Lewi Pethrus om försoningen

Det var inte endast i katekesfrågan som Lewi Pethrus intog en annan hållning än P P Waldenström. Också i försoningsfrågan står Lewi Pethrus på den traditionellt lutherska sidan (i dopfrågan var det dock som bekant tvärtom). Följande stycke är liksom det tidigare citerade hämtat från boken "I dag lek - i morgon tårar" (Förlaget Filadelfia - Stockholm 1942).

Nyligen läste jag tre arbeten över försoningen, skrivna av framstående teologer: en professor, en biskop och en kyrkoherde, som är teologie doktor. Allesammans representerade de en ytterst fattig syn på ett så högt, rikt och underbart ämne.

Mycket av det som måste till, för att ett ämne som försningen skall få det djup och den innebörd, som tillkomma det, var bortkrånglat och förfuskat i dessa teologers framställning. Där fanns icke Guds helighet - där fanns icke Guds rättfärdighet. Det var egentligen bara en enda sak, de hade att komma med, och det var Guds kärlek. Allt det andra gingo de helt enkelt förbi. En mängd av de ting, som Bibeln har att säga i detta spörsmål, förekommo icke alls i deras framställning. De hade behandlat dem som luft!

Ser man på försoningen från Bibelns egen synpunkt, så finner man att den har en dubbel innebörd; den kan ses från två sidor: en objektiv och en subjektiv.

Den konflikt, som genom människans synd skapats mellan henne och Gud, är icke endast ett människans uppror mot Gud och en människans vägran att gå in på Hans villkor, utan den är även ett den gudomliga rättfärdighetens och helighetens motsatsförhållande till det syndiga släktet och den syndiga individen. Huru mycket det än är sant, att Gud är kärleken, så är detta faktum i och för sig på intet sätt tillräckligt för att det å Guds sida skall skapas en betingelse för försoning mellan Honom, den Helige, och människan - syndaren.

Denna betingelse kom till stånd i och med att Kristus led döden oskyldig för ett syndigt släkte. På Honom blev näpsten lagd, sedan Han hade blivit gjord till synd, och i Honom blev Gud försonad med världen. Detta är den objektiva innebörden av Kristi död på korset.

Den subjektiva innebörden upplever den enskilda människan när hon - ställd inför den absoluta heligheten och kärleken, sådana de äro uppenbarade i Kristi person på Golgata - kapitulerar inför Gud och går in på Hans villkor, varigenom hon för sin del försonas med Gud.

Att hålla samman dessa båda sidor av konflikten och försoningen mellan Gud och människor är av omätlig betydelse. Men faran för ensidighet ligger icke däri, att man tappar bort, att Gud är kärleken - ty denna sida av Guds väsen är det ju man helst betonar - utan däri, att man glömmer bort att Gud också är den Helige, som omutligt vedergäller det onda.

Vår utgångspunkt bör ej vara, att Gud endast är den kärleksfulle - utan även att Gud är den Helige. Därmed riktas blicken på oss själva - på vår synd - vår skuld. Blott den människa, som ställts inför detta allt överskuggande, obevekliga faktum, att Gud från sin egen synpunkt sett befinner sig i motsatsförhållande till synden och syndaren, och som därför accepterar vedergällningens lag i hela dess fruktansvärda ofrånkomlighet, blott den människan äger förutsättningen att - när hon vid Golgata låter försona sig med Gud - uppleva det verkliga djupet, rikedomen och härligheten av att komma i ett gott förhållande till Gud, som älskar hnne.

Den moderna kristendom som fuskat bort strängheten i Guds krav och därför icke har behov av Kristus såsom vår ställföreträdare, är ej den religion, som vår tid behöver, och ej heller den som kan rädda en gudsförgäten värld.