Kyrkostyrelsens beslut

Sedan kyrkomötet sagt sitt, var det ju inte direkt oväntat att kyrkostyrelsen onsdagen den 6 december, Finlands självständighetsdag, beslöt om en ordning för kyrklig välsignelse av samkönade par. Mycket kunde sägas om detta. Denna gång blir det endast ett par reflektioner.

1) Så ska en slipsten dras: först inför man en möjlighet, ett pastoralt undantag, en välsignelse i avskildhet, med argumentet att det ju inte är en officiell ceremoni, obligatorisk att erbjuda. Sedan inför man en officiell rit, ett obligatorium för varje församling, med argumentet att välsignelsen ju de facto redan är införd.

2) Är det någon som tror att kyrkan ens i sin vildaste fantasi skulle ha kommit på tanken att välsigna samkönade sexuella relationer mellan människor som inte på minsta sätt är "oskickliga till äktenskap" (med Jesus sätt att uttrycka sej) - om man inte först diskuterat och medgivit samkönade relationer mellan de på alla sätt behjärtansvärda 100%-igt homosexuella? Och därpå dukat under för svårigheten att skilja på dem som kan välja - alltså s.k. bisexuella - och dem som inte kan?

3) I kombination med kyrkans sedan tidigare belagda oförmåga att säga nej till upprepade omgiften, måste ju följden av den nya riten bli att människor först kan leva i en traditionell kärnfamilj (som t.ex. fi-aren Tiina Rosenberg gjorde) och sedan efter vanlig skilsmässa med kyrklig välsignelse ingå en samkönad relation. För att efter ytterligare skilsmässa (inget ovanligt, ju) vigas kyrkligt ännu en gång med en av motsatta könet. Visst kan man säga att kyrkan för länge sedan slängt sin rätt och möjlighet att agera normativt, och visst kan man säga att det vore taskigt att dra gränsen just här, men nog ska det bli intressant att se på vilka grunder kyrkan i fortsättningen tänker neka t.ex. Farmen-Qristina att gifta sej med sina två pojkvänner. Är inte kärlek alltid något fint? Särskilt om man vill ta ansvar för den och avge löften?