tvärtom. Visserligen har man Bibeln, och det heter så vackert, att den skall vara enda läroboken. Men hurudan undervisningen blir, det kommer helt och hållet an på vad för slags lärare de unga få. De få kanske en fritänkare, som river från barnen allt vad föräldrarna ha lärt dem i hemmen. Den nuvarande kristendomsundervisningen är förfuskad. Har vårt folk omsorg om sig själv och sin ungdom, må det se till, att våra skolor få en mera effektiv kristendomsundervisning.

Intressant, eller hur? Lewi Pethrus intar alltså en alldeles annorlunda hållning till katekesen än t.ex. Paul Peter Waldenström gjorde. Det är ju nästan så att man kommer att tänka på en strof ur Per Jonssons "Luthersk psalmbok":

O Herre Gud, låt oss ha kvar
den bibel du oss givit har
och Martin Luthers katekes
där biblisk undervisning ges.

Luthers katekes är verkligen en klassiker! Men den är inte kanonisk, och Lewi Pethrus´ reservation ("om ingenting bättre i den riktningen kan åstadkommas") bör tas på allvar. Vem vårdar katekesskrivandets ädla konst idag? (Jfr Svebilius, Lindblom, Schartau m.fl.). Små katekeser eller lärosammanställningar är inga dumma utgångspunkter för bibelstudier och samtal.

När gamle Adam blir renlärig

Här följer ett citat från domprost Danell (1908-2001), känd och stridbar förkämpe för vad han ansåg vara den sanna läran. Texten är hämtad ur slutet på en artikel som heter NÄR GAMLE ADAM BLIR RENLÄRIG . Det fina med den texten är dels den själavårdande tonen i sig själv (jag tar verkligen åt mej!) - men lika mycket Danells "ethos" (trovärdighet just på denna punkt). D.v.s. just Danell kan skriva som han gör utan att misstänkas vilja överskyla egen suddighet i läran och falsk eftergivenhet mot villolärare - eller avsiktligt vilja blanda ihop gammel-Adams högmod och stridslystnad med själva kampen för tron. Hur många av dagens kyrkoledare skulle kunna skriva samma sak utan att misstänkas för detta? Och när får vi se någon mer "liberal" teolog skriva motsvarande text från sin kant om hur viktigt det är att kämpa för "den tro som en gång för alla lämnats åt de heliga" (Judas brev)?

Nu till Danell. Jag citerar endast avslutningen på texten; tyvärr vet jag inte var den publicerades - jag har den bara i veckad och nött stencilform. Men den är ett memento för alla oss som faktiskt fortfarande tror att det är viktigt vad vi lär och bekänner. Övriga torde istället böra ägna sig åt annan andlig läsning.

Under kyrkans långa historia har den renlärige Gammel-Adam varit mycket verksam. Så snart i en förfallen kyrka några börjar kämpa för den rena lärans återfinnande och återställande, andas han morgonluft. Nu är hans tillfälle kommet, och så blandar han sig med de andra, tränger sig fram och är snart i första ledet. Torquemadas, Abraham Angermannus var väl ett par av hans inkarnationer. Men finns han verkligen idag?

Svar: Han finns i varje "renlärig" människas hjärta. Jag känner igen honom i min egen person. Ett frö till honom finns i varje människohjärta. Där kämpar den Gamle Adam alltid med den nya människan, och så blir det olika blandningar. Sammansättningen blir stundom så här: å ena sidan vänlighet, människokärlek, hygglighet i förening med suddighet i läran eller rentav falsk lära och förnekelse, å andra sidan renlärighet och hårdhet. Så är det inte i Skriften. Paulus var på en gång kärleksfull och nitälskande för den rena läran, Johannes likaså.

Men den Gamle Adam känns igen därpå, att han alltid söker sitt - tvärtemot vad som säges om kärleken. Han är ofördragsam, misstänksam, han tyder allt till det värsta och gläds över orättfärdigheten. Han är högmodig. Det är svårt att skilja honom från renlärighetens rätta förespråkare. Det är svårt också därför, att hans person växlar. Den som idag är ödmjuk och kärleksfull kan i morgon vara en benhård fanatiker, den som igår var en försynt och tillbakadragen kristen kan idag vara en hänsynslös maktmänniska.

Ingenting gör kyrkan större skada än den gamle Adams renlärighetsnit, ty den bringar all renlärighet, ja, kristendomen själv i vanrkte. Det skapar onödig split och strid, maktkamp och bitterhet. Det förnedrar dem som kämpar för den sanna tron. De kan slåss om ära, makt, ja, om den snöde mammon själv. Ty den gamle Adam förnekar sig aldrig, även om han inte uttryckligen förnekar den Heliga Skrifts sanningar. Men han vandrar i mörkret, eftersom han saknar kärlek, han är förblindad av sitt eget högmod. Han ser varje minsta grand av falsk lära hos de andra, men han ser icke bjälken i sitt eget öga. Han är som församlingen i Efesus, han har förlorat den första kärleken men tror sig ändå vara utan synd. Han vållar kristendomen obotlig skada till fiendernas stora skadeglädje. Det enda botemedlet är att var och en beder denna gamla bön:

Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta: pröva mig och känn mina tankar, och se till om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen.

Inte en gång, utan många gånger, inte bara idag utan dagligen. Inte bara för de andra, utan först och främst för mig själv.

GUSTAF ADOLF DANELL

Den verkliga sakfrågan redan avgjord

En språkvårdsdebatt har brutit ut i domkapitel och biskopsmöte. Plötsligt kan man få ett intryck av att vi har ett par tre konservativa biskopar som står upp för bibelns undervisning i samlevnadsfrågor.

Men det är en pseudodebatt, en debatt om benämningar och uttryckssätt. I realiteten har även stiftschefen Hagberg i Karlstad, som i Dagen 16/10 framställdes som ståndaktig gentemot hela sitt domkapitel, liksom alla övriga stiftschefer, utan minsta undantag, givit sitt fulla medgivande till hel och full kyrklig välsignelse av samkönade par. Det som i folkmun kallas och även i realiteten måste uppfattas som en verklig vigsel, oavsett dess framtida rättsverkan.

Utvecklingen har sett ut så här: Först (på 90-talet) bestämdes en ordning för enskild välsignelse av samkönade par, som fortfarande har karaktären av själavårdssamtal och pastoralt undantag, men som i vissa fall i praktiken utformas som en offentlig vigsel. Detta påstods på intet sätt innebära en teologisk kursändring utan framställdes just som en speciallösning för vissa själavårdsfall.

Sedan (2006) godkändes en generell och offentlig vigselliknande välsignelse, med hänvisning till att sådan välsignelse ju redan fanns (sedan 90-talet) och att det nya beslutet alltså inte innebar någon teologisk kursändring utan bara en stadfästelse av det som redan ägt rum. Till yttermera visso sade sej biskopsmötet fortfarande värna om det traditionella äktenskapet, som givetvis endast kunde ingås mellan man och kvinna. Kyrkomötesbeslutet 2006 rörde ju bevars endast personer i partnerskap.

Och så, hösten 2007, brast slutligen enigheten i biskopsmötet, när de flesta stiftschefer inte längre ville stå fast vid den förmodligen taktiskt betingade överenskommelsen med de "konservativaste" (d.v.s. Hagberg, Stiglund och Persenius), utan i full överensstämmelse med rådande politiska vindar även säger sig vilja släppa äktenskapsbegreppet fritt. Så ska en slipsten dras...

Men glöm aldrig att det verkliga avgörandet skedde 2006, om inte redan förra seklet. Enigheten om att Svenska kyrkan lika gärna offentligt välsignar samkönade som tvåkönade relationer har varit öronbedövande inom kyrkans ledning ända sedan millennieskiftet. Heteronormativiteten är redan avskaffad, även gentemot s.k. bisexuella. Nu är det språkvårdsfrågor som återstår. Precis som Esbjörn Hagberg säger om medlemmarna i sitt domkapitel (Dagen 16/10): "Det kan verka som att vi står längre ifrån varandra än vad vi verkligen gör."

Den fria psalmboken - en ny psalmbok på nätet

På adressen psalmboken.blogspot.com finns nu en samling copyrightbefriade sånger och psalmer till allmän beskådan. Kolla gärna in texterna och fundera på om de försvara sin plats. Tanken är att utvidga textvolymen, men inte mer än att innehållet trots sin ålder känns användbart, originellt och aktuellt.

Pröven andarna

Jag känner en kristen, som råkade i samtal med en tämligen överspänd person, som satt och ivrigt räknade upp alla de Andens gåvor som vederbörande ansåg sej ha fått. Till slut frågade personen min vän, om också han möjligen hade någon nådegåva. "Jag är ibland rädd att jag fått gåvan att pröva andar", svarade han allvarligt.

En bekant förkunnare som Carl Gustaf Hjelm (känd som C G och morbror till Jarl Alfredius) skrev en gång en liten skrift med namnet "Pröven andarna". Jag har ett ex, som tyvärr saknar både förlagsangivelse och utgivningsår, men ur vilket jag tar mej friheten att citera några dråpliga och tänkvärda rader:

Gåvan att pröva andar betyder således inte i första hand att bedöma andras andar utan sina egna. (s. 5)

De falska profeterna, som är i en falsk ande, kallar de sanna profeterna, som under Andens ledning talar med sitt förstånd, för torra eller oandliga. Det är ingen smörjelse, säger de. Paulus var av en annan mening: Jag talar hellre bara fem ord med mitt förstånd till undervisning. Jag emotser den dag då den åsikten skall slå igenom, att även den, som under Andens ledning talar uteslutande med sitt förstånd, får epitetet andlig.
Men lika ledsamt som det är då människor är falskt andliga och talar i anden utan den helige Andes inspiration, lika tråkigt är det då predikanter talar med sitt förstånd utan Andens ingivelse. Det blir torrt, kallt och sömnigt eller alltför ofruktbart spekulativt. De intellektuella behövde få sitt förstånd både upplyst och uppvärmt av den helige Andes kraft, så att de inte blir begravningstalare, katoliker, Christian Sciencesvärmare, små bleka, snälla nyteologer eller förlorar sin tro, därför att de förtittat sig på amerikanska helbrägdagörare, som är mera affärsmän än troshjältar. (s. 27-28)

Om att få tron ren och saken klar

I sin kommentar till Romarbrevet citerar Carl Olof Rosenius några härliga ord av Martin Luther. De är (som så ofta) drastiskt formulerade och citerades ofta av framlidne komministern Gustav Nilsson i Lillsjöberg:

Jag kan aldrig få tron ren och saken klar, med mindre jag föreställer mig, att jag är utan allt nådens verk i själen, utan bättring, ånger, tro och förlitar mig endast på Kristus, att han gjort och gör allting för mig.

Detta skulle ju kunna synas strida mot 1878 års katekesutvecklings svar på frågan "Vad är det att hava en död tro?" Nämligen: "Det är att utan bättring tillägna sig tröst av Guds nådelöften." Men märk väl, att Luther inte talar om att verkligen sakna bättring, ånger och tro, utan om att - vilket är själva den sanna trons och bättringens väsen - se bort från ifrån allt detta och istället se på Jesus, "trons hövding och fullkomnare". Som Nils Frykman sjunger:

Jag fordom gick och tänkte på bättring, bön och tro,
men det ej hjärtat skänkte hugsvalelse och ro.
Nu tänker jag på Jesus, hur ömt han älskar mig,
av kärlek han offrade sig.

Att ha en levande tro är alltså inte att "utan bättring tillägna sig tröst av Guds nådelöften". Det är att såsom utan bättring, just som den förlorade syndare man är, tillägna sig denna tröst. Skillnaden låter liten (ett litet "såsom") men är avgrundsdjup. I det ena fallet saknas all den verkliga ånger och tro - avsikten är ju att kunna "synda på nåden" - som i det andra fallet bevisar sig både genom sann tillit till Jesus nåd och genom en förnyad önskan att lyda hans bud.

Glad Pingsttid

Glad Pingst! "Kyrkans födelsedag" tycker jag är ett icke oegentligt uttryck, även om kyrkan s.a.s. koncipierades redan under Gamla förbundet. För nu bryter den fram på allvar, "förlöses", och blir global. I den verkligheten får vi fortfarande leva 2000 år efteråt:

Sjung högt, Guds folk! Han håller ord:
nu är det åter pingst på jord!
Guds Ande med Guds välbehag,
han kommer till oss än idag. (Elias Blix)

Upplys mig, helige Ande,
så att jag kan förstå:
också nu gör Herren
det som han gjorde då. (Pia Perkiö)

Kan vi inte börja göra som i Finland och Norge och stora delar av USA - att vi räknar söndagar efter Pingst istället för efter "Trefaldighet"? Inte behöver vi vänta på något kyrkomöte eller någon kommitté för det - bara att börja!

Argumenten är många - t.ex. analogin med övriga storhelger (jul och påsk) eller den folkliga förankringen (vem vet när "trefaldighet" inträffar?).

Nu går vi alltså mot 1:a söndagen efter Pingst eller den Heliga Treenighetens dag. Treenighet är väl f.ö. ett mycket bättre ord än Trefaldighet, om vi vill uttrycka just tre-i-en-och-en-i-tre-mysteriet?

Som ett klockspel hör jag dig,
heliga Treenighet,
Fader, Son och Ande, Gud,
tre i en och en i tre.

Glad Pingstfasta

Ur psalmen "Herre, lär oss troget vänta" av Christian Braw (i hans psalmbok "Vårvintersång") vill jag gärna citera sista strofen, som passar så bra nu i "pingstnovenan", de sista 9 dagarna före pingsten, eller pingstfastan som tiden också kallas. Bönsöndagen och dess texter passar inte heller illa i sammanhanget och borde kanske räknas in i beredelsedagarna inför pingsten. Jesus säger ju där i evangeliet: "Om nu ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, ska då inte er fader i himmelen ge helig ande åt dem som ber honom?" Så därför:

Låt oss vänta, låt oss hoppas
på vad Gud har lovat ge,
och som heliga apostlar
med Maria ständigt be:
kom Guds Ande, kom Guds Ande,
som ett regn i torkans vår,
ge oss mod och kraft att vittna,
så att alla det förstår.

Kristi Himmelsfärds dag

Det är roligt att gökotteseden lever vidare. Det är sällan det passar så bra med en friluftsgudstjänst, och då gärna på ett berg, som denna torsdagsmorgon i vårens tid. Både sånger, böner och textläsningar känns så levande och aktuella ute i naturen.

Halleluja! Ingen ensam,
ingen hjälplös lämnats kvar.
Halleluja! Tron sin tillflykt
och sitt ljus i Jesus har.
Fastän skyar honom lyfte
bort, och ingen honom ser,
glömmer vi ej vad han lovat:
Alltid skall jag bo hos er!

Omerdagar och "pingstkalender"

Hörde i "Vid dagens början" i går lördag en judisk kantor berätta om "omer-dagarna" mellan påsk och pingst och att judiska barn ofta gör en "omer- eller pingstkalender" av adventskalendertyp, fast med hela med 50 luckor! Kul faktiskt! Annars kunde ju vi kristna kanske tänka oss en "minivariant" på 10 luckor från Kristi Himmelsfärdsdag till pingstdagen (pingstnovenan som Peter Halldorf brukar prata om)? Intet är som väntans tider...

Härlig parallell förresten som finns mellan det judiska firandet av uttåget ur Egypten vid påsk + lagens givande på Sinai vid pingst och det kristna firandet av Jesus´ uppståndelse vid påsk + Andens givande (lagen i hjärtana) vid pingst. Vi kan gärna ha båda perspektiven i tankarna.

Läser samtidigt i tidningen Dagen hur oroliga både en del katoliker och judar tycks vara inför en förbön om att judarna ska upptäcka Jesus som sin och världens Messias. Helt obegripligt, anser jag. Jo, jag vet mycket om de skändliga övergrepp som judarna utsatts för, även från kristet håll. Men att juden Jesus´och hans lika judiska lärjungars ständiga bön och strävan - att det egna folket skulle ta emot Jesus just som Messias, den Smorde - därför skulle anses som "antisemitiskt" eller kränkande i sej, nej, det köper jag verkligen inte.

Sångtips inför Valborg

Förutom "Vintern ra" passar en sång av Lina Sandell otroligt bra vid en valborgsbrasa. Eller egentligen en översättning från tyskan. Jag citerar några av verserna fritt efter minnet:

O, att den elden redan brunne,
som du, o Jesus, tända vill!
O, att all världen redan funne
den frid som hör Guds rike till!

Visst glimmar det i mörka natten
en liten gnista här och där,
visst är den stora frälsningsskatten
för månget hjärta dyr och kär,

men låt den elden spridas vida,
och gör den skatten vida känd!
I tron ditt löfte vi förbida,
att Anden rikligt blir oss sänd!

Ja, kom, o Jesus till oss alla
och värm oss med din kärleksglöd!
Låt oss ej längre gå så kalla
för egen och för andras nöd.

Låt nådens bud till alla föras,
ge åt ditt rikes framgång fart,
så att ditt lov dock måtte höras
från alla världens ändar snart!

Smält allt vad åtskilt är tillsamman,
gör varmt vad nu är ljumt och kallt,
blås liv i svaga kärleksflamman
och bliv du själv vårt allt i allt!

Gärna kämpaglöd - men inte folkutrotningar

Birger Schlaug upprördes i veckan över att C. S. Lewis´ accepterade någon sorts "fighting spirit" också bland soldater som måste döda. Då förstår jag inte inte hur Birger Schlaug tänkt att vi skulle försvara oss i framtiden. Är han pacifist kan jag respektera hans hållning, men tycker han att vi alls ska ha någon form avmilitärt försvar måste vi givetvis få använda det med viss kämpaglöd, inte bara med ånger och fruktan. Den viktiga insikten om krigets ohygglighet kan inte helt tillåtas förstöra vår nationella självmedvetenhet och försvarsvilja.

Vad hjälper det t.ex. att ha ett luftvärn om vi inte frimodigt får skjuta ner inkräktande bombplan? Eller hur skulle Hitlertyskland ha kunnat besegras om de allierade soldaterna aldrig fått tänka "Ja! nu tar vi dom" under invasionen i Normandie? (Hata sin fiende och sluta be för honom är däremot förbjudet, som Lewispåpekar). Krig är nog djävulskt som det är. Men ska man dessutom tvingas be om ursäkt för att man har vapen och faktiskt är beredd att använda dem, ja, då kan vi ju lika gärna ge upp på en gång, skrota de sista resterna av vårt försvar och hälsa fienden välkommen.

I den delen håller jag helt med C.S.Lewis som sårades som soldat under Första världskriget och höll radioföredragen i "Kan man vara kristen" under Andra världskriget. Argumenten för dödsstraff anser jag dock vara sämre - att t.ex. de ledande nazisterna dömdes till döden i Nurnberg var måhända välförtjänt men ur kristensynvinkel ett oförsvarligt avkortande av den tid de behövt till bot och bättring. Det är bra att Birger Schlaug läser och reagerar - inte bara sväljer Alphakursen och den rekommenderade litteraturen rakt av. En av poängerna med Alpha är ju just möjligheten till diskussion och ifrågasättande.

En sak som fler kristna borde reagera på är folkutrotningarna i Gamla Testamentet (GT). Det kan inte vara rätt att man från nytestamentlig ståndpunkt måste försvara och förklara folkutrotningar, bara för att de ägde rum för några tusen år sedan och beskrivs som befallda av Gud. I Lee Strobels "Fria eller fälla" (utgiven påLibris!) finns faktiskt ett kapitel som på ett ganska läskigt sätt försöker försvara vissa av historiens folkutrotningar. Sånt tycker jag att både Birger Schlaug och vi andra borde reagera betydligt hårdare på. Står Jesus som Guds eviga Ord rakt och oförmedlat bakom orden i t.ex. 1 Sam. 15:3? Då är han inte den jag trodde och fick lära känna. Sådan Jesus är, sådan är Gud.

Det kan å andra sidan inte heller vara rätt att, som ständigt görs, jämföra GT:s folkutrotningar med Nya Testamentets (NT:s) kärleksbud. Det är att jämföra äpplen och saltsten, och blir orättvist mot judarna och den mosaiska tron. Kärleksbudet och även evangeliet fanns redan i GT, och NT, inte minst Jesus förkunnelse, är fullt av varningar för Guds vredesdomar. "Med evig kärlek har jag älskat dig, därför låter jag min nåd förbli över dig", står det i GT. Men att "det är förskräckligt att falla i den levande Gudens händer" står i NT, i Hebréerbrevet.

Det kan inte heller vara rätt att, som Jonas Gardell och många av Svenska kyrkans ledare gör idag, bara räkna evangeliet om Guds kärlek - i både GT och NT - som Guds ord men räkna lagens och domens ord - i både GT och NT - som något slags beklagliga missförstånd som egentligen borde rensas ut ur både bibel och förkunnelse. Att bara godkänna direkta Jesus-ord gör ingen skillnad, eftersom även dessa som sagt innehåller både lag/dom och evangelium/glädjebud.

Rätta vägen är, anser jag, att å ena sidan en gång för alla bejaka uppenbarelsen genom Lagen och dess bud och domar. ("Syndens lön är döden." "Utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse.") Men också, och framför allt, att bejaka Evangeliets budskap om att Jesus lidit syndens lön och utgjutit sitt blod "för många till syndernas förlåtelse." Vi gör inte lagen om intet genom tron på evangeliet - tvärtom, vi bekräftar lagen, som Paulus skriver.

Folkutrotningarna kan förklaras som hemska följder av människans synd och samtidigt en ny, viktig insikt om syndens förfärlighet, men de kan aldrig idag försvaras som Guds yttersta vilja med de aktuella folken. "Genom Moses blev lagen given - nåden och sanningen har kommit genom Jesus." (Joh. 1:17). Moses nås ju av tilltalet att inte heller hans eget folk (judarna) borde få leva vidare; möjligen han själv som dock försökt göra Guds vilja och fått nåd inför Herrens ögon. Men ansikte mot ansikte med Gud och hans helighet vänder Moses på saken och vill hellre att folket ska få leva inför Gud än att han själv ska få göra det: "Förlåt dem deras synd; om inte, så utplåna mig ur boken som du skriver i." (2 Mos. 32:32). Där lyser Nya Testamentets evangelium fram, och Moses blir en förebild för Jesus som personligen, som den ende verkligt skuldfrie, går in under världens synd och lagens dom.

Jag saknar dock motsvarande förbön för de kananeiska folken, och kan inte se utrotningen av dessa (enligt 5 Mos. 7 och 20) som Guds egentliga och oföränderliga avsikt. Moses kunde och borde ha bett om nåd även för dem. Såg inte han det så borde åtminstone vi se det. Guds goda lag kan sorgligt nog inte annat än fördöma oss; vi förtjänar egentligen inte att släppas in i Guds himmelska rike. Men genom Jesus erbjuder Gud oss och alla andra sin livsförvandlande nåd och förlåtelse, sin Ande och sitt eviga liv.

Jubileumsåret 2007

2007 är ju - liksom de flesta år - rikt på jubileer. Vi har t.ex. ett "Grieg-år" eftersom Norges store tonsättare dog för 100 år sedan. Och att Linné föddes för jämnt 300 år sedan har väl knappast undgått någon?

Men även kyrkligt finns det en del att fira. Här i Sverige är det 250-årsminnet av Henric Schartaus födelse som nog tilldrar sig det största intresset. Och i ett mer internationellt perspektiv har vi två stora psalmdiktare, en lutheran och en metodist, att fira: Paul Gerhardt född 1607 (liksom f.ö. Dietrich Buxtehude) samt Charles Wesley född 1707. Ett 400- resp. 300-årsjubileum på psalmfronten, alltså.

"Med tacksam röst och tacksam själ" och "I denna ljuva sommartid" är väl de psalmer vi i Sverige mest förknippar med Gerhardt. "O Guds kärlek, dina höjder" kan väl räknas som Wesleys mest sjungna psalm åtminstone här i Sverige, men han skrev ju flera tusen andra - efter Fanny Crosby den engelsktalande världens produktivaste psalmsångare.

Metodistpastorn Tomas Boström har ju nyligen givit ut en CD-skiva med ett urval Wesley-psalmer som Boström själv tonsatt. Måste nog införskaffas. Är det månne någon Gerhardt-skiva på gång? Tipsa mej gärna!

Glad Påsk med Vårens Präst

Här kommer en påskhälsning från den härlige Gilbert Keith Chesterton. I fjol var det 70 år sedan han avled, så hans verk är fria för vem som helst att publicera. Själv står jag den här gången för översättningen, inkl. ev. språkfel. Övriga fel faller helt på Gilbert :o) - och jag vet inte alls vad religionsvetarna säger idag. Men ett och annat misstag har säkert överlevt ända in på 2000-talet, bland vanligt folk åtminstone, och kan behöva fortsatt korrigering. Och måtte Chestertons påskglädje få smitta av sej på oss alla. Vårens präst, som gav sitt liv för oss, är uppstånden och erbjuder oss ett nytt, evigt liv tillsammans med honom själv!

VÅRENS PRÄST

Solen har stärkts och luften mjuknat just före påskdagen. Men det är en kryptisk klarhet med en anda inte bara av nyhet utan av revolution. Det finns två stora arméer i det mänskliga intellektet som kommer att kämpa intill slutet om denna vitala punkt, huruvida påsken bör gratuleras för att den infaller under våren - eller våren för att den infaller under påsken. 

De enda två saker som kan tillfredsställa själen är en person och en berättelse - och t.o.m. en berättelse måste handla om en person. Det finns förvisso mycket mäktiga retelser och nöjen att finna i rena abstraktioner som matematik, logik - eller schack. Men dessa rent intellektuella nöjen liknar de rent kroppsliga nöjena. D.v.s., de är rena nöjen, även om de kan vara gigantiska; de kan aldrig genom en ren ökning av sej själva bilda lycka. 

En människa som just ska hängas kan njuta av sin frukost, särskilt om det är hennes favoritfrukost, och på samma sätt kan hon njuta av en diskussion med prästen om kätteri, särskilt om det är hennesfavoritkätteri. Men huruvida hon kan njuta av någondera beror inte på någondera - det beror på hennes andliga attityd till den följande händelsen. Och denna händelse är verkligen intressant för själen, eftersom den är slutet på en berättelse och (som vissa anser) slutet på en person.

Nu är detta en enkel sanning som, likt många andra, är alltför enkel för att våra vetenskapsmän ska se den. Och det är här de tar fel, inte bara om den sanna religionen utan om falska religioner också, så att deras uppfattning om mytologi är mer mytisk än myten själv. Jag drar mej inte för att säga att de tar helt fel när de t.ex. påstår att Kristus var en legend om döende och återupplivad vegetation, likt Adonis eller Persephone. 

Jag säger att även om Adonis var växtlighetens gud, har de fått hela idén om honom om bakfoten. Till att börja med är ingen tillräckligt intresserad av vissnande grönsaker som sådana, för att göra någon särskild mystik eller maskerad av dem, och alldeles säkert inte tillräckligt för att förklä dem till bilden av en mycket vacker ung man, som är något enormt mycket intressantare. Om Adonis förknippades med lövfällningen på hösten och vårblommornas återkomst, var tankeprocessen helt annorlunda. Det är en tankeprocess som uppträder helt spontant hos alla barn och unga konstnärer; den uppträder spontant i alla friska samhällen. Det är mycket svårt att förklara den i ett sjukt samhälle.

Människans hjärna utsätts för korta och märkliga tupplurar. Ett moln döljer förnuftets stad eller vilar på fantasins hav; en dröm som mörklägger lika mycket om den är ateismens mardröm eller avguderiets dagdröm. Och precis som vi alla har rest oss upp från sömnen med ett ryck och funnit oss själva säga någon mening utan mening, förutom i midnattens galna språk, så rycker den mänskliga tanken upp sej från sin dåraktiga trance med någon fullständig fras på sina läppar; en komplett fras som är komplett idioti. 

Olyckligtvis är det inte som med drömmeningen som vanligen glöms medan man tar på sej skorna eller sätter i sej frukosten. Denna meningslösa aforism, som uppfanns medan tanken sov, hänger fortfarande vid människans tunga och påverkar alla hennes relationer till förnuftiga dagsljusföreteelser. Alla våra kontroverser förvirras av vissa frastyper som inte bara är osanna utan alltid meningslösa - som inte bara är inadekvata utan alltid och genomgående oanvändbara. Vi känner igen dem överallt där en människa talar om “de starkastes överlevnad”, när hon bara menar “de överlevandes överlevnad” eller överallt där någon talar om att de rika “har sina insatser i landet”, som om de fattiga inte kunde lida av vanstyre eller militära nederlag, eller när någon talar om att “fortsätta motframsteg och progression”, vilket bara betyder att fortsätta att fortsätta, eller när någon talar om “en regering bestående av det visa fåtalet” som om de visa kunde plockas ut genom sina pantalonger. “Det visa fåtalet” måste betyda antingen de få som dårarna anser visa eller de stora dårar som själva tror att de är visa.

Det finns ett stycke nonsens som moderna människor alltid finner sej själva säga, t.o.m. sedan de är mer eller mindre vakna, och som alltid irriterar mej speciellt. Det uppkom inom 1800-talets populärvetenskap och särskilt i förbindelse med studiet av myter och religioner. De brottstycken av svammel som jag syftar påyttrar sej ofta i formen “denne gud eller hjälte föreställer solen.” Eller “Apollo som dödar Python betyder att sommaren fördriver vintern.” Eller “Kungen som dör i slaget västerut är en symbol för solnedgången i väst.”

Nu skulle jag verkligen ha trott att t.o.m. de skeptiska professorerna, vars skallar är lika grunda som stekpannor, hade insett att mänskliga varelser aldrig tänker eller känner så. Betrakta vad som förutsätts i detta påstående. Det förutsätter att urmannen gick ut på en promenad och med stort intresse såg en storbrinnande fläck på himlen. Han sa då till urkvinnan: “Min kära, vi bör hålla tyst om detta. Vi får inte sprida detta. Barnen och trälarna är så smarta. De kanske upptäcker solen endera dagen om vi inte är väldigt försiktiga. Så vi kallar den inte ‘solen’, men jag ska rita en bild av en man som dödar en orm, och när jag gör det så vet du vad jag menar. Solen ser inte alls ut som en man som dödar en orm, så ingen kan rimligen förstå. Det kommer att bli en liten hemlighet mellan oss, och medan trälarna och barnen tror att jag är upphetsad av en storslagen saga om en slingrande drake och en brottande halvgud, kommer jag i verkligheten att avse denna fantastiska lilla upptäckt att det finns en rund gul skiva uppe i luften.”

Man behöver inte känna till mycket mytologi för att inse att detta är en myt. Det kallas vanligen “solmyten.” Naturligtvis var det alldeles tvärtom. Guden var aldrig en symbol eller hieroglyf som föreställde solen. Solen var en hieroglyf som föreställde guden. Den primitiva människan gick ut med sitt huvud fullt av gudar och hjältar, eftersom det är huvudets huvudsakliga användningsområde. Sedan såg han solen i middagens herravälde och i skymningens nöd, och han sa: “Det här är hur gudens ansikte skulle se ut när han hade slagit draken” eller “Det här är hur hela världen skulle blöda västerut om guden besegrades till sist.”

Ingen mänsklig varelse var någonsin så onaturlig att hon dyrkade Naturen. Ingen människa, hur anlagd hon än (liksom jag) må vara för fetma, dyrkade någonsin en man så rund som solen eller en kvinna så rund som månen. Ingen människa, hur attraherad hon än må vara av konstnärlig besjälning, trodde någonsin verkligen att dryaden var lika mager och stel som trädet. Vi människor har aldrig dyrkat Naturen, och skälet är verkligen mycket enkelt. Skälet är att alla människor är övermänniskor. Vi har tecknat vår egen bild på Naturen, liksom Gud har tecknat sin bild på oss. Vi har sagt åt den enorma solen att stå stilla; vi har fixerat den på våra sköldar. Och när det fanns stora naturkrafter vi för tillfället inte kunde kontrollera, har vi tänkt oss storslagna varelser i mänsklig gestalt som kontrollerar dem. Jupiter betyder inte dunder. Dunder betyder Jupiters marsch och seger. Neptunus betyder inte havet; havet är hans, och han gjorde det. Med andra ord, vad hedningen verkligen sa om havet var “Endast min fetish Mumbo kunde resa sådana berg ur blotta vattnet.” Vad hedningen verkligen sa om solen var: “Endast min farfarsfar Jumbo kunde förtjäna en så strålande krona.”

Angående alla dessa myter är min egen position ytterligt och även sorgligt enkel. Jag säger att du inte kan förstå en enda myt förrän du har funnit att en av dem inte är en myt. Pumpspöken betyder ingenting om det inte finns riktiga spöken. Förfalskade sedlar betyder ingenting om det inte finns riktiga sedlar. Hedniska gudar betyder ingenting, och kommer aldrig att betyda någonting, för dem av oss som förnekar den kristne Guden. När väl en gud erkänns, om än en falsk gud, börjar Kosmos veta sin plats, som är andrahandsplatsen. När det väl är den verklige Guden faller Kosmos ner inför Honom, och erbjuder blommor i vårens tid liksom eldar i vinterns.

“Min älskling är som en ros” innebär inte att poeten prisar rosor under bilden av en ung flicka. “Vem är månen och kungen på min himmel” betyder inte att Julia uppfann Romeo för att göra månens rundhet rättvisa. “Kristus är Påskens Sol” betyder inte att bedjaren prisar solen under emblemet Kristus. Gudinna eller gud kan klä sej i vår eller sommar; men kroppen är mer än draperingen. Religionen tar nästan vanvördigt på sej naturens dräkt, och kristendomen har verkligen gjort det lika bra med snön till jul som med snödropparna på våren.

Och när jag ser över de solbelysta fälten vet jag i mitt innersta att min glädje inte bara är en glädje över våren, för våren ensam, som alltid försvinner, vore alltid vemodig. Det finns någon eller något som går där, för att bli krönt med blommor. Och min glädje ligger i ett löfte som ännu är en möjlighet - och i de dödas uppståndelse.


G.K.Chesterton ur “A Miscellany of Man”, råöversatt 2001 A.H. - men läs originalet om ni får tag i det!

Salig genom att dö?

I senaste numret av tidningen Budbäraren släpper Susanne Järved in en präst som öppet förnekar risken för att gå evigt förlorad. Jag känner stark sympati - vem tycker inte att alla ska få komma till himlen? Och samtidigt är argumentationen så svag, så svag; för ingenting förändras ju p.g.a. vad vi själva tror eller tycker är rimligt. Godtar vi den ingalunda självklara läran att det alls finns ett evigt liv, så låter det en smula självsvåldigt att utan vidare dra slutsatsen att det blir lyckligt för alla.

Det är ju inte ens särskilt "förnuftigt" eller självklart att t.ex. Adolf Hitler blev evigt salig genom att skjuta sej. En sådan som han måste naturligtvis genomgå en kraftig sinnesändring - det inser vi ju alla - för att inte göra själva himlen till ett helvete. Och varför skulle det per automatik ske just genom döden? Även enligt klassisk kristen tro befrias ju den troende från sin nattsida när hon dör (kalla det "skärseld" eller inte). Men måste inte människan frivilligt ha lämnat både sina synder och sin allmänna egenmäktighet till Gud för att det ska ske? Tar Gud liksom med våld bort något från människan som hon själv vill behålla? Det låter ju mest som någon sorts lobotomi, där de frälsta varelserna undgått domen till priset av själva sin personlighet.

Jag är inte mer förtjust i tanken på någon slags helvete än någon annan här i Sverige. Men kyrkan har helt enkelt inte mandat att förkunna allas slutliga frälsning. Det finns heller ingen garanti för att det värsta som kan hända är ett evigt utslocknande. I alla fall inte om man tar Jesus seriöst. Och vi ska inte garantera mer än han, även om vi får hoppas och be om vad som helst.

Palmsöndag

Fastetiden känns just nu mest full av fester och inte alls särskilt "fasteaktigt dyster". Midfastosöndagen med det livsbejakande temat "Livets bröd" följdes av Jungfru Marie bebådelsedag/Vårfrudagen med glädje över inkarnationen och idogt våffelbakande. Och nu är det snart dags för Palmsöndagen. Hosianna!

Men det är väl så att fest bryter fasta. Och varje söndag är en fest: Kristi uppståndelses fest! Som vi får fira även före den stora Påsksöndagen.

Vårfrudagen

Många av julens sånger och verser passar så bra idag - det är ju egentligen "nu" (när än den verkliga bebådelsedagen inträffade) som inkarnationen sker. Att Ordet blir kött. Med sångens ord:

Han som tronar i sin höga himmel
blir ett litet svagt och värnlöst foster.
Så har nådens under skett på jorden:
du vare lovad, Kristus!

Då har vi jul i fastan och mitt i vintern vår som Lina Sandell sjöng för över 100 år sedan. Det är ju faktiskt riktigt vårligt och igår nästan sommaraktigt även här i Bollnäs. Glad "vårfrudag" på er allesammans!

Helgsmålsbön i stöpsleven

(Skickat till Kyrkans tidning den 18 februari).

Helgsmålsprogrammet i radio har faktiskt tagit sej sen premiären, vilket känns viktigt och kul att konstatera. Bibeltexter har nämligen åter börjat läsas. Fastlagssöndagens evangelium med fin inlevelse dessutom. Jag har heller ingenting emot att programmet byter stil ibland eller att mångårige, skicklige musikern Åke Skomar "pensionerats".

Min tidigare kritik och mina frågor är tyvärr ändå inte helt överspelade. Den senaste omgörningen handlar fortfarande om en radikal förändring till ett mer neutralt utifrånperspektiv - där programledarens uppgift mest blir att kungöra söndagens och artisternas namn, och där ev. bibeltexter mest blir ett lyriskt konstverk bland andra. Detta istället för den tydliga samling inför helgtemat, inför Jesus och hans ord, som Svenska kyrkans präster förmedlat genom åren. Det som fortfarande kunde kallas just helgsmålsbön med betoning på sista stavelsen. Men jag förstår att det nu anses otidsenligt och uppfattas som kristen propaganda i statliga medier.

Alltså kvarstår min uppmaning till Svenska kyrkan att börja sända profilerade helgsmålsböner via nya kanaler. Gärna även "lajv", men framför allt i radio - ett utmärkt hjälpmedel till stillhet och andakt. TV-helgsmål är ett fint komplement, men där är minuterna få och nyheterna alltför snabba att bryta lugnet. Söndagen och dess gudstjänster ger ju så mycket mer när man blivit ordentligt stilla inför budskapet redan kvällen före. I bön.

Till helgsmålsbönens förbättring

(Skrivet den 11 februari efter ännu en helgsmålsbön enligt det nya "stuket" - liksom den förra texten skickad även till lyssnarservice@sr.se).

Det tog sig faktiskt i går kväll. Två bibeltexter lästes nämligen i helgsmålsbönen! Programledaren hävdade dock - som till ursäkt för premiären - att enligt rysk mystik kommer vi närmare Gud genom musik och meditation än genom "intellektuella resonemang". Nåväl, rysk mystik räknar knappast Guds ord till "intellektuella resonemang" - något ska vi ju om inte annat ha att meditera omkring - och denna gång lästes alltså hela två texter ur bibeln (Psaltaren och Jesaja) vilket jag med tacksamhet erkänner!

Det är dock fortfarande skillnad på konsertstukets neutrala utifrånperspektiv - där programledarens uppgift mest blir att kungöra artisternas namn men där även bibeltexter kanske kan få duga ibland som en sorts "dikter" - och den levande, inifrån upplevda, samling inför Jesus och hans ord som prästerna Anders nånting (3 år), Per-Olof Nisser (3 år), Per Harling (2 år), Anders Wejryd (2 år), Lennart Nilsson (2 år) och Lena Skoting (1 år) fått förmedla det senaste årdussinet.

Men jag förstår att det är "ute" nu och uppfattas som kristen propaganda i etern. Jag köper inte resonemanget - jag hade hellre önskat större religiöst utbud i riksradion med t.ex. muslimsk fredagsbön och buddhistisk meditationsstund en gång i veckan. (Ateistisk filosofi får också sitt).

Ändå är jag som sagt tacksam över att två bibeltexter lästes i går och hoppas att det inte var en tillfällig åtgärd med anledning av helgens (Sexagesimas) tema "DET LEVANDE ORDET". Som egentligen är temat för varje kristen helg.

Till helgsmålsbönens minne

(Skrivet till Kyrkans tidning med anledning av helgsmålsbönen den 3 februari)

Det är lätt att säga för mycket. Men jag är i alla fall glad att jag hann berömma och rekommendera helgsmålsbönen i radio medan den ännu fanns kvar i någotsånär ofördärvat skick.

Eller vad uppfattade ni själva den nya helgsmålsbönen i radio som? Själv tänkte jag på något i stil mellan Opp Amaryllis, Dagens dikt och OBS Kulturkvarten. Med evangelium enligt Arvo Pärt. Som förvisso liksom Jesus sagt många kloka ord. (Blir det kulturministerns tur nästa gång?)

Jag är inte överraskad. Skillnaden mot tidigare programsekularisering är att det vad gäller t.ex. kvällsandakten blev en nästan omärklig övergång från kristet till sekulariserat. Eftersom många präster redan övergått till rätt allmänreligiösa reflexioner långt innan kvällsandakten blev "Vid dagens slut". Men här blev övergången nästan övertydlig eftersom den senaste (sista?) prästen Lena Skoting varit så noga med att låta Ordet och bönen spela huvudrollen, med musiken som god, andaktshöjande inramning. Som det väl bör vara vid en helgsmålsbön - eller för den delen kvällsandakt?

Att Åke Skomar "pensionerats" efter alla årär väl inte så konstigt. Men att Lena Skoting - första kvinnan på många år - bara fick hålla på 1 år var synd. Förnyelse behövs så klart - men frågan är om programmet inte går i graven med den här karaktärsutsuddningen.

Fin musik (och diktläsning) var det ju ändå även nu, även om den minskade klarheten och omväxlingen i stil och tempo, i text och musik, gjorde barnen otåliga. Kvarten blev längre än vanligt, om man så säger. Och även om ett av musikstyckena hette Veni Sancte Spiritus (Kom, helige Ande), vilket ju är en god bön, så skullevåra andliga fäder och mödrar ha sagt att bön omden helige Ande utan bruk av Guds ord är att fresta Herren. "Läs ordet, hör ordet, bed ordet, sjung ordet, under bön om den helige Ande - och se, han ska icke utebliva!" (Rosenius).

Vi får nog ha en egen helgsmålsbön i fortsättningen. Men det kan bli svårare att komma till skott nu, mitt bland allt som pockar på vår uppmärksamhet. Tack, Sveriges radio, för de stunder av helgkänsla ni förmedlat under mina första 37 år i livet! Och hoppas att Svenska kyrkan eller någon annan någotsånär resursstark aktör klarar av att börja sända kristna helgsmålsböner igen. Via någon annan kanal än P1?

Finns Jesus kvar?

Inför sistlidna söndag, den tredje efter trettondedagen (fjärde efter jul), andra söndagen i rad med den samariska kvinnan som Jesus' "medspelare", hittade jag en artikel av Anita Sjöberg i tidningen Vi, från den 20 januari 2000 (exakt 7 år före det datum jag hittade den, alltså). Jag fick den på en "litterär båtsalong" för 2 år sedan och hittade igen den i helgstädningen. Ett kort citat:


Finns Jesus kvar?

Många som stannar till vid Laxnäs gamla missionskyrka i Sörmland ställer den frågan. Här bor Hans Christian Nygårdh numera, Vi:s korsordskonstruktör. Eller ska man säga korsordskonstnär. [---]

Jesus finns kvar. Han hänger på fondväggen i stora salen, en söndagsskoleversion i olja av Jesu möte med den samariska kvinnan vid Jakobs brunn i Sykar. "Förstode du Guds gåva", står det med bibliskt typsnitt upptill.

Hans Christian brukar bjuda in förbipasserande som frågar efter Jesus.

Särskilt första och sista meningen i det citerade avsnittet grep mej... känns som om det är relevant för både hem och församlingar också inför fjärde söndagen efter trettondedagen. Jesus finns kvar, både för mannen vid Betesdadammen (följetongen fortsätter - Johannes 5 efter Johannes 4!) och för oss i Sverige 2007. Och vi får bjuda in till honom. God helg önskar Andreas H.