Gärna kämpaglöd - men inte folkutrotningar

Birger Schlaug upprördes i veckan över att C. S. Lewis´ accepterade någon sorts "fighting spirit" också bland soldater som måste döda. Då förstår jag inte inte hur Birger Schlaug tänkt att vi skulle försvara oss i framtiden. Är han pacifist kan jag respektera hans hållning, men tycker han att vi alls ska ha någon form avmilitärt försvar måste vi givetvis få använda det med viss kämpaglöd, inte bara med ånger och fruktan. Den viktiga insikten om krigets ohygglighet kan inte helt tillåtas förstöra vår nationella självmedvetenhet och försvarsvilja.

Vad hjälper det t.ex. att ha ett luftvärn om vi inte frimodigt får skjuta ner inkräktande bombplan? Eller hur skulle Hitlertyskland ha kunnat besegras om de allierade soldaterna aldrig fått tänka "Ja! nu tar vi dom" under invasionen i Normandie? (Hata sin fiende och sluta be för honom är däremot förbjudet, som Lewispåpekar). Krig är nog djävulskt som det är. Men ska man dessutom tvingas be om ursäkt för att man har vapen och faktiskt är beredd att använda dem, ja, då kan vi ju lika gärna ge upp på en gång, skrota de sista resterna av vårt försvar och hälsa fienden välkommen.

I den delen håller jag helt med C.S.Lewis som sårades som soldat under Första världskriget och höll radioföredragen i "Kan man vara kristen" under Andra världskriget. Argumenten för dödsstraff anser jag dock vara sämre - att t.ex. de ledande nazisterna dömdes till döden i Nurnberg var måhända välförtjänt men ur kristensynvinkel ett oförsvarligt avkortande av den tid de behövt till bot och bättring. Det är bra att Birger Schlaug läser och reagerar - inte bara sväljer Alphakursen och den rekommenderade litteraturen rakt av. En av poängerna med Alpha är ju just möjligheten till diskussion och ifrågasättande.

En sak som fler kristna borde reagera på är folkutrotningarna i Gamla Testamentet (GT). Det kan inte vara rätt att man från nytestamentlig ståndpunkt måste försvara och förklara folkutrotningar, bara för att de ägde rum för några tusen år sedan och beskrivs som befallda av Gud. I Lee Strobels "Fria eller fälla" (utgiven påLibris!) finns faktiskt ett kapitel som på ett ganska läskigt sätt försöker försvara vissa av historiens folkutrotningar. Sånt tycker jag att både Birger Schlaug och vi andra borde reagera betydligt hårdare på. Står Jesus som Guds eviga Ord rakt och oförmedlat bakom orden i t.ex. 1 Sam. 15:3? Då är han inte den jag trodde och fick lära känna. Sådan Jesus är, sådan är Gud.

Det kan å andra sidan inte heller vara rätt att, som ständigt görs, jämföra GT:s folkutrotningar med Nya Testamentets (NT:s) kärleksbud. Det är att jämföra äpplen och saltsten, och blir orättvist mot judarna och den mosaiska tron. Kärleksbudet och även evangeliet fanns redan i GT, och NT, inte minst Jesus förkunnelse, är fullt av varningar för Guds vredesdomar. "Med evig kärlek har jag älskat dig, därför låter jag min nåd förbli över dig", står det i GT. Men att "det är förskräckligt att falla i den levande Gudens händer" står i NT, i Hebréerbrevet.

Det kan inte heller vara rätt att, som Jonas Gardell och många av Svenska kyrkans ledare gör idag, bara räkna evangeliet om Guds kärlek - i både GT och NT - som Guds ord men räkna lagens och domens ord - i både GT och NT - som något slags beklagliga missförstånd som egentligen borde rensas ut ur både bibel och förkunnelse. Att bara godkänna direkta Jesus-ord gör ingen skillnad, eftersom även dessa som sagt innehåller både lag/dom och evangelium/glädjebud.

Rätta vägen är, anser jag, att å ena sidan en gång för alla bejaka uppenbarelsen genom Lagen och dess bud och domar. ("Syndens lön är döden." "Utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse.") Men också, och framför allt, att bejaka Evangeliets budskap om att Jesus lidit syndens lön och utgjutit sitt blod "för många till syndernas förlåtelse." Vi gör inte lagen om intet genom tron på evangeliet - tvärtom, vi bekräftar lagen, som Paulus skriver.

Folkutrotningarna kan förklaras som hemska följder av människans synd och samtidigt en ny, viktig insikt om syndens förfärlighet, men de kan aldrig idag försvaras som Guds yttersta vilja med de aktuella folken. "Genom Moses blev lagen given - nåden och sanningen har kommit genom Jesus." (Joh. 1:17). Moses nås ju av tilltalet att inte heller hans eget folk (judarna) borde få leva vidare; möjligen han själv som dock försökt göra Guds vilja och fått nåd inför Herrens ögon. Men ansikte mot ansikte med Gud och hans helighet vänder Moses på saken och vill hellre att folket ska få leva inför Gud än att han själv ska få göra det: "Förlåt dem deras synd; om inte, så utplåna mig ur boken som du skriver i." (2 Mos. 32:32). Där lyser Nya Testamentets evangelium fram, och Moses blir en förebild för Jesus som personligen, som den ende verkligt skuldfrie, går in under världens synd och lagens dom.

Jag saknar dock motsvarande förbön för de kananeiska folken, och kan inte se utrotningen av dessa (enligt 5 Mos. 7 och 20) som Guds egentliga och oföränderliga avsikt. Moses kunde och borde ha bett om nåd även för dem. Såg inte han det så borde åtminstone vi se det. Guds goda lag kan sorgligt nog inte annat än fördöma oss; vi förtjänar egentligen inte att släppas in i Guds himmelska rike. Men genom Jesus erbjuder Gud oss och alla andra sin livsförvandlande nåd och förlåtelse, sin Ande och sitt eviga liv.